Metallica

Fem stjärnor

När jag köpte Ride The Lightning visst jag inte om jag skulle våga spela upp den för syrran. Jag var absolut tvungen att hoppa över inledningsspåret Fight fire with fire. Det var för hårt och våldsamt. Tänk om familjen tvingar mig att lämna tillbaka skivan. Så tuffa var Metallica när de kom fram. I alla fall i min värld.

Ett par tre år senare stod jag i Frölundaborg och såg bandet för första gången. Det var den 13 september 1987. Efter tidigare har varit på Kiss, Motley Crue, AC/DC och några fler hårdrocksband så var detta en ny upplevelse. Efter den magnifika intromusiken så dundrade de igång med Battery. Snacka om att bli överkörd.



Från mitten av 80-talet och fem sex år framåt så var Metallica helt klart ett av mina favoritband. Jag gillade de andra banden i The big four också men inte alls lika mycket. Slayer har ett gäng låtar som krossar men jag har väldigt svårt för det bandets gitarrsolon. Megadeth har en sångare som kraxar och Anthrax var närmast lite putslustiga. Metallica stod över dem med bred marginal.

1991 kom The Black album. Metallica blev ett namn för den breda massan. Vilket man förstår när man hör skivan. Borta är nästan allt det som fram tills dess känts farligt och nytt. Men för den skull är The Black album förstås en klassiker. Snacka om hårdrockshits.

Efter det tog väl ändå det roliga slut. Tiden blev en annan både för bandet och mig. Deras andra skivor under 90-talet kändes då ointressanta. Ser man tillbaka på dem idag finns det ändå ett gäng bra låtar. Covern på Turn the page är exempelvis fantastisk. Helt klart en av de allra bästa bilåkarlåtarna man kan få på när man zappar mellan hårdrockskanalerna.

Deras två senaste skivor St Anger och Death magnetic känns inte så jättekul. Men det ska sägas att jag inte lyssnat mycket.

Nu kommer Metallica till Roskilde i sommar vilket är mycket välkommet. Dels saknade någon stor magnet som kunde locka mig till orangea scenen. Dels känner jag verkligen för att både bli nostalgisk och se ett band som  förhoppningsvis släpper lös en hitkavalkad. Det är inte varje dag man gör det.

Och eftersom Metallica var med och formade mig under typ 5 viktiga år så är jag skyldig dem att stå långt fram och hytta med näven och sjunga med. Gör de en exklusiv europaspelning på Roskilde är de värda all beundran.

Metallicas första fem plattor (plus cover epn) är alla riktigt bra. Det finns väldigt få låtar på dem som jag hoppar över. Sen finns det förstås ett gäng favoriter. Totalt fick jag det till 16 femstjärninga låtar från Metallica. De är: The four horsemen, No remorse, Seek & destroy, Ride the lightning, Fade to black, For whom the bell tolls, Creeping death, Master of puppets, Welcome home (sanitarium), Blackend, Enter sandman, The unforgiven, Nothing else matters, Turn the page, Blitzgrieg, Breadfan

Finns att lyssna på här

Och sist men inte minst så är Metallica ett av de mest geniala bandnamnen i rockhistorien.

Vädret börjar bli rockabilly

Livets hårda skola

Denna månads bok till bokslukarklubben är jobbig läsning. För även om just berättelsen om Nora och Sabina är fiktion så sker samma hemska saker på säkert 95 procent av alla skolor i Sverige.

Det ska bli väldigt intressant att diskutera boken på torsdag.

Tränaranka

Igår solklar förlust med 4-1 mot Falkenberg. Idag säger tränare Askebrand till tidningen att det var orättvist och att GAIS borde vunnit sett till chanserna. Ujujuj, det här kan sluta illa. För en tränare som har nol sjukdomsinsikt är ingen hit.

Visst, man kan ha otur och förlora när man är det bättre laget. Men igår såg väl alla att det inte var otur. Det var oförmåga och det var inte tillräckligt vilja från alltför många. Det går inte att snacka bort även om nu då Askebrand försöker.

Top model

Mätta och belåtna efter mors dag middag hos den lokala greken var det dags för postering.

Hårresande Askebrand

För endast tre dagar sedan spelade GAIS sin bästa fotboll på 1 1/2 år. Till matchen idag mot Falkenberg ställer tränaren två nya innermittfältare på planen. Utgången i matchen kändes given. Tyvärr då i negativ bemärkelse.

Jag har aldrig stött på en sådan fraperande tränarmiss. Askebrand har nu tagit ett flertal mycket tveksamma beslut i år. Mitt tålamod är snart slut.

Alla ser nämligen att J Auybun och R Spong inte ska spela elitfotboll längre. Auybun saknar glöd. Jag undrar helt ärligt om han bryr sig om dagens förlust. Spong är typ stelopererad efter alla skador. Synd om honom men han håller inte längre.

Och ska man säga något mer om dagens match så kan man konstatera en sak. Vi ska vara glada om vi inte åker ut. Det håller nämligen inte i längden att behöva 10 solklara chanser för att göra ett mål.

Mitt i ett äventyr

Det är alltid lika oförutsägbart att tillbringa tid med denna man på ett publikt dansgolv.

1001 sånger nummer 45

Dolly Parton - Jolene

Högsta betyg ska låtar ha som man aldrig tröttnar på. Jolene är självklart en sådan låt. Den är alltid suverän. Det finns inget som är fel med låten. Den skulle säkert fungera utan Dolly också men det är ändå hennes röst som gör det extra.

