1001 sånger nummer 45

Dolly Parton - Jolene

Högsta betyg ska låtar ha som man aldrig tröttnar på. Jolene är självklart en sådan låt. Den är alltid suverän. Det finns inget som är fel med låten. Den skulle säkert fungera utan Dolly också men det är ändå hennes röst som gör det extra.

Det finns väldigt få sångerskor som har samma naturliga röst som Dolly. När hon sjunger låter det alltid som hon är född till att göra precis det hon gör. Nämligen att sjunga Jolene och ytterligare ett stort antal låtar på det sätt hon gör. Sen är jag väl inte ensam om att tycka att Dolly under 70-talet var något alldeles speciellt att titta på också.

Betyg: 10

1001 sånger nummer 44

At The Drive In - One armed scissor

Det är något man bara ser och känner.Jag har förstås läst om dem och vet vilka de är man jag har aldrig fått lusten att lyssna på At The Drive In tidigare. Någon låt har säkert passerat mina öron men inte lämnat något bestånde.

Så det var ganska kul att gotta ner sig i den här låten. Den låter ganska exakt som jag tänkte bandet skulle göra. Det finns energi så det blir över men i övrigt finns det inte mycket. Jag går inte igång speciellt på den här typen av amerikansk lite meckig post-hardcore. Ge mig mina treackordslåtar så är jag nöjd.

Betyg: 4

1001 sånger nummer 43

Crosby, Stills, Nash & Young - Ohio

Från första tonen hörs att låten skrevs i rus av ilska. Aldrig har väl Neil Young låtit mer arg än i Ohio. Låten som handlar om hur 4 studenter blev skjutna av militären 1970. Lyssnar man på liveinspelningar av låten hör man det ändå tydligare.

Ohio låter väldigt mycket som en låt som kunde varit med på något av Youngs soloalbum. Nu glömmer jag nästan bort den ibland. Crosby, Stills, Nash & Young hade sina bra stunder ihop och det var alltid Neils låtar som var bäst.

Betyg: 8

1001 sånger nummer 42

Ali Farka Touré - Amandrai

Jodå, jag kan känna stämningen bara genom musiken. Men när det gäller blues så vill jag så gärna höra vad den som sjunger har att säga. Inte för att bluestexter har alltför många teman och variationer men ändå. Den här låten sjungs på tamascheq vilket är ett språk jag inte behärskar.  Ali Farka spelar och sjunger som en gud så det är förstås bra i alla fall.

Afrikansk musik får mig nästan alltid lugn. Det finns något tryggt och värmande i musiken. Man liksom hör hur den kommer från jordens ursprung. Amandrai faller väl in i denna känsla.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 41

Sonic Youth - Kool thing

Det finns inget band som låter som Sonic Youth. Särskilt inte när de skriver sina bästa låtar. Skräna med gitarrer är det många som gör men inga får ihop det med låtarna som Sonic Youth.

Koot thing är förstås en klassiker. En låt där Lee Ranaldo och Thurston Moore regerar. En låt där Steve Shelley regerar. Och förstås en låt där Kim Gordon regerar allra mest. Kanske blir Kool thing extra bra eftersom Kim Gordon så sällan sjunger bandets mer raka rocklåtar. Nåväl, jag ska inte veckla in mig i några teorier om detta utan kan bara konstatera att Kool thing är så nära man kan komma en fullpoängare.

Betyg: 9

1001 sånger nummer 40

The Go-Betweens - Cattle and cane

Jag beskriver aldrig mig själv som en person som gillar pop. Men jag gillar verkligen The Go-Betweens och de spelar väl någon sort urpop. I alla fall inom gitarrpopgenren. Cattle and cane kom tidigt i deras karriär. Den är möjligtvis stillbildande och stor för de som var med tåget redan då. Men enligt mig finns det massor av låtar i bandets katalog som slår den här låten med hästlängder.

I denna låt är det Grant McLennan som sjunger och som även skrivit låten. Om jag tvingas välja någon av de två så måste jag nog ändå säga att Robert Forster är snäppet vassare. Vilket också den här låten visar. För ibland kan McLennans röst bli lite intetsägande. Den räddar inte upp melodin som Forster röst alltid gör.

The Go-Betweens är helt klart väl värda en låt på listan men valet är lite tveksamt.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 39

? and The Mysterians - 96 tears

Den amerikanska garagerockvågen från mitten av 60-talet och framåt fick fram tonvis av bra låtar. 96 tears är möjligen stilbildande men inte alls någon av de allra bästa. För den skulle är låten inte alls dålig. Den känns bara lite allmänt barnslig och med lite för mycket betoning på orgeln.

Men det är klart man blir glad när man hör den. Det är en låt som får mig att vilja befinna mig på en rockklubb alternativt i någon av Londons små skivaffärer där den här typen av musik spelas. Så det är inga dåliga assosciationer den ger.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 38

The Stooges - Search and destroy Att musik kunde låta så här 1973 är chokerande. Att musik kan låta så här 2013 är minst lika chokerande. För Search and destroy är oantastbar låt när den än spelas. Det finns kanske en handfull rocklåtar i världshistorien som har samma karisma och samma totala fulländning vad det gäller punkrock, rock, rock n roll eller vad man nu vill kalla det.

