Två glada killar springer Sylvesterloppet genom Göteborg tidigare idag. Härligt.

Gott nytt år på er alla!

ÅRETS BÄSTA SKIVOR

1. Arctic Monkeys - Whatever people say I am, that's what I'm not
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna gilla pop/rock från några 20-åriga brittiska ynglingar så här mycket fortfarande.

2. Solomon Burke - Nashville
Den gamle soullegenden har nu släppt tre fantastiska skivor under de senaste åren. Årets platta hade klara influenser från den klassiska countrymusiken.

3. Eldkvarn - Kärlekens låga
Pluras röst är i högform på denna inspelning. Texterna blir ändå bättre då.

4. Silver Jews - Tanglewood numbers
De gamla hjältarna släppte en rejält ojämn skiva. Höjdpunkterna är dock så många att skivan ändå hamnar högt upp på årets lista.

5. Babar Luck - Care in the community
Brittisk pakistanier som blandar stilar hej vilt. Var min kompanjon under stora delar av sommaren.

6. Sonic Youth - Rather ripped
Jag blir aldrig besviken på detta band.

7. Primal Scream - Riot city blues
Undrar vad Bobby Gillespie tycker om att jag tycker hans musik passar utmärkt att ha i Mp3 spelaren när jag tränar. Han känns väl inte som en person som ger sig ut på en löprunda. Hursomhelst så gillar jag de flesta av bandets olika skepnader och den här klasssika rockskivan är just klassisk.

8. The Be Good Tanyas - Hello love
Kan ingen ta det här bandet till Göteborg.

9. Lambchop - Damaged
Vackert.

10. Morrissey - Ringleader of the tormentors
För You have killed me, The youngest was the most loved och I just want to see the boy happy.

1 av 1001 böcker

Ian McEwan - Saturday (2005)

Som ni förstår så finns det även en bok som innehåller 1001 böcker man ska ha läst innan man dör. Många har man läst men det finns förstås också många man inte läst och andra att läsa om. Nu börjar nedräkningen. (ej i kronologisk ordning)

Detta är den första boken jag läser av den engelske författaren Ian McEwan. Här får man följa bokens berättare och huvudperson Howard Perowne under ett dygn. Perowne jobbar som hjärnkirurg på ett sjukhus i London men handlingen utspelas bara under delar av bokens slutskede där. Det är istället mycket annat som händer under detta händelserika dygn i Howards liv.

Det börjar med att han inte kan sova utan ställer sig och tittar ut genom sitt sovrumsfönster. Väl där ser han ett flygplan som brinner vara på väg mot Heathrow. Direkt så tror Harold att det är ett terroristattentat på gång. Så är dock inte fallet men under hela boken så återkommer frågan om var världen är på väg. Boken är skriven precis innan USA och England invaderade Irak och många av dessa frågor tas upp. Det är nästan så att det är extra intressant att läsa nu när man vet hur det gick.

Perowne är 48 år och, som sagt, hjärnkirurg. En mycket duktig sådan. Denna dag är han dock ledig. Han ska istället spela squash med en kollega. På vägen dit krockar han med en annan bil. Det visar sig inte vara en vanlig krock utan männen i den andra bilen är enbart ute efter att bråka. Perowne lyckas först klara sig ur den svåra knipan han är satt i men i slutet av dygnet dyker männen upp igen.

Andra stickspår i berättelsen är Perownes två barn Daisy och Theo. Daisy har under en längre tid varit och studerat i Paris men väntas hemma denna lördag. Samtidigt ska också Henrys svärfar komma. Theo, sonen som bor hemma, har spelning med sitt bluesband som Perowne också hinner kolla på under dagen. Vad som från början såg ut att bli en rolig dag där det mesta var planerat och klart visar sig bli en dag full av överraskningar.

Som ni förstår finns det många olika delar i boken så författaren har möjlighet att få in en mängd olika ämnen. Både stora och små ämnen kommer upp. McEwan är skicklig på att baka in alla dessa ämnen i texten. När man läser det känns det varken för snuttifierat eller för djuplodande. McEwan är inte riktigt lika bra på att förmedla spänning när det behövs på slutet. Då blir det lite krystat. Förresten så hinner Harold ha sex med sin fru två gånger under dessa 24 timmar också. Ni förstår att det är körigt för honom just denna dag.

En bra bok som sätter sina spår. Särskilt när man börja fundera på vad som händer i ens eget liv och kanske framförallt vad som kan hända i världen när som helst. Ett extra plus för den härliga londonmiljön kring Euston Road.

Betyg: GGG

21 av 1001 album

Ray Charles - The genius of

Mr Charles har aldrig varit min favorit. Visst har han gjort mycket bra men han är inte i klass med de bästa, tycker jag.

Den här skivan är vinylanpassad då a-sidan är låtar där Ray är uppbackad av ett storband och b-sidan är lugna låtar med mycket stråkar. För min del är det b-sidan som gäller. Här finns ett par riktigt fina ballader som Ray behärskar till fullo. A-sidans mer swingaktiga nummer tilltalar mig inte alls. Möjligtvis funkar Let the good times roll men det är mest för att det inte går att misslyckas med den låten.

Betyg: GG
Favorit: Don't let the sun catch you cryin'

Veckans 3 bästa låtar

James Brown - Forever suffering
Ett givet val när en legend gått ur tiden. James Brown, som dog 73 år gammal igår, har gjort mycket fantastisk soulmusik. När det går över till funk är det inget för mig men när han är som bäst i sådana här lunga soullåtar lyckas han verkligen övertyga mig att han var The Godfather of Soul. Lidandet, som det sjungs om i den här låten, är väl också extra aktuellt såhär i jultider. Tänk bara hur många som inte har det så bra som man förväntas ha de här dagarna. En extra tanke går till mannen som satt utanför Ica Hjertberg i Lidköping dagen före julafton och drack burköl i sin ensamhet klockan åtta på kvällen.

Wire - Ex lion tamer
Årets upptäckt av ett gammalt band är helt klart Wire. I julklapp fick jag också äntligen skivan Pink flag. Jag vet inte riktigt hur det gått till att Wire har passerat i stort sett obemäkt förbi i hela mitt liv. Visst har man kännt till namnet och kanske hört någon låt men annars inte mycket mer. Hursomhelst så går jag verkligen igång på deras aviga men samtidigt medryckande punk.

Sonic Youth - Reena
Lite i skymundan släppte Sonic Youth ett riktigt bra album i somras. Rather ripped innehåller deras mest direkta låtar på länge. Kim Gordon håller helt klart stilen som sångerska. En av de tuffaste kvinnorna i musikhistorien. Nu väntar vi med stor spänning på Lee Renaldos singer-songwriter album som ska komma nästa år. Kan bli hur bra som helst.

20 av 1001 album

V/A - A christmas gift for you from Phil Spector

Egentligen var inte den här skivan på tur. Men eftersom det är dagen för julafton så är det naturligt att skriva om den nu.

Phil Spector, som nu sitter anklagad för mord, verkar vara riktig kuf men han har satt sina spår i musikhistorien med sitt "wall of sound". På den här skivan har han skickligt förvandlat 12 jullåtar till sina egna. Utförandet står bl.a. kända namn som The Crystals och The Ronettes för. Spector har lyckats föra över popkänslan och popestitiken till jullåtar vilket utmynnar i en tidlös julskiva.

Det är mer en skiva att ha på när man stökar runt i julförberedelserna än när man är klar och ska ta det lungt.

Betyg: GGG
Favorit: Crystals - Santa Claus is coming to town

19 av 1001 album

Ella Fitzgerald- Sings the George and Ira Gershwin songbook

Ibland är det tur att man har lite småkrassliga barn så man kan vara hemma från jobbet någon dag. Jag har nämligen som regel när jag ska skriva om en skiva måste jag lyssna på den i ett sträck precis före jag skriver om den. Den här Ella samlingen rymmer fyra fullmatade plattor så det tar några timmar att lyssna igenom allt.

Det är ganska behaglig jazz såhär i juletid och med krassliga barn i huset. Man går och nynnar med låtarna och plockar med julsakerna. Det är inte så att man helt går igång och det finns farliga tendenser till att musiken låter musikalanpassad.

Annars är Ella Fitzgerald en favorit här i huset. Varje fredag i säkert 7-8 års tid spelar vi skivan Like someone in love när vi äter kvällsmat. Till och med barnen frågar numera efter fredagsskivan. Ella sings George and Ira Gershwin är lite mer åt det stompiga hållet så den känns inte riktigt anpassad till en lugn middag.

Betyg: GGG
Favorit: Someone to watch over me

Det ansvarfyllda uppdraget att sätta upp stjärnan i granen fångat på kort.

Med denna symboliska bild vill jag önska er som kollar in min sida då och då en riktigt god jul.

Klubb Baddaren

Vintervarianten på den trevlig klubben hade avslutning på Jazzhuset igår. Huvudgäst var Nicolai Dunger men även gamla kända ansikten som Ebbot och Daniel Lemma fanns på plats.
Den annonserade hemliga gästen, som jag trodde var Moneybrother, dök aldrig upp. I punktform såg annars kvällen ut såhär:


Nicolai Dunger, som jag har en ambivalent inställning till, visar sig ha den klart bästa dagsformen. Hans egna låtar Independence och Hey Mama gjordes i riktigt bra versioner. Synd bara att han inte fick sjunga mer låtar.

Gitarristen Simon Ljungman är säkert en snäll kille och han spelar bra men det är något som gör att han känns malplacerad. Det blir verkligen coverband, i ordets sämsta bemärkelse, när han träder fram till mikrofonen. Han gjorde iofs Van Morrison Wild night ganska bra.

Ebbot sjunger Perfect day vansinnigt bra. Annars kan man kräva mer fokus.

Ganska mycket folk i publiken.

Fråga. Var var Daniel Gilbert? Hans gitarrspel saknades.

Besvikelse att det inte blir några direkta överraskningar.

Hela konceptet är annars väldigt roligt. En fortsättning till sommaren hoppas vi på. Det finns ju en massa roliga gästartister att kalla in.

Veckans 3 bästa låtar

Midlake - Roscoe
Det tog sin lilla stund men nu har även jag fallit för detta. Det krävdes en sen bussresa från Kungälv och en promenad i natten genom Gbg för att alla bitar skulle falla på plats. En känsla av odödlighet intog min kropp, min hållning blev rakare och hade det inte varit för min höjdskräck hade jag ställt mig på Älvsborgsbron med armarna rakt ut och tagit emot västanvinden.

Bille Holiday - I'm a fool to want you
Så här är det för mig. När låten man lyssnar på sätter sig som en klump i bröstet betyder det att den är odödlig. Det händer inte ofta men I'm a fool to want you tar plats bland denna exklusiva skara låtar.

Håkan Hellström - Precis som Romeo
En fullkomligt perfekt Håkan låt förutom det något okänsliga gitarrsolot i slutet. Liveversionen i Karlstad i mars kan vara årets bästa konsertupplevelse.

18 av 1001 skivor

Sarah Vaughan - At Mister Kelly's

När det gäller jazz finns det en tunn gräns för vad som fungerar och inte fungerar i mina öron. Ni som följer min listning av album såg att Billie Holiday fick högsta betyg nyligen. Sarah Vaughan får faktiskt det motsatta trots att det egentligen inte är så stor skillnad på skivorna. Visserligen är den här skivan inspelad live men annars är det klassisk kvinnlig vokaljazz.

