ROSKILDE 2007
Så här en dryg månad efter årets festival är det verkligen dags att gå tillbaka och summera.
Alla pratar om årets väder. Visst, det var lerigt och djävligt på sina ställen men det gick inte ut över musiken.
Det var faktiskt så att det endast regnade en av fyra festivaldagar. Då, torsdagen kom det visserligen 50 mm. Sen är klart att det var lite bökigare med allt. Att sova halvsittande i bilen i tre dagar är precis vad man pallar med.
Men nu till musiken.
Torsdag
Lcd Soundsystem
Vi startade festivalen med att passera förbi Arcade Fire. Jag har inte fastnat för dem. Ett smockfullt Arena verkade verkligen har gjort det dock. Istället så piskade Lcd Soundsystem igång festivalen för vår del på ett utmärkt sätt.
Det som på skiva ofta låter för mycket studioinspelning fick verkligen nytt liv på scenen. Bort med alla funkelement och in med ett montont malande. En lysande start på festivalen. Ett talande klipp finns här: http://www.youtube.com/watch?v=tkYKmcxE54E
Talib Kweli & Jean Grae
Hip-hop blir något helt annat när man ser det live. Skickliga rappare lyckas då fånga mig på ett sätt som de inte gör på skiva. Kweli och Grae lyckas att hålla mig kvar hela konserten fast det egentligen var andra band jag skulle gå på. Deras självförtroende låg på en lagom nivå. Under spelningen kommer jag ihåg att jag skickade ett sms hem där det stod "djälvar var jag älskar det här stället". Kanske mest ett uttryck för min kärlek till festivalens som sådan men det är klart att man inte skriver så om musiken som spelas är kass.
Nostalgia 77 Octet
Förra året var det flera jazzband som förgyllde festivalen. De jag trodde mest på i år var det här brittiska bandet. Tyvärr infriade de inte alls mina förväntningar. Det lät trött slentrian jazz över det. Det varken svängde eller var utmanande. En besvikelse.
Fredag
Camera Obscura
En perfekt start på dagen är lite skotsk popmusik. Jag var faktiskt lite tveksam över hur det skulle låta live men bandet var verkligen bra. Utseendemässigt så är det härligt med band som ser ut att komma direkt ut från en pub. Det är tjejen med popfrisyr, den rödhåriga, den lite äldre grånade mannen, den vanliga och den med ölmage. Så ska popband se ut. Skönt också med ett band med avslappnat och naturligt mellansnack. Ett extra plus till trumpeten som kom in och lyfte ett antal låtar.
Mando Diao
Borlängebandet är den totala motsatsen till skottarna ovan. De försöker så mycket att det blir patetiskt. Alla poser, kläderna och all den attityd som de visar gör att jag nästan spyr. Synd, för de har egentligen ett antal låtar som är ganska bra.
Murder
Astoriatältet har byggts om på ett fantastiskt snyggt sätt. De har verkligen lyckats att få det att se ut som en skön klubb. Första spelningen där blev danska Murder. En mycket bra spelning av ett band som spelar akustiska lägereldssågner med en bra sångare. Det är just en bra sångare som behövs om sådana här band ska sticka ut. En skön timme med lugn och stämmningsfull musik. Jag har för mig att ölen smakade mycket gott till detta.
Roky Erickson & the Explosives
Det här var konserten jag sett fram emot mest. Efter att han varit på Hultsfredsfestivalen och fått bra kritik där var men rädd för att det skulle bli en antiklimax här. Icke sa nicke. Jag älskade verkligen alltihop. Både röst och gitarrspel var i fullgott skick. Bifallet öronbedövande. Låt efter låt avverkades under en timme. Inga döda punkter, förutom ett något segt bluesnummer. När han spelade Bloody hammer och The wind and more var jag i sjunde himmlen. De två ögonblicken rankar jag högt på min lista över bästa konsertminnen någonsin.
