Hm, det blev så ändå. Gårdsfesten slutade på Henriksberg. Och det är jag väldigt glad för. Annars hade jag inte fått uppleva och bevittna så mycket härligt som det stället hade att erbjuda just denna kväll.
En total kärlek till musik, Punk, She pays the rent med Nomads på högsta volym, Sonic reducer, Texas Terris gnista på scen, I wanna be your dog, livsglädje, Kamikatzes coola kvinna på trummor, C'mon Everybody, slagsmål, känna släktskap med likasinnade, utsikt över Gbg, Jumpin' Jack Flash, eufori och hängivenhet som slutade med bara bröst på scen, trevliga kamrater och en hel del annat underbart erbjöds denna kväll. Det är bara att tacka och ta emot.
Visar inlägg med etikett Musik 2009. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik 2009. Visa alla inlägg
söndag, augusti 30, 2009
tisdag, augusti 25, 2009
Bästa musiken just nu
Nya plattan Love and Curses med Reigning Sound är så bra som jag drömt om. Det var länge länge sedan jag hörde den här typen av tidlösa rockmusik utförd på ett sådant fantastiskt sätt. Redan efter några lyssningar var det låtar som jag älskar hela bunten.
Och Greg Cartwright skriver om det uttjatade ämnet kärlek på sådant sätt att det är omöjligt att inte förstå och lyssna på honom. Det behöver inte vara stillsamma ballader för att vara känslosam. Det fungerar med garagerock också.
Måtte de komma till en scen nära mig snart. Så jag slipper betala en massa för en resa för det här måste jag se live snart.
Om någon är nyfiken.
söndag, augusti 16, 2009
Jag vill inte börja jobba
Söndagen när semestern är slut är en rätt jobbig dag. Bara att veta att man ska ställa klockan igen får mig att fundera om det inte finns något annat sätt att leva livet på. Kanske ska man satsa allt man har på oddset och se hur det går, leva i en kåta i skogen eller bara strunta i att gå till jobbet imorgon precis som ingenting hade hänt. Men jag antar att jag inte riktigt har hunnit tänkt över dessa idéer färdigt så jag sitter säkert bakom ratten och kör bilen genom Tingstadstunneln imorgon och tänker tillbaka på en mycket bra sommar.
Den sista helgen med Way Out West var en perfekt avslutning. Fest i dagarna tre med mycket trevliga och glada vänner. Ser man över hur roligt det var socialt så får festivalen verkligen toppbetyg. Problemet är när man trivs så bra med folk att man struntar i att gå på en del spelningar. Det är roligare att sitta och stimma med vin, och snacka om allt och ingenting i det läget. Och tiden bara flyger iväg.
Musikmässigt så hade jag kanske någon totalupplevelse för lite för att vara helnöjd. Samtidig får jag skylla mig själv att jag inte ställde mig längre fram på mer spelningar. För att få den riktiga känslan måste man befinna sig hyfsat nära scenen. Mina musikbetyg 1-5 följer nedan
Bob Hund (Kulturkalaset) - 3
Som alltid bra men lite för mycket nya låtar.
Skull Defekts - 2
Mangel utan syfte.
Wooden Shjips - 5
Totalupplevelse på Nef. Helt underbart.
Vivian Girls - 3
Bra punkpop.
Timo Räisänen - 1
Bland det sämsta jag sett.
Bon Iver - 3
Han är bra men live blir det för mycket tekniktänkande med ett evigt stirrande på ljudteknikern.
Band of Horses - 4
Inte så himlastormande som Roskilde förra året men ändå ett av nutidens bästa band.
Robyn - 4
Jag inser nu hennes storhet. Bra läge att höra något annat än män med gitarrer också.
Wilco - 3
Det är löjligt men jag stör mig så på gitarristen Neil Cline att jag nästan inte kan titta. Han hyllas överallt och jag förstår inte varför. Däremot är Jeff Tweedy förstås genial även om han såg lite för uttråkad ut denna dag.
Antony & The Johnsons - 2,5
Stod i öltältet. Det funkade sådär.
Glasvegas - 3,5
Stod i öltältet. Det fungerade bättre.
Arctic Monkeys - 3
De gör det inte lätt för sig vilket är synd.
Calexico - 4
Den största överraskningen. Kalasbra rakt igenom.
Olle Ljungström - 4,5
Slottsskogens bästa spelning.
Florence Valentin - 3,5
Bra men samtidigt lite störigt band med några poser för mycket.