Det som saknas här är svärtan och/eller engergin. Det som finns istället är en frustrerande skicklighet och ett typ av jazzspel som jag inte gillar. Det var såhär man trodde att all jazz lät före man visste att det fanns mer. Känslan som lockas fram hos mig är att jag fortfarande är hårdrockare och hatar allt som inte har gitarrer. Så är det förstås inte men den här sortens jazz är verkligen inte min bag.

Betyg: G
Favorit. September in the rain

I veckor och månader, i årtal, faktiskt hela mitt liv hade jag sett fram emot att något skulle hända, någon tillfällighet som skulle förändra mitt liv, men nu, när jag inspirerades av den absoluta hopplösheten i det hela, kände jag mig plötsligt lättad, kände det som en tung börda lyfts från mina axlar.

Henry Miller

Efter sex år hos samma frisör så var det dags för byte. Inför det hela var jag nervös och det kändes som en enda stor otrohetsaffär. När jag väl satt mig i den nya frisörstolen så lugnade jag mig lite men vräkte ändå ur mig frågor som syns det hur länge sedan jag klippte mig och kan man se om man haft en duktig frisör tidigare. Den nya frisören tyckte nog att jag var lite konstig. Inte blev det bättre när jag sa att jag ville ha en frisyr som en engelsk fotbollshulligan.

Resultatet blev helt ok men hon var lite hårdhänt. Att tvätta håret hos en frisör bör vara skönt men här kändes det lite löpande band över det hela. Hon använde även kammen på ett lite oaktsamt sätt. Istället för att smeka hårbotten så efterlämnade kammen röda märken. Konversationen flöt hyfsat men vi hade nog inte så mycket gemensamt.

Efteråt har jag inga direkta skuldkänslor mot min gamla frisör. Kanske för att hon på sex år inte lärt sig att känna igen min röst och mitt namn när jag ringt och beställt tid.

17 av 1001 album

Jack Elliott - Takes the floor

Rent historiskt kan jag förstå värdet av den här skivan då den är en sorts länk mellan Woody Guthrie och Bob Dylan. Annars har jag svårt att förstå att den tagit plats på den här listan. Inte för att det är dåligt utan mer för att många andra gör det bättre. Blandningen av gamla folk och blueslåtar görs habilt men det biter inte riktigt.

Hittar jag skivan på vinyl så köper jag dock den gärna. Omslaget är ju riktigt snyggt.

Betyg: GG
Favorit: Old blue

I WENT out to the hazel wood,
Because a fire was in my head,
And cut and peeled a hazel wand,
And hooked a berry to a thread;
And when white moths were on the wing,
And moth-like stars were flickering out,
I dropped the berry in a stream
And caught a little silver trout.
´
When I had laid it on the floor
I went to blow the fire a-flame,
But something rustled on the floor,
And someone called me by my name:
It had become a glimmering girl
With apple blossom in her hair
Who called me by my name and ran
And faded through the brightening air.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done,
The silver apples of the moon,
The golden apples of the sun.

Av: W. B. Yeats

Veckans 3 bästa låtar

Frank Sinatra - Cycles
En mycket fin låt. Nu när det tydligen är dags för klubb Baddaren igen får vi hoppas att Magnus Carlsson väljer att sjunga den här igen. Han gjorde det lysande en varm augustikväll på Henriksberg.

Eldkvarn - Landsortsgrabb
Som ni vet har jag aldrig fastnat för Lundell. Inte heller LeMarc tilltalar mig. Däremot så förstår jag mer och mer Plura Jonssons storhet. Hans texter tilltalar mig och jag förstår att han och Håkan Hellström fattat tycke. Den här låten finns på den nya utmärkta skivan som är inspelad i Annedalskyrkan i höstas. Synd bara att man missade, som det verkar, en av årets bästa konserter i Gbg.

Dolly Parton - Joshua
Nu börjar uppladdningen inför konserten i mars. Det kan antingen bli en oförglömlig kväll eller ett rejält pekoral. Kommer bara låtarna och rösten vara i centrum är jag inte orolig för då är jag säker på att Dolly kommer bjuda upp till dans. Den här låten är från det fina året 1972.

16 av 1001 skivor

Billie Holiday - Lady in satin

Jag hade fått för mig att den här Billie Holiday skivan skulle vara lite slätstruken. Tji fick jag för det här är bland det mest gastkramande jag hört. Hon sjunger musten ur varje litet ord och stavelse. Ur dessa till synes enkla texter får hon fram något som man sällan hör. En närhet och känsla som iallafall jag älskar. Av någon anledning trodde jag att stråkarna inte skulle passa in men det är ju precis den här typen av stråkar som jag älskar. Lite filmiskt svävande som bara förskönar ljudet utan att ta överhanden.

Att hon under tiden för dessa inspelningar hade svåra heroinproblem gör hennes insats än mer heroisk. Jag har tidigare mest lyssnat på Billie Holidays tidiga inspelningar, vilka också är riktigt bra, men det här slår allt.

Betyg: GGGGG
Favorit: I'm a fool to want you

15 av 1001 skivor

Tito Puente - Dance mania

Den här formen av latinmusik är faktiskt något av det värsta jag vet. Det är därför det gått så lång tid sedan jag recenserade någon av de 1001 skivoran. Jag har dragit mig för att lyssna på hela skivan i ett sträck.

Musiken är egentligen ganska harmlös så jag förstår ibland inte mig själv hur jag kan tycka så illa om det här. Antagligen är det något som hänt i ett tidigare liv. Hursom så ser jag Ricky Martin kopior med inoljade kroppar och smöriga leenden framför mig när jag lyssnar på skivan.

Betyg: G
Favorit: Hong Kong mambo

Raymond Carver - Short Cuts

Att i novellform lyckas skriva en text som ger en stor läsupplevelse är det inte många som klarar av. När man väl gör det blir det desto bättre. Två av mina favoritförfattare som skriver i novellform är Maupassant och Bukowski. Deras korta historier är fantastisk läsning. Leta upp Maupassants novell Ånger om du är nyfiken.

Carvers novellsamling Short Cuts innehåller nio noveller. Av dem är det bara en som jag inte gillar. Gillar är egentligen ett opassande ord i sammanhanget då flera av novellerna är riktigt hemska. Flera gånger är det nämligen barn som råkar ut för någon olyck och i andra fall är det oväntade dödsfall och våldshandlingar som utspelas. Carver lyckas med enkla medel bygga upp spänningen i novellerna. Personerna som figurerar i texterna är vanliga medelklass amerikaner till ytan men det finns saker som händer där under ytan.

En bra novellförfattare har förmågan att hålla spänningen vid liv till slutet. Carver håller hög klass när det gäller detta. Man har nämligen ingen aning om hur historierna slutar innan man läst den sista meningen. Den lite hårdkokta formen som Carver skriver i kan, om den misslyckas, bli grabbig och hemskheter för hemskhetens skull. De här novellerna är så skickligt skrivna att det aldrig blir på det sättet.

Novellerna i Short Cuts är hämtade ur Carvers digra produktion. De nio som är utvalda i denna boken är de som låg till grund för Robert Altmans film med samma namn.

Veckans 3 bästa låtar

Husker Du - Could you be the one
När jag kollade vad radiokanalen Mohawk Radio var för något spelade den här ösiga punk-pop pärlan. Kul att hitta en ny bra radiokanal, tänkte jag. Men när jag lyssnat på den sedan dess har de bara spelat kängpunk.

Marty Robbins - Big iron
En härlig countrypastich som för tankarna till cowboys, kaktusar, bröderna Dalton och annan härlig westernkultur.

Joan Baez - Diamonds and rust
1980 eller 1981 köpte jag min första hårdrocksskiva på Nordlanders i Skara. Den var med Judas Priest. Living after midnight var den enda låter jag hört med dem tidigare. Jag lyckades dock aldrig hitta skivan med den låten på utan fick köpa en liveskivan Unleashed in the East istället. På den gör de en cover på den här Joan Baez låten. Judas Priest blev aldrig något av mina favorithårdrockband men de fick mig ändå att älska den här låten.

Love Kills - Pustervik 1/12

Det är sorgligt att se och höra att medlemmar ur Håkan Hellströms band kan låta så intetsägande. Daniel Gilbert och Oscar Wahlblom kompar i vanliga fall Håkan suvuränt men på egen hand får de inte till det. Det varken svänger eller berör. Kanske låter det bättre på skiva men det skulle förvåna mig om det kan höja sig till en hyfsad nivå.

José Gonzalez - Pustervik 1/12

Hemlig gäst denna I love Pustervik kväll är Josè Gonzalez. Han spelar bara tre låtar men här finns verkligen något som griper tag. Trots att publiken är lördagsstöriga och att ljudet är lite skralt så hittar låtarna fram till mig. Det ska bli spännande att höra något nytt material snart.

La Familia på Värmlandsgatan

Att äta tapas med en större gäng är det närmaste man kan komma en gammal grekisk dionysisk fest känns det som. Alla blir delaktiga i ätandet och man är inte rädd för lite baciller och man kan diskutera det man äter. Vi hade dock inte varsin hink som vi kunde kräkas i så vi kunde få ner mer mat i magen som man hade i det gamla Grekland. Så här kunde det låta under kvällen:

- Vad tyckte du om bläckfisken?
- Jättegod, har du prövat auberginerna?
- Nej
- Det måste du göra, dom var hur goda som helst?
- Kan någon vara snäll och skicka den baconinlindade korvet häråt.
- Ursäkta att jag sträcker mig över här.
- Ingen fara.
- Kan du passa på att skicka med lite mer bröd.
- Hallå, ska vi beställa mer vin?
- Jaa!

Servicen på La Familia kanske inte var jättesnabb men maten var desto godare. Det godaste jag ätit på länge faktiskt. Priset var inte speciellt farligt heller med tanke på hur mycket som åts och dracks. Jag rekommenderar verkligen alla att gå hit. Det är nog extra kul om man är några stycken.

Jag måste också nämna mina arbetskamrater. Jag är så väldigt lycklig att man jobbar på ett ställe där det finns så många trevliga, roliga och intressanta människor. Om det är så bra de 30 år jag har kvar till pension skulle jag vara helnöjd.

Ulf Lundell - Jack

Jag läste någonstans att journalisten Lennart Persson inte klarade av att lyssna på Morrissey då han inte stod ut med hans röst. Konstigt, tyckte jag men egentligen är det ju samma sak med mig och Lundell. Som person gillar jag honom och även som textförfattare är han såklart en man med många bra låttexter bakom sig. Problemet blir när han börjar sjunga. Jag vet egentligen inte riktigt var felet ligger men jag berörs helt enkelt inte.

Nu, 15 år försent känns det som ibland, har jag äntligen lyckats ta mig igenom hans debutroman Jack. Mitt liv har för tillfället inte många likheter med det som skildras i boken. Där lever Jack Råstedt utan skyddsnät och ansvarstaganden. Han och hans kompisar går på krogen, super, letar brudar, röker braj, tar olika ströjobb och lever ett allmänt stökigt liv. I vissa avsnitt i boken kan man bli lite avundsjuk på det livet de lever och jag har alltid varit lite fascinerad över männsiskor som lever så men jag tror inte att jag skulle klara eller vilja det egentligen. Visserligen längtar jag ut till krogen men jag är mer av en ensamvarg som gillar att sitta själv vid en bardisk utan att behöva vara social.

