Gudfadern II

15 av 1001 filmer

Gudfadern II (1974)

Al Pacinos insats som Michael Corleone är helgjuten. Varenda minspel och känsotillstånd spelas med total trovärdighet. Även Robert Duvall ska uppmärksammas för sin prestation som familjen Corleones consigliere Tom Hagen. I den här filmen kommer ju också Robert Di Niro in och dominerar. Är bara skådespelarna bra så blir nästan vad som helst bra. Nu är ju inte Gudfadern 2 vad som helst utan en film med massor av substans.

Men jag tycker nog att Gudfadern 2 är snäppet sämre än föregångaren. Fortfarande är det en fantastisk film men de långa tillbakablickarna mot familjens ursprung på Scililien är lite klicheaktiga. Och även persongalleriet kan ibland väl mycket hamna i standardmallen för maffiosos. De små små invändningarna gör att toppbetyget ryker.

Betyg: GGGG

Gudfadern

14 av 1001 filmer

Gudfadern (1972)

Faktum är att jag inte sett Gudfadern i vuxen ålder förrän nu. Det känns väldigt lyxigt att ha många klassika filmer kvar att kolla på. Jag har svaga minnen om hur jag såg filmen som typ 12-åring men också hur jag inte förstod något.

Nu förstår jag desto mer. Framförallt storheten i berättelsen. Helheten, delarna, skådespelarna, replikerna, musiken, allt är lika bra vilket så klart resulterar i en storfilm. Det finns så många avsnitt i filmen som man skulle kunna hylla att det inte är någon ide att börja. Låt oss bara konstatera att Gudfadern är filmkonst.

Betyg: GGGGG

Rouge

13 av 1001 filmer

Den Röda Filmen (1994)

Den sista filmen i Kieslowskis färgtriologi är den röda filmen. Den vita filmen hamnade ej på 1001 listan och det var nog rätt för det var den svagaste även om den också är klart sevärd.

Slumpen, han har så rätt Kieslowski, den tar oss dit vi minst anar det. Ett möte kan avgöra ett helt liv. I den här filmen kör huvudpersonen Valentine på en hund som innebär ett möte med en äldre man. Ett möte som blir avgörande för bådas liv och som utmynnar in någon slags livslångt broderskap.

Den här filmen är kanske inte riktigt lika fascinerande som Den Blåa filmen men den är ändå stor filmkonst. Och genom alla tre filmerna så kan man avnjuta Preisners härliga musik.

Betyg: GGGG

Bleu

12 av 1001 filmer

Den Blåa Filmen (1993)

Inledningen på den här filmen är otroligt stark. Bilkraschen lämnar Julie ensam kvar. Hon överlever men hennes man och barn dör. Scenen när hon får beskedet på sjukhuset är rejält jobbig och det är också skådespeleri på aboslut högsta nivå av Juliette Binoche.

Filmens relativt långsamma tempo är sedan en fröjd rakt igenom. Det gåtfulla och nyckfulla livet som vi lever lyckas Kieslowski få fram genom denna film på ett sätt som man nästan aldrig ser på film.

Betyg: GGGG

Taxi Driver

11 av 1001 filmer

Taxi Driver (1976)

Vad ska man skriva om en sådan här klassisk film egentligen. Robert De Niro är i aboslut högform som taxichaffis i 70-talets New York. Martin Scorcece har lyckats fånga stadsmiljön på ett alldeles fantastisk sätt. Det är sällan man ser en film som lyckas med det så fullt ut.

Travis Brickle (De Niro) är en rätt otäck och impulsiv person. Man vet aldrig vad han ska göra och hans taxikollegor verkar närmast rädda för honom. Och när han får för sig att använda våld för att förtränga egna känslor förstår man dem. En misslyckad dejt blir upprinnelsen till en serie våldshandlingar. Just våldsscenerna är ingen större behållning dock. De är lite onödigt blodiga.

Bäst är bara att följa när Brickle genom sina dagboksanteckningar drar historien på en vinglig och oväntad väg framåt. Att bara följa honom i taxibilen, i lägenheten eller någon annastans, såväl i tystnad som när han pratar bjuder på filmestetik av högsta klass.

You're lookin' at me!

Betyg: GGGGG

10 av 1001 filmer

Schindlers list (1993)

Alla smygrasister borde se den här filmen varje kväll tills de kommer på bättre tankar. Jag är rädd att vi skulle behöva köpa in många exemplar till biblioteket för det är skärmande många som dömer andra efter ursprung. Egentligen är de som tycker så precis lika vidriga som de tyska generaler som står och skjuter judar från sin balkong. Vi är alla människor och man kan bara dömma någon för vad vad han/hon gjort inte för vad han/hon är.

