Miles Davis - In a silent way

146 av 1001 album

Miles Davis - In a silent way (1969)

Det är väldigt lätt att förföras av omslagen på jazzskivor. Varje gång jag besöker en skivaffär vill jag köpa med mig en jazzskiva. In a silent way är inte riktigt lika bra som sitt omslag. Här har Miles kommit en bit in i den fusion som skulle bli ändå mer framträdande. Inte riktigt min kopp av te. Särskilt svårt har jag för elpiano.

In a silent way är dock mycket mer än sina lite trista fusiontendenser. Skivan innehåller bara två låtar. Alltså är de långa. Man sugs in i låtarna efter ett tag. Lyssnar man noga är det massor av saker som sker samtidigt men det finns också stunder då bara något instrument är i förgrunden. Jag som nästa aldrig intresserar mig för ljudbilder måste säga att här är den fascinerande. Och faktum är att Miles trumpet är rätt sällsynt i låtarna.

Betyg: GGG

Bästa låt: Shhh/Peaceful

The Who - Tommy

145 av 1001 album

The Who - Tommy (1969)

Efter närmare tre års uppehåll är det dags att ta tag i den här listan igen. När jag såg vilket album som stod i tur så kommer jag också ihåg varför det kändes så tufft att fortsätta med listan. Så stort var mitt motstånd mot 75 minuter rockopera. Jag såg ingenting som lockade mig att lyssna på Tommy. Inte ens nyfikenhet fanns det.

Dessvärre besannas mina farhågor när jag nu pinat mig igenom denna dryga timma. Historien om den döve, blinde och stumme pojken Tommy berör mig ingenting. Den passerar som en dålig fantasybok. The Who har gjort ett gäng grymma singlar genom åren. Men som albumband har jag aldrig hittat något bestående. Och skivan Tommy är musikaliskt pompös och aptråkig.

Betyg: G

Bästa låt: Eyesight to the blind

The Beatles - Abbey Road

144 av 1001 album

The Beatles - Abbey Road (1969)

Vad döljer sig egentligen bakom det klassiska konvulutet? Jo, ett band som är på väg att upplösas. Låtarna som finns på skivan är inspelade under bandets sista gemensamma studiosession. Medlemmarna var på väg åt olika håll. Men självklart avslutar de med sina huvuden högt.

På skivan finns odödliga låtar som Come together, och George Harrisons två bästa låtar, Here comes the sun och Something. Det finns även en del spår som visserligen är bra men som man sällan återkommer till. Den avslutade sviten, där flera kortare låtar är inbakade, fungerar fint när man verkligen lyssnar men är ändå mest ett bevis på att bandet är på väg att ta slut. För hade de jobbat mer så skulle det blivit färdiga låtar istället för skisser.

Betyg: GGGG

Bästa låt: Here comes the sun

Creedence Clearwater Revival - Green River

143 av 1001 album

Creedence Clearwater Revival - Green River (1969)

Enligt alla gängse regler så borde man tröttnat direkt när titelspåret öppnar skivan. Varför så inte är fallet är en av alla dessa gåtor som vi människor inte kan förstå. För faktum är att alla världens coverband för länge sedan borde ha lyckats med sitt uppsåt, att döda John Fogertys låtar.

Svaret är nog helt enkelt så simpelt som att låtarna är så bra att gillar man rockmusik så kan de inte spelas sönder. I alla fall inte i orginalen. Green River är Creedence tredje skiva. De är vid denna tidpunkt mitt inne i sin storform som varade under några år. På skivan finns ett flertal av deras odödliga låtar men även lite mer bluesiga saker. De som sammanställer best-of skivor med bandet lämnar oftast bluesen utanför. Det gör de nog rätt i. Inte för att de är dåliga men i jämföresle så hamnar de i rejält i kölvattnet.