En överraskning med boken är att den inte känns så förlegad. Jag trodde att tidsandan som fanns på början av 70-talet skulle genomsyra boken alltför mycket. Uffe visade sig vara skicklig nog att undvika att den känns inaktuell idag.

Det känns skönt att äntligen ha läst Jack och boken har sina poänger men jag tror inte att det skulle hjälpt om jag läst boken när jag var yngre. Jag förstår att Lundell beskriver den värld han levde i men på över 400 sidor så blir det lite enformigt. Det vore kul att läsa någon av hans senare böcker och se om man känner sig mer träffad. Jag behöver nog dock några månader att samla kraft inför det.

Veckans 3 bästa låtar

Dusty Springfield - Little by little
Samlingen med Dusty som sträcker sig mellan åren 1963 - 1970 innehåller 41 otroligt bra låtar. Det här är en av de mer fartiga.

Esbjörn Svensson Trio - The goldhearted miner
När julgranen är färdigklädd, julmusiken spelat ut sin roll och övriga familjen sover så ska jag sätta på den här låten. Samtidigt så ska jag stärka mig med något starkt. Det kan bli den bästa stunden den här julen.

Seb - Tro på os to
Vinnaren i Lilla melodifestivalen som var bra på riktigt. När man önskar band på Roskildefestivalens hemsida så ska man också önska band från Danmark. Detta har alltid varit svårt. Nu är det givet. Seb kommer att få min röst.

14 av 1001 skivor

Little Richard - Here's Little Richard

Richard Pennimans, vilket är Little Richards riktiga namn, musik är inte lika tidlös som många av hans tidiga rockkollegor. Jag är ju vanligtvis förtjust i enkla texter men här blir det nog väl banalt. Även musiken blir lite endimesionell. Jag kommer ihåg att jag fick en Little Richard skiva av mina kusiner när jag var i 10-års åldern. Jag gillade den, särskilt låten Keep a knockin', men redan då var jag besatt av artister som drabbats av något, oftast död. Såsom Buddy Holly, Eddie Cochran och Frankie Lymon. Kanske hade det behövts något mer mytomspunnet kring Little Richard för att jag skulle gilla honom. Han blev ju istället väldigt kristen.

Samtidigt går det inte att komma undan den tidiga rockens energi och ungdomlighet. Det är fullt ös från början till slut utan några andningspauser.

Betyg: GG
Favorit: Jenny Jenny

Veckans 3 bästa låtar

Tom Waits - November
I början på veckan var det fortfarande sådär tröttsamt och jobbigt att ta sig upp på morgonen. Tom Waits verkar förstå precis vad jag menar. Här finns texten: http://www.lyricsdomain.com/20/tom_waits/november.html

Willie Nelson - Songbird
I mitten av veckan hamnade Willie Nelsons nya på mitt bord. Aldrig har Willie berört mig såhär mycket förut som han gör i titelspåret. Han har gjort mycket bra men här förvaltar han Christine McVie finfina kärlekstext med en häpnadsväckande känsla. Texten finns här: http://www.lyricsdomain.com/6/fleetwood_mac/songbird.html

Solomon Burke - Turn on your love light (live)
Som avslutning på en underbar helg i Helsingborg så slötittade vi på någon sorts hyllningskonsert till blues som gick på TV. Det var helt ok men något fattades tills Solomon Burke kom in. När man tänker på det så är han nog den enda levande personen som kan göra en sådan fulländad version av Bobby "Blue" Blands soulklassiker. Om det är någon som läser det här som inte hört orginalet så måste ni lova mig att göra det inom en vecka. Jag skulle vilja påstå att om man inte gillar den här låten så skulle jag bli något avvaktande till den personen.
En aptitretare hittar ni här: http://www.acerecords.co.uk/content.php?page_id=59&release=451

2 av 1001 filmer

Badlands (1973)

Det har inte riktigt gått så snabbt att beta av filmer som jag tänkt mig. Ut som nummer två blir iallafall Badlands, på svenska Det grymma landet, av Terrence Malick.

De två huvudpersonerna Kit (Martin Sheen) och Holly (Sissy Spacek) träffas av en slump en dag när Kit går förbi hennes hus. Vad som sedan händer är genom filmen är också slumpbetonat. Det börjar med att Hollys far inte vill att de träffas. Kit löser detta genom att skjuta honom. Holly visar obetydligt små känslor inför detta och följer med Kit ut på vägarna. Väl där så hamnar de i den ena knipan efter den andra. Till slut så står de inför det obevekliga ödet.

Det känns inte som filmen är gjord för att vara spännande utan mer reflekterande. En anledning till detta är att det är Hollys dagboksanteckningar som leder historien vidare. Dialogen är väldigt sparsmakad och känsloyttringar väldigt sällsynta. Detta är ganska märkligt då det händer mycket som borde riva upp känslostormar. Holly visar ingenting överhuvudtaget. När jag såg filmen störde detta mig lite men nu efteråt så får det mig att fundera.

Det var länge sedan jag såg Bonnie & Clyde men Badlands känns ganska lik i formen förutom att här är spelet mer lågmält. Den här typen av roadmovies och gangsterfilmer från 60- och 70-talet har ett härligt bildspråk som jag gillar. Alltifrån kläder och bilar till musiken och filmtekniken.

Jag kan inte påstå att jag var helt såld när jag såg filmen men nu efteråt inser jag att den hade sina poänger.

Betyg: GGG

P1

Jag har sedan en tid tillbaka upptäckt vilka utmärkta program man kan lyssna på i P1 när man åker till och från jobbet. Framförallt imponeras man av att intervjuarna är väldigt duktiga. Särskilt förtjust är jag i Lasse Johansson på P1 Morgon. Han lyckas alltid att ro i hamn de debatter han har i studion. Han verkar oerhört kunnig inom alla områden. Man blir lite avundsjuk faktiskt.

När man ibland slår om till andra kanaler så står man inte ut med flåshurtigheten i P3 och det "goa tjötet" i P4. Det är klart att det finns bra radioprogram i dessa kanler också men på morgonen så står P1 i en klass för sig.

13 av 1001 album

Machito - Kenya (1958)

Jag vet inte om musiken som finns på den här skivan har använts som soundtrack till någon film. Den skulle verkligen passa för det känns som om det är mer filmisk bakgrundsjazz än något man sätter på och diggar Det är ganska skönt mysigt sväng stundtals men i nästan varje låt kommer trumpeterna och blåser bort den stämning som byggts upp. Om man ändå ska se något positivt med skivan så lyckas man faktiskt blanda in latinamerikanska influenser på ett ok sätt. Jag brukar ha väldigt svårt för latinamerikansk musik nämligen.

Även om musiken framkallar härliga associationer såsom män i snygga kostymer och gamla amerikanska bilar så blir slutresultatet någon biljakt för mycket.

Betyg: GG
Favorit: Congo mulence

Veckans 3 bästa låtar

Marvin Gaye - Too busy thinking but my baby
Ibland kan det faktiskt vara så att Marvin Gaye är för bra. Han har liksom den ultimata rösten för all sorts soulmusik. Det blir gärna att man bara stannar upp och lyssnar när man ska dansa till hans uptempo låtar eller att man glömmer bort sin partner när han sjunger den allra smörigaste sängkammarsoulen. Men egentligen funkar nog den här låten till vilka aktiviteter du än tar dig för. Odödligt.

Rolling Stones - Jumpin' Jack flash
Låten jag skulle ta med mig till en öde ö. Finns i en fantastisk version på denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=X6U168Ug1q4&mode=related&search=

Primal Scream - Nitty gritty (liveversion från Roskilde 2006 i P3 Live)
Uppladningen med 40 gradig värme, VM-fotboll och brännhet whisky i ett par timmar gjorde att hjärnan var mos under större delen av denna spelning. Jag tyckte det var bra då men när man hör det nu så låter hela konserten fantastisk.

Blod, svett & dårar- En officiell biografi om Backyard Babies av David Borgerius

Igenkännedom kan ibland vara en anledning till varför man gillar böcker. I så fall skulle jag älska inledningen av den här boken. Här finns nämligen mina inledande hårdrocksår dokumenterade. Det är allt ifrån Per Fontanders Rockbox i radion, Anders Tegnérs Metaljournalen i TV, skivaffären Heavy Sound i Stockholm, tidningen Okej och Mötley Crues genombrott.
Allt detta och mycket mer har jag och killarna i Backyard Babies gemensamt. Alla Kiss-imitationer i skolan ska heller inte glömmas. Alla som började gilla hårdrock vid den här tiden, 1983-84, verkar ha haft uppträdande som Kiss i skolan. De flesta verkar också ha misslyckats på ett eller annat sätt. Jag kommer ihåg hur vi hade kämpat och gjort trägitarrer i slöjden för att sedan vara tuffa och slå sönder dem det första vi gjorde.

Dregen och Co. är i stort jämngamla med mig. Därför har vi många beröringspunkter. De kommer från en småstad och mellan åren 1983 - 1990 verkar vi ha lyssnat på ungefär samma musik. De banden som gällde var i tur och ordning Kiss, Mötley Crue, Hanoi Rocks, Guns n' Roses, Faster Pussycat, Circus Of Power och allra sist Social Distortion. Efter detta verkar vi utvecklats åt olika håll även om jag fortfarande kan lyssna på alla ovanstående banden inte enbart i nostalgisyfte utan för att jag tycker det är bra.

När Backyard Babies startade så var denna typ av rock ganska ute och även jag hade tappat intresset. 1997 släppte de albumet Total 13 som spelades på en del fester jag var på och som jag även sålde ganska mycket av i skivaffären. Trots att de egentligen tagit hela sin image och sitt sound från andra band så hade de lyckats knåpa ihop ett bunt slagkraftiga låtar. Under denna tid spelade Dregen även med Hellacopters, satt i en mängd tv-soffor och blev helt enkelt ett välkänt ansikte. Även om han ibland alltför mycket spelade på sin rockimage så har jag ändå alltid tyckt att Dregen är en rätt så kul prick. Han behövdes i Sveriges musikliv. Det gör han väl fortfarande förresten.

Hm, det blev visst inte så mycket en bokrecension av detta. Det man kan konstatera är att den funkar för mig då jag verkligen känner mig involverad. Boken har en enkelt upplägg som dock funkar. Man får bandets historia från början till nu och med viss fördjupning på de olika bandmedlemmarna. Människor runt bandet intervjuas också och man förstår verkligen att bandet lever för musiken och har gjort så sedan de startade. Sen får man ha överinseende med att det blir rätt så patetiskt när de själva ska skrävla om sitt eviga festande.

Personligen har jag inte aktivt lyssnat på bandet sedan Total 13 plattan. När jag nu lyssnat in mig på deras senare alster så imponeras jag inte. Framförallt så har jag svårt för Nicke Borgs sång. Den låter inte så naturligt hes som han själv vill, tror jag.

