Roskilde 2007

Kortrecensioner av resten. Som ni förstår har det blivit en hel del lyssnande. Nu blir det paus för att ladda batterierna en månad. En lista över de band jag vill och ska se är det enda som återstår.

A Hawk and a Hacksaw

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik från Östeuropa och Balkan. Det här är ett amerikanskt indieband som rönt stora framgångar med att spela sådan musik. Mig berör det inte alls. Faktiskt ett av de sämre band av de jag lyssnat på inför årets festival.

Akron/Family

Roskilde satsar ganska hårt på band inom genren ny-folk. Det är band som i grunden är ganska traditionella men det slutar ofta med kaotiska låtar på 9 minuter. Det senaste skivan med Akron/Family (den enda jag hört) är väldigt splitrad. Ena stunden en lugn akustisk visa för att sedan bli något helt annat. Ganska bra är det ändå i slutändan så det vore kul att se.

Anthony B

En klar överraskning. Jag trodde inta att nutida jamiacansk reggae kunde låta så bra. Här finns ett skönt sväng och framförallt en bra blåssektion. Tyvärr brukar reggaeartister aldrig komma med fulla band när de kommer till våra breddgrader. Skulle Anthony B ta med sig hela orkestern tror jag det skulle svänga bra mycket mer än mycket annat på festivalen.

Arctic Monkeys

Deras debut hamnade högst på min årsbästalista förra året. Nya skivan är lite av en besvikelse. Jag saknar låtar som sticker ut. Bra singlar helt enkelt. På scen låter de bra men ser lite blasé ut så det ska bli intressant att se det verkligen blir på plats. Ändå ett måste se band.

Ark

Vad ska man säga. Jag har lovat att ringa hem till Ella om jag är i närheten när de spelar The worrying kind. Min personliga Ark-favorit är annars One of us is gonna die young.

Basement Jaxx

Ganska ointressant brittisk dansmusik om du frågar mig. Inte så illa om man hör någon låt men heller inget som lockar mig till något danstält.

Beastie Boys

Vid tidigare besök på Roskilde har Beastie Boys aldrig lämnat några djupare avtryck på mig. Jag tror inte de gör det nu heller.

Beirut

Otroligt hyllat amerikanst indieband. Även Beirut hämtar influenser från Östeuropa. De gör det dock bra mycket bättre än exempelvis A Hawk and a Hacksaw. Tydligen ska mån också på kommande skiva minska på dessa influenser. Kanske har man möjlighet att se ett band innan de på allvar slår igenom.

Bigbang

Kanske det sämsta bandnamnet jag någonsin stött på. Så kommer de från Norge också. Musiken däremot är riktigt bra. Bandet spelar traditionell rock i rakt nedstigande led från Tom Petty och annan amerikansk västkustrock. De två skivor jag hört innehåller några riktigt bra spår men det finns också vissa bottennapp. Det lockar lite att kolla in det live för tydligen ska de vara bra på scen.

Björk

Tyvärr får nog Björk klara sig utan mig framför scen. Jag hittar inte tillräckligt många anledningar till att vara där. Jag tror jag försöker få tag i en hängmatta i loungen med en drink i handen under tiden lyssnades på en japansk dj.

Talib Kweli & Jean Grae

Den hip-hop konsert som drar mest på årets festival är nog den här. Ofta slutar det med att man inte ser någon hip-hop i slutändan men nu när Kalle är med så kanske det blir ändring på det. Kweli har antydningar på äldre svart musik i sina låtar vilket jag verkligen uppskattar.

Blood Sweat drum'n'bass Band

När jag läste om det här bandet så lät det intressant och bra. Så bra att jag köpte in skivan till biblioteket. Musiken skulle vara en blandning av jazz och lite mer beatinspirerad dansmusik. Men när jag lyssnar så blir jag besviken. Det svänger inte och de kvinnliga voklisterna är inte speciellt bra.

Bonde do Role

Baile-funk spelas på klubbar runt om i världen. Det är klubbar som jag inte går på. Ett av genrens största band är Bonde do Role. Någon låt går bra men sedan tröttnar jag. De ska dock vara ett superbra liveband. Vid besöket i Sverige för några veckor sedan fick de högsta betyg.

Boris

Jag går mycket gärna och lyssnar på japanska Boris massiva ljudvägg. Det blir nog en av festivalens mest minnesvärda ögonblick. Öronproppar är ett måste.

Buraka Som Sistema

Portugisisk dansmusik som nog gör många svettiga i danstältet. Men inte den typ av dansmusik jag vill ha.

