Roskilde 2011

Paniken infann sig. Alla fyra bärbara cd-spelare hade rostat igen. Nästan inga elektronikaffärer saluför sådana uråldriga saker längre. Till sist hittades dock det vi behövde på Netonnet. Resan söderut kunde starta.

I Helsingborg blev vi fullt manskap. Jag, Magnus, Martin och Henning förenade vårt blod i en rit i kön till färjan och bestämde att vi lever och vi dör tillsammans under dessa fem dagar. (Riktigt så gick det inte till men mentalt var det så).

Tanken var att övriga skulle vara solidariska med chauffören och inte starta festen förrän vi såg kyrkklockorna i Roskilde. Hm, det är synd att säga att det blev så. Chauffören var den enda som inte utstötte stön a la Beavis and Butthead. Partyt var igång!

Vi anlände till festivalområdet några timmar senare än vanligt. Det visade sig först ödesdigert. Vår vanliga camping var fullbelagd och vi blev hänvisade till en plats långt långt bort. Som Roskilde rävar var det så klart inget vi kunde acceptera. Efter att ha åkt och funderat en stund så tog chauffören lagen i egna händer och brände in på det fullbelagda området. Inga bommar, vakter eller annat kunde stoppa bussen från att forcera fram. Och sen hade vi en utmärkt plats nära området och den rosa flaggans onsdagsfest.

Onsdagen på Roskilde är nästan den bästa. Det finns inga måsten. Det är bara att hämta sitt armband, lasta ut tältstolarna, lägga drickan på kylning, sätta på bandaren och andas in. 100 procents livslust. Så stor att man ett antal timmar senare står och dansar till den bortglömda Anouk under en rosa flagga. Och senare diskuterar livets elixir med alla i sin närhet.

Så här två månader efter festivalen flyter torsdagen till söndagen ihop. Vad hände egentligen. Allt är både glasklart och diffust. Toastrekordet hos Hjaltes kan ha tagits, värderombytena var stora, skratten ständiga, maten suverän, människorna vänliga, mötena många, ölen alltid till hands, vinet surt men gott efter ett par klunkar, campinggrannarna givmilda, Henning och Martin outtröttliga, Appetite for destruction återblick och så klart massor av mer som gör dessa dagar så minnesvärda.

Det man kan säga om årets musikprogram är att det verkligen blev en festival att minnas. Väldigt många gjorde väldigt bra ifrån sig. Några toppar nedan:

PJ Harvey
Inne i arenatältet var PJ extraordinärt bra.

Nicolas Jaar
Hans elektroniska musik är rätt tillbakalutad på skiva. Live blev det ett högre tempo men det blev framförallt en triumf för Nicolas och hans band. Med livesättning så var det som att se Miles Davis ta musiken framåt på 60-talet.

Frente Cumbiero
Modern cumbia som hade melodislingor som vägrade att ge vika.

Charles Bradley
Han grät sig igenom konserten och vi stod också med känslorna utanpå.

Arctic Monkeys
Lyckades fylla den stora kostymen med äran i behåll.

John Grant
Den rösten är unik.

Seun Kuti
Afrobeat som gjord att dricka vin till.

Shangaan Electro
Helt galen sydafrikansk musik som till slut kom upp i rätt bpm.

Kemiallisät Ystävät
Finnar som spelade i trance.

Black Milk och Curren$y
Hip-hop som stundtals fick huset att skaka

Justin Townes Earle
Perfekt akustisk avslutning

Om mindre än tio månader så är vi där igen.

PJ Harvey

PJ Harveys spelning på årets Roskildefestival var obeskrivligt bra. Efter varje låt så skrek jag och alla runt omkring rakt ut av glädje, förundran, förtjusning och extas. Hon var så oerhört vacker och tuff på samma gång. Bandet hon hade med sig spelade ut alla sina kort och det lät bara perfekt.

Nu finns en del av spelningen att att streama på Sveriges radio. Och visst låter det så bra som jag minns det. Två månader har gått men jag vet att det är en konsert som är omöjlig att glömma.

Lyssna här

Arctic Monkeys

2006 släppte Arctic Monkeys sin debutplatta. Faktum är att jag satte den överst på min topplista det året. Uppföljaren som något år efteråt var en grym besvikelse. Jag tappade intresset och deras tredje skiva Humbug fick mig verkligen inte att ändra mig.