Betyg: GGGG

Bästa låt: Lodi

Johnny Cash - At San Quentin

142 av 1001 album

Johnny Cash - At San Quentin (1969)

Det går inte att komma undan att Johnny Cash är en av de tuffaste människorna som gått på vår planet. Hans skivproduktion var genom hela hans karriär massiv. Självklart finns det massor av bra låtar att hämta men det finns också ganska mycket man kan undvara.

Inspelningen på San Quentin är förstås en av "måste ha" skivorna med Johnny Cash. Inte bara för musiken utan också för mellansnacket och för hela dokumentationen av en spelning i ett amerikanskt fängelse på 60-talet. Vad det gäller musiken tycker jag att den här skivan är ett litet snäpp vassare än inspelningen Cash gjorde på Folsom Prison något år tidigare.

Betyg: GGGGG

Favorit: I still miss someone

141 av 1001 album

The Flying Burrito Brothers – The Glided Palace of Sin (1969)

Efter att ha last ett par biografier om Gram Parsons så kan man slå fast att kanske inte alltid var så rolig att vara nära. Hans bakgrund med mycket rika föräldrar hade gjort honom ganska självsäker och rentav överlägsen. Sedan, i slutet av hans liv, kom drogerna och gjorde honom ändå mer ansvarslös och oberäknelig. Men allt detta bryr man sig inte om så fort man hör honom sjunga. För Gram Parsons röst är en av musikhistoriens bästa.

Parsons fick sluta i The Byrds efter endast en platta, mästerverket Sweethearts of the Rodeo. Med sig från Byrds tog han Chris Hillman och bildade The Flying Burrito Brothers. Och detta album, deras debut, är mästerverket inom countryrock genren. I fokus ligger hela tiden Parsons röst men här finns också ett perfekt musicerande. Ett honky tonk piano spelar inte en not fel, steelgitarren kommer alltid in rätt och kompet är oerhört stabilt. Alla komponenter har fallit på plats helt enkelt. Man hör så tydligt att det finns en kärlek till musiken och därmed livet.

De allra flesta av låtarna på plattan är skrivna av Gram Parsons och Chris Hillman. Alla är mycket bra ändå är det bandets version av Dark End of the Street som jag oftast återkommer till. För mig är det faktiskt den bästa versionen av den låten som finns. När Gram i slutet sjunger you and me om och om igen så är det en av musikhistoriens absolut vackraste stunder.

Betyg: GGGGG

Favorit: Dark end of the street

140 av 1001 album

Blood, Sweat & Tears – S/t (1969)

Nä, det här fungerar inte. Först en pretentiös inledning med stycke klassisk musik av Satie och sen en ganska hemsk blandning av jazz, funk och rock som inte svänger. Var finns spontaniteten, det farliga, det innerliga eller bara något som sticker ut. Många hävdar nog att detta är musik som sticker ut. Fast i mina öron låter allt alldeles för tryckt och tillrättalagt. Ska man spela rock måste det finnas någon sort nerv. Det jag hör här är musikskola.

Ibland kan sångaren i ett band rädda upp mycket även om man inte gillar musiken. David Clayton Thomas har i grunden kanske inte en dålig röst. Men den klarar inte av att förmedla känslor. Finns det något positivt med skivan är det väl blåssektionen. Trots att den består av musiker som senare skulle bilda ganska hemska jazzfusion grupper så håller de sig här på rätt sida utsvävningar. Och de gör att skivan inte får det sämsta betyget.

Betyg: GG

Favorit: More and more

139 av 1001 album

Crosby, Stills & Nash – S/t (1969)

David Crosby är en av mina favoritsångare. Som medlem i The Byrds och på några av sina soloskivor har han gjort massor av fantastisk musik. Stephen Stills röst gillar jag inte lika mycket. Med Buffalo Springfield gjorde han ändå ett gott jobb och det finns låtar på hans soloskivor som är ok. Tillsammans med Graham Nash borde det då bli något bra. Men jag gillar inte den här skivan speciellt mycket.