Det finns väldigt få sångerskor som har samma naturliga röst som Dolly. När hon sjunger låter det alltid som hon är född till att göra precis det hon gör. Nämligen att sjunga Jolene och ytterligare ett stort antal låtar på det sätt hon gör. Sen är jag väl inte ensam om att tycka att Dolly under 70-talet var något alldeles speciellt att titta på också.

Betyg: 10

1001 sånger nummer 44

At The Drive In - One armed scissor

Det är något man bara ser och känner.Jag har förstås läst om dem och vet vilka de är man jag har aldrig fått lusten att lyssna på At The Drive In tidigare. Någon låt har säkert passerat mina öron men inte lämnat något bestånde.

Så det var ganska kul att gotta ner sig i den här låten. Den låter ganska exakt som jag tänkte bandet skulle göra. Det finns energi så det blir över men i övrigt finns det inte mycket. Jag går inte igång speciellt på den här typen av amerikansk lite meckig post-hardcore. Ge mig mina treackordslåtar så är jag nöjd.

Betyg: 4

1001 sånger nummer 43

Crosby, Stills, Nash & Young - Ohio

Från första tonen hörs att låten skrevs i rus av ilska. Aldrig har väl Neil Young låtit mer arg än i Ohio. Låten som handlar om hur 4 studenter blev skjutna av militären 1970. Lyssnar man på liveinspelningar av låten hör man det ändå tydligare.

Ohio låter väldigt mycket som en låt som kunde varit med på något av Youngs soloalbum. Nu glömmer jag nästan bort den ibland. Crosby, Stills, Nash & Young hade sina bra stunder ihop och det var alltid Neils låtar som var bäst.

Betyg: 8

Välkommen tillbaka

Calum Angus var med rätta kritiserad i fjol. Klubben ville ha bort honom. Han blev kvar. Fram till för tre omgångar sedan satt han på bänken i varje match. Nu är det dags att omvärdera honom. Efter tre helt suveräna matcher så är det bara att konstatera att Calum är tillbaka på den höga nivån han höll 2010-2011. En nivå som man inte trodde att han skulle nå igen. Det är helt underbart att se.

Och på det 1-0 mot Hammarby. Hyfsat med folk på läktaren. Bra spel och en helt välförtjänt seger. Det kallar jag torsdagsunderhållning.

Blåställ

Två dagars ihopsättande av IKEA-möbler är avklarade. Spännande att se hur länge de sitter ihop.

Konsten i familjen står Astrid för. Tror jag ska snacka med henne om mitt klotansikte.

Mästare i arbete

Tänk att man nästan alltid hamnar i Towenes sällskap innan dagen är slut.

Socialt och vädermässigt var det en härlig långhelg på Kvibergs fotbollsplaner. Resultatmässigt var det inte samma lycka som vanligt. Stolpe ut generellt sett. Men det jämnar ju ut sig sägs det. Och visst har vi haft en del flyt tidigare turneringar.

Därav det att tjejerna ser sura ut på kortet.

Helgens häftigaste fotbollsupplevelse stod annars matchen Watford-Leicester för. Den sista halvtimmen var det mest dramatiska jag sett på väldigt länge. Och det som hände de sista två övertidsminuterna var helt osannolikt. Nu är det bara att hoppas att Watford vinner på Wembley och går upp till Premier league också.

Inget nytt under solen

Det är väldigt vad lite tid det finns att skriva här. Men samtidigt är det kanske inte mycket spännande at skriva om. Nick Cave skivan är fortfarande årets bästa, löppasset på tisdagar är fasansfullt jobbigt men kul och GAIS tar 3 poäng. Så är livet och inget mer med det.

Knäckande bra

Finns det något bättre än när musik berör ända in det innersta. Nä, jag tror inte det. Musik kan avnjutas i en massa olika former. Jag har inga problem att dansa med i barnens schlagermusik eller uppskatta en listetta. Men oftast lyssnar jag på musik på annat sätt. Musik som ger mig något mer, som ger tillvaron mening.

Ibland stöter man på låtar som ger ändå mer än bara en mening för stunden. Låtar som gör att man verkligen känner något på djupet. Det är omöjligt att inte gripas av Cat Powers framförande av låten Bully. Hennes blick och hennes framförande säger allt. Det här är på allvar. Det här på riktigt.

Tänk att hon spelar fem minuter hemifrån om några månader. Spelar hon den här låten, i en så sparsmakad version, lär jag ligga som en våt fläck på Slottsskogens gräsmatta.

Endless Boogie (igen)

Förra veckans konsert med Endless Boogie på Truckstop Alaska har inte lämnat mig och kommer aldrig att göra det. Man ska inte använda överord i onödan men faktum är att man kan ödsla alla överord som finns på den spelningen. Det är väldigt svårt att gradera alla konserter man sett man skulle en maskin känna av känslorna i min kropp så skulle den definitivt hamna väldigt högt upp på en all time best lista.

Väldigt ofta ska man inte försöka förklara bra skivor eller spelningar i ord. Det är bara de allra bästa (vilka är ytterst få) journalisterna som klarar det. Jag kan bara förklara det genom klippet nedan. Det är inte från Truckstop utan från Antwerpen några dagar innan. Men känslan när jag höjer volymen är densamma.

Skönsång

Astrid med klasskamrater sjunger in våren i Söderlingska.