Yeeeeessssssss!!!!!!!!

Nick Lowe & Geraint Watkins - Trädgårn, Gbg 31/1 2012

Faktum är att jag är lyrisk. Nick Lowe en tisdagkväll är precis allt man kan begära. Han behärskar genrerna rock, pop, singer-songwriter, crooner, rockabilly och är på det en fantastisk låtskrivare. Lowe är allt i en enda person. Hans texter säger precis allt om mitt liv.

Det är nästan två månader sedan jag drack mer än två öl på en kväll. En kväll som denna skulle jag kunna sluka hela världen. Så bra var den. Uppladdningen skedde såklart på 7:ans ölhall. Redan där var känslan god att det skulle bli en bra kväll. Väl framme vid Trädgårn ser jag Gerain Watkins stå och röka vid sidoingången. Det finns inget att tveka på. Hans skiva In a bad mood från 2009 är en de viktigaste nutida skivorna för mig. Jag gick fram och tackade honom för den. Han blev påtagligt glad och vi snackade en stund. En ny skiva med Geraint är nästan färdig och kommer under året. Dagens bästa nyhet.

Geraint gick några minuter senare upp på scenen som uppvärmningsakt. Ensam med sitt piano fick han alla på gott humör. Mig fick han till tårar. Jag älskar den mannens känsla och röst.

Så fort Nick Lowe tagit ton förstod man att det skulle bli en kväll att minnas. Jag älskade varenda stund. Han har så många låtar att välja bland att det blev bra hela tiden. Sensitive man, I live on a battlefield, What so funny about peace love and understanding, I read a lot, Cruel to be kind, Only a rose, Raining raining, What lack of love has done och alla andra gav mig verkligen gåshud.

Med sig hade Lowe samma band som när jag såg dem i London i somras. Skillnaden var att nu kunde man stå mitt framför scenen. Den skillnaden gjorde massor. Musiken blev högre och hela upplevelsen blev bra mycket mer intensiv.

Det är alltid viktigt att avsluta en spelning bra. Nick Lowe är rutinerad och vet om det. Som extranummer blir det två oerhört sväninga rockabillylåtar. Den bästa liverockabilly jag hört någonsin faktiskt. Båda låtarna är ca två minuter långa och svänger som Billie Lee Riley gjorde 1956. Som allra sista låt får vi en akustisk version av Allison. Det är magi.

World wide web

Det finns två bärbara datorer och en I-pad i hushållet. Alla möjligheter till att hålla sig uppkopplad finns således. Jag gillar att hänga på nätet för mycket ibland. Tjugo minuter på youtube är en timme i vanliga livet. Det kan förstås vara väl spenderad tid. Men ändå, när jag summerar den lediga måndagen så är det den vanliga boken och de något raspiga vinylskivorna som är överlägsna vinnare i livskvalitet. En bra tankeställare

Ronnie Lane från 1976 och Kinks från 1971 var dagens soundtrack.





Fast det är klart att det kändes bra att avända internet för att boka ytterligare en Parisresa i maj. Det är nästa äckligt vad lätt det är att boka. Några knapptryck på Airfrance hemsida så är det klart. Jag och mamma kommer göra staden i dagarna fyra.

Världens bästa Ella 10 år idag

Ella började dagen med att gå upp klockan 06.45 och åka på fotbollscup i Lindome. Det är klass på det! Och det ger i min bok en extra grattiskram. Så hon får 1001 stycken av mig!

1,2,3,4,5,6,7,8,9..

...det var nära, men jag var uppe innan domaren hann säga 10.

Halsflussen höll på att ställa till det men i sista stund gjorde alltså penicilinen verkan. Så hårdrockskvällen på biblioteket blev av som planerat. Och jag måste säga att den blev lyckad. Det borde kommit lite mer folk än de dryga 40-tal som dök upp men det fungerade ändå bra.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg var trevliga och enkla att ha att göra med. Personer jag gärna skulle ta en öl med och prata vidare om musik och annat. Och det skulle då vara skönt att slippa ha någon sorts moderator roll. Även om jag måste säga att det gick ganska bra att vara utfrågare. I 1 timme och 20 minuter snackade vi blod, eld och död.