Clipse

Ännu en amerikansk rapgrupp. Jag trodde, efter att läst om dem, att de skulle vara mycket bättre. Det svänger inte på det sättet som jag vill.

Congos

Legendarisk reggaegrupp. Frågan är hur bra de låter på en scen idag. Frågan som alltid är också om man tar med sig sina blåsare över Atlanten. Gör man det så går jag gärna och kollar.

Cult of Luna

Norrländska hårdrockare som prisats mycket. Här är det ingen riffglad och melodiös musik som möter lyssnare. Det är mörkt och nedstämt med mycket temposkiftningar. Det går att spåra klara inslag av postrock där låtarna går ner i lugna partier för att sedan brista ut full kraft. Om det blir för mycket pop kan jag tänka mig att gå och rensa öronen med lite Cult of Luna.

Datarock

När det blir för mycket synt då blir jag allergisk direkt. Det sitter så djupt rotat att det inte går att ändra på.

Dizzee Rascal

Jag tror inte att jag gillar ett enda band, en enda skiva eller enda låt från den s.k. brittiska grimescenen. Jag förstår det helt enkelt inte

Thomas Dybdahl

Norsk singer-songwriter som på pappret lät intressant men som jag inte tyckte imponerade speciellt på skiva.

Eagles of Death Metal

Årets band inom lite mer skitig rock n' roll ska tydigen vara Eagles of Death Metal. Synd, säger jag. Jag tror säkert att man spelar av kärlek till rak rock n' roll med Mc5, Kiss och Ramones som förebilder men det som kommer ur högtalarna har inget av värde. Musiken saknar tryck och texterna är löjliga.

Electrelane

På vissa låtar är de så mycket Sterolab influenser att jag undrar om det är 1995. Det brittiska tjejbandet Electrelane förvaltar dock det brittiska indiearvet fint. Helt klart sevärt.

Fanfare Ciocarlia

Rumänska blåsare som tutar på ordentligt. Men jag har som sagt svår för östeuropeisk musik.

Flaming Lips

Ett band som jag inte förstått storheten med är Flaming Lips. Jag har inte lyckats träda in i deras värld. Det finna alldeles för många konstiga infall i musiken för det. När man någon enstaka gång gör mer rak och okomplicerad pop låter det riktigt bra. Det händer dock alltför sällan.

Laurent Garnier

Den franske technoartisten kan nog få mig in i danstältet. Väl där tror jag nog att han kan få mig att trivas.

Goose

Alltför muskulös techno för min smak.

Hayseed Dixie

Bluegrass-band som började spela AC/DC covers. Det blev en sådan succe att även andra bands musik också förvandlades till bluegrass. Ungefär hälften av gångerna blir det busiks av de hela. Den andra hälften låtar blir ganska kul. I alla fall i ett par lyssningar. Jag tror att jag behöver vara i ett berusat tillstånd för att till fullo uppskatta det här.

In Flames

Inte alls den typ av hårdrock som tilltalar mig.

Jeans Team

Synt igen. Funkar inte. Låter som ett dataspel.

John Legend

Jag älskar verkligen svart musik. Fram till 1975 ska det sedan tillägas. Hip-hop kulturen och musiken har jag inte kännt tillräcklig samhörighet med och jazzen blir aldrig bättre än förr. Hur är det då soulmusiken. Jag som verkligen älskar soulmusik från 50, 60 och 70-talet har inte hittat något som krånglat sig igenom öronens alla gångar och fastnat kvar i hjärnan av den nyare soulen. Närmast är väl John Legend. Han har det mesta som behövs och då framförallt rösten. Tendensen är ändå att det blir lite för polerat och snällt. Kanske kan det lyfta live.

Killers

Arenarock som när det närmar sig Springsteen låter bra. I bakhuvudet finns ändå hela tiden otäcka amerikanska helylle tendenser.

Klaxons

Lyckas i motsats till Arctic Monkeys inte få mig att gilla ny brittisk pop. Istället känner jag mig gammal.

Seun Kuti and Egypt 80

Precis som far Fela och bror Femi så spelar Seun afrobeat. Han har till och med sin pappas gamla band till hjälp. Om han är varm i kläderna än är svårt att säga då han enbart släppt en singel under eget namn. Live är det hans pappas material som spelas. En av de spelningar som drar mest av världsmusikartisterna.

Lcd Soundsystem

Funk är en av de musikstilar som tilltalar mig allra minst. Lcd Soundsystem har inslag av genren vilket stör mig för skulle man ta bort det så gillar jag det verkligen. Jag har gått och nynnat på låten North american scum i flera veckor nu. Ett kul band på scen, tror jag.