12 av 1001 album

Miles Davis - Birth of cool (1957)

Skivan innehåller inspelningar från 1949 och 1950. Jazzen befinner sig i ett gränsland mellan gamla och nya tider. Det hörs ganska tydligt, tycker jag. Här finns ingredienser från storbanden och swingperioden men det finns även plats för den nya mindre jazzsättningen.

För att vara jazz så är alla låtar korta. Det gör att när man väl börjar komma in i låten så är den slut. Miles kom att göra många storverk längre fram i karriären. Birth of cool är precis som titeln påpekar födelsen av något. Något som kom att bli bra mycket bättre.

Betyg: GG
Favorit: Moon dreams

November

När folk tidigare år grymtat om hur jobbig månaden november är har jag alltid tyckt att nu får ni väl sluta upp med det där gnällandet. I år är jag beredd att ställa mig i ledet. Det känns som man släpar sig fram under stora delar av dygnet. Man har några timmar mitt på dagen då man är hyfsat pigg men annars är det tungt.

Att dra igång några stora projekt är inte att tänka på. Det gäller bara att hålla huvudet ovanför vattenytan och se till barnen får mat på bordet och att man åtminstonne har rena kläder på sig till jobbet.

11 av 1001 skivor

Sabu - Palo Congo (1957)

Gillar man rytmer och congotrummor har man hamnat i himmlen när man lyssnar på Palo Congo. Jag var först lite tveksam men spelar man skivan i ett sträck så är det omöjligt att inte svänga på höfterna. Det är vilt och primalt. Musiken känns vilket är ett bevis på att den berör på något sätt.

Kanske är det sådan här musik som behövs i novemberrusket. Den får iallafall mig att må lite bättre.

Betyg: GGG
Favorit: Simba

10 av 1001 album (1956)

Thelonious Monk - Brilliant corners

De skivor jag hört med Monk har inte riktigt etsat sig fast. Allt går i ett mellantempo som varken är speciellt vackert eller aggresivt. Även om Monk inte låter sitt piano dominera så är det ändå för mycket pianojazz för min smak. Jag hittar inte det där flytet i låtarna som jag vill ha.

Läser man om jazzhistoria så är denna skiva en av milstolparna. Särskilt när det gäller jazz så tror jag att min smak inte är speciellt lik den kanon som finns inom genren.

Jag blir lätt lite svartvit i mina åsikter och när jag nu sitter och lyssnar på skivan så låter det riktigt bra. Några lyssningar till så...

Betyg: GG
Favorit: Pannonica

Veckans 3 bästa låtar

Lou Barlow - Cold as ice
Om jag skulle hört det här 1994 skulle jag legat i fosterställning och skakat av lycka. Så mycket betydde Lou för mig på den tiden. Jag kunde varje strof i varje låt utantill. Numera har jag ett annat förhållande till honom men när jag hör en sådan här låt blir jag påmind om hur jag kände då.

Unkle - In a state
I fredags när jag och barnen lekte tåg så var denna låt akompanjemang. Den plus någon öl gjorde att jag orkade dra barnen på en filt runt rummet ohälsosamt många gånger. Unkle gör ibland sådär skönt psykedeliska danslåtar som får mig att längta efter storstäder och då särskilt London.

Social Distortion - Born to lose
Jag har precis läst en biografi om Backyard Babies (recension kommer) och då kommer man osökt in på Social Distortion. Att Dregen och Co. kommit undan med tidernas efterhärmning är nästan lite lustigt. Hursom så händer det fortfarnde att jag står och låtsas att jag är Mike Ness, sångaren i Social Distortion. Tyvärr får jag inte ha håret bakåtkammat för Lena men jag gör det i smyg ibland. Kolla in länken på hur jag önskar att jag såg ut. http://www.youtube.com/watch?v=CVAi0nfwLkU

Yo La Tengo - Gbg, Sticky Fingers 3/11-06

Det är nästan så att jag tar tillbaka det jag skrev om bandet bara för någon dag sedan. Så besviken är jag efter fredagens konsert. Yo La Tengos senaste album har blivit hyllat överallt vilket gjort dem populärare än någonsin. Jag tycker inte skivan är så bra om man jämför med tidigare skivor. De har gjort likadana låtar förut fast bättre. Kanske skulle detta varit en varningsklocka men jag trodde ändå att de skulle leverera live som de alltid gjort tidigare.

Konserten börjar ok med en fin låt med Georgia på sång men sedan gitarrmanglandet över. Jag har varit på så många Yo La Tengo konserter att jag vet att Ira Kaplans gitarr står i centrum men igår kändes det som han spelade utan både glädje och glöd. Jag kommer inte på något mer passande än det flitigt använda "en dag på jobbet". Detta uttryck trodde jag inte att jag skulle behöva använda till det här bandet.

Det ska påpekas att det fanns vissa höjdpunkter under konserten. Allra bäst var nog I feel like going home. En väldigt fin liten sak från senaste skivan. Men som sagt en Yo La Tengo konsert brukar vara en enda lång höjdpunkt och inte som nu under en handfull låtar.

Yo La Tengo

Imorgon spelar ett av världens coolaste band på Sticky Fingers. Kolla in klippen nedan om du är osäker.

http://www.youtube.com/watch?v=PuIVOrE3F_U
http://www.youtube.com/watch?v=X5dF8AybeKU
http://www.youtube.com/watch?v=tEmZppg5i6Y

Vi ses därframme.

9 av 1001 album

Count Basie - The Atomic Mr. Basie (1957)

Som ni förstått så är storband inte riktigt min grej. Det här är nog ändå ett av de bästa album jag hört med swingjazz i storbandsformat. Det finns en gnista och glöd som hörs tydligt. Låtarna är ganska korta och koncisa vilket gör att tröstlösa solon fått stryka på foten. Kontrasterna mellan låtarna på albumet är stora. Blandningen av fartfyllda, nästan ursinniga, swingnummer och lite mer lugna låtar fungerar dock bra.

Swingmusiken var ju egentligen inte i ropet när denna skiva gavs ut vilket tyder på att plattan har något extra. Jag förstår det även om jag troligtvis aldrig kommer att bli helt frälst på denna typen av jazz.

Betyg: GGG
Favorit: After supper

1 av 1001 filmer

Le Mépris (1963)

Nu har jag gått ner mig i fördärvet totalt. Precis som det finns en bok om 1001 skivor så finns det en bok om lika många filmer. Jag kan inte motstå att börja beta av dem också. Det kommer dock inte ske i kronologisk tidsordning. Eftersom jag inte alls är lika bevandrad i film som i musik så blir detta mer en utmaning.

Först ut i denna följetång är Le Mépris, på svenska Föraktet, av Jean-Luc Godard. Det känns lite vågat att ge sig på en av de mer legendariska regissörerna direkt. Den här filmen ska vara en av hans mer "vanliga". Det kanske den är och jag förstår att den handlar om hans egna sätt att se på filmvärlden.

Den stora frågan som tas upp är om man ska sälja sig för pengar. Huvudpersonen Paul får ett erbjudande om att skriva ett filmmanus baserat på Odyssén men måste då göra ändringar i orginaltexten vilket han egentligen är tveksam till. Samtidigt så börjar Pauls fru Camille att ta avstånd från honom. Han förstår inte varför (det gör inte jag heller) men han antar att det har att göra med tanken om att han enbart skriver för att få pengar (det antar jag också).

Som ni förstår är det mycket antagande genom hela filmen. Den är stilistiskt snygg och det är säkert saker som går ovanför mitt huvud men det finns inget som griper tag i mig, mer än möjligtvis Birgitte Bardots bakdel.

Betyg: GG

Göran Bohlin - Den idiotiska klubben

"Gå inte med i den idiotiska klubben" så sa Kurt Cobains mamman till sin son något år innan han dog. Han lyssnade tydligen inte på henne för med den idiotiska klubben menas rockstjärnor som dött med anledning av droger. Nu tog ju inte Cobain en överdos men hans drogmissbruk var ju välkänt.

Göran Bohlin har i sin bok om ämnet tagit upp hur droger kommit in i rockmusiken och vilka som fallit för dem. I vissa stycken är boken ganska intressant men i andra märks det att han inte alls känner till banden eller personerna han skriver om. Det blir mycket andrahandsinformation.

Boken ska vara en varning för vad som kan hända när man börjar ta droger därför blir inte texterna riktigt neutrala. Det blir lite pekpinne över det hela. Jag som ända sedan liten varit sjukligt intresserad av rockstjärnor som dött alltför tidigt har lite svårt att ta till mig den moraliska aspeketen.

Slutbetyget blir en ganska trist bok om ett spännande ämne.

Veckans 3 bästa låtar

Minor Threat - Filler

Denna vecka har tre låtar från samlingsalbumet American hardcore 1980 - 86 gått varma. Det finns tre bra rättsnören för denna typ av adrenalinstinna låtar. Ian MacKaye, sångaren i Minor Threat, är det perfekta exemplet för det första. Alla sångare i den här genren skriker ju mer än sjunger men det gäller att göra det med stil och uppriktighet. Man måste vara förbannad på riktigt. Det finns nog ingen som klarar det så bra som Ian MacKaye.

Black Flag - Nervous breakdown

Det andra rättsnöret är ett bra riff. Det är en balansgång att dista gitarren på rätt sätt så den varken blir för snäll eller för överstyrd. Här har man hittat helt rätt. Denna singel kom innan Henry Rollins gick med i bandet vilket gör att det låter klart mer tidig punk över Nervous breakdown.

Really Red - I was a teenage fuckup

Det tredje rättsnöret är förstås låtarna längd. Punklåtar ska vara korta som denna slagdänga på 1,12 min. Det krävs inte mer för att bygga upp en känsla av att villa krossa hela världen.

8 av 1001 album

Buddy Holly & The Crickets - The "Chirping" Crickets (1957)

Det här är min första idol. Det känns som jag har ganska dåligt minne i vanliga fall men när jag hör Buddy Holly kommer en massa gamla minnen upp. Ytterligare ett bevis på att musik redan tidigt var viktigt i mitt liv.

Nu skulle man kunna tro att jag gillar detta fortfarande av nostalgiska skäl. Så är dock inte fallet utan det här är musik som jag aldrig tröttnar på. Det är svårt att säga vad det är som fascinerar mig så med Holly men har något i rösten som är speciellt. Texterna är väldigt enkla men han sjunger verkligen som han menar det. Jag älskade alltså detta när jag var en liten kille, jag älskar det fortfarande och jag är helt säker på att jag kommer att älska det när jag sitter på hemmet.

Varje gång man lyssnar undar man också vad som hade hänt om inte Holly hade dött i den där hemska flygolyckan tillsammans med Big Bopper och Richie Valens 1959.

Betyg: GGGGG

Favorit: Maybe baby

7 av 1001 album

Frank Sinatra - Songs for swingin' lovers (1956)

Den Sinatra som framträder här är jag inte lika förtjust i. Här backas han av ett storband vilket gör att intimteten försvinner. Precis som titeln säger så är det swingmusik som möjligen kan passa på en fin cocktailfest. Hemma vid stereon blir det allttör mycket musikal över alltihop.

Betyg: GG
Bästa låt: Old devil moon

Alliansen (igen)

Jag tackar min lyckliga stjärna att något så hemskt som Alliansen inte var uppfunnit när jag betämde mig för att bli bibliotekarie.

