Camilla Läckberg - Olycksfågeln

Det finns en sak som Läckberg är skicklig på. Trots att hon egentligen inte tar ett enda steg utanför mallarna intrig och textmässigt så lyckas hon skapa någon sorts spänning. Den är visserligen på gränsen till löjlig och banal men man vill trots allt veta hur det går. Ibland får jag uppfattningen att Läckberg lika gärna skulle kunna vara en skicklig gymnasist som fått i uppgift att skriva en deckare.

Eftersom jag sällan läser deckare så är jag väl egentligen inte rätt person att komma med konstateranden men Läckberg måste väl ändå tillhöra de mest lättviktiga deckarförfattarna. Jag hittar inget djup. Kanske beror det på att jag inte läst de tre föregående böckerna om samma poliser. Det märks tydligt att Läckberg försöker fiska poäng genom att skriva så att folk känner igen sig. Det enda läsaren behöver reflektera över är själva mordgåtan i övrigt kan intellektet ligga i dvala.

Trots mina något negativa åsikter så tyckte jag boken var ok fram till slutet där Läckberg inte alls lyckas sy ihop den lilla spänning hon byggt upp. Visst, hon förklarar bakgrunden till varför mördarna valt ut sina offer men jag tappar intresset de sista sidorna. Borde det inte vara tvärtom?