På scen stod också Beyond Sanity. De är helt klart ett lovande band. Volymen var hög så att böckerna skakade i hyllorna Det ska bli spännande att se hur många anmälningar om störande av ordning som ligger på mitt skrivbord på måndag.

Shock me

Ace Frehley - No regrets

Det är alltid sentimentalt att läsa om Kiss. Även om de egentligen bara var riktigt heta under 3-4 år av mitt liv så är de verkligen en del av mitt dna. I höstas kom Ace Frehleys bok om sitt liv. Nu har jag läst den.

Som vanligt med rockbiografier ska man ta dem med en nypa salt. Men det står klart att Ace verkligen inte gillar Gene Simmons. Ace den gladlynte festprissen är antitesen till Genes pengaräknande och kändiskåthet. Att de höll sams i samma band i närmare tio år är en gåta efter att ha läst boken.

Att Ace var en festare visste man. Men att det var så illa som det var trodde inte jag. Massor av bilkrockar under rattfullhet, massor av kokain som gjorde att många år är raderade och ständigt en öl närvarande. Sedan 2006 är han tydligen ren. Låt oss hoppas han klarar det. Inte för att han har någon mer bra musik i sig. För lyssnar man på hans senaste soloskiva så är den skräp.

Däremot har jag lyssnat på alla Kiss 70-tals skivor de senaste dagarna. Det är verkligen en guldgruva. Faktum är att senaste Kiss-skivan inte är så illa. Men det går liksom inte att gilla den då nya personer sminkar sig som Ace och Peter. Smärtgränsen till fåneri och teater är övertrampad sedan länge.

Klippet nedan när Ace säger att han är en rörmokare är ett av de bästa på youtube. Kolla bara på den svårt besvärde Gene Simmons. Underbart.

I caught the darkness

Att ha halsfluss är vädelöst. Det enda positiva är att man med hjälp av värktabletter ändå orkar lyssna på musik. Nya Leonard Cohen skivan passade utmärkt till sjukdomen. Frågan är om den kommer låta lika bra när jag blir frisk. Möjligtvis med hjälp av en flaska rödvin.

Annat som funkat med svullen hals är Cloud Nothings Slint-liknande spår No future/No past. Självklart funkar också Mark Lanegan. Det bär emot att lyssna på nya skivan via youtube-klipp men vad gör man inte. Phantasmagoiras blues är i vilket fall en pärla.

Festivalsommaren

Oberonde av band vet jag att det blir besök på Roskildefestivalen och Way out west. De två går liksom inte att undvika. Och det känns ju väldigt bra att båda två bokat mycket bra redan nu.

Roskilde

Bruce Springsteen - kanske den ulitmata artisten på Orangea scenen. Självklart värt hela entrépengen. Det lär bli fantastiskt.

The Roots - precis när jag fått tid att lyssna på Undun, deras nya grymt bra album, så blir de bokade. Det lär bli underbart svängigt.


Cold Specks - ny spännande tjej från Canada. De tre låtar som finns tillgängliga är lysande.


The Cure - bra festivalband som slår nästan alla brittiska arenaband.


Causa Sui - dansk syramusik.


Araabmuzik - riktig skön blandning av hip-hop beats och trance. Som vanligt ett tack till Roskilde som får mig att upptäcka nytt. Frågan är om det funkar live?



WOW
Billy Bragg - kul och något oväntad bokning.
The War on Drugs - ett av förra årets bästa band.
Feist - Äntligen.
Nicolas Jaar - Inte officiellt klar ännu. Men lär bli det och då är jag där. Bästa electronicaartisten som finns just nu.
Refused - bra att festivalen breddar sig.
First Aid Kit - Ja, de är nästan så bra som det skrivs.

Bibliotekskatten

Ibland traskar den här coola katten rakt in i biblioteket. Helt utan bekymmer går den sedan runt och tittar bland hyllorna. Idag sa den bara hej utanför fönstret. Det gjorde min dag lite bättre.

Världens bästa Astrid blir 7 år idag

Hundra hurrarop får den roligaste 7-åringen på denna jord.