My Bloody Valentine - 3,5
En del folk flydde fältet andra var glada som barn. Jag saknade att sången inte hördes det allra minsta. En dimension av bandet gick förlorat där.
Den sista helgen med Way Out West var en perfekt avslutning. Fest i dagarna tre med mycket trevliga och glada vänner. Ser man över hur roligt det var socialt så får festivalen verkligen toppbetyg. Problemet är när man trivs så bra med folk att man struntar i att gå på en del spelningar. Det är roligare att sitta och stimma med vin, och snacka om allt och ingenting i det läget. Och tiden bara flyger iväg.
Musikmässigt så hade jag kanske någon totalupplevelse för lite för att vara helnöjd. Samtidig får jag skylla mig själv att jag inte ställde mig längre fram på mer spelningar. För att få den riktiga känslan måste man befinna sig hyfsat nära scenen. Mina musikbetyg 1-5 följer nedan
Bob Hund (Kulturkalaset) - 3
Som alltid bra men lite för mycket nya låtar.
Skull Defekts - 2
Mangel utan syfte.
Wooden Shjips - 5
Totalupplevelse på Nef. Helt underbart.
Vivian Girls - 3
Bra punkpop.
Timo Räisänen - 1
Bland det sämsta jag sett.
Bon Iver - 3
Han är bra men live blir det för mycket tekniktänkande med ett evigt stirrande på ljudteknikern.
Band of Horses - 4
Inte så himlastormande som Roskilde förra året men ändå ett av nutidens bästa band.
Robyn - 4
Jag inser nu hennes storhet. Bra läge att höra något annat än män med gitarrer också.
Wilco - 3
Det är löjligt men jag stör mig så på gitarristen Neil Cline att jag nästan inte kan titta. Han hyllas överallt och jag förstår inte varför. Däremot är Jeff Tweedy förstås genial även om han såg lite för uttråkad ut denna dag.
Antony & The Johnsons - 2,5
Stod i öltältet. Det funkade sådär.
Glasvegas - 3,5
Stod i öltältet. Det fungerade bättre.
Arctic Monkeys - 3
De gör det inte lätt för sig vilket är synd.
Calexico - 4
Den största överraskningen. Kalasbra rakt igenom.
Olle Ljungström - 4,5
Slottsskogens bästa spelning.
Florence Valentin - 3,5
Bra men samtidigt lite störigt band med några poser för mycket.
My Bloody Valentine - 3,5
En del folk flydde fältet andra var glada som barn. Jag saknade att sången inte hördes det allra minsta. En dimension av bandet gick förlorat där.
onsdag, juni 10, 2009
Missionera
Musik är viktigt. Nästan alla mina tidiga minnen är förknippade med musik. Så om jag ska missionera om något här i livet så är det om musik. De som drabbas är mina kära barn. Ella verkar ha fått upp ångan och förstått att musik är den religion hon ska hålla sig till så jag inte sen att följa upp musiken med en bra berättelse. Det är en fröjd att se när hon ger mig en blick när det är en låt vi pratat om som kommer på stereon. Då känner jag igen mig när jag själv var 7 år. Eller jag känner igen mig själv när jag är 36 år också.
Nu senast har vi spelat låten Why do falls in love med Frankie Lymon & The Teenagers mycket. Konstigt skulle man kunna tycka men historien går tillbaka till jag själv var typ 7. Då köpte jag en samlingsskiva med gammal 50-rock. På framsidan av skivan är det en tecknad bild. Denna bild föreställer en man och en kvinna som fräser iväg i en snygg sportbil. Bredvid bilen står en annan tjej och gråter. (Det är skivan på kortet ovan som ni förstår)
Fösta låten på skivan är just Why do fools fall in love med Frankie Lymon. Jag gillade den väldigt mycket och frågade min bror om han visste något om Frankie Lymon. Det var då han drog historien som jag nu idag reciterar till Ella fast den inte är sann.
Min bror visste antagligen att Frankie Lymon hade dött ganska ung men han visste nog inte hur. Så han förklarade för mig att mannen på bilden på lp-konvolutet föreställde Frankie Lymon och hans tjej. När de åkte iväg i full fart så hade de sedan kört rakt in i ett träd och Frankie hade dött. Tjejen som stod och grät bredvid sörjde förstås att hennes kompisar dött, sa min bror. Jag tyckte det här var så läskigt och spännande på samma gång att jag ville höra det om och om igen. Jag kommer inte ihåg exakt hur min bror förlängde historien men det fanns alltid något nytt att få ur honom.