Jag hade ju redan ett jobb jag trivdes med men jag kände att stå i en skivaffär inte var något som jag ville göra hela livet. Då, 1999 var detta, hade man möjlighet att söka ett utbildningsbidrag som gjorde att man kunde studera ett par terminer på komvux utan att ta lån. Man fick samma ersättning som från a-kassan. Detta var det många av mina komvux kollegor som fick. Alla som jag vet har idag fått jobb inom sina nya yrken. Denna möjlighet tar nu Alliansen bort genom att avskaffa detta bidrag.

Ytterligare ett skamgrepp man tänker införa är att studenter efter avslutade studier inte ska ha rätt till a-kassa. Detta oberoende av hur många år man jobbat och betalat pengar till a-kassan tidigare. Att man inte ska få a-kassa innan man är klar med studierna håller jag helt med om men när man är klar så är det självklart att man ska ha möjlighet att få ut pengar innan man hittar ett jobb. För min egen del hade jag aldrig haft ett sånt underbart jobb som jag har nu om detta varit verklighet för 2 1/2 år sedan. Jag satsade stenhårt i två månader för att få ett biblioteksjobb. Under denna tid så fick jag a-kassa. Hade jag under denna tid samtidigt varit tvungen att jaga andra jobb eller gått i någon park och krattat löv så hade jag aldrig hunnit med att söka alla de jobb jag gjorde.

Jag tycker synd om er som hade tänkt att gå samma väg som jag men som nu fått Alliansen på halsen. Håll ut fyra år till för sen ska de bort.

Är jag en av dem som Alliansen hävdar bidragsfuskar känner jag mig starkt förolämpad. Göran Persson var en liten del, en sporre, som fick mig att byta bana i livet innan det var för sent. Tack för det.

6 av 1001 album

Duke Ellington - Ellington at Newport (1956)

Före man visste att det finns så mycket bra jazz förknippade jag musikstilen med sådan här smörja. Den sortens storbandsjazz som förekommer här ger mig ingenting mer än ont i öronen. Jag som är en stor fantast av blås tycker att blåset här varken svänger eller förmedlar någon känsla.

Ovanstående gäller främst de snabba nummren. Balladerna är inte fullt lika dåliga men de får mig inte att längta efter vin eller en bar i en Clint Eastwood film som bra jazz får. Finns det förresten några sådana barer i Gbg?

Betyg: G

Bästa låt: Mellansnacket mellan låtarna

5 av 1001 albums


Fats Domino - This is Fats

Det hörs tydligt att Fats kommer från New Orleans. Det är något speciellt med musik som kommer därifrån. Den liksom gungar fram oberonde av musikstil. Domino var en av de tidiga rockpionjärerna. Alla känner till hits som Blueberry hill och Ain't that a shame. Det är dock i de mer r & b doftande låtarna som han verkligen får till det. Där finns det lite mer smuts under naglarna vilket det är lite för ont om annars. Särskilt gäller detta på hans studioalbum. De liveinspelningar jag hört låter klart mycket mer levande.

Betyg: GG

Bästa låt: Blue monday

Veckans 3 bästa låtar

Nisse Hellberg - Tufft jobb
Följetången att komma med bilen upp ur Götatunneln på väg hem från jobbet och lyssna på bra låtar fortsätter. Förra veckan var det rödvinet som lockade nu är det att bugga. Wilmer-Nisses soloskiva Snackbar blues innehåller nämligen denna dansvänliga sak med en klassisk hellbergsk text.

Jeff Hanson - Welcome here
Tydligen var konserten som jag missade i lördags med M.Ward väldigt bra. Förband var ju Jeff Hanson och om man går efter den här låten så måste det varit bra. Elliott Smith influenserna är nästan väl tydliga men när han inte finns med oss längre så känns detta nödvändigt. Dramatisk och melodiös pop.

Roky Erickson - Burn the flames
Vissa nätter när jag har svårt att sova så har jag hörlurarna liggande bredvid sängen med låtarna på datorn inställda på shuffle. För några nätter sedan när jag fick på mig lurarna efter att ha blivit väckt av att två barn dundrat ner i sängen fanns den här låten där för att rädda mig. Roky har en manisk röst som jag verkligen älskar. Den här låten är egentligen inte någon av hans bästa men den är på något sätt påträngade. Särskilt mitt på natten. I slutet av låten börjar Roky skratta ett närmast spökliknande skratt. Då känns det ändå skönt att ha barnen bredvid sig.

4 av 1001 album

Louis Prima - The wildest (1956)

Här svänger det minsann. Sångaren och trumpetaren Prima har här samlat ihop det gäng han spelade live med på Las Vegas scener under 50-talet. Underhållningsmusik brukar vara urvattnad men det här känns genuint. Det är swingnummer som säkert var ännu bättre när det framfördes inför publik. Skivan är inspelad live i studion vilket gör att det blir väldigt bra ändå.

Låtarna som faller inom genren jump-blues skulle kunna lyfta vilken fest som helst. Jag som gillar när när blåsorkestrar kommer in och duellerar med sångaren får också här mina önskemål uppfyllda. Även de mer traditionella jazznummren har en skön känsla. Undrar om man får sådan här underhållning i Vegas fortfarande?

Betyg: GGGG
Bästa låt: Jump, jive an' wail

M. Ward + Jeff Hanson

Det känns tungt att sitta och lyssna på två så bra skivor som dessa båda herrars senaste hemma vid datorn då de spelar på Pustervik samtidigt. Problemet var att det att det var slutsålt.

Jag kunde offrat mobilen och kommit in men tyckte inte att det var värt det. Jag var nämligen inne men fick lämna mobilen i pant mot att jag visade upp den biljett som jag sa mig hämta. Tyvärr var det så att jag inte hade någon biljett att hämta. När jag resonerat med mig själv kom jag till slutsatsen att det var lika bra att ta tillbaka mobilen och cykla hem.

Gjorde jag rätt eller fel?

3 av 1001 albums

Louvin Brothers - Tragic song of life

Bröderna Ira och Charlie Louvin sjöng precis som titeln anspelar om livets tragedier. Musiken är dock ganska lättlyssnad country med klara bluegrass influenser. Alla låtar sjungs i harmonier där Iras höga tonläge ibland kan kännas lite påfrestande i längden.

Deras bästa låt Broadminded finns inte med på den här skivan men det finns ett antal låtar som biter sig fast om man lyssnar på dem en och en. Detta är verkligen en skiva som inte passar att lyssna på via datorn. Här skulle det behövas vinyl.

Betyg: GGG

Bästa låt: Katie Dear

Musik

Det blir mycket musik på bloggen. Kanske för att musik är en stor del av mitt liv. Ända sedan det spelades lalla på storasyrrans skivspelare när jag var liten tills idag så kan jag inte leva utan det. En av de värsta känslorna jag vet är när jag inte riktigt känner för att lyssna eller inte riktigt hittar något passande att lyssna på. Då faller mitt universum. Jag är ju inställd på att lyssna och då någon del av mig inte vill så blir det en krock som är omöjlig att lösa. Som tur är så infaller inte detta så ofta.

Jag har haft lyckan att ha fått jobba med musik sedan 1992. Att jobba i en skivaffär var förstås en dröm. Den tiden var också härlig men det känndes som man var färdig efter 7 år på EJ's. Tur det som den branschen ser ut idag. Att få vara musikansvarig på ett bibliotek var då vad jag önskade bli och nu är jag det. Det känns faktiskt som om jag drömmer ibland.

Tack Katarina för att du spelade musik för mig när jag var liten. Bryan Ferry och David Bowie var väl det som spelades mest. Sedan tog brorsan över med all tidig femtiotalsrock som jag verkligen tog till mig. Jag kommer ihåg att jag tyckte Ramones var lite farliga. Kanske för att bror min spelade så högt. Min mor ska ha en extra blomma då jag efter de årliga tandläkarbesöken fick köpa en skiva. Kanske var det därför jag borstade tänderna så dåligt så att jag fick gå dit ofta. Att skivaffären Musik-Eylis (stavades det så?) låg bredvid var ju perfekt.

Längs vägen har det hänt mycket. Allt skulle behöva egna kapitel. Nämnas bör ändå tapetrading tillsammans med Torbjörn. Aldrig har posten varit så efterlängtad som då. Tänk vad man kämpade och kopierade kasetter och skickade runt hela världen. En underbar tid. Sedan har vi ju nytändningen med Roskildefestivalen tillsammans med Andreas. Då man trodde att man varit där för sista gången så visar det sig att det snarare blir roligare och roligare för varje år.

Keep on rocking in a free world

2 av 1001 album



Elvis Presley - Elvis Presley (1956)

Man kan säga att det är härifrån som hela rockhistorien utgår. Visst finns det föregångare men med detta album så börjar det på riktigt. Elvis har här lämnat skivbolaget han startade på Sun Records och gått vidare till RCA. Inspelningarna är hämtade från några olika sessions vilket splittrar intrycket lite. Det blandas friskt mellan rockabilly, smäktande ballader, country och tidig rock.

Elvis har aldrig varit en av mina favoriter från den tidiga rocken. Han kom också att göra skivor senare i sin karriär som är helt lyssande så hans debut är inget som får mig att jubla idag. Därför det något låga betyget.

Betyg: GGG
Bästa låt: Trying to get to you

1 av 1001 album



Frank Sinatra - In the wee small hours (1955)

Så här ska en crooner låta. Det är så klassiskt att man vill tillåta rökning ute på lokal igen. Tänk att se kvinnan som Frank sjunger om, i nästan alla låtar på skivan, vara sådär kvinnligt svåråtkommen med en cigarett i ena handen. Det kommer väl aldrig att ske mig men med hjälp av den här skivan är man nästan där.

Betyg: GGGG (4 gixbitar)
Bästa låt: Deep in a dream

1001 albums you must hear before you die

Usch vilken jobbig bok. Jag hade bara drygt 300 av de plattorna som fanns med i boken. Nu måste jag ju införskaffa resten. Eller måste jag det. Visst har man hört många av de album som jag inte har men alla ska få en ny chans.Jag vet ju såklart att jag inte gillar alla men det är ändå kul att höra skivor som fått klassikerstämpel.

Boken innehåller alla genrer och det står väldigt intressanta texter till varje skiva så man blir verkligen sugen. Boken avhandlar skivor från 1956 och framåt.

Det känns som att jag inte kan sluta blogga förrän jag skrivit lite om varje skiva. Snart börjar en liten recension, i kronologisk ordning, om titlarna som nämns i boken. Ni är väl spända av förväntan?

Alliansen

Man vet inte om man ska skratta eller gråta när fördomarna besannas en efter en.

Veckans 3 bästa låtar

Miles Davis - All blues
Att komma upp ur götatunneln på väg hem från jobbet och se solen gå ner bakom Älvsborgsbron samtidigt som Miles blåser i sin trumpet gör att man måste korka upp rödvinsflaskan så fort man kommer innanför dörren.

Lambchop - Prepared
Det något ojämna konserten i lördag innehöll ändå ganska många höjdpunkter. Stråkkvartetten från Krakow som var med kom helt till sin rätt i denna pärla från nya skivan. Ibland kan jag ha svårt att ta till mig Kurt Wagners texter men här känner jag att han träffar rätt.