Jens Lekman

Precis som någon så smart uttryckte det så tror man nästan att Jens Lekman skämtar genom sitt sätt att sjunga. Det inser man såklart snabbt men ändå blir man överraskad varje gång hans mörka röst hörs. En av de få svenska artister som intresserar mig i år.

Machine Head

Ett bra hårdrocksriff kan få mig på fötter snabbt. Machine Head har skapat några i sina dagar. Mycket längre än till riffet kommer jag dock inte. Sången är alltför brötig för att jag ska orka gå vidare.

Mastodon

Progghårdrock har Mastodon kallats. En benämning som stämmer bra för jag gillar det inte. Låter som musikermusik i mina öron.

Matmos

Riktigt intressant musik med massor av litterära influenser. Nog ett av de mer udda banden på festivalen. De ligger inte jättehögt upp på måste-se-listan men det vore ändå kul att se hur det blir live. Hemma med lurar funkar det fint.

Mika

I början stod jag inte ut med Grace Kelly låten. Nu blir jag nästan glad när jag hör den. Så är det också med hela skivan.

Moi Caprice

Ett danskt band som verkligen vill vara tradionellt brittiskt poppiga med The Smiths som husgudar. De klarar inte riktigt av det låtmässig men det är inte helt oävet.

Muse

För svulstig och stort för min smak. Queen-vibbarna är alldeles för starka. Jag har märkt att när popband tilltalar folk som annars gillar hårdare musik så gillar inte jag det. Varför det är så har jag ingen aning om men det verkar stämma.

Muscians Of The Nile

Nä, det funkar inte med arabiska språk för mig. Antingen är det en vanesak eller också är jag inte gjord för det.

Oh No Ono

Dansk popfunk som ligger nära bottenplaceringen av band på årets festival.

Pelican

Post-rock med för mycket metal och för lite känsla.

Lee "Scratch" Perry & Adrian Sherwood

Det verkar tyvärr som Perry inte har med sig något kompband till Roskilde. Av döma av de klipp jag sett hade det helt klart varit att föredra. Sherwood, till vardags dj, kan säkert sin sak men jag har svårt att se hur han ska kunna ersätta ett riktigt band.

Peter, Bjorn & John

Svenskar som nått långt på grund av låten Young folks. Annars låter de ganska ordinärt bra.

Queens Of The Stoneage

Tänk om det kunde få till några mer låtar i kapacitet med No one knows. Nu har de några som når till fotknölarna på den och en hel massa som inte lämnar marken.

Red Hot Chili Peppers

Senaste skivan är inte så dålig. Jag gillar gitarrspelet och det tydliga Jimi Hendrix stölderna. Problemet är de inte var speciellt roliga när de spelade för några år sedan och att det gamla låtarna är fullständigt sönderspelade. I alla fall i mina öron.

Sounds

Attityden. Jag klarar den inte.

Stones Throw Records

Ett hip-hop bolag tar ditt ett gäng artister. Jag tror att det kan blir riktigt bra. Det jag har hört är nämligen den typ av nutida svart musik som enligt mig har lite genuin själ.

Strike Anywhere

Oj vad man längtar till Bad Religon när man hör det här. De har lite bättre musik, de har en myket bättre sångare och de har bättre texter. För den skull så ska Strike Anywhere inte helt dissas. Det är bara det att de inte kan jämföra sig med mina favopunkare.

Strung Out

Det går att kopiera det jag skrev ovan om Strike Anywhere här.

Timbuktu

Ibland byter jag kanal när det spelas ibland inte. Så är mitt förhållande till Timbuktu

Tiesto

Den store trancekungen intar Roskilde. Musikmässigt inte mycket att hurra över men det kan nog bli ganska maffigt.

Trentemoller

Stor och erkänd dansk technoartist. Kan få mig till danstältet.

Trost

Udda tysk som musikaliskt spretar väldigt. Vem ska se det här?

Twilight Sad

Har på sin debutskiva tongångar som lovar för kommande framgångar. Gitarrmator a la shogazerband och en väldigt skotsk sångare.

Volbeat

Öppningsbandet på oranga scenen är danska rockarna Volbeat. Bandet spelar hårdrock i grunden men med inslag av country och annat blir det annorlunda. Inte annorlunda på ett bra sätt, enligt mig.

Wilco

Senaste skivan är riktigt bra. Jeff Tweedy är en skicklig sångare och låtskrivare som aldrig riktigt på allvar nått mig innan. Nu gör han det men problemet kvarstår att det finns fem skivor innan som bara nästan når mig. Hur gör man då?