De mest spännande extramaterialet i historien härstammar från en annan låt med Frankie Lymon. Deras låt I’m not a juvenile delinquent handlar ju om hur de inte är ungdomsbrottslingar. Men min bror var antingen dålig på engelska eller bra på att förvränga. För till mig sa han att bandet var ungdomstjuvar och att det var därför som de hade åkt så fort med bilen. Verkligen exalterande!
När nu Ella fick höra låten så kunde jag förstås inte låta bli att berätta samma historia som min bror berättade för mig. Jag tror inte det är lika kul för en 7-åring att höra sanningen. Frankie Lymon dog visserligen ung men av en heroinöverdos i en sliten lägenhet i Bronx, New York 1968. Detta var nästan tio år efter han och hans tonåringar hade haft hitten Why do fools fall in love. Efter den hade Lymon tappat sin falsettröst och därmed hade bandets popularitet dalat. Hur kul är det att höra det.
Även bilden på lp-konvolutet tror jag är för tidigt för en 7-åring att förstå. I varje fall förstod inte jag det. Men jag gör det nu. Tjejen gråter förstås för att mannen på bilden valt att åka iväg med en annan tjej och hon är så ledsen för det. Jag hade som 7-åring inte stött på olycklig kärlek men idag vet jag vad det innebär. Ella kommer en dag upptäcka att det finns olycklig kärlek så jag håller inne med den informationen.
Nu senast har vi spelat låten Why do falls in love med Frankie Lymon & The Teenagers mycket. Konstigt skulle man kunna tycka men historien går tillbaka till jag själv var typ 7. Då köpte jag en samlingsskiva med gammal 50-rock. På framsidan av skivan är det en tecknad bild. Denna bild föreställer en man och en kvinna som fräser iväg i en snygg sportbil. Bredvid bilen står en annan tjej och gråter. (Det är skivan på kortet ovan som ni förstår)
Fösta låten på skivan är just Why do fools fall in love med Frankie Lymon. Jag gillade den väldigt mycket och frågade min bror om han visste något om Frankie Lymon. Det var då han drog historien som jag nu idag reciterar till Ella fast den inte är sann.
Min bror visste antagligen att Frankie Lymon hade dött ganska ung men han visste nog inte hur. Så han förklarade för mig att mannen på bilden på lp-konvolutet föreställde Frankie Lymon och hans tjej. När de åkte iväg i full fart så hade de sedan kört rakt in i ett träd och Frankie hade dött. Tjejen som stod och grät bredvid sörjde förstås att hennes kompisar dött, sa min bror. Jag tyckte det här var så läskigt och spännande på samma gång att jag ville höra det om och om igen. Jag kommer inte ihåg exakt hur min bror förlängde historien men det fanns alltid något nytt att få ur honom.
De mest spännande extramaterialet i historien härstammar från en annan låt med Frankie Lymon. Deras låt I’m not a juvenile delinquent handlar ju om hur de inte är ungdomsbrottslingar. Men min bror var antingen dålig på engelska eller bra på att förvränga. För till mig sa han att bandet var ungdomstjuvar och att det var därför som de hade åkt så fort med bilen. Verkligen exalterande!
När nu Ella fick höra låten så kunde jag förstås inte låta bli att berätta samma historia som min bror berättade för mig. Jag tror inte det är lika kul för en 7-åring att höra sanningen. Frankie Lymon dog visserligen ung men av en heroinöverdos i en sliten lägenhet i Bronx, New York 1968. Detta var nästan tio år efter han och hans tonåringar hade haft hitten Why do fools fall in love. Efter den hade Lymon tappat sin falsettröst och därmed hade bandets popularitet dalat. Hur kul är det att höra det.
Även bilden på lp-konvolutet tror jag är för tidigt för en 7-åring att förstå. I varje fall förstod inte jag det. Men jag gör det nu. Tjejen gråter förstås för att mannen på bilden valt att åka iväg med en annan tjej och hon är så ledsen för det. Jag hade som 7-åring inte stött på olycklig kärlek men idag vet jag vad det innebär. Ella kommer en dag upptäcka att det finns olycklig kärlek så jag håller inne med den informationen.
söndag, januari 25, 2009
.jpg)
Veckan som gått
Astrid 4 år. Som tur var hade båda barnen tillfrisknat hyfsat till den stora dagen. Vi firade med gourmetmåltiden makaroner och köttbullar. Maträtten som Astrid förstås valde.