M.Ward - To go home
Det känns som man hört det tidigare men det finns något som gör att man spetsar öronen. M.Wards senaste platta Post-war är helt ok och det är uptempo låtar som denna som gör mig mest glad. På lördag står ett gäng bibliotekarier från Kungälv och stampar takten till detta på Pustervik.

Lambchop - Gbg, Trägårn 14/10 2006

I protest mot min egen tidsbrist så klipper jag in några rader från GP som sammanfattar kvällen väl.

"Lite väl lång och tillkrånglad, men underfundig och till viss del angelägen." så skriver Kalle Malmstedt om konserten.

Kanske får jag tid att i ett annat liv tillföra något till detta.

Byta bostad

Nu har vi gjort slag i saken och gått med i förening, Intervac, som erbjuder människor att byta bostad med varandra under semestern. För en summa pengar så får man annonsera på deras hemsida och man får åtgång till alla andra som också vill byta.

När man sitter och söker på olika länder och ser bilderna så blir man otroligt sugen på att ge sig ut att resa. Man drömmer sig bort till alla möjliga ställen. Om det skulle bli något av så hoppas vi på Frankrike, Holland, Italien eller Storbritannien. Idealet vore att hamna nära någon kust för bra badmöjligheter så barnen och Lena kan leka av sig. Kanske kan jag då smita iväg till någon stad och leta vinylskivor utan att de märker det.

Några grannar till oss hade försökt att byta bostad med någon men de hade inte lyckats få till det så man ska kanske inte ha för stora förväntningar. Dät är också mer att ordna med än man tror. Det är inte bara att lämna över nyckeln och säga varsågod. Regler, tider och en massa annat ska fixas. Hursom så är det väldigt spännande att sitta så här i oktober och veta att chansen att hamna nästan varsomhelst i Europa nästa sommar finns. Under de fem dagar vi varit med så har 35 stycken andra bostadsbytare varit inne och kollat upp vår annons. Det känns iallafall lite förhoppningsingivande.

Gå in på www.intervac.com om ni är nyfikna. Man behöver inte vara medlem för att kolla. Dock får man förstås inte fram personnamn och fullständiga adresser på alla som vill byta. Ni kanske t.o.m. hittar vår lilla annons.

Eftersom Ella och Astrid är det bästa jag vet fick det bli ett kort på dem idag också.

George P. Pelecanos - Ren som snö

Ni som känner mig vet att deckare är en genre som jag inte är speciellt förtjust i. Kanske är det dags att omvärdera det ställningstagandet litegrann. Inte för att jag tror att jag kommer sluka deckare framöver men jag kan nog tänka mig att sluka George P. Pelecanos böcker.

Rens om snö är den första boken i serie böcker om privatdeckaren Derek Strange från Washington D.C. Visst, han löser en deckargåta och den är i sig ganska spännande men det är inte det som är tjusningen med boken. Det är istället Pelecanos förmåga att göra något av de egentligen oerhört klichefyllda miljöerna och de enkla människorporträtten. På något sätt lyckas han nå mig, och bevisligen många andra för han är en av de största författarna i Usa just nu. Det är klart att det spelar in att huvudpersonerna i boken är musik- och litteraturintresserade. Det pågår namedropping hela tiden. Mycket soul är ledmotiv till Strange tankar. Vet ni vad som spelas i bilen under en bilfärd? Bruce Springsteens Darkness on the edge of town och det märkliga är jag blir till mig av förtjusning när jag läser det.

Ett litet utdrag ur boken lyder:

"Strange undrade hur ett sådant här ställe kunde fortsätta gå ihop. Men han visste varför: folk kom hit för att de var tillsagda att komma hit, fastän de mycket väl förstod att de blev plundrade. Av samma skäl som de lästa samma böcker som deras vänner läste, och gick och såg på samma filmer om fångar som kapade flygplan och om asteroider på väg mot jorden. Det spelade ingen roll att ingenting de konsumerade var av något värde. Ingen ville hamna utanför samtalet på nästa cocktailparty. Alla var desperat angelägna att spela med i allting nytt, att inte bli på efterkälken"

Så tänker privatdeckare Strange när han sitter på en restaurang och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Veckans 3 bästa låtar

Sam Cooke - Feel it
När man går på konsert kan det i västa fall vara så att man längtar hem till stereon och i bästa fall kan man få upplevelser som man aldrig kan få hemma vid stereon. Sam Cooke brukar sägas vara den första stora soulsångaren. På skiva är han hur bra som helst, dock lite väl snäll ibland. Livealbumet Live at Harlem Square club från 1963 är något helt annat. Här finns en glöd som är obegriplig. Svetten börjar rinna bara genom att lyssna. Feel it är låten som inleder ett party utan like.

David Ruffin - First round knock-out
Ännu en soulröst att dö för. I övergången mellan soul och disco skapades många sköna danslåtar. Här är 8.35 minuter dans med alla ingredienser som behövs. De två mest utmärkande kryddorna i den här låten är texten och stråkarna. "I took one look at you and never knew what hit me" börjar det. Resten kan ni lista ut själva men självklart utmynnar det i en underbart enkel men dramatisk kärlekshistoria precis som en soultext ska göra. De sista minuterna tar stråkarna vid och man kan bara gå in i trans.

Rocket From The Crypt - When in rome
Inte för att jag lyssnat på låten i veckan men nu fick jag ett oerhört sug på mer dans. När jag kom att tänka på låten så undrade jag lite om den verkligen var så bra som jag tyckte när den kom på 90-talet. Direkt när jag hör inledningen så förstår jag varför jag kom att tänka på den. Blåset, jag smälter direkt. Jag kan inte kontrollera mig när det perfekta blåspartiet kommer in. Rocket From The Crypt var, de har lagt ner, ett något ojämt men tufft rockband som förvaltade den tidiga amerikanska rockmusiken på ett ärofyllt sätt.

Townes Van Zandt - Be here to love me

Under några år var Townes nästan den enda musik jag lyssnade på. Allt annan musik kändes orelevant i jämförelse. Sedan dess har mitt musiklyssnandet ändrats litegrann. Kanske främst på grund av småbarn i huset. Eftersom det är full fart hela tiden vore det ju logiskt att spela lugn musik men det har faktiskt blivit tvärtom. Därför har Towneslyssnadet minskat de senaste åren. Men skulle frågan komma om vilken musik du skulle ta med dig till en öde ö så skulle svaret vara självklart, Townes Van Zandt.

Nu kommer alltså filmen om Townes liv. Vänner, familj och artistkollegor har intervjuats men det är såklart filmklippen på huvudpersonen själv som är de mest intressanta. Filmen rymmer några häpnadsväckande låtsekvenser. När Towens röst och gitarrspel var som bäst under 70-talet så är det så nära magi man kan komma. Desto mer tragiskt är de filmklipp som visar vilket fall han gjorde de sista åren. Då gick det snabbt utför även om låtarna han skrev då fortfarande var fantastiska. Som han säger själv i filmen så var det bara låtar som verkligen betydde något som han släppte ifrån sig på slutet. Lyssna bara på A song for, Marie och The hole för att förstå sanningen i detta uttalande.

Filmen är kanske något klichéartad när man har filmsekvenser från highways och barer när Townes musik spelas eller när någon intervjuas. Samtidigt känns det faktiskt som om Townes liv handlade mycket om att fly och tyvärr gjorde han väl det alltför mycket genom spriten. Lyssna på Highway kind.

Jag satt på helspänn genom hela filmen eftersom man inte sett så många sekvenser på Townes tidigare. Det var också särskilt kul att se Townes dotter Kathie Belle och fru Jeanenne som vi träffade i Nashville när vi var där. Jag ångrar dock fortfarande att vi inte tackade ja när vi fick erbjudandet att åka ut till huset där Townes hade bott.

Helt klart en bra film, eller snarare dokumentär, som förresten finns att låna på Kungälvs Stadsbibliotek

Vissa kallar det spasmdans. Jag tycker att jag ser
rätt så tuff ut.

Nån som känner dom här?

Ett härligt brudpar!

Tack för festen!

Veckans 3 bästa låtar

Håkan Hellström - Ramlar
Låten som startade den stora dansen på Torbjörns och Helenas bröllopsfest. Stela leder mjukades upp för några härliga timmar på golvet.

Bettye Swann - Kiss my love goodbye
Nu har vi hamnat någonstans i mitten av dansandet. Eventuellt trötta kroppar får ny kraft av den klassiska Soulastatic låten.

David Bowie - Heroes
Oerhörd skön avslutning att ha i ryggen inför en mörk men härlig gångtur från Delsjön.

Veckans 3 bästa låtar

Lloyd Cole - How wrong can you be?
Det här är en perfekt melankolisk poppärla som Cole behärskar till fulländning. En del hävdar att bra musik antingen ska gå direkt till hjärtat eller kännas som en spark i magen. Detta är en tes som jag håller med om men med Cole känner jag ofta att han tar vägen förbi hjärnan. Han får mig att tänka utan att musiken blir lidanden vilket han är ganska ensam om.

The Be Good Tanyas - Scattered leaves
Nya skivan med Vancouver bandet och tjejtrion The Be Good Tanyas heter Hello love och kommer senare i höst. Den finns redan på nätet dock. De har inte ändrat stil sedan senast utan kör vidare på sin akustiskt countryinfluerade musik. Scattered leaves är en sådan där underbar sång där Frazey Fords röst får fullt utrymme. Hon har en säregen röst som låter så djupt sorglig på sina ställen att man undrar vad hon varit med om. Efter att ha sett dem live så förstår man också att hon verkligen menar vad hon sjunger också.

Jesus & Mary Chain - I love rock n' roll
2 minuter och 37 sekunders rockeufori.

Om nån är nyfiken på hur det såg ut när jag fått SM-pokalen finns det en bild på denna länk: http://www.kungalv.se/t/Page____4867.aspx

Det är kollega Nadine som jag diskuterar loppet med. Eller är det kvällen festligheter som vi lägger upp?

Är det verkligen sant att det kommer dröja minst 7 månader till man kan sitta så här igen.

Stig Claesson x 2

Det är lyxigt att ha Claesson som en av sina favoritförfattare eftersom hans utgivning är enorm. Jag har en massa böcker av honom kvar att läsa ännu vilket känns som en ynnest.

Min vän Charlie och Män i min ålder är typiska Slas böcker i sitt upplägg. Båda har en ram inom vilken boken fysiska historia utspelar sig. I dessa böcker befinner sig huvudpersonerna mestadels i Kanada och Ungern. Visserligen lär man sig en del om Ungern i Män i min ålder och man känner att han alltid fångar någonting personligt av det stället där historien utspelar sig. Men det är, iallafall för min del, när Slas förmedlar känslor av alla de slag som han berör mig. Dessa känslor är lika starka vare sig han befinner sig i Stockholm, en stuga i Västergötland eller varsom i världen.