Hela plattan osar sångharmonier. Det är inte riktigt min bag. Särskilt inte när de vokala skickligheterna får mig att glömma både låtar och texter. Resultatet blir oftast ett något flummigare och sämre Simon & Garfunkel. När Neil Young hoppar in på bandets nästa skiva börjar det hända saker. Han behövs till detta tillrättalagda som mest blir sövande. David Crosbys röst räddar dock upp det hela något.

Betyg: GG

Favorit: Wooden ships

Creedence Clearwater Revival - Bayou Country

138 av 1001 album

Creedence Clearwater Revival – Bayou Country (1969)

Det här är såklart ett av rockhistoriens bästa band. Inte ens tusentals bedrövliga coverband har lyckats förstöra låtarna som John Fogerty vräkte ur sig under de sista åren på 60-talet och ett par år framåt. Frågan är om någon kan matcha det storform Fogerty hade då.

På Bayou country finns egentligen bara två låtar som brukar finnas på alla best of samlingar med bandet. Det är titelspåret och Proud Mary. Sen finns det ett par långa låtar, Keep on chooglin och Graveyard train, där groovet är det viktiga. Bandet svävar inte ut i långa jam utan är föredömligt återhållsamma och låter rytmen och den perfekt ljudande gitarrerna bara skönt ljuda fram. Där andra band, i samma stil, blir baktunga och tråkiga så klarar Creedence nästan fullt ut att vara intressanta. Covern på Good Golly Miss Molly och Penthouse pauper är väl inte några av bandets bästa insatser så därför blir det inte full pott till skivan.

Betyg: GGGG

Favorit: Proud Mary

Captain Beefheart - Trout mask replica

137 av 1001 album

Captain Beefheart & His Magic Band – Trout mask replica (1969)

Jag fattar absolut ingenting av det här. För mig är det faktiskt en helt värdelös skiva. Den sämsta på hela den här listan skulle jag tro. Av de 79 minuterna, som den här skivan är, så var det först i den allra sista minuten i den allra sista låten som mina öron lyssnade utan att lida. Helt plötsligt var det lite groove i musiken. Men det var lite väl sent.

När lyssnar folk på den här skivan? Det är en fråga som verkligen är relevant faktiskt. När tänker någon ’åh, nu känner jag verkligen för lite Captain Beefheart och hans mästerverk Trout mask replica’. Inte ens isolerad på en öde ö så skulle jag välja att sätta på den här skivan om den fanns till hands. Jag hade hellre simmat ut bland hajarna. Eller förresten musiken kanske hade skrämt iväg dem.

Betyg: G

Favorit: Veteran’s day poppy

Neil Young - Everybody knows this is nowhere

136 av 1001 album

Neil Young – Everybody knows this is nowhere (1969)

Med den här skivan börjar Neil Young en nästan osannolik serie skivor av yttersta klass. Frågan är om det finns någon som kan matcha den? Det här är hans andra soloskiva. Den första är en rätt anonym affär men här har han hittat hem. Och sedan dess finns det ingen som får till den här sortens musik lika bra som Neil Young.

Blandningen av låtar är ett av hans kännetecken, ena stunden elgitarrer mest överallt, andra stunden en lugn lägereldssång. Det borde egentligen inte fungera så bra som det gör. Men ett ord som splittrat dyker aldrig upp. Låtarna hör ändå ihop på något märkligt sätt.

Uttrycket tidlöst passar aldrig bättre ihop än med Neil Young mellan åren 1969-1979. Den här musiken kommer alltid att leva.

Betyg: GGGGG

Favorit: Cowgirl in the sand

Mothers Of Invention - We're only in it for the money

135 av 1001 album

The Mothers Of Invention – We’re only in it for the money (1968)

Att lyssna på Frank Zappa är ungefär som att lyssna på en svensk visartist. Det är intressant en endaste lyssning. Då kan det vara lite småkul att ta del av hans ljudcollage, häcklande av hippies och egensinnighet.