I dagarna släpptes skiva nummer fyra med Arctic Monkeys. Sällan har jag blivit så positivt överraskad. Titeln Suck it and see kanske inte är den roligaste men låtarna är den bästa brittiska pop/rock jag hört sedan, just det Arctic Monkeys debut för fem år sedan. Bandet är nog något av det ohippaste bland kritiker och hipsters just nu. Men lita på mig för Suck and see är mästerlig.

Pick me, pick me, yeah

Jodå, görs det med kärlek så är det klart att det går att göra reggae av Nirvana. Spelar Little Roy detta på Roskilde bjuder jag alla på en drink.

The orange feeling

På den trevliga middagen ikväll spelades det Amadou & Mariam. Är det något band som sammanfattar "the orange feeling" för mig så är det dem. När de intog scenen på Roskilde 2002 (och delvis 2009) var det som en uppenbarelse. Och just känslan av uppenbarelse vet man kommer varje år. Det är därför jag blir som ett barn i godisbutiken redan månader i förväg.

Vårens genomlyssning av årets Roskildeband bjuder på överraskning efter överraskning. De senaste dagarna har skivan Supersize med Prince Fatty gått varm. Reggae live kan vara vanskligt men ska man gå efter den här skivan är förhoppningen stor att det blir en alldeles förträffligt trevlig stund.

Kul att se fram emot

Ytterligare tre högklassiga artister som ska bevittnas i sommar.



Skivan som Charles Bradley släppte i januari är en sensation. Skulle den varit släppt 1970 så skulle det varit en klassiker idag. Klassik soul av allra bästa snitt.



Låten Rise från nya Seun Kuti albumet innehåller så mycket bra att man blir vimmelkantig. Det är melodislingor hit, det är stötigt blås dit och det är svävande trumpeter, det är groove och det är Seuns mässande. Fantastiskt.



Det lät nästan som ett skämt vid första lyssningarna. Men efter ett tag går det inte att få bort den sydafrikanska Shangaan electro musiken. Det ska bli mycket intressant att se och lyssna på detta live.

Swans

När Swans dök upp på årets Roskildeaffisch så framkallade det inget jubel från min sida. Det är ett band jag aldrig lyssnat ingående på. Och det är nog det som har varit felet. För ska man uppskatta bandets musik så gäller det att lyssna ordentligt. Det har jag gjort nu, iaf på deras comebackskiva från i höstas. Och jag är imponerad, mycket imponerad.

My father will guide me up a rope to the sky är ett monster till skiva. En blandning mellan tidiga Sonic Youth, tidiga Nick Cave och alla post-rock band värda namnet. Swans ledare Michael Gira framkallar mörka och smått skrämmande känslor. Men sådan musik behövs och det ska bli fantastisk att se det live.

I ain't fucking with ya

Curren$y & Alchemist - Covert Coup

Från New Orleans kommer dagens fynd. Rapparen Curren$y har tillsammans med Alchemist släppte ett alldeles strålande album. Covert Coup är namnet på skivan och den finns att lyssna på här.

Skivan innehåller riktigt sköna beats och har en sydstatskänsla över sig. Den klibbiga värmen kommer genom musiken. Jag har till sist förstått att man ska lyssna på hela album vad det gäller hip hop. Det är då som man kommer in i det och fattar storheten.

Vart tror ni Curren$y spelar i sommar? Självklart kommer han till Roskildefestivalen. Vart finns han i påsk? Jo i mina hörlurar under härliga löpturer längs den norra västkusten. Gott så.

Kom och gung gung gunga med mig

Chancha Via Circuito

I år behövs det inte odlas några magiska svampar inför Roskilderesan. Det räcker med att lyssna till denna suveräna skiva med Chanca Via Circuito. Han reser ända från Buenos Aires för att låta oss blekansikten ta del av sin übersköna musik.

För oss som älskar monotona rytmer är detta mumma. Den unge argentinaren har sin grund cumbiamusiken som han sedan uppdaterar med elektroniska inslag. Någon gång kan det komma väldigt nära loungemusik men det faller hela tiden tillbaka på rätt sida.

Skulle jag ändå vilja ha magiska svampar så skulle jag ställa en bandspelare på en torr och öde åker och trycka på play. Ur högtalarna skulle skivan Rio arriba ströma och jag kan lova att jorden skulle bli bördig på ett kick. Vill man lyssna på skivan så gör man det här

Solar Life Raft

Jag har precis haft en magisk musikstund. Trots att jag samtidigt kollat in i en tegelväg i Kungälv växelvis med en dataskärm så har det kännts som jag suttit i Lower East side eller gått på Brick lane. Verklighetsflykten har varit total.

