Kung Levon

Levon Helm - This Wheel's on Fire

Gör man en skiva med The Bands bästa låtar 1-10 så har man en riktig skatt. Gör man en skiva med bandets bästa låtar 11-20 så har man inte så mycket att hämta. Ungefär så såg min relation till The Band ut fram tills i höstas. Jag har tidigare försökt massor av gånger att lyssna på deras katalog av skivor. Och det är klart att de två första fastnade tidigt men från resten har jag inte hittat mycket att hämta.

Ändå har det alltid funnits det en fasciantion kring bandet. Och när jag låt på en strand i Grekland och läste den här boken samtidigt som jag lyssnade blev allting lite klarare. Lite konstigt att det tog så länge då jag alltid ansett Levon Helm vara en av världens bästa trummisar och sångare.

Hans bok This Wheel's on Fire från 1993 är en härlig musikbiografi som känns uppriktig rakt igenom. Att han exempelvis sågar det mesta med deras berömda Last Waltz spelning och skiva visar det tydligt. Och så mycket fint att säga om Robbie Robertson har han inte. Uppväxten i den amerikanska södern och hur han blev upptäckt och lockad in rock n roll livet är minst sagt spännande läsning.

En annan sak som är slående är hur The Band kämpade innan de blev kända. De backade upp rockaren Ronnie Hawkins i en massa år som The Hawks och spelade kväll efter kväll på barer framförallt i Kanada. Sen kom Bob Dylan och ville att de skulle backa upp honom när han började spela elektriskt. Då hoppade Levon av ganska snabbt. Han stod inte ut med att bli utbuad varje kväll. När han var tillbaka tog de de första stegen på egen hand.

Boken är alltså skriven innan Levon drabbades av cancer i strupen. Det som gjorde att han inte kunde sjunga eller prata på många år. Men mirakulöst nog släppte det lite åren innan han dog vilket gjorde att han kunde släppa några grymma soloplattor med Dirt Farmen som en modern klassiker.

The Bands tio bästa låtar och några guldkorn från Levons soloplattor:


Och det är inte utan att man blir rörd till tårar när man kollar på det första tv-klippet med en 17-årig Levon från 1959 och efter det direkt ser finalen från Ryman auditorium 2009. Vilken kille!

Stormens öga

Jesmyn Ward - Rädda varje spillra

New Orleans har fortfarande en plats i mitt hjärta efter besöket där för snart 15 år sedan. Rädda varje spillra utspelar sig i stadens utkanter under stormen Katrina. Eller den utspelar sig snarare veckan innan stormen drar in. Det är ett långt upplägg för något man vet kommer.

Berättare är 14-åriga Esch. Det hon berättar är om hennes fattiga familj bestånde av en alkoholiserad pappa och tre bröder. De bor ensligt och i något som mer verkar likna ett skjul än ett hus. Pappan känner att den här stormen kommer blir något värre än allt som varit innan. Hans alkoholintag och allmänna grymhet gör dock att han inte får något gjort och att han heller inte blir lyssnad på. Katastrofen blir ett faktum.

Egentligen är boken mer en berättlse om en amerikansk familj vid sidan av samhället än en bok om stormen. Syskonen är alla hämade av moderns död och ser inte mycket ljus i framtiden. Det är allmänt eländigt. Stormen är bara den slutgiltiga spiken i kistan.

Boken lockade inte till läsning i varje stund men historien sitter kvar. Framförallt skriver Jesmyn Ward med ett sådant språk att jag tydligt ser framför mig hur det ser ut där allting utspelades.

Betyg: GGG

Tung läsning

Åsne Seierstad - En av oss

Avslutade året med att läsa en av de absolut ohyggligaste böcker jag läst. Men helt klart också en av de bästa faktaböckerna. Åsne Seierstads porträtt av Breivik och hans dåd beskrivs med sådan precision att det är omöjligt att lägga från sig boken. Fast man vet ungefär hur allt hade gått till så är det extremt påfrestande läsning. Dåden är så osannolikt hemska att man inte kan ta in att det är sant.