Det är omöjligt att värja sig mot låten. Man kan vara trött eller till och med sova då låten kommer på. Det spelar ingen roll för i nästa stund står man upp och sjunger I'm a street walkin' cheetah with a heart full of napalm. Alltid är det samma visa. Search and destroy är en av Iggys och James Williamsons allra största stunder.

Betyg: 10

1001 sånger nummer 37

Cream - Sunshine of your love

Min relation till Cream och de flesta andra bluesbaserade engelska band från sent 60-tal är inte av det kärleksfullare slaget. Men det är svårt att undvika styrkan i riffet, gitarrljudet och även de tribalinfluerade trummorna i den här låten.

Den är så självklart influerad av Jimi Hendrix att han borde få stimpengar. Hur som helst är detta helt klart en av de bästa låtarna från en musikgren där jag annars inte har mycket att hämta.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 36

The Fall - Cruiser's Creek

Kanske borde jag ägna en vecka åt att lyssna igenom alla The Fall album som släppts. Antingen blir man väl ett ordenligt fan eller också blir man nog knäpp.

Cruisers creek har ett repetivt riff som jag gillar. Sen blir det som oftast när jag lyssnar på The Fall. Mark E Smiths pratsång tröttar ut mig. Särskilt som jag sällan förstår vad hans låtar handlar om. Antagligen är han bara för smart för mig.

Betyg: 5

1001 sånger nummer 35

Buzzcocks - Orgasm addict

I mångt och mycket är jag helt klart mer förtjust i den amerikanska punken än den engelska. Men det finns förstås massor av bra punklåtar från England också. Det här är definitvit en av dem. Klockren text och ett driv i musiken som måste finnas där.

Buzzcocks har 5-6 låtar som jag verkligen gillar. Sixteen again hade nog fått ytterligare en poäng om det varit den som varit med på listan.

Betyg: 7

1001 sånger nummer 34

The Kinks - Sunny afternoon

Det är bra gjort att skapa sommarkänsla genom en låt och dess melodi. Från första ackordet känner man smaken av ett glas blandsaft med ett sugrör i. En glad popbagatell helt enkelt.

Betyg: 7

1001 sånger nummer 33

Sex Pistols - God save the queen

Johnny Rotten har punkrösten med stort P men jag har alltid stört mig på hans sätt. Sen är klart att de gjort några nästan tiostjärniga låtar. Det här är inte en av dem men det förstås en värdig klassiker.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 32

Pere Ubu - Non-alignment pact

Låten böjar med samma ljud jag hade när tinnitusen var som värst. Pere Ubu är faktiskt ett band jag inte förstått mig på. För meckigt för mig. Efter de inledande ojudet är väl detta ändå en okej låt.

Betyg: 5

1001 sånger nummer 31

N.E.R.D. - Rock star (2002)

Mixen mellan rap och rock har aldrig tilltalat mig. Och på det en låt som heter Rock star. Nä, det här är skräp och låten devalverar hela idén med att listan ska innehålla låtar som om de inte är bra åtminstone har något värde.

Betyg: 2

1001 sånger nummer 30

Justice - D.A.N.C.E. (2007)
Betyg. 4

Det är mycket sällan jag går igång fullt ut på den här typen av halvkommersiell dansmusik. Dance är en rätt trallvänlig låt med en skön video. Men jag har aldrig någonsin satt på låten av egen vilja (förrän nu då).

1001 sånger nummer 29

Crazy Horse - I don't wanna talk about it (1971)
Betyg: 7

Helt klart en bortglömd pärla. Det som skulle kunna bli banalt blir istället hjärtskärande vackert. Danny Whitten dog alldeles för tidigt. Hans röst skulle alla behövt höra mer av.

1001 sånger nummer 28

Saint Etienne - Only love can break your heart (1991)
Betyg: 6

Saint Etienne har alltid varit lite för sval pop för min smak. Men det finns såklart en del bra låtar. Och faktum är att deras debutsingel tillhör det bästa de gjort. De gör Neil Young-klassikern helt till sin egen. Och jag tycker att det finns lite mer vemod i Moira Lamberts röst än Sarah Cracknells.

1001 sånger nummer 27

Basement Jaxx - Romeo (2001)
Betyg: 3

Lustigt nog kom den här låten på när det spelades singstar hos grannarna i helgen. Jag har kanske hört den innan men isf glömt det. Vilket inte tyder på att jag gillar låten. Och nu efter ett flertal lyssningar får jag nog säga att den mest är tjatig. Lite glad och svängig till en början men sen håller den på, håller på, håller på...

1001 sånger nummer 26

Lily Allen - The fear (2009)
Betyg 4

Det här är skvalmusik för mig. Känslomässigt ger det mig ingenting. För den skull byter jag inte kanal på radion om Lily Allen spelas. Hennes dialekt är charmigt engelsk. Kanske är det det som räddar henne från bli totalt blasé i mina öron.