Schindlers list är en otroligt stark film om livets helvete, judeutrotningen. Som tur är så finns det goda människor. Oskar Schindler fick gärna vara en kvinnokarl och ligga med hur många kvinnor som helst för min del. Han insåg iallafall att vi människor endast har ett liv att leva och räddade ett tusental judar undan döden. Sista scenen där han är ledsen att han inte mutade de som bestämde med sin klocka och på så sätt räddat ett liv till är en av de starkare jag sett. Tänk att ett liv var värt en klocka.

Betyg: GGGGG

9 av 1001 filmer

Magnolia (1999)

Filmen följer nio människoöden under en dag i San Fernando Valley, Kaliforninen. Det är sorgligt, humoristiskt och tänkvärt omvartannat. Allt börjar i ett rasande tempo där kameran följer med alla händelser som presenterar de olika huvudfigurerna. Sedan lugnar det ner sig något men jag kommer inte ur soffan under de nästan tre timmarna för att hämta något att äta. Det känns som om man skulle missa något viktigt i historien då. Det är nästan irriterande intensivt men samtidigt är förstås ett betyg på att det är bra.

Att beskriva de nio personerna känns onödigt men man konstatera att de alla berör mig. Sjukdomar, missbruk, ånger, blyghet, maktfullkomlighet, pengagirighet, misslyckanden, barndom och utnyttjande är sådana ämnen som tas upp. En stor eloge till skådespelarna och dialogen som aldrig känns krystad.

Betyg: GGGG

8 av 1001 filmer

Manhattan (1979)

En av de saker som jag faktiskt kommer ihåg tydligast från den här sommaren var när vi satt och såg den här filmen i Grebbestad. För en gång skull så var man så pigg på kvällen att suget efter att se film var stort.

Woody Allens film Manhattan visade sig vara en otroligt bra film. Här slipper man de alltför många Bröderna Marx liknande filmsekvenser som jag brukar störa mig på i Allens filmer.

Manhattan är inspelad i svartvitt med filmmusik av Gershwin. Allt är så mycket New York att man känner en otroligt längtan efter att åka dit.

Själva handlingen där Issac Davis (Allen) har en mängd kvinnobeskymmer. Nyskild, nu tillsammans med en 17 åring och även involverad i sin bästa väns kvinnoaffärer. Det är dråpligt på rätt sätt.

Det som ändå gör filmens storhet är den underbara dialogen, den stämningsfulla filmmusiken och den stora kärleken till New York som man märker så tydligt.

Betyg: GGGGG

7 av 1001 filmer

My own private Idaho

Nu är det några månader sedan jag såg filmen fast den ligger fortfarande ganska långt fram i minnesbanken. Kanske är det för att jag knappt sett på någon film sedan dess eller också för att den lämnade ett bestående intryck. Jag tror att det är något mellanting.

Gus Van Zandts film med Keanu Reeves och River Phoenix i huvudrollerna har en konstig dragningskraft. Jag kan inte säga att jag gillar den speciellt mycket men det finns något. Jag skulle tro att det är det oförutsägbara som lockar. Man har nämligen ingen aning om hur nästa scen ska bli. Den skissartade handlingen där homosexualitet, rikedom, mamma-längtan och droger är de centrala delarna får mig inte fast. Det är istället enskilda scener som kan vara gripande.

My own private Idaho förtjänar nog mest sin plats på den här listan för att det är Gus Van Zandts lilla genombrottsfilm. Den här typen av konstfilmer brukar annars lätt falla i glömska. En annan sak är förstås de numera välkända skådespelarna. Detta var ju en av de sista filmera River Phoneix gjord innan han tog en överdos och blev en kultskådis. Keanu Reeves blev ju sedan Neo i The Matrix med hela världen.

Betyg: GGG

6 av 1001 filmer

JFK (1991)

Oliver Stones film om mordet på John F Kennedy är en film man nog ska se ett par gånger om man ska hänga med ordentligt. Tempot är uppskruvat och namnen är många. När Stone också klipper in dokumentära bilder i filmen så gäller det att vara alert hela tiden. Jag gillar det.

Trots att man inte är amerikan så är ju detta mord synnerligen mytomspunnet och intressant. Efter filmen blir det ändå intressantare. Stone har byggt sitt manus på att kraftigt ifrågasätta hur mordet utredes efteråt. När man, som tittare, får alla fakta framlagda så verkar det fullständigt omöjligt att det verkligen var Lee Harvey Oswald som sköt Kennedy.

Hela filmen leds framåt av New Orleans-advokaten Jim Garrison som spelas av Kevin Costner. Det är Garrison och några av hans medarbetare som vågar börjar nysta i de många frågetecknen kring de tidigare utredningarna och då särskilt den s.k. Warren-rapporten. Det är så mycket bevis som förstörts eller kommit bort att de förstår att något är fel. Det visar sig inte vara helt lätt att ta sig an detta mål då det visar sig finnas ledtrådar ända upp till den amerikanska regeringen.