Boken handlar till större delen om Breivik men den följer också några av de ungdomar som dog. Att följa deras historia parallellt med Breiviks förberedelser är grymt. Man vill bara att han ska bli upptäckt. Vilket också är nära att ske ett antal gånger. Framförallt är det oerhört frustrerande att läsa om polisen närmast totala misslyckande efter att bomben sprängts i Oslo. 6 minuter efter bomben har man ett signalement och registeringsnummret på bilen som Breivik åker med mot Utöya. Informationen slarvas bort. Vilket bara var ett av många fatala fel innan Breivik blev stoppad.

Det krävs något extra av en författare att skriva om den här historien och den här mannen. Huvudpersonen är ju ett av de största kräk som funnit på vår jord och jag antar att det måste bli dilemman hela tiden när man ska skriva sakligt om honom. Åsne Seierstad lyckas.

Italiens baksida

Silvia Avallone - Stål

Eftersom jag inte hinner läsa så många vuxenböcker längre så är det extra skönt att verkligen gilla den bok man läst. Boken Stål skulle visserligen kunna hamna på ungdomshyllan då den handlar om två tjejer i tidiga tonåren. Men mycket i boken gör att det inte är en ungdomsbok.

Anna och Francesca bor nära turistön Elba. Trots dess närhet har de två tjejerna aldrig varit där. De lever i skuggan av det turisterna ser av Italien. Silvia Avallone lyckas mycket mångfacetterat skildra vad som sker bakom stängda dörrar, hur tankarna går när någon ska in i vuxenvärlden och framförallt hur killar och män beter sig.

Nästa gång jag kommer till Italien kommer jag garanterat tänka på denna boks berättelse. För den känns väldig sann och den kan vara bra att ha i bakhuvudet samtidigt som jag säkert står under strålande sol och kollar på fina gamla byggnader eller kastar mig i havet på just Elba. Det finns en baksida på allt.

Betyg: GGGG

Dregen

Dregen - Självbiografin

Trots ett helt gäng likheter i barndomen så blev jag bibliotekarie och Dregen rockstjärna. Just den stora igenkänningen är den stora behållningen när jag läser boken. Kapitlen där Dregen beskriver sin stora dyrkan av Kiss och särskilt Ace Frehley är underbar. Och att han drog med sig kompisar och mimande på klassens timme till Kiss-låtar för klasskamraterna är precis vad jag också gjorde. Att vi sen var lite tuffare än Dregen och satsade allt på ett framträdande är en annan sak. Vi slog nämligen sönder gitarrerna vi gjort i träslöjden efter första giget.

Även första riktiga spelningen Dregen och jag var på är densamma. Det är Kiss i Göteborg 1984. Han skriver att han blev besviken över att de inte hade en scen som på innerkonvolutet på Alive II. Jag minns att jag tyckte det var vansinnigt högt.

En annan likhet är uppväxten i en småstad. Och just att Dregen är uppväxt i Nässjö och att Backyard Babies tog sig därifrån till att bli ett hyfsat stort rockband är ändå beundransvärt. När man läser boken förstår man att de verkligen satsade allt. Det fanns ingen tvekan om att det var musik de skulle syssla med. Den dedikationen är rätt underbara att följa i boken.

Bandet flyttade till Stockholm Första skivan de fick ihop är miserabel. (Texterna på den skivan är ungefär sådana jag kunde rimma ihop på svengelska när jag lyssnade på alla sleazeband som fanns på den tiden.) De hade inga pengar och bodde tillsammans i en liten lägenhet. De gav dock inte upp. Inför bandets andra skiva fick Dregen erbjudande att vara med och bilda The Hellacopters med Nicke Anderssson. Hellacopters blev snabbt landets rockgunstlingar. Vilket inte är konstigt efter den klassiska debuten Supershitty to the max.