Solar life raft är en mixskiva av DJ/Rupture och Matt Shadetek. En skiva som gått under min radar sedan den släpptes för ett par år sedan. Men bättre sent än aldrig. Och återigen tack till Roskildefestivalen som gör att man hittar nya ljudspår att älska.

I will meet you under the lights

Som vanligt fanns det sköna pirret i magen när Roskildefestivalen släppte sin affisch. Men den blev lite av en besvikelse. En del toppenbra, en del relevanta bokningar och en del skräp. Fast av erfarenhet så vet man att efter en Hjaltes och en Carlsberg så finns det inga moln som skymmer solen.

Givna att se just nu:

Charles Bradley
Bad Religion
Kurt Vile
Destroyer
Bröderna Kuti
PJ Harvey
Iron Maiden
Justin Townes Earle
John Grant

Att se utan att behöva stå långt fram:

Black Milk
Chris Cunningham
Arctic Monkeys
The Strokes
Big Boi
Olaf Arnalds
Janelle Monae
How To Dress Well
Julianna Barnwick
Afrocubism
1349
Gold Panda
Walkmen
Atmosphere
James Blake
Congotronics
Curren$y

Iron Maiden

Fick helt plötsligt idén att lyssna på Iron Maiden idag. Och jag blev inte besviken när dessa välkända galopperande rytmer mötte mig. Det var nästan en chock att inse hur bra bandet kan vara i långa stunder. Alla åttiotalsalbum håller ju fruktansvärt hög hårdrockskvalitet. Efter att för första gången lyssnat på skivan de gav ut förrra året så måste jag också säga att de fortfarande ger ut bra musik.

Det här kommer bli en kalasfest på Roskildefestivalens öppningsdag.

Destroyer - Kaputt

Tänk att det är samma sak varje år. Nämligen att Roskildefestivalen får mig att lyssna noga på band som jag annars med stor sannolikhet hade missat. Kaputt med Destroyer är ta mig tusan en av de bästa popskivor jag hört på många år. Tänk en lätt sommarbris på väg in till Odeontältet i början av juli med detta i sikte. Jag längtar redan. Skivan finns nu på Spotify om man känner för att lyssna.

Fina nyheter

Justin Townes Earle till Roskilde. Jag trycker på gilla knappen flera gånger.

I'm already gone

Solsken, Roskildefestivalen, en Carlsberg och Kurt Vile. Det är en kombination som inte kan misslyckas.

Höga berg och djupa hav

Varje onsdag är spänningen stor när Roskilde släpper nya band. Tyvärr har den senaste månaden varit en besvikelse med några få undantag. Här är mina åsikter om de senaste släppen.

Beatsteaks
Tydligen är de megastora i hemlandet Tyskland. Tyvärr låter det skit i mina öron. Deras punk är skrattretande och sångaren usel.

Big Boi
Ena halvan av Outkast är hyllad i hip-hop kretsar. Eftersom jag det senaste året börjat gilla vissa delar av genren mycket så blev jag först glad. Men efter några försök att förstå storheten med hans skiva så ger jag upp. Det är inte riktigt min stil av hip-hop helt enkelt. Ändå såpass okej att jag kan tänka mig att sitta i närheten och gunga med.

Anna Calvi
Röstakrobat från England som inte har några låtar som fastnar. I alla fall inte hos mig.

De Eneste To
Dansk singer-songwriter pop som passerar förbi eftersom jag inte förstår danska.

Matthew Dear
Elektronika av stundtals hög kvalitet. Något jag gärna slår mig ner och lyssnar på.

Dååth
Inte alls min typ av metal.

Eyehategod
Tunga riff men inget annat som väger upp. Det blir enahanda och tråkigt i längden. Sången är inte rolig heller.

I Was King
Norsk nittotalspop. Låtarna passerar förbi utan att man noterar dem.

Iceage
Unga danskar som tagit namn från en Joy Division låt. Självklart försöker de låta åt det hållet också. Behöver jag skriva att de inte lyckas något vidare. Som vanligt är det sången som fallerar mest.

Kloster
Dansk hemmasnickrare som faktiskt lyckas skapa fina låtar. Det är lågmält och ödsligt på ett bra sätt. Inget som kommer välta omkull något men som kan vara fint att vila öronen till.