När man läser vissa författare behöver man inte känna igen sig själv för att tycka det är bra men med Claesson tror jag att det är nödvändigt att vara på hans sida för att riktigt uppskatta böckerna. Vilken är då Claessons sida? Svaret på den frågan är inte lätt men grundläggande måste ändå vara att uppskatta ensamheten. När jag läser Claessons böcker känner jag alltid hur han beskriver ensamheten som samtidigt innebär frihet. En frihet som alla hans huvudpersoner behöver för att kunna överleva. Man behöver inte vara en enstöring för att känna stark sympati för detta.

Jag har ännu inte blivit besviken när jag läst någon Slas bok. Självklart är vissa böcker bättre än andra och av de två jag just läst är Män i min ålder att föredra. Den är till och med en av hans bästa.

Håkan Hellström - Liseberg 22/9

Inte ens Tom Cruise hade lyckats rädda upp det Mission impossible som rådde ikväll.

1. Liseberg som konsertarena är nog faktiskt den sämsta jag vet.
2. Femtusen kids blir några för mycket.
3. Två barn på konsert håller i tio minuter.
4. Mättnaden då man sett Håkan med samma material fyra gånger innan.

Jag har egentligen svårt att uttala mig om själva konserten men intrycket jag fick var att det blivit lite väl mycket jammande i flera av låtarna. Efter Taube-konserterna i januari får Håkan ta en paus och komma igen om ett år eller två så man hinner samla ny kraft.

Biblioteks SM

Då har det osannolika hänt att man kan titulera sig svensk mästare. Rätt så kul faktiskt. Jag lyckade ta guldet i biblioteks SM i löpning. Platsen var Skatås och distansen var 5 km.

Eftersom man inte hade en aning om hur fort övriga deltagare skulle springa så var det lite spänt före start. Bara genom att studera sina motståndare och snacka lite med dem förstod man dock att flera var flitiga löpare. Min taktik var att ta det lungt i början och kolla läget. Första kilometern gick i fyra minuters tempo vilket kändes perfekt. Jag försökte sedan hålla samma tempo loppet ut vilket det visade sig att jag var ensam om att klara. Min tid blev 20.12 m vilket var ungefär 1.30 före tvåan. Känslan av att komma först i mål var härlig. Särskilt som det inte hänt sedan mellanstadiet.

I damklassen stod sig Kungälv också väl. Sofia Fondell kom tvåa. Mycket starkt.

På kvällen firade vi i Skybaren på Gothia Towers för att sedan gå vidare till Pressnatta på Mässan. God mat och mingel stod på programmet. Jag blev inte så långvarig då mina tinnitusöron har som svårast för den konstant höga ljudnivå som uppstår i stora folksamlingar.

Veckans 3 bästa låtar

Jag tänkte försöka ha ett återkommande tema där jag nämner de tre låtar som fått mig att dansa, gråta, sjunga med, le eller på något annat sätt berört mig de senaste sju dagarna. Om ni inte vill ladda ner låtarna så skickar jag gärna över filerna.

Tommy Roe - Sheila
Jag är en riktig sucker för tidig rock n' roll som Buddy Holly och Eddie Cochran. Det är den musiken som formade mig när jag var 8 - 10 år. Varje gång jag fick hänga med brorsan i bilen så spelades denna musiken på högsta volym. Tommy Roe är ingen av de stora stjärnorna från den här tiden men med Sheila har han fått till en underbar låt. Lyssna bara varje gång han sjunger "man this little girl is fine". Jag kan höra det hur många gånger som helst.

Tom Petty - Down south
På Pettys senaste finns ett knippe fina låtar. Precis som titeln Highway companion så är det perfekt bilåkarmusik. I Down south fraserar han som en ung Dylan och kommer undan med det. Synd bara att sommaren är slut för det här skulle jag vilja åka raggarbil runt torget i Lidköping och lyssna på. Inte för att det är raggarmusik utan för att jag gärna skulle vilja ha en amerikanare och för att jag gillar att sjunga med till den klichéfyllda texten.

Nelly Furtado - Maneater
Det poppar upp kommersiella hits som man gillar då och då. Man vet att man kommer tröttna på dem efter ett tag men för stunden ger de något tillbaka. Senast jag kände något liknande var för Madonnas Hung up. Som tur var så var jag ute några gånger och fick dansa till den när jag tyckte den var som bäst. Jag stod och led en hel kväll på Stadt i Lidköping för jag antog att den skulle komma. Det gjorde den också och jag fick leva ut. Tyvärr har jag inte varit på några ställen som spelat Maneater ute på lokal. Det känns som om det måste ske snart för den är snart sönderspelad. Nån som har fest i veckan?

Nu är det bara minuter kvar till första valprognosen. Det blir nog tufft men förhoppningsvis har folk tagit sitt ansvar.

Nu är det bara minuter kvar till första valprognosen. Det blir nog tufft men förhoppningsvis har folk tagit sitt ansvar.

Oddjob på Nefertiti 15/9

I många av Clint Eastwoods filmer finns det någon scen från en jazzklubb. Jag blir alltid lika sugen på att själv sitta där i baren och lyssna på ett bra jazzband. Miljön på jazzklubbar tilltalar mig verkligen och att sitta på Nef och invänta en konsert med sina kompisar är verkligen ett härligt fredagsnöje.

Oddjob är en bra jazzorkerster med utmärkta instrumentalister och svängiga låtar. Det blir aldrig segt och tråkigt. Å andra sidan så ger det mig heller inte rysningar. I några av de lugnare låtarna är det dock väldigt nära. Låt tre i första setet och som var från nya skivan var den låten som jag minns bäst från hela kvällen. En långsam låt där Goran Kajfes briljerade med känsligt spel på trumpeten. Låten var inte helt olik det som årets Roskildefynd Tied & Tickled Trio levererar på sin skiva Observing systems.

Något som inte tilltalar mig är när det blir för funkigt. Jag har inte någon funkådra i kroppen det är helt klart. I de mer funkiga låtarna smyger det sig ofta in långa solon av klaviaturspelaren som inte tilltalar mig.

Jag gillade verkligen konserten trots mina små invändningar. Jag har faktist en sista invändning också. Den är inte riktad mot Oddjob i sig utan mer åt jazzkonserter i synnerhet. Det har fortfarande inte hänt att jag gått från en spelning med ett jazzband och varit euforisk (undantaget nämnda Tied & Tickled Trio på Roskilde i sommras, de avslutade dock inte med något traditionellt jazznummer utan en 10 minuter lång krautrock explosion). Jag saknar känslan av att få höra sin favoritlåt avsluta konserten där man kan varenda textrad och där varenda textrad betyder mer än någon kan förstå. Det kan vara när Sturat Staples sjunger No more affairs eller när Yo La Tengo ger allt i Today is the day eller när Jim White sjunger Bluebird.

Rådalunken

I helgen gick det klassiska loppet av stapeln i Lidköping. Solen sken från en klarblå himmel när starten gick. Det var 13 år sedan jag senast sprang Rådalunken. Något som slog mig var att antalet löpare nu var avsevärt färre än då. Jag har ingen aning om varför. Hursom är vi ett gäng som tänkt göra det till en tradition att träffas och springa varje år. Kanske mest för att få tillfälle att ha lite party på kvällen.

Detta årets deltagare var på 5 km Jens och Madeleine från Björkö och Marie Gustafsson från Råda. 10 km sprang förutom jag och Lena, Anders Svanberg från Tolered, Jimmy och Lena från Ulriksdal. Alla gjorde bra ifrån sig och ska känna sig nöjda.

Själv var jag lite besviken över tiden 42.58 men banan har ju en del jobbiga backar. Nästa år hoppas vi på större uppslutning och samma väder.

Livet - Döden

De senaste dagarna har jag funderat mycket kring livet. Det började med att jag såg filmen Elephant. Den berörde mig mycket. Ni vet säkert att den handlar om Columbine massakern där två killar gick in på sin skola och dödade tolv elever och en lärare. Sättet de gjorde det på var så kallblodigt att det är svårt att förstå. De verkar helt på måfå valt ut sina offer. Gus Van Sant lyckades verkligen göra en film av detta som berörde.

För någon dag sedan fick vi också en nytillskott i släkten. Min systerson fick en kille som ska heta Isak. Hade detta hänt före vi fått barn så kanske man inte brytt sig så mycket men nu när man vet vad det handlar om känns det fantastiskt. Att tänka på hur man har det de första dagarna efter födseln gör mig avundsjuk. Det är fantastiskt och jag hoppas att de har det så bekymmersfritt man kan ha det.

Någon kväll senare så gick det en BBC-dokumentär om terroristdåden mot World Trade Center på tv. Tänk på vilket ohyggligt sätt massor av människor fick avsluta sina liv. När många såg att den utvägen var att hoppa förstår man hur de hade det. Dokumentären intervjuade några som mirakulöst hade klarat sig ut. Deras vittnesmål var skakande. Särskilt hur de mötte alla brandman som var på väg upp när de var på väg ner. Brandmannen gick mot en säker död. Ett gäng som var på fjärde våningen när ett av tornen rasade hamnade dock i en luftficka och klarade sig. Det var den enda våningen som någon klarade sig levande ifrån när tornet rasade. Man häpnas över vilka tillfälligheter.

Ytterligare en sak som fått mig att fundera kring livet är när jag fick reda på att en väns pappa fått en obotlig tumör. Oerhört tragiskt och tungt och man förstår sorgen de drabbats av.

Lärdomen av allt detta måste väl ändå vara att man verkligen ska uppskatta livet. Man vet inte vad som kan hända imorgon. Passande nog kom gamla souldängan Love is you med Carol Williams på mediaspelaren nu. Förhoppningsvis ett tecken på att vi alla får en härlig höst iallafall.

Nu har jag ändrat så att alla som vill kan kommentera innehållet. Av någon anledning hade jag kryssat i att man skulle vara registrerad bloggare för att kunna skriva något innan.

Om ni är för elaka kanske jag ändrar tillbaka.

Nicke Nyfiken

Barnfilmer har en tendens att följa samma mönster. Precis så är det med Nicke Nyfiken också. Först kommer en fartfylld och rolig inledning där det enda går ut på att få barnen att skratta och bli på bra humör. Sedan följer en lite "vuxnare" del där själva handlingen förklarar och där alla barn frågar deras föräldrar vad de menar och varför det inte händer något. Sedan forstätter filmen till en punkt där det blir dramatiskt och/eller ledsamt och i slutet löser sig allt.

Jag har också en tendens att upprepa mig när jag går med Ella på bio. För det första är det väldigt kul att kunna göra något sådant här ihop. Särskilt idag när vi var och åt på Pizza Hut först. När det kommer till sjävla filmen så brukar det vara så att under inledningen brukar jag bli tårögd för att allt är så perfekt. Alla barn skrattar och det känns som det inte finns några bekymmer i hela världen. Snabbt kommer man ner på jorden igen när man får förklara handlingen några gånger för mycket. Det ska dock sägas att det blir mindre och mindre av detta ju äldre Ella blir. Under själva filmen kommer alltid perioden då man mer eller mindre somnar.
Sedan kommer det jobbiga avsnittet där man alltid får fälla några tårar ihop med barnen. Det spelar ingen roll att man vet att det kommer att gå bra i slutändan. Märkligt nog känner man nästan mer empati när det handlar om djur som det ofta gör i barnfilmer. När filmen når sitt slut och godiset är uppätit så brukar det kännas bättre igen även fast det nästan alltid är de sorgliga scenerna man kommer ihåg.