Jag gillar verkligen filmen rakt igenom. Den är spännande och intressant på samma gång. Filmen får mig att vilja läsa böcker om ämnet. Den får mig också att ha ytterligare något att se fram emot då man blir gammal. Detta då de nu hemliga filerna om mordet blir så gamla att allmänheten får ta del av dem om år 2037. Där kanske sanningen finns.

Den långa avslutningspläderingen av Garrison i rättssalen blir som ett mer allvarligt och djupgående avsnitt av den klassiska tv-serien Lagens Änglar. Det ska ses som en komplimang

5 av 1001 filmer

Gimme shelter (1970)

Dokumentärfilmen om Rolling Stones turne i USA 1969 klassas som en av de bästa musikfilmerna som gjorts. Det har jag verkligen inget att invända emot. Musikscenerna är vassa men det är framförallt en hel epok som beskrivs och man får följa hur "the love generation" går mot sin undergång. Detta skedde i under Stones spelning i Altamont utanför San Francisco i december 1969. Bara fyra månader innan den ödestigra spelningen hade Woodstock ägt rum. Allt, nåja nästan, hade gått stillsamt till och musiken hade stått i fokus. På Altamont var stämningen helt annan.

I filmen finns helt osannolika bilder från dagen då den fria Altamont-festivalen ägde rum. Det första som händer när Stones anländer är att Mick Jagger blir nedslagen. Det blir inte bättre efter det. På grund av dålig planering och tidsbrist finns det i stort sätt inget som fungerar. Andra band som spelar under dagen är Flying Burrito Brothers, Crosby, Stills, Nash & Young och Jefferson Airplane bland annat. Grateful Dead vägra spela.

Som säkerhetspersonal hade man anlitat Hells Angels. Inte så lyckat om man säger så. De hade fått i order att befinna sig vid scenen och se till att inga ur publiken tog sig upp på scenen. Scenen som kanske var 1 meter hög och publiken var över 300 000 människor. Ser man på filmbilderna så ser man också att oerhört många i publiken är så höga av droger att det är skrämmande. Här var det inte peace, love and understanding utan dåliga trippar som verkar göra folk helt galna. Att banden ens vågade gå upp scen var modigt.

Under dagen dog fýra människor, varav en blev mördad precis framför scenen. Man ser bråket utbryta i filmen. Fyra barn föddes ocksp på området under dagen. Helt osannolikt Kolla länkarna och se själva hur det såg ut: http://www.youtube.com/watch?v=Ufsbq8OWS_E
http://www.youtube.com/watch?v=aDRk6Qlw_pk

Att man lyckats fånga allt detta på film får man se som en kulturgärning av yttersta format. Det måste också sägas att även om det var dåliga vibbar i luften under Altamont så ser alla oerhört coola ut. Jag har alltid varit lite svag för hela hippiestilen.

Betyg: GGGGG

4 av 1001 filmer

Pierrot le fou (1965)

Ibland känner jag mig trist. Den känslan infaller särskilt ofta när jag ser på film. Jag har väldigt svårt att gilla något som är ologiskt, overkligt eller teatraliskt. Det gäller oavsett filmgenre. Jag blir störd på mig själv när det blir på detta sätt och jag försöker hitta andra ögon och andra infallsvinklar att se filmerna på. Tyvärr lyckas jag sällan.

Som ni förstår så är Goddards film Tokstollen en sådan film. Jag stör mig på så mycket att jag omöjligt kan gilla den. Varenda replik är så poetiskt tillrättalagd att det känns löjligt. Det är möjligt att jag skulle gilla det om jag skulle läsa det men i detta format klarar jag inte av det.

Den grundläggande handlingen i filmen handlar om hur Ferinand (Pierrot) och Marianne ger sig av från sina vanliga liv. De åker planlöst omkring och i deras väg händer det mycket absurt. Död, romantik och rån är några saker som följer deras väg. Filmscenerna är fragmentariska och inte alltid lätta att förstå. Det är egentligen intget fel med det. En av mina absoluta filmer, Sånger från andra våningen, har ju dragit detta till sin spets.

När jag ser en sådan här film förstår jag på något sätt varför det är musik och litteratur som är mina medier när jag vill ha något djupsinnigt eller bara underligt.