Här kommer han in: http://www.youtube.com/watch?v=M4708sMXBwQ
CSS
Jag håller med Kalle när han säger att det är kul att ett gäng brasilinska tjejer kan ta världen med häpnad. De tar också mig med häpnad denna kväll. Vilket party de drar igång klockan 22 på fredagkvällen. Verkligen alla i tältet var med på noterna. Beviset finns här. Jag får gåshud när jag ser det: http://www.youtube.com/watch?v=R-0OwQEETtg
Mustach
Istället för Mika fick vi de goa göteborgarna Mustach. Inte mig emot. Lite motorrock är aldrig fel, trodde jag. Men lite fel kändes det ändå. Det blev lite mycket metal. Ralf Gyllenhammar är också en något enerverande frontman. Det är lite buskisvarning över honom. Lite besviken gick jag därför därifrån efter en stund.
Booka Shade
Tyska dansakten Booka Shade lyckades fylla hela Astoria. Deras publikvänliga beats ihop med en snygg ljusshow kändes bra mycket roligare än trött rock. Jag lyckades dock dansa mig snurrig efter ett tag och var tvungen att gå ut för frisk luft. Det skulle kunna varit jag som filmat detta: http://www.youtube.com/watch?v=1wMhDUV6OlA&mode=related&search=
Väl ute så var det annat som drog mig vidare.
Anthony B
Reggae är lurigt live. Anthony B visade sig vara kanonbra. Det kunde man inte veta. Hans energi med höga bensparkar och raka knytnävslag fick eventuell trötthet att gömma sig. Med sig hade han ett hungrigt band som pumpade fram ett hårt bakgung. Kolla glädjen och benföringen här:
Lee Scratch Perry
En ny reggaekonsert väntade. Efter ett tag undrade jag om det inte skulle börja snart. Då visade det sig att borta på scenkanten stod legenden Perry och sjöng. Jag trodde det var lite bakgrundsmusik som spelades. Problemet var främst inte mitt utan Perry var knappt hörbar och det man hörde lät inget vidare.
Brian Jonestown Massacre
Man hade hört ryktet om att det här var ett struligt band. Frontmannen Anton Newcome var inte som alla andra. Så visade det sig också vara. Under den två timmar långa spelningen så var det långa avbrott. Det var bråk med publiken, bråk med medlemmarna och bråk med vad som såg ut att vara någon sorts mananger för bandet. Däremellan bjöds det på en hel del skön psykedelisk rock. Det bestånde är ändå att det är synd att så många bra låtar slarvas bort. När jag går hem ensam i natten vid 4-tiden och inser att jag ska sätt mig i en bil att sova är humöret inte på topp.
Lördag
Buffalo Tom
Det var 15 år sedan jag såg dem senast. Då var det också på Roskilde. Jag måster erkänna att jag inte kommer ihåg någonting från den spelningen mer än att jag var där. Frågan är om jag om 15 år, alltså år 2002, kommer ihåg någonting från årets spelning. Ska man gå efter hur bra det var så borde jag komma ihåg något. Tremannabandet från Boston stod på scen i ett jättetält klockan halv ett på eftermiddagen. Det var ganska lite folk men vi som var där förundrades av kraften i musiken de levererade. Melodierna satt där de skulle i de gitarrdrivna låtarna. Att de också spelade den bästa låten från nya skivan You never catch him gjorde mig överlycklig. Eftersom det är en så fin låt skriven om Bill Janovitz 5-åriga dotter fällde jag nog en tår samtidigt som jag hoppade av glädje.
The National
Jag blev lite besviken då jag såg att The National spelade mitt på dagen. Men när man väl stod där med tetravinet och väntade på att de skulle börja kände man att det var något stort på gång. Klart mycket mer folk än jag trodde stod och såg fram emot bandet.
När det kör igång Start a war från nya plattan inser man att det här är rysligt bra. Hela konserten blir sedan en uppvisning i melankolisk pop ibland med inslag av gitarrmattor a la Velvet Underground och mullrande bas. Man ville aldrig att det skulle ta slut och de körde också längre än vad som är vanligt på en festival. En riktig höjdare. Hittade ett kort klipp här:
Soulsavers feat. Mark Lanegan
Lanegan är en av mina favoritsångare alla kategorier. Han har en röst som får mig verkligen känna något. Det konstiga är att de gånger jag sett honom live i olika konstellationer så har det aldrig riktigt klickat. Med Soulsavers har han gjort ett riktigt bra album men även denna gång blir man lite besviken. Dels är bandet inte tillräckligt lyhört. Lanegan är buttrare än vanligt. Det märks att det är något han är sur på. Han sjunger oklanderligt men bandet lyckas inte spela så bra som de borde. Trummisen ser ut som nybörjare vilket stör mig. Efter endast 35 minuter går Lanegan av. Han återvänder inte.