Ta mig någonstans

Grouper skulle helt klart varit med på förra årets topp 50 med skivorna Alien observer och Dream loss. Liz Harris ambienta tongångar fungerar som den bästa musiken i genren ska, den förstäker och bedövar samtidigt.

Glada festfixare (och ålderdom)

Kaptensgatans Bindefelds är nöjda när allt flyter bra under Astrids discokalas.


Jag är väldigt nöjd med First Aid Kits spelning på Bengans men L's fotot passar också in i kategorin 40-års tecken. Det är otäckt vad fort det rasar nu.

Etta James

Då kom beskedet som varit väntat ett tag. Etta James är död. Hennes inspelningar i Muscle Shoals under slutet av 60-talet tillhör det absolut bästa inom soulmusiken. Det vet alla. Men även hennes tidiga och senare produktion har många höjdpunkter.

The beast in me sleeps oh so peacefully

Anna Ternheim - Gbg, Lorensbergsteaterna 2012-01-19

Det började inte bra. När jag kom in i den trånga foajen fastnade jag med min jackas dragkedja i tjejen som stod framför. Problemet var att jag märkte inget utan försökte pressa mig förbi med resultatet att hon ramlade på mig. Hon såg verkligen inte det roliga i situationen. Så när jag försökte reda hur min hållare till dragkedjan fastnat i en rem till hennes jacka rådde en iskall tystnad. Som tur var så hamnade vi inte bredvid varandra i salongen.

Av någon anledningen hög jag som en kobra när biljetterna släpptes till den här spelningen. Ända sedan dess har jag varit på väg att sälja den. För mitt förhållande till Anna Ternheim är egentligen en enda låt, nämligen Terrified. Innan jag hörde Terrified 2009 hade jag aldrig ägnat henne någon djupare tanke. Men den låten nådde mitt innersta och gör det fortfarande. Nya skivan är okej men hamnade inte på min topp 50.

Så förväntningarna var inte jättestora inför kvällens spelning. Vilket på ett sätt är ganska avslappnande och skönt. Och det var just så det blev. En behaglig kväll där det brann till några gånger och där mina tankar var på annat håll stundtals. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka på den extremt hemska terroristattacken i Moskva där några terrorister tog en hel teatersal som gisslan.

Spelningen var akustisk med enbart Anna och producenten från senaste skivan Dave Ferguson. Han lyfte konserten mycket med sin avslappnande stil. Bifallet från publiken var enormt. Hon har helt klart hängivna fans. Och efteråt hördes många positiva röster. Jag är glad att jag inte sålde biljetten för den var ändå värd sitt pris. Bäst var så klart låten nedan.

Manchester

Flygbiljetterna är bokade. Vårens långweekend går till Manchester. Det ska bli underbart att se och upptäcka en ny stad i England. Och det finns ju en del genier i stan.

Storleken spelar ingen roll

Blicken som den äldre mannen gav 20-åringen kön i duschen på Friskis var härlig och befogad. Efteråt log båda mot varandra i något som ändå liknade samförstånd. Det var ingen snuskig baktanke (tror jag) utan mer ett konstaterande att modet ändras. 20-åringen hade så klart inget könshår. Därav den äldre mannens fundersamma blickar.

Men ser det inte rätt roligt ut med män helt utan könshår? I mina heterosexuella ögon ser rakade, såväl välutrustade och de med små näsor (ni vet väl sambandet), ut som utomjordingar.

Ted Hawkins

1 minut och 37 sekunders magi. Ett av de allra bästa klippen på youtube.

13 januari 2012

Tanken var att dokumentera en vanlig dag med bilder. Så här gick det


Ella har som vanligt vaknat av att Casiraghi jamar i arla morgonstund. Då kommer hon in till the master bedroom och slocknar med en gång. Nu är det dock ingen återvändo, ringklockan har väckt oss. Tur att vi är så morgonpigga.


Frukost med GPs frukostfläta är ett måste. Jag och L lämnar barnen varannan dag. När man har mer tid kan man sitta och klura länge. Oftast hjälper det inte utan slutar med att man stämplar in för sent.


Casiraghi har blivit ett matvrak. Hon har sedan i höstas gått från en påse mat per dag till tre. Hon är gammal och känner väl inte när hon är mätt.