Såg jag P3 guld galan i efterhand. Det var en del bra uppträdanden och det var väldigt kul att se Soundtrack of our lives sparka lite liv i sig själva igen. De har sett väldigt slöa ut under några andra framträdanden jag sett det senaste. Men nu var det nästan som i fornstora dagar. Ebbot lufsade inte bara omkring utan det brann i ögonen på honom.
Sålde jag vinylskivor för 1000 kronor som jag köpt för runt 500. Det kändes bra. Men det roligaste med besöket på Dirty Records var konversationen mellan ägaren och hans polare som hälsade på. Vet man det inte så kan jag säga att de två ägarna till Dirty Records är två män i ålder runt 50 som gör saker i slowmotion och har gjort så under de 20 år jag besökt affären. Sköna typer är de. Nåväl, grejen var den att de diskuterade sin krämpor. Polaren som kom in hade ramlat och brutit handen, antagligen på fyllan. Men då kontrade ägaren med att oja sig väldigt över ryggen. ”Oj då, vad har du gjort?” frågade polaren. Svaret var ”Äh, fan jag skulle sätta ut ett par skivor i affären och det bara sträckte till i ryggen”. Det är stor humor och också ett statement över den fysiska statusen på dessa skivhandlarmän. Att han sen behövde ta paus, här han gick igenom mina 25 skivor, och äta en banan så att han skulle orka med var ytterligare bevis.
Ibland, under olika sammanhang, kan det dyka upp frågor typ, vilken kändis tycker du är snygg? Frågan kan vara ställd mer explicit också och vara mer rakt på sak, alltså, vem skulle du vilja spendera en natt med? När jag då någon gång svarat Carolina Klyft har folk hånskrattat åt mig. Men efter idrottsgalan borde väl de flesta ha ändrat sig. Hon lyfte ju den galan till skyarna. Kallurs och alla andra kan gå och gömma sig. För övrigt var Robert Gustavsson väldigt rolig som Per Gessle. När han hånade Klyft, vilket inte verkade roa henne, gjorde det henne bara ännu mer tilldragande.
Äntligen är det ett riktigt svenskt musikprogram på gång. Popcirkus med tre liveartister varje vecka lett av Kristian Luuk och Per Sinding Larsen. Förväntningarna är höga. Som tur är så verkar det bara vara svenska artister för när Sinding Larsen ska intervjua på engelska gäller det att hålla för öronen.
Hände det återigen att jag inte kunde hålla mig från att höra lite livemusik och sitta i en bar i någon timma mitt i veckan. Jazzkvällarna uppe på St George Pub i Masthugget varannan torsdag är extremt mysiga.
Under en promenad, jag springer inte längre jag går, så såg jag redan på 100 meters avstånd att mannen jag skulle möta var en lurig typ. Med all säkerhet skulle han säga eller göra något. Han såg inte direkt farlig ut men att det skulle blir något kändes. Och visst blev det så men det han fick ur sig var en skön strof. Han sa ” You’ll never walk alone” på bredaste göteborgska och gick vidare. Ett leende spred sig på mina läppar.
Intogs en enastående ryggbiff på ett trevligt 25-års kalas i Öxabäck, dansbandsmusiken till trots… Tack Helena!
Eldkvarn – Gbg, Lorensbergsteatern 23/1- 08
Det har hela tiden känts att det här skulle bli en bra kväll. Och visst blev det så. Det finns inget att klaga på. Från uppladdningen på Jamesons Pub, ska man fått ut allra mest av Eldkvarn ska man festa till bristningsgränsen samtidigt, till eftersnacket på Henriksberg så var det mesta på topp.
Eldkvarn spelade nog den mest ösiga spelning jag sett med bandet. Och inte mig emot då det låter så bra. Trots att det var sittande publik så var stämningen precis så uppsluppen som den ska vara en fredagskväll när Eldkvarn står på scen. Många låtar från nya skivan spelades förstås. Men även några mer udda låtar hade repats in vilket var kul. Personligen kanske jag skulle vilja ha ändå mer omkastning av låtlistan och Carla skulle gärna få sjunga lite mer. Men det är en petitess eftersom jag i stort sätt är nöjd med allt de spelar. En mycket hög standard sattes på konsertåret 2009.
Det har hela tiden känts att det här skulle bli en bra kväll. Och visst blev det så. Det finns inget att klaga på. Från uppladdningen på Jamesons Pub, ska man fått ut allra mest av Eldkvarn ska man festa till bristningsgränsen samtidigt, till eftersnacket på Henriksberg så var det mesta på topp.