Nicke Nyfiken är som sagt inget undantag utan följer det traditionella upplägget. Historien är tagen från första boken om Nicke Nyfiken. Den när han lyckas följa med den gula mannen hem från djungeln och sedan råkar ut för en massa äventyr i den stora staden. Filmen är bra men har kanske inte tillräckligt många självklara skrattscener. Det blir lite för långt mellan skratten och lite för vuxet på sina ställen.

Andra Långgatans skivhandel

Idag blev jag lite nostalgisk då jag åter stod utanför Andra Långgatans skivhandel då de hade begagnat vinylsläpp. Detta var något jag gjorde många fredagar då jag läste litteraturvetenskap. Deras system med att bara sätta ut nyinkommna vinyl en gång i månaden är egentligen väldigt dumt men också lite fascinerande. Detta för att de som befinner sig i utanför affären 20 minuter innan den öppnar är sådana extrema diskofiler att High fidelity framstår som ett skämt.

När dörrarna väl öppnas rusar alla in för att bläddra i skivbackarna. Jag brukar nöja mig med två. Har man tur så hittar man något där annars är det bara att gå hem. Alla tänker dock inte så utan kastar sig vildsint mellan de 50 talet backar som brukar finnas varje gång. Det är verkligen humor på högsta nivå.

Några gånger när Ella var liten så hade jag med barnvagnen. Det var bra på så sätt att då tog den upp plats så att jag kom åt fler skivbackar. Det ledde dock till en del blickar. Jag fick även med mig Lena en gång för att hålla backar åt mig. Men hon kände sig nog lite malplacerad där bland alla medelålders män i kavaj.

Idag var det jazzsläpp. Jag fick med mig tre plattor hem. Coleman Hawkins, Bobby Timmons och Sonny Rollins kommer ligga på skivspelaren i helgen.

Lambchop - Damaged

En av höstens vackraste skivor har nu nått skivdiskarna. Jag har nämligen svårt att föreställa mig att det finns så många andra artister som lyckas kombinera det sällsamma och det fina så som Lambchop gör.

Lambchop gör inga hits utan deras album är alltid en helhet. I vanliga fall gillar jag textförfattare som är ganska direkta, såsom Townes, Lou och Håkan, men Kurt Wagners texter tilltalar mig fast de är lite mer snärjiga. Texterna är nog förresten inte så knepiga men i och med att Kurt sjunger ganska speciellt tar det ett antal lyssningar innan man klurat ut alla orden.

Damaged är verkligen ett lysande album. Det finns inga uptempo-låtar som bandet brukar ha med ett par utan allt flyter på i stilla takt. Stråkarna låter sådär härligt romantiskt som country och soul lätt på gränsen mellan 60- och 70-tal.

I oktober kommer Lambchop till Gbg för en konsert. Vi ses där.

När livet närmar sig slutet och man listar de snällaste saker man gjort och saker man skulle vilja sett men missat tror jag att dagens datum kommer högt på listan. Detta för att om en timme spelar Håkan Hellström på Klubb Baddaren på Henriksberg. Att inte vara där känns värre än jag trodde. Man skulle kunna citera ishockeyspelaren Ulf Samuelssons klassiska "att inte få vara med när det roliga börjar" tal idag. Tidigare gäster på Klubb Baddaren har ju varit bl.a. Ebbot och Weeping Willows Magnus. Båda har varit bra men alla har ju väntat på denna sista gång.

Varför skulle det då hamna på dessa listor? Jo, för att jag lät Lena gå då vi inte fick tag i någon barnvakt och för att jag tror att det kommer att bli en klassik konsert.

Jag går och lägger mig.

Nick Hornby - Fallhöjd

Som så många andra gillade jag verkligen Fever pitch och High fidelity av Hornby. Jag tycker fortfarande han skriver underhållande men det är svårt att komma ifrån att det för varje ny bok känns lite sämre.

I Fallhöjd har Honrby låtit fyra personer vara berättare av samma handling. Detta ger honom ett gynnmsamt läge att vrida och vända på texten och ge den olika infallsvinklar. Det är detta som jag tycker att Hornby inte riktigt lyckas med. Det känns fortfarande som jag ser Hugh Grant framför mig vilken person än han skriver om.

Fallhöjd handlar om fyra personer som försöker ta livet av sig. Alla har tagit sig upp på ett högt hus för att hoppa och göra slut på livet en nyårsafton . När de stöter ihop så inser de att ingen av dem har modet eller viljan att verkligen ta livet av sig. Istället utvecklar sig en relation mellan de fyra som man får följa. Trots deras olikheter så behöver de varandra, dels för deras nära döden upplevelse, dels för att de inte har några andra vänner. De fyra personerna är Martin, medelsålders tv-kändis vars äktenskap förstörts då han legat med en 15-åring, det är Maureen som har en handikappad son som ställt henne utanför det vanliga samhället, det är JJ som är en amerikans rockmusiker vars band aldrig lyckades och nu splittrats vilket gjort honom vilsen och det är överklasstjejen Jess som är allmänt uppe i det blå och vimsig och egentligen inte vet varför hon är olycklig. Dessa personers öden får man sedan följa i nittio dagar. Återblickarna av deras liv visar att ingen av dem egentligen har någon anledning att verkligen ta livet av sig. Möjligtvis är detta Hornbys poäng. Att människor är rädda för livet mer än att de verkligen vill dö och det menar han är inget giltigt skäl för att kasta sig ut från ett högt hus.

Boken har sina poänger och londonmiljön tröttnar man aldrig på. Hornby är också skicklig på att bygga någon sorts spänning i sina böcker fast de inte är spännande. När han i sina första böcker behandlade ämnen så som fotboll och musik var de rena straffsparkarna rakt i krysset för många läsare inklusive mig. Nu känns det som om hans böcker är frisparkar långt utifrån som har svårt att hitta fram till målet. Möjligtvis rullar de fortfarande långsamt över mållinjen

Walk the line

Då har man äntligen sett filmen om Johnny Cash. Precis som i en annan musikfilm, 24 hour party people, så blir det ibland obekvämt jobbigt när skådespelare försöker spela någon känd musiker. Här lyckas dock Joaquin Phoenix för det mesta väldigt bra. Värre är det med de som spelar Jerry Lee Lewis och Elvis Presley. Att man har en skådespelare som är så olik Elvis är väldigt konstigt och störigt, tycker jag. Det tog säkert 10 minuter efter Elvis-scenen innan jag kunde koncentrera mig på filmen igen.

Annars gillar jag filmen men den berör mig aldrig riktigt på djupet förutom i början när Johnnys bror råkar ut för sågolyckan. Trots att man förstod vad som skulle hända så var det hjärtskärande. Även om Johnnys pappa och fru Viv inte var speciellt stolta eller lyckliga över Johnnys framgångar så kändes de lite väl sterotypa. Kärlekshistorien med June Carter är ju själva huvudhistorien i filmen men jag tycker att den skildras lite slapphänt. Felet är egentligen inte att man vet hur det slutar men bara för att man vet skulle det kanske behövts extra närvaro i några scener. En närvaro som jag saknar.

Detta blev en ganska negativ recension av en film som jag tyckte om men som inte riktigt var så bra som jag trodde. Lyssna på Johnny Cash skivor istället eller gå in på youtube och kolla på några underbara klipp från början av hans karriär.

Keith Richards av Victor Bockris

Visst kände man till att Keith Richard hade tagit mycket droger genom åren men efter att ha läst den här biografin förstår man inte att han lever. Under 70-talet hade han många förlorade år som människa men inte som musiker. Även om Rolling Stones inte var på toppen då så gillar jag skivorna som kom då riktigt mycket.

Författaren av boken går igenom Keiths liv från barndomen fram till idag. Han gör det på ett intressant sätt och som det känns trovärdigt sätt. För oss som gillar Stones ger läsningen en inblick i en värld som känns väldigt spännande. För att få ihop all information har Bockris intervjuat en mängd människor runt Richards. Keith är själv inte intervjuad men självklart har Bockris hämtat information från andra ingående intervjuer Richards gjort.

Jag hade fått för mig att Richards soloskivor inte riktigt höll måttet. Bockris hyllar dem väldigt i boken så jag gav dem en ny chans. Men jag tycker nog fortfarande när jag lyssnar på dem att det aldrig riktigt lyfter. Det är helt ok låtar men han har inte rösten att lyfta dem till den nivå där Stones brukar befinna sig.

Kolla in klipp av Keith och Rolling Stones på youtube mellan åren 1968 - 1974 så ser ni spelningar som är övernaturligt bra.

Detta blev en kass text om en bra bok och en fantastisk gitarrist.

Klubb Baddaren

Ännu en kväll på Henriksberg. Gästartist var Weeping Willows Magnus. Förväntningarna var höga bland den fullsatta publiken. Även jag hade stora förhoppningar om en klassisk spelning. Dessa förhoppningar infriades inte fullt ut men det var ändå en riktigt bra konsert. Precis som med Ebbot för några veckor sedan så är det som en lektion i rockhistoria. Låtar av bl.a. Stone Roses, The Verve, Morrissey, Tom Petty, Glen Campell och Frank Sinatra spelades. Jag gillar ju verkligen Håkans band men ikväll hade de med sig en något störig gitarrist som visserligen spelade bra men som inte passade in.

Kvällen höjdpunkt var helt klart sista låten som var Håkans Nu kan du få mig så lätt. När man hör någon annan göra en låt av Håkan så hör man hur bra låtar han verkligen skrivit.

Nu är den stora frågan om det är Håkan som är den hemliga gästen på onsdag. En annan fråga är om vi får barnvakt. Annars ses vi där.

Att gå på fest och sedan gå på konsert några dagar efteråt har satt sina spår. Lägg också till att man börjat jobba igen och att ett barn varit sjukt så är det fulländat.

Ögonlocken åker igen så fort man ska skriva något. Jag har dock en del recensioner på gång så håll ut. Snart har jag sovit en hel natt igen.

Camilla Läckberg - Olycksfågeln

Det finns en sak som Läckberg är skicklig på. Trots att hon egentligen inte tar ett enda steg utanför mallarna intrig och textmässigt så lyckas hon skapa någon sorts spänning. Den är visserligen på gränsen till löjlig och banal men man vill trots allt veta hur det går. Ibland får jag uppfattningen att Läckberg lika gärna skulle kunna vara en skicklig gymnasist som fått i uppgift att skriva en deckare.

Eftersom jag sällan läser deckare så är jag väl egentligen inte rätt person att komma med konstateranden men Läckberg måste väl ändå tillhöra de mest lättviktiga deckarförfattarna. Jag hittar inget djup. Kanske beror det på att jag inte läst de tre föregående böckerna om samma poliser. Det märks tydligt att Läckberg försöker fiska poäng genom att skriva så att folk känner igen sig. Det enda läsaren behöver reflektera över är själva mordgåtan i övrigt kan intellektet ligga i dvala.

Trots mina något negativa åsikter så tyckte jag boken var ok fram till slutet där Läckberg inte alls lyckas sy ihop den lilla spänning hon byggt upp. Visst, hon förklarar bakgrunden till varför mördarna valt ut sina offer men jag tappar intresset de sista sidorna. Borde det inte vara tvärtom?