Loney, Dear
Från Lanegans mörka röst till Emil Svanängens falsett är det så långt man kan komma. Därför blev det lite konstigt för öronen att lyssna på Loney, Dear efter Soulsavers. Det uppstod inte samma känsla som det gjorde på Pustervik i våras. Jag kände mig mest gubbsjuk då jag tycker att den kvinnliga medlemmen är väldigt tjusig. Hon sjunger bra också. http://youtube.com/watch?v=8CyomL99Ig4
The Who
Det blev bara några låtar på The Whos konsert. Det har aldrig varit mitt band. Inledande I can't explain har ett odödligt riff och man gungar med skönt. Sen är det inte mycket mer som drar. Det behövs mer så här framåt lördagkvällen.
120 Days
Efter lite allmän villervalla om var man skulle gå och hur man skulle bli fullare så hamande vi på de norska slynglarna 120 Days. Ett lyckokast. Deras fläskiga New Order pop var precis sådana beats som behövdes för att vakna till liv. Sångaren var karesmatisk på rätt sätt. Han hade något.
Jag brukar ha svårt när synthinfluenserna blir för stora. Här är det gränsfall men live så klarar man sig på rätt sida. Så här var det mest hela tiden: http://youtube.com/watch?v=1M62q5GajM8
Grizzly Bear
Ytterligare en stark kontrast från föregående konsert. Det lite folkavantgardiska New York bandet Grizzly Bear är väldigt långt ifrån pumande beats. Här handlar det istället om röster som går in och ut i varandra för att bilda något helt eget. Formeln är spännande och i några spår lyckas man verkligen få till det. Särskilt då i låten Knife som är oerhört vacker. Finns här: http://youtube.com/watch?v=4HzxrfGiBsM
Efter Grizzly Bear spelningen som var bra men inte partyhöjande så var man vilse. Vad gör man nu. Klockan är ett på natten det är inga direkta höjdarband kvar som ska spela. I loungen ska en soul dj spela plattor. Det bestäms att vi går dit. När vi kommer dit spinner han lite blandad musik. Reaggae, rytmisk världsmusik och förstås lite soul. Helt ok. Vi köper någon drink och helst plötsligt så är man på g igen. Sedan ökar festen lavinartat fram till klockan fyra. Alla dansar, djn spelar så många bra låtar att det svårt att ens gå att beställa ny drinkar. Glädjen är så total att det kommer som en chock när man inser att det börjar ta slut. Det spelas lugnare och lugnare låtar, bra sådana men det är ju dans man vill ha. Sen kommer det obevekliga slutet när någon från personalen kommer och meddelar att det är slut. Publiken buar länge, djn vill spela mer men det hjälper inte. När man kommer ut ur tältet och inser att det är ljust ute och fåglarna böjrar vakna förstår man att den sista festkvällen på Roskilde för i år är slut. I öronen har man avslutningslåten Walk on the wild side. Ett perfekt avslut på en lördagkväll i Roskilde.
Söndag
Rhonda Harris
Söndagen är en svår dag på Roskilde. Man är trött och åtminstonne jag har aldrig druckit något starkt på söndagen. Samtidigt så känns det som om det blir fler och fler band man vill se som spelar just denna dag. I år var det rekord av bra band denna sista dag.
Först ut var danska Rhonda Harris. Deras senaste skiva med enbart Townes Van Zandt covers är helt ok. Frontpersonen Nikolaj Norlund har något äckligt drag över sig men har man överinseende med det så var det härligt att stå och lyssna på ett tiotal Townes låtar en söndageftermiddag i Roskilde. Bandet som var med lyckades verkligen göra något eget av många av låtarna och Nikolaj gjorde även texten rättvisa med sin röst. Låtar som Marie, Lungs och Two girls framfördes med bravur. En spelning i Göteborg borde vara på sin plats.