Gångtiden till jobbet är 8 minuter. Alltid är det en perfekt start på dagen att traska genom Majorna och se folk på väg till jobb och skolor. Det är lite Astrid Lindgren gemytligt på något sätt. Något bilden symboliserar är att jag verkligen inte saknar att var på lekplatser med småbarn. Det var inte riktigt min grej.


Framme. Vår väldigt gamla biblioteksskylt är ändå lite härlig. Som vanligt väntar en dag med en massa spännande möten. Yrkets allra roligaste är att man aldrig vet vilken fråga man ska få.


Ett par timmar per dag är det inre arbete. Då sitter jag här. Just nu är det fullt upp med bokjuryarbete. Ett 60-tal barn- och ungdomsböcker ska läsas in. Sedan ska jag förmedla vidare vad jag läst till stadsdelens låg- och mellanstadielärare.


Fyra av fem dagar i veckan är det mikromat som gäller. Gårdagens pasta med kassler blev dagens rätt. Alltid blir det sweet chilisås till. Trots att jag tröttnade på såsen för minst ett år sedan så blir det så. Konstigt.


3:ans spårvagn till ljuva livet. Nästan är det så i alla fall. En snabb tur till Stigbergstorget för göra några skivfynd inför helgen.


Jodå, några inköp blev det såklart. Tre skivor, The Persuaders, The Sclc Operation Breadbasket Orchestra and Choir och Sam the Sham & The Pharaohs. Lyssna bara på Ring them bells för att förstå att det var ett bra inköp


På väg hem från jobbet går jag varje dag förbi några krogar och matställen. Särskilt på fredagar lockar det att gå in, köpa en öl, läsa en tidning och andas ut. Det händer dock sällan...


...för det som väntar är Karl Johansskolan och barnhämtning. Sjävklart går det före pubbesöket.



Glada men trötta efter en vecka i skolan. Jag älskar dessa två precis så mycket man kan.


Vi är väl inte alltid supernöjda med Karl Johansskolan men att det bara är en gatkorsning mellan skolan och Kaptensgatan är så bra det kan bli. Särskilt som vi oftast är ute i sista stund varje morgon.



När vi varit hemma en stund så kommer familjens hurtigaste cyklist hem. I alla väder cyklas det till och från jobbet. Mycket imponerande. Och självklart går jag igång på svamphjälmen.


Att träna på fredagar är den absolut bästa starten på helgen. Denna fredagen var det utan jag visste premiär för HIT (HögIntensivTräning). I stort sett innebär det stenhårt jobb i fyra minuter och vila i en minut i 40 minuter. Svettigt och superjobbigt men härligt.


För en stund var jag ensam i omklädningsrummet efter passet. Aha, jag tar ett kort i det stora speglarna när jag är uppumpad, tänkte jag. Problemet var bara att precis när jag skulle ta kortet forsade det in folk. Så jag fick snabbt sänka kameran som blixtrde till på mina svettiga kläder. Några såg vad som skedde men sa inget. Pinsamt.


En lugn fredagkväll börjar. Casiraghi spanar efter något, Astrid spelar på I-paden, Ella kollar antagligen på datorn, jag dricker en öl och är dj och L får som vanligt ihop något fantastiskt gott.


Middagen är färdig och Ella Fitzgerald spelas. Samma skiva på fredagar de senaste 15 åren. Det är förstås omöjligt att byta. Efter middagen blev det första avsnittet nya Wild kids. Det är okej familjeunderhållning. Sen också The Voice som redan börjar bli lite tröttsamt men ändå håller mig kvar vid tvn. Kanske främst för den heta 45-åringen Carola. Främling vad döljer du för mig...

Resten av kvällen blev lite dramtisk. Astrid som tidigare i veckan haft huvudvärk fick nu blixthuvudvärk. Att se ens barn ha ont är det absolut värsta man kan uppleva. Huvudvärken har återkommit då och då under helgen men på sjukhuset, som vi besökte, sa de att vi kunde vara lugna. Det tror vi på.

I put my feet deep in the tracks that you made

I 20 år har jag längtat efter en soloskiva med Lee Ranaldo. Alltså en skiva där han skriver låtar istället för att väsnas. Nu är den på gång. Och det verkar bli riktigt bra.