Eldkvarn spelade nog den mest ösiga spelning jag sett med bandet. Och inte mig emot då det låter så bra. Trots att det var sittande publik så var stämningen precis så uppsluppen som den ska vara en fredagskväll när Eldkvarn står på scen. Många låtar från nya skivan spelades förstås. Men även några mer udda låtar hade repats in vilket var kul. Personligen kanske jag skulle vilja ha ändå mer omkastning av låtlistan och Carla skulle gärna få sjunga lite mer. Men det är en petitess eftersom jag i stort sätt är nöjd med allt de spelar. En mycket hög standard sattes på konsertåret 2009.
Nya skivor denna vecka
Morrissey – Years of refusal
Han fortsätter att leverera skivor av högsta kvalitet. Years of refusal skiljer sig inte så mycket från det spåret han följt med sina senaste skivsläpp. Ganska rockiga gitarrer och trummor som till en början kan låta lite för hårda men så fort man lyssnar på texterna så blir faller man snart in en speciell Morrissey-värld.
Betyg: 8
Bruce Springsteen – Working on a dream
Usch vilket tråkigt sound producenten Brendan O’Brien rattar fram. Det låter så mycket studioprodukt att man undrar om det verkligen är The E Street Band som spelar. Strömlinjeformat är ordet. Det finns några bra låter på skivan men det är ändå en besvikelse. Framförallt skulle man bytt ut de sliskiga stråkarna mot Clarence Clemons saxofon. Så allt hade fått mer liv.
Betyg: 5
Fever Ray – S/t
Karin Dreijer ger ut en en soloskiva. Jag är ingen större fan av The Knife men vid rätt tillfällen är det bra. Fever Ray låter bättre i mina öron. Mörkt malande electronica som får mig att känna något. Det är ledsamt och pulserande i skön blandning. Som gjort för att se på Roskilde i sommar hoppas vi på.
Betyg: 7
Loney Dear – Dear John
Öppningen på den här skivan är magnifik. De första sex spåren är stor popmusik från Emil Svanängen. Det svänger och som textskrivare har han gjort stora framsteg. Hans sätt att bygga musik lager på lager skulle kunna haverera i ett sammelsurium av ljud men istället blir det något egensinnigt som fungerar. Resten av skivan kanske behöver några mer lyssningar men den känns så här till en början som en lite sämre upprepning. Men Loney Dear är helt klart ett av Sveriges absolut bästa band.
Betyg: 8
Laleh – Me and Simon
Nä, Lalehs musik ger mig i stort sett ingenting. Hon och jag klickar helt enkelt inte.
Betyg: 2
Morrissey – Years of refusal
Han fortsätter att leverera skivor av högsta kvalitet. Years of refusal skiljer sig inte så mycket från det spåret han följt med sina senaste skivsläpp. Ganska rockiga gitarrer och trummor som till en början kan låta lite för hårda men så fort man lyssnar på texterna så blir faller man snart in en speciell Morrissey-värld.
Betyg: 8
Bruce Springsteen – Working on a dream
Usch vilket tråkigt sound producenten Brendan O’Brien rattar fram. Det låter så mycket studioprodukt att man undrar om det verkligen är The E Street Band som spelar. Strömlinjeformat är ordet. Det finns några bra låter på skivan men det är ändå en besvikelse. Framförallt skulle man bytt ut de sliskiga stråkarna mot Clarence Clemons saxofon. Så allt hade fått mer liv.
Betyg: 5
Fever Ray – S/t
Karin Dreijer ger ut en en soloskiva. Jag är ingen större fan av The Knife men vid rätt tillfällen är det bra. Fever Ray låter bättre i mina öron. Mörkt malande electronica som får mig att känna något. Det är ledsamt och pulserande i skön blandning. Som gjort för att se på Roskilde i sommar hoppas vi på.
Betyg: 7
Loney Dear – Dear John
Öppningen på den här skivan är magnifik. De första sex spåren är stor popmusik från Emil Svanängen. Det svänger och som textskrivare har han gjort stora framsteg. Hans sätt att bygga musik lager på lager skulle kunna haverera i ett sammelsurium av ljud men istället blir det något egensinnigt som fungerar. Resten av skivan kanske behöver några mer lyssningar men den känns så här till en början som en lite sämre upprepning. Men Loney Dear är helt klart ett av Sveriges absolut bästa band.
Betyg: 8
Laleh – Me and Simon
Nä, Lalehs musik ger mig i stort sett ingenting. Hon och jag klickar helt enkelt inte.
Betyg: 2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)