Men precis som det blir när jag lyssnar på framförda visor vill jag aldrig höra dem igen. Satiriska texter hör inte hemma i mitt musiklyssnande och tillsammans med helt vämjelig musik så låter det buskis i mina öron. Sen må Zappa kallas hur mycket geni som helst.

Betyg: G

Favorit: Let’s make the water turn black

The Beatles - White album

134 av 1001 album

The Beatles – White album (1968)

Jag kommer tydligt ihåg när jag köpte mitt exemplar av White album på en skivmässa. Förväntningarna var stora över detta klassiska album. Faktum var att jag inte hade hört särskilt många av låtarna på skivan tidigare då den inte innehåller så många av deras hits. Hur som helst var förväntningarna stora och de infriades inte.

För mig är det här en oerhört spretig skiva. Det finns mycket bra, det finns låtar som är okej och det finns rent skräp. George Harrison har fått till ett par av sina bästa kompositioner på plattan. John Lennons röst är alltid en av världens bästa men ett flertal av hans låtar här gagnar inte honom. Paul McCartney har aldrig varit min favorit och när han ger sin in på music-hall traditionen eller annat hurtigt så stänger jag av. Sen ska han ha en eloge för Helter Skelter.

Modigheten, experimentlustan och att inte stagnera är förstås saker att hylla. Och det gör jag också. Men tänker jag nogare så inser jag att jag inte lagt White album på skivtallriken särskilt många gånger sedan jag köpte den. Och när jag väl gjort det så väljer jag bland de 4-5 låtar som är bäst.

Betyg: GGG

Favorit: While my guitar gently weeps

The Byrds - Sweetheart of the rodeo

133 av 1001 album

The Byrds – Sweetheart of the rodeo (1968)

Varenda gång jag hör de inledande tonerna till You ain’t going nowhere så blir jag glad. Det finns något i den låten får mig att må bra helt enkelt. Och faktiskt håller denna känsla i sig resten av skivan. Man känner hur vinden blåser i håret och hur friheten alltid finns där om man vill ha den.

Sweetheart of the rodeo betraktas idag som en otroligt stilbildande skiva. Countryrock hade kanske funnits men aldrig hade en så stor grupp som The Byrds blandat in renodlad country i sin musik innan. Och då ska man tänka att på den här tiden så var mycket av countrymusiken ganska utslätad. Det sliskiga ’The Nashville sound’ var som störst och många rynkade på nästan åt det som hände i Nashville.

Gram Parsons inträdde i The Byrds har förstås stor betydelse för den här skivan. Hans influenser hörs överallt även om han bara sjunger på två av låtarna. Av kontraktsskäl vägrade hans förra skivbolagsboss Lee Hazelwood låta Gram Parsons röst höras mer på skivan. Men nu gör Roger McQuinn och Chris Hillman inget dåligt jobb vid mikrofonerna. Deras röster är också tidlösa.

Den här skivan är en av mina absoluta favoriter med ett av de bästa banden som någonsin funnits. Allt låter så naturligt och det finns inga svaga punkter. Låtarna har ett anslag så att man berörs på alla plan men mest av allt mår jag bra när jag lyssnar på Sweetheart of the rodeo.

Omslaget är också ett musikhistoriens snyggaste. Jag brukar sitta och kolla på det hela tiden menas plattan snurrar på skivspelaren.

Betyg: GGGGG

Favorit: You ain't going nowhere

Van Morrison - Astral weeks

132 av 1001 album

Van Morrison – Astral weeks (1968)

Det är mycket egendomligt att Van Morrison var 23 år när den här skivan kom ut. Händer det sådant idag, att en 23-åring gör en sådan här skiva? Jag tror knappast det. Astral weeks låter väldigt vuxen och färdig i mina öron. Det finns inte så mycket ungdomlighet över låtarna. Faktiskt så lät Van Morrison mer berusande och gladlynt på de skivorna som följde efter Astral weeks. Och de är också enligt mig bättre.

Astral weeks är förstås en