3 av 1001 filmer

Smoke (1995)

En underbart långsam film där inga repliker är överflödiga. Allt utgår från en liten tobaksaffär på Manhattan. Ägaren, Auggie, och några människor i hans närhet hamnar av slumpen i några knepiga lägen men det är ändå alltid vardagen som skildras och är närvarande. Det händer mycket i den också. Det kan vara att försöka hitta mening i livet fast man förlorat sin hustru, det kan vara att vara övergiven av sin far och det kan vara att helt plötsligt få veta att man kanske har en 18-årig dotter.

Det är så skönt att se skådespelare som behärskar konsten att spela vardagliga människor. Jag är fullständigt allergisk mot filmer där skådespelarna inte behärskar sitt yrke utan spelar över som de står på en teaterscen.

Jag känner också stark sympati för Auggies hobby. Han tar varje dag klockan 8 på morgonen kort på samma korsning utanför sin affär. Det är något jag skulle tänka mig att göra också. Jag gillar sånt. Än så länge nöjer jag mig dock att ta kort på barnen på samma ställe varje gång de fyller år.

Manuset är skrivet av författaren Paul Auster. Jag är ingen hängiven Auster-fantast utan tycker att hans böcker kan vara lite jobbiga. Samtidigt är de alltid fascinerande för man glömmer dem aldrig. Jag skrev i inledningen att inga repliker är överflödiga i filmen och så är det också vilket betyder att Paul Auster gjort ett mycket bra jobb. Han ska självklart ha äran för detta men utan de skickliga skådespelarna så hade det inte funkat. Samma text med dåliga skådespelare hade kunnat bli långtråkig och krystad. Harvey Keitel, William Hurt och de andra i filmen passar perfekt för de roller de spelar

Gillar man filmer som utspelar sig i New York och som är pratiga tycker jag att man ska kolla in denna pärla.

Betyg: GGGGG

2 av 1001 filmer

Badlands (1973)

Det har inte riktigt gått så snabbt att beta av filmer som jag tänkt mig. Ut som nummer två blir iallafall Badlands, på svenska Det grymma landet, av Terrence Malick.

De två huvudpersonerna Kit (Martin Sheen) och Holly (Sissy Spacek) träffas av en slump en dag när Kit går förbi hennes hus. Vad som sedan händer är genom filmen är också slumpbetonat. Det börjar med att Hollys far inte vill att de träffas. Kit löser detta genom att skjuta honom. Holly visar obetydligt små känslor inför detta och följer med Kit ut på vägarna. Väl där så hamnar de i den ena knipan efter den andra. Till slut så står de inför det obevekliga ödet.

Det känns inte som filmen är gjord för att vara spännande utan mer reflekterande. En anledning till detta är att det är Hollys dagboksanteckningar som leder historien vidare. Dialogen är väldigt sparsmakad och känsloyttringar väldigt sällsynta. Detta är ganska märkligt då det händer mycket som borde riva upp känslostormar. Holly visar ingenting överhuvudtaget. När jag såg filmen störde detta mig lite men nu efteråt så får det mig att fundera.

Det var länge sedan jag såg Bonnie & Clyde men Badlands känns ganska lik i formen förutom att här är spelet mer lågmält. Den här typen av roadmovies och gangsterfilmer från 60- och 70-talet har ett härligt bildspråk som jag gillar. Alltifrån kläder och bilar till musiken och filmtekniken.

Jag kan inte påstå att jag var helt såld när jag såg filmen men nu efteråt inser jag att den hade sina poänger.

Betyg: GGG

1 av 1001 filmer

Le Mépris (1963)

Nu har jag gått ner mig i fördärvet totalt. Precis som det finns en bok om 1001 skivor så finns det en bok om lika många filmer. Jag kan inte motstå att börja beta av dem också. Det kommer dock inte ske i kronologisk tidsordning. Eftersom jag inte alls är lika bevandrad i film som i musik så blir detta mer en utmaning.

Först ut i denna följetång är Le Mépris, på svenska Föraktet, av Jean-Luc Godard. Det känns lite vågat att ge sig på en av de mer legendariska regissörerna direkt. Den här filmen ska vara en av hans mer "vanliga". Det kanske den är och jag förstår att den handlar om hans egna sätt att se på filmvärlden.

Den stora frågan som tas upp är om man ska sälja sig för pengar. Huvudpersonen Paul får ett erbjudande om att skriva ett filmmanus baserat på Odyssén men måste då göra ändringar i orginaltexten vilket han egentligen är tveksam till. Samtidigt så börjar Pauls fru Camille att ta avstånd från honom. Han förstår inte varför (det gör inte jag heller) men han antar att det har att göra med tanken om att han enbart skriver för att få pengar (det antar jag också).

Som ni förstår är det mycket antagande genom hela filmen. Den är stilistiskt snygg och det är säkert saker som går ovanför mitt huvud men det finns inget som griper tag i mig, mer än möjligtvis Birgitte Bardots bakdel.

Betyg: GG