I stort sett alla låtar han sjunger i Sonic Youth är mästerliga.

Visions of summer

Varje år bokar Roskilde några psykedeliska akter från de danska bakgårdarna. Varje år gillar jag det jag hör. Alltid får de speltid klockan 3 på natten och sällan är jag då på plats. Vi får väl se hur det blir på Causa Sui i år. Men jag gillar deras meditativa men ändå drivande musik. En ljummen sommarnatt i deras sällskap liggandes i högt gräs med månen ovanför låter nästan alltför trevligt.

Någon som har så trevligt man bara kan ha på Roskilde är hippien i klippet nedan. Han är min nya idol. Livsnjutare är vad han är. Faktum är att jag måste stått ganska nära honom under Eagels of Death Metals spelning 2009.

Skapande händer

Varje kväll får man plocka upp saxar, papper, lim, snören och en massa annat pysselmaterial efter Astrid. Hon får ständigt nya uppslag. Idag blev det en svinstia till grisarna från kasta gris spelet.

Like a knife in the back

Micael Dahlen - Monster

Varför är vi så intresserade av mördare och mord? Den frågan ställer sig Dahlen i sin bok Monster. Den frågan ställer jag mig också som bibliotekarie. Varför finns det en stor klick människor som bara läser deckare? Jag vet att bra deckare innehåller mer än själva mordgåtan, men ändå. Vill och vågar men inte läsa om andra känslor eller händelser.

Dahlen har träffat och intervjuat fem mördare. Tyvärr är ingen av dem svensk. Det hade gjort boken intressantare. Det närmaste Sverige Dahlen kommer är dansken Peter som med sina bara händer mördade fyra personer. Gemensamt för mördarna i boken är att de blivit kändisar i olika skala. Dahlen försöker förstå varför.

De fem kapitlen om mördarna är egentligen inte mycket mer än långa tidningsartiklar. Visst, de är välskrivna men jag hade hoppats på något mer. Micael Dahlen försöker i andra delen av boken med hjälp av olika metoder forska fram ett svar hur och varför mördare blir så populära i olika media. Han för ett ganska intressant men relativt självklart resonemang till varför det är så.

Nja, en okej bok men ändå en liten besvikels. Som han själv skriver så började den med hans egna intresse kring mördare. Och boken slutar nog med att det mest är han själv som fått göra en resa in i mördarens värld.

Betyg: GGG

1001 sånger nummer 27

Basement Jaxx - Romeo (2001)
Betyg: 3

Lustigt nog kom den här låten på när det spelades singstar hos grannarna i helgen. Jag har kanske hört den innan men isf glömt det. Vilket inte tyder på att jag gillar låten. Och nu efter ett flertal lyssningar får jag nog säga att den mest är tjatig. Lite glad och svängig till en början men sen håller den på, håller på, håller på...

1001 sånger nummer 26

Lily Allen - The fear (2009)
Betyg 4

Det här är skvalmusik för mig. Känslomässigt ger det mig ingenting. För den skull byter jag inte kanal på radion om Lily Allen spelas. Hennes dialekt är charmigt engelsk. Kanske är det det som räddar henne från bli totalt blasé i mina öron.

1001 sånger nummer 25

Otis Reddning - I've been loving you to long (to stop now) (1965)
Betyg: 8

Otis tillhör inte den yppersta toppen av min soulfavoriter. Fast självklart är alla hans skivor ett måste i samlingen. Den här låten kryper under huden varje gång man hör den. Alla som älskat någon riktigt mycket förstår varför han sjunger hjärtat ur kroppen.

Bevis på att fylla gubbe del 2

Jag har i alltid älskat att dansa till musik jag gillar. Min dans har i andras ögon säkert inte varit speciellt vacker men inom mig har den kännts bra, ofta till och med alldeles underbar. Aldrig har det hänt att jag har skämts eller haft hämningar på dansgolvet. Har jag bara gillat musiken har instinkten skött resten. Detta har givit mig massor av härliga nätter på dansgolv i många städer.