Dregen hamnade i ett dilemma vilket band han skulle välja att vara med i. Detta är något som jag alltid undrat över. Själv sätter jag Hellacopters skyhögt över Backyard Babies och förstod inte hur han kunde välja sitt gamla band. I boken beskriver han våndan i beslutet och han vet fortfarande egentligen inte om han gjorde rätt. Men han kunde inte svika sina barndomskamrater från Nässjö. Fint så.

Och just Backyard Babies andra skiva, den kom 4 år efter debuten, Total 13 är stark. Att bandet hänsynslöst kopierar Social Distortion får man ta. Plattan innehåller ändå ett gäng mycket bra låtar i gränslandet mellan punk och hårdrock. När de i samband med skivsläppet spelade i Chinas tillfälliga lokaler i Lidköping så var det en av de bästa rockspelningar den staden bevittnat.

Sen finns den andra, lite mer störande, sidan av Dregen. Den man exempelvis ser sälja sig själv i tv-reklamer eller som i boken skrävlar om festandet som egentligen inte verkar så värst farligt. Det blir ibland lite för mycket av det goda och väldigt några klichéer för många. Fast jag måste säga att Dregen har min respekt. Han älskar rock 'n' roll och det gör jag också. Och boken har sina poänger.

Här är en spotifylista med de bästa låtarna som Dregen är inblandad i.

Fortsätt framåt

Willy Vlautin - Lean on Pete

Återigen har Vlautin skrivit en bok som biter sig fast. Under själva läsningen blev den lite tradig men så här några veckor efteråt så är det inte det jag kommer ihåg. Istället tänker jag mycket på historien om 15-årige Charlie och hur vuxenvärlden svek honom gång på gång.

När man tror att det kommit en vändning går hans enda riktiga vän och dör. I ett oerhört känsligt, men ändå rättframt, parti i så dör alltså Lean on Pete. Det är nästan som man inte orkar mer. Men precis som Charlie kan man inte lägga sig ner och dö. Man måste gå vidare.

Som vanligt skildrar Vlautin amerikanska white trash miljöer. Personer och platser där misären är påtaglig. Kanske inte så mycket i fattigdom som i uppgivenhet. Det finns inget eller väldigt lite att se fram emot. Det Vlautin så skickligt undviker är att frossa i det. Omgivningarna är mer ett faktum. Det är själva historien som är grejen. Och en väldigt bra grej.

Imponerande om fruktansvärd händelse

Erika Fatland - Året utan sommar

Ibland undrar jag varför man utsätter sig för att läsa om fasansfulla händelser. Eller ännu värre varför man väljer att kolla klipp på nätet om samma händelser. Jag antar att det i grunden har något att göra med själbevarelsedriften att vara glad att man lever. Och att man varken ska eller kan blunda för världen utanför sin egen lilla bubbla.

Men så finns känslan där ibland att man på något sätt gottar sig i det hemska man läser eller ser. Det känns inte bra. Erika Fatlands bok Året utan sommar kan man dock gilla utan några som helst tveksamheter. Det är en mycket genomarbetad och bra bok om händelserna i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011.

Fatland har gjort ett enormt researcharbete där hon bakar in massor av intressant info. Hon går på djupet på väldigt mycket. Hon skriver oerhört känslosamma vittnesskildringar, hon intervjuar terrorexperter runtom i världen för att försöka hitta svar på Breiviks metoder och bakgrund, hon pratar med offrens anhöriga. Hon bakar ihop detta och mycket annat till en mycket läsvärd bok.

Det är förstås omöjligt att förstå den otroliga fasan de som blev fast på Utöya måste känt. Men Fatland kommer nog så nära det går. Det som berör mig mest är hur polisens misslyckade insats, det gjordes grova misstag vilket gjorde att tog lång tid innan de kom till ön. Hade de skött sitt jobb så skulle många ungdomar som blev skjutna de sista 20 minuterna innan han greps antagligen levt idag.

Pugh

Ett av de första orden jag lärde mig säga var Pugh. Syrran hade väl något med saken att göra. Om jag gillade hans musik då minns jag inte men jag borde väl gjort det. Jag har några gånger under årens lopp som vuxen försökt att gilla honom men inte lyckats lika bra. Visst finns det flera bra låtar, särskilt de mer raka rocklåtarna, men det händer inte mycket känslomässigt när jag spelar hans lite mer flummiga saker.

