tisdag, september 13, 2011

Roskilde 2011



Paniken infann sig. Alla fyra bärbara cd-spelare hade rostat igen. Nästan inga elektronikaffärer saluför sådana uråldriga saker längre. Till sist hittades dock det vi behövde på Netonnet. Resan söderut kunde starta.

I Helsingborg blev vi fullt manskap. Jag, Magnus, Martin och Henning förenade vårt blod i en rit i kön till färjan och bestämde att vi lever och vi dör tillsammans under dessa fem dagar. (Riktigt så gick det inte till men mentalt var det så).

Tanken var att övriga skulle vara solidariska med chauffören och inte starta festen förrän vi såg kyrkklockorna i Roskilde. Hm, det är synd att säga att det blev så. Chauffören var den enda som inte utstötte stön a la Beavis and Butthead. Partyt var igång!

Vi anlände till festivalområdet några timmar senare än vanligt. Det visade sig först ödesdigert. Vår vanliga camping var fullbelagd och vi blev hänvisade till en plats långt långt bort. Som Roskilde rävar var det så klart inget vi kunde acceptera. Efter att ha åkt och funderat en stund så tog chauffören lagen i egna händer och brände in på det fullbelagda området. Inga bommar, vakter eller annat kunde stoppa bussen från att forcera fram. Och sen hade vi en utmärkt plats nära området och den rosa flaggans onsdagsfest.



Onsdagen på Roskilde är nästan den bästa. Det finns inga måsten. Det är bara att hämta sitt armband, lasta ut tältstolarna, lägga drickan på kylning, sätta på bandaren och andas in. 100 procents livslust. Så stor att man ett antal timmar senare står och dansar till den bortglömda Anouk under en rosa flagga. Och senare diskuterar livets elixir med alla i sin närhet.

Så här två månader efter festivalen flyter torsdagen till söndagen ihop. Vad hände egentligen. Allt är både glasklart och diffust. Toastrekordet hos Hjaltes kan ha tagits, värderombytena var stora, skratten ständiga, maten suverän, människorna vänliga, mötena många, ölen alltid till hands, vinet surt men gott efter ett par klunkar, campinggrannarna givmilda, Henning och Martin outtröttliga, Appetite for destruction återblick och så klart massor av mer som gör dessa dagar så minnesvärda.

Det man kan säga om årets musikprogram är att det verkligen blev en festival att minnas. Väldigt många gjorde väldigt bra ifrån sig. Några toppar nedan:



PJ Harvey
Inne i arenatältet var PJ extraordinärt bra.

Nicolas Jaar
Hans elektroniska musik är rätt tillbakalutad på skiva. Live blev det ett högre tempo men det blev framförallt en triumf för Nicolas och hans band. Med livesättning så var det som att se Miles Davis ta musiken framåt på 60-talet.

Frente Cumbiero
Modern cumbia som hade melodislingor som vägrade att ge vika.

Charles Bradley
Han grät sig igenom konserten och vi stod också med känslorna utanpå.

Arctic Monkeys
Lyckades fylla den stora kostymen med äran i behåll.

John Grant
Den rösten är unik.

Seun Kuti
Afrobeat som gjord att dricka vin till.

Shangaan Electro
Helt galen sydafrikansk musik som till slut kom upp i rätt bpm.

Kemiallisät Ystävät
Finnar som spelade i trance.

Black Milk och Curren$y
Hip-hop som stundtals fick huset att skaka

Justin Townes Earle
Perfekt akustisk avslutning

Om mindre än tio månader så är vi där igen.

2 kommentarer:

Martin sa...

Härligt bildval! Om 10 månader, bara 10....

Mattias sa...

Gott med tydliga kort som visar stämningen:)