Hm, nu är det inte riktigt så längre. Det känns som om rytmkänslan försvinner mer och mer för varje dag. Jag känner mig gubbig på dansgolvet och inte blir det bättre när jag kommer på mig själv att spela luftgitarr till låtar där det inte alls passar. Eller ännu värre, gör ironiska Travolta moves. När jag ser mig själv utifrån så ser det illa ut, mycket illa. Jag ser ut som en patetisk gubbe med grått skägg på finlandsfärjan med för mycket konskenkorva innanför västen. Det är väldigt långt från den coola killen på Soulastatic.

Jag är grymt imponerad över 40-plusare som för sig bra på dansgolvet. Dessvärre ser jag inte ut att sälla mig till denna åtråvärda skara.

Favorit i repris

En av förra årets allra bästa konsertögonblick gick på SVT ikväll. En rakt igenom lysande spelning med två absoluta toppar i låten ovan och Kort biografi med litet testamente. Två låtar där varenda textrad, varenda ord, är av största vikt. Riktigt kul att de finns förevigade.

Världens bästa hobby

Vi startade året med 2 vinster och 2 oavgjorda i Mif-cupen. Nu ser vi fram mot ännu ett underbart år för Azalea F01/02.

100 bra låtar från 2011

Finns här

Det fanns en tid i mitt liv då allt var så lätt

Det är väl ingen som missar att Eldkvarns spelning från Cirkus sänds på SVT ikväll. Låt oss bara hoppas att de fått till ljudet ordentligt vid inspelningen. Det är inte alltid som man fångar upp hur det verkligen låter vid konsertupptagningar.Men låter det bara lite som det gjorde på Lorensberg endast några dagar inspelningen så blir det kalas.

Jag tycker även alla borde njuta av Pluras senaste inlägg på Eldkvarns hemsida. Han är en man som kan formulera sig i ord. Texten var en fantastisk läsupplevelse, tycker jag. Läs nedan.


Gott nytt år på er alla Eldheads, eller människor låter bättre. Vill bara meddela att vår konsert på Cirkus den 18/12 -11 sänds imorgon 22:00 i TV1. Vad det blir för låtar har jag bara en vag aning om, eller vag och vag, jag vet på ett ungefär, eller till 99 procent, men har inte lagt mig i det minsta i låtvalet, jag litar på att de som klipper och har sig vet vad de gör.

Annars går livet sin gilla gång, jag har det bra och jobbar på restaurang AG måndag – tisdag, ledig på onsdagar, och sedan säljer jag fisk på HAV torsdag – fredag. Skönt som fan, som att gå i barndom och att komma hem, att sitta på lastkajen på Hötorgshallen med en kaffe och cigarett och prata med alla som jobbar där, unga och gamla, lastkajen där alla drömmar och resor börjar och slutar. Jag behöver detta, komma bort ett tag, drömma nya drömmar, se saker ur en annat perspektiv, förnimma den där känslan igen, känslan när man tar steget till något annat, när allt sätts på spel och på ett kort, att inte ha eller vara någon, minns ni det, kommer ni ihåg, förnimmelsen, steget ut idet okända och orden ”Jag älskar dig”. Ögonblicket som inte gick förbi, ögonblicket du fångade, som blev ditt öde och din lott. Ögonblicket som gav ditt liv en mening, kommer du ihåg det, kommer du ihåg lastkajen i gryningen, kylan och lukten från soptunnorna, kåtheten och tröttheten, ögonblicken som skulle ta dig över till andra sidan, ögonblicken när du tog besluten, sekunder, knappt det, ögonblick som blev ditt liv och på något mirakulöst sätt gjorde dig till den du är idag. Det har du säkert glömt, men jag har sett det igen, ögonblicket, där på lastkajen, bland sopptunnorna, såg jag mig själv igen, sådan jag var, innan jag skrev på alla kontrakt och log mot kameran, innan jag försvann, jag såg mig själv igen, ögonblicket innan jag var spårlöst försvunnen.

Plura

Twin towers

Don DeLillo - Falling man

Den här boken kom 2007 men jag noterade den först för ett tag sedan. Jag fick känslan att den skulle passa mig bra. Den handlar om 11:e september attackerna och var skriven av en erkänt bra författare.