Nu har jag läst hans nya bok, Från Stora gatan 51 till Hog farm. En bok som helt säkert inte tillkommit utan hans medverkan i Så mycket bättre. Boken är inte direkt dålig men den skrapar verkligen bara på ytan. Efter att ha läst den vet jag inte mycket mer om Pugh vilket är synd för jag tror att han hade så mycket mer att säga.

Faktum är ändå att jag blev sugen att göra ytterligare ett försök med musiken. Det slutade ungefär som vanligt. Jag sjunger glatt Dinga linga Lena på repeat.

Ljuva 80-tal

Anders Tengner - Access all areas, mitt liv med hårdrockens giganter

Närmare 500 sidor nostalgi. Ungefär så får man se läsningen av Anders Tegnners bok Access all areas. Det är mycket man känner igen om man läste Okej på 80-talet. Där var Tengners reportage outstanding, som jag minns det.

Det som slår mig mest med boken är vilken tillgång han hade till artisterna. Det skriver han också om på några ställen. Fotografen Micke Johannsson var också med på de mesta av intervjuerna och tog foton. Något som knappt sker länge. Just fotografierna i tidningen var ju lika kul som intervjuerna. När Angus Young grillar i hans trädgård och en massa andra sköna bilder är fastetsade på näthinnan.

En annan sak som slår mig är hur mycket Tenger verkligen reste runt i världen under ett gäng år. Det mesta betalades av skivbolagen verkar det som. Det är klart att det kan vara svårt att vara kritisk mot det som han intervjuade då. Vilket jag faktiskt har överinseende med. Tengner skrev inte på det sättet.

Om man hårddrar saker och ting så skulle mitt liv kunnat se annorlunda ut utan Anders Tengner. Så är det nog faktiskt. Vem skulle annars ha gjort alla dessa hårdrocksreportage under den här perioden. Reportage som verkligen var extremt viktiga i mitt liv. Hårdrock var ju något man närmast pissade på i annan media. Jag är säker på att jag inte är ensam om att ha växt upp med Tengners texter. Han ska ha stort beröm för allt jobb.

Boken är inte så pjåkig den heller. Han går i 17 kapitel igenom de band som han anser vara av mest värde. Det är intressant läsning mest hela tiden men det blir kanske lite väl många upprepningar och ett gäng skrönor som kanske inte riktigt känns sanna.

Fast det som ändå genomsyrar allt han gjorde på den här tiden var kärleken till musiken. Hans bana tog fart som ansvarig för The Runaways svenska fanclub under mitten av 70-talet. Sen blev han självlärd journalist och åkte litegrann på ett räkskal jorden runt några år senare.

Jag valde ut mina favoritlåtar (just idag) med de artister han fokuserar på.

Jag lyste upp som en julgran

John Green - Förr eller senare exploderar jag

Crossover, böcker som passar både ungdomar och vuxna har blivit en egen genre. Eftersom jag numera nästa bara hinner läsa barnböcker så är det kul att ibland åtminstone komma i kontakt med en nästan vuxenvärld i litterturen.

Förr eller senare exploderar jag är en hyllad bok som har lästs av många bokslukande ungdomar på engelska. Nu har den kommit på svenska och snart ska en film spelas in efter boken så den kommer att höras talas om ett bra tag.

Är den då värd att höra talas om? Jo det får man nog säga även om jag inte ger den högsta betyg. Boken handlar om cancersjuka Hazel som är 16 år. Hennes sjukdom är obotlig men hålls för tillfället i hyfsat schack. Hennes vardag är ändå inte som en vanlig 16-årings. Hon orkar inte mycket och hon umgås mindre och mindre med sina gamla vänner. Hennes mamma tvingar varje vecka iväg henne till ett möte med andra cancersjuka. Där träffar hon en dag Augustus. Det är deras öde man sedan får följa.