Wilco
När man börjar tänka på att det är jobbigt att stå eller värst vad man har ont i ryggen under konserter så är det illavarslande. Så var det ibland under Wilco. Låtarna från sensaste skivan plus ytterligare några lugna spår flöt på fint men annars var det segt. Tydligen ska gitarristen som är med, Neil Klein, vara riktigt bra. Jag tyckte mest han förstörde. Dessutom rörde han sig som en sämre kopia av Jalle Lorenztsson från Wilmer X.
Arctic Monkeys
För andra året i rad uppträder bandet på Roskilde. I år på stora scenen. Jag gillar dem verkligen men hade inte tid att riktigt gå in för spelningen. Där jag stod, långt bak, så börjar det ändå rycka i benen. Alex Turner har fått mer självförtroende som frontfigur. När man hörde jublet efter låtarna så insåg man att det var det här många yngre tjejer väntat på. Vi får se om jag och Ella hittar något gemensamt band om några år.
Spriritualized Acoustic Mainline
Jag hade ett problem inför den här spelningen. Jag såg det som en av festivalens höjdpunkter men visste att en halvtimme in i konserten började en annan konsert jag också väldigt gärna ville se, Against Me. Eftersom jag mer eller mindre visste att Spriritualized skulle vara bra och var mer osäker på det andra så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att enbart fokusera på Jason Pierce med manskap.
När det sedan gått en halvtimme av spelningen, som varit helt lysande, kan jag ändå inte fokusera. Jag blir för nyfiken hur Against Me är live.
Att jag valde att gå hade också att göra med att under de 30 minuter jag såg spelades de tre låtar jag gillar allra mest, Walking with Jesus, Amen och Death take your fiddle. Att höra dessa låtar med stråkar, gospelsångerskor, gitarr och klaviatur var precis så bra som man kan tro. Jasons sång och gitarrspel var så också närmast fulländat. Sången låg precis så långt fram i mixen som man önskar.
En höjdare som alltså stördes av min hjärna efter en stund.
Against Me
Det som fick mig från den närmast kyrkliga upplevelsen med Spiritualized var det här punkrock bandet från Florida. När jag först lyssnade på dem i våras lät de mest gapiga utan substans. Men ju mer jag lyssnade så insåg jag att det fanns mer. Det fanns texter med inspiration från Billy Bragg, det fanns låtar med Social Distortion gitarrer och det fanns en sångare och låtskrivare som var cool, Tom Gabel.
Den låt jag allra helst ville höra live, Up the cuts, spelades tyvärr precis innan jag kom fram. Jag hörde det sista ackorden på väg in i tältet. Typiskt. Annars var det fullt ös så jag ångrar inte mitt val att gå hit. Synd bara att de spelade på söndag då man själv inte var redo att kasta sig in bland de allra mest hängivna. Det hade varit roligt annars. Förresten, hoppas att de kickar bassisten snart. Han passar verkligen inte in i ett annars tufft punkrockband.
The Twilight Sad
Den sista spelningen som bevittnade på årets festival blev dessa rookies från Glasgow. Deras debutskiva Fourteen autumns & fifteen winters har varit mitt soundtrack nu i sommar. Det är inte speciellt lättlyssnat med det är bra. En alldelses underbar recension av skivan finns här: http://www.thecricket.nu/recensioner.asp?id=931
Live, inför en liten men nyfiken publik, så funkar det också. Hade det inte varit söndag och kroppen helt slutkörd så hade jag varit i extas. Nu blev det bara några spontana spasmer när det var som allra allra bäst. En bra final på årets festival och en bra push på att man måste hit nästa år också.
Totalt tror jag nog att denna festival faktiskt kan rankas som top 3 genom alla år musikmässigt. Det kan till och med vara så att den ligger i topp. Nackdelen med att det är så många bra spelningar är att festande blir lite lidande. Man hinner liksom inte tillbaka till platsen där spriten finns. Det är smällar man får ta.
Ps
Fotot taget av Andreas Eklund