Men tyvärr lyfter inte boken alls till de höjder jag trodde. Den är okej men inget speciellt. Boken startar mitt i infernot när Keith, som jobbar i ett av tornen, går mitt i bråten efter att tornen rasat. Han går raka vägen till sin före detta fru och deras son.

Sedan får man följa familjens synligt och även mer dolt påverkas av dådet. Hur de ett tag sugs tillbaka till varandra men hur de sedan upplever att händelsen för med sig olika tankar. Någon vill vara ensam, någon vill prata om det och barnet spanar efter mer flygplan med sin kikare.

Vissa avsnitt i boken handlar om gärningsmännen. De är intressanta men de känns frustrerande snuttiga. Boken hade vunnit på ytterligare några hundra sidor för att riktigt komma under huden på både kapare och offer.

Jag får fortsätta jaga den perfekta romanen om detta vansinnesdåd. Det är något kring tornen som alltid intresserar mig. Kanske är det för att de fanns kvar när jag och L var i New York 1999.

Betyg: GGG

Bevis på att fylla gubbe del 1

Ikväll fick jag ett ryck att sortera om och även gallra ur vinylsamlingen. Två timmar senare sitter jag med en sträckt ljumske, två onda knän och en rygg som värker. Detta kommer inte som en överraskning då en massa saker hela tiden påminner om att kroppen ändras. Jag tänkte försöka dokumentera detta under året.

Apropå vinylsamlingen så har jag insett att det är en del som står still. Som jag helt enkelt inte lyssnar på. På senare tid har jag upptäckt att det nästan alltid är gammal soul, country och rockabilly plus givna favoriter och nytt som jag spelar på vinyl. Så nu har jag fått ihop ett gäng skivor att sälja på majornadagen i maj.

Dagens fynd bland min egna skivor är John Gary Williams. Hans soloskiva på Stax från 1973 är ju mästerlig slick soul. Precis sådan som jag älskar att spela menas man lägger ett 1000-bitars pussel och äter gröna kulor.

Åk hem till era mammor och bli kliade på ryggen

För några veckor sedan stötte jag på Wiseman, IFK Göteborgs tuffaste (enligt dem själva)supportrar. De hade julfest på Henriksbergs pub samtidigt som jag skulle upp på övervåningen och kolla in Mark Sultan. Redan på väg in i lokalen så märkte man att det inte var samma gemyt som vanligt. Vakterna var i underläge mot dessa 70-tal personer och läget var ängsligt.

Det man väldigt snabbt kunde fastslå var att huligankillarna är ett gäng idioter som blir väldigt tuffa i grupp. Deras blickar utstrålade allt annat än värme och ihop med våldsamma mängder alkohol så såg de hela tiden ut befinna sig väldigt nära ett slagsmål. Några av dem förvirrade sig upp till klubben på övervåningen men det kändes som de blev rätt besvikna då ingen gjorde något för mucka med dem.

Nåväl, det är denna typ av människor som gör att de flesta allsvenska fotbollsmatcher innebär ett enormt polisarbete. Detta är något som är så sorgligt att man blir bedrövad varje gång man går in på Gamla Ullevi. Det finns ju ett gäng idioter som tror att de kan slåss i GAIS namn också. Hur kunde det bli så här?



Jag sökte svar genom att läsa Tommy Deogans bok Män av våld - Om svenska huliganer. Kanske blev jag lite klokare men Deogan lyckas inte suga in mig i ämnet. Jag skulle tro att han har tillräckligt med kunskap om huliganism, hans bror är ju hittils den enda dödsoffret för fotbollsrelaterat våld, men han har verkligen inte förmågan att få ihop det till en bra bok. Så jag får söka mig vidare för att få någon förståelse för huliganfenomenet.

Men det lilla boken ger är ändå en tragisk bild på hur huliganerna ser på sig själva. Hur de säger sig vara fotbollens sanna supporters och hur de pratar om heder och skydda sitt lag. Ja, det är bra att de väldigt sällan hoppar på oskyldiga och istället slåss firmor mot firmor, men det finns inget försonande i att slåss i fotbollens namn. Så håll er långt borta från Gamla Ullevi 2012, året då GAIS kommer vinna Allsvenskan.