Författaren John Green beskriver skickligt hur sjukdom kan drabba unga och hur hemskt det är. Historien håller från början till slut. Men problemet är att inga tårar infinner sig i mina ögon genom hela boken. Det borde det gjort då jag vanligtvis är väldigt blödig inför sådana här historier. Så där har han inte lyckats riktigt.

Betyg: GGGG

Europe

Mattias Kling – Only young twice, historien om Europe

Ibland gör man oväntade val. Som att helt plötsligt läsa en bok på 400 sidor om Europe. När Europe släppte The Final Countdown 1986 så var jag 14 år. Då var jag hårdrockare. Det var det som gällde. När jag ser vilka album som släpptes det år kan jag konstatera att de jag diggade mest var Master Of Puppets med Metallica, The Ultimate Sin med Ozzy och Mechanical Resonance med Tesla. Sen var naturligtvis band som Motley Crue, Kiss, AC/DC och ett gäng till ständigt aktuella.

Jag köpte eller möjligtvis fick också The Final Countdown. Det känns inte som exemplaret är jättetummat när jag plockar fram det idag. Men självklart lyssnade jag på plattan en del. På den tiden hade man ju inte så många plattor att växla mellan heller. Faktum är att jag mest lyssnade på Europe på video. En konsert från deras turné 1986 filmades och sändes på Svt nästan direkt. Jag minna att jag gillade den rätt mycket.

 Många av de gamla hårdrocksskivorna spelar jag fortfarande då och då. Men jag tror faktiskt inte jag spelat The Final Countdown skivan i ett svep sedan 1987. Men självklart var det dags igen nu när jag läste boken. Även efterföljaren Out Of This World, som jag också äger, spelades i sin helhet.

Hur låter det då idag 27 år senare? Jo, det är ganska lätt att förstå hur The Final Countdown plattan blev en sådan succé. Det är oerhört fastklistrande låtar. Och det var nog ett vinnande koncept att vräka ut alla starka låtar först. Titellåten öppnar, sen kommer Rock The Night, sen superballaden Carrie. Självklart är det mumma för den komersiella och tillrättalagda hårdrocken. Även övriga låtar på a-sidan är starka. Rockarna Danger On The Track och Ninja är bra. Öppningslåten på b-sidan är Cherokee vilken förstås också är som klister. Sen undrar man vad som händer. De övriga fyra spåren på b-sidan känner jag inte igen. Det är inte så konstigt för de är rätt dåliga. Time Has Come är verkligen ett pekoral och de övriga inte mycket bättre. Hade man klämt in ett par av dessa låtar på a-sidan hade nog en del tröttnat.

Jag hade för mig att plattan Out Of This World hade något som var rätt bra och lite svängigt. Men oj så fel jag hade. Förutom Superstitious så hade jag stora besvär att orka mig igenom låtarna. Det är helt klart föståligt att den inte blev den succé som skivbolaget ville. Trötta ballader och försök till lite funkigare rock fungerar inte alls. En skiva som jag helt säkert aldrig kommer att lyssna på mer.

Varför läste jag då boken. Jo, kanske mest för att försöka ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag och minnas tiden så som den var under mitten av 80-talet. Och även för att Europe har min fulla respekt. Joey Tempest verkar vara en person med integritet och framförallt så har han alldeles säkert en stor kärlek till musiken. Av det jag hört från deras comebackplattor på senare år så är det inte så pjåkigt men inte så jättekul heller. Det låter väl ändå lite mer tidlöst och moget. När låten New Love In Town kommer på radion höjer jag volymen.

Vad ska man då säga om sjävla boken. Sådär, han gör ett okej jobb Mattias Kling men eftersom inga av medlemmarna i bandet ställt upp på nya intervjuer så blir det lite rumphugget. De gamla journalisterna från Okej, Anders Tegner och Jörgen Holmstedt, har en del roliga historier att delge dock. Och själva historien om hur ett gäng kids från Upplands Väsby kan toppa listorna världen över är faktiskt rätt häftig.