Lukestar
Mycket fattig arenarock från Norge.

Mastodon
Jag har inte riktigt förstått storheten i detta band som hyllas överallt. Var är melodierna och refrängerna?

Janelle Monaé
Hon kan kanske vara bra live. På skiva är det nära att lyfta flera gånger men åtminstone jag blir kvar på marken. Det blir lite för splittrat och hennes r&b lider av lite för moderna inslag i mitt tycke.

Parkway Drive
Den här typen av metal verkar vara populär bland kidsen. Vilket tyder på att jag är gammal.

PJ Harvey
Klockren bokning. Nya skivan är mycket bra och jag ser redan fram emot spelningen.

Terror
Hardcore med för mycket metalinfluenser för att det ska vara riktigt bra. Och sångaren låter som vem som helst.

Kurt Vile
Detta ska bli ett nöje att se. Hans skivor är riktigt bra, lite småpsykedelisk, singer-songwriter rock. En klassbokning.

Can I play with madness

Det känns nästan som igår. Jag och kusin Steffan står och trampar vid Lidköpings busstation innan vi sätter oss på bussen till Skövde. Därifrån går tåget till Göteborg. Efter tågbyte så är vår nästa destination Köpenhamn. Sen ett sista byte till lokaltåget mot Roskilde. Vid avstigning vet vi inte alls vad som väntar. Nu, 19 år senare, vet jag det ganska väl. Det är därför som det alltid kittlar att skriva om Roskildefestivalen.

Hittills är sju band klara för årets festival. Snart börjar det fyllas på med mer band. Alltid hoppas man ju på några personliga favoriter. Men är det något jag lärt mig så ordnar det sig alltid. Det finns mer än tillräckligt att se och göra.

Mina omdömen om årets klara band:

Afrocubism
Helt klart en av de bästa världsmusikakterna som jag känner till. Det musikaliska mötet mellan afrikanska och kubanska musiker strålar av värme, sväng och musikalitet. Till detta dricker man inte öl utan blandar till en cuba libre. Skulle festivalen boka Ebo Taylor och ett par bra reggaeakter så har man redan fått till ett perfekt rytmiskt paket.



Autopsy
Deathmetalband som blandar in en del grind och punk i sin musik. Texterna är svåra att inte le åt. På skiva låter bandet rätt kraftfullt. De liveklipp som finns på youtube visar dock ett band som låter rätt illa. Så det är nog mest för örontvätt det är värt att besöka Autopsy.

How To Dress Well
En ny mindre scen ska finnas på festivalen i år. Där ska musik som passar i det mindre formatet passa. Alltså borde denna artist passa fint in där. Bakom enmannabandet How To Dress Well döljer sig Tom Krell. Hans mix av electronica, r&b och knappt hörbar sång är stundtals ljuvligt fin. Atmosfären som skapas på skivan Love remains har alla kvaliteter att få till en mycket fin stund på Roskildes nya scen.



Iron Maiden
Jag lyssnade just på bandets senaste platta som kom i fjol. Vad ska man säga. De låter ungefär som de alltid gjort. Det saknas dock hits. De får gärna skippa alla nya låtar på konserten på Roskilde och bara köra låtar typ Running free, Aces high, 2 minutes to midnight, Can I play with madness och liknande. Då kan det bli roligt.

Kings Of Leon
När bandet dök upp för ett antal år sedan så blev de unisont hyllade. Jag förstod det inte alls. Sen gick de över och blev ett stort arenaband. Det förstod jag ändå mindre. Visst har jag också nynnat Sex on fire några gånger men mer är det inte. Nu har jag lyssnat på senaste skivan Come on sundown. I mina öron låter den bara vansinnigt trist. Hur kan detta bandet vara så populärt. Är de snygga eller?

The Tallest Man On Earth
Länge tyckte jag hans röst var lite för krystad och Bob Dylan influenserna var långt över de hälsorådiga. Jag börjar mer och mer ge efter. Fram emot festivalen kan jag vara helt redo. Det ska i vilket fall bli kul att se Kristian Mattson live.



Weekend
Bandets debutskiva Sports kom i höstas på skivbolaget Slumberland. Där hittar man noiserock av fint märke. Bandet är inte helt utvecklade ännu, men vilka är det på sin debut. Det saknas viss variation. Det de dock redan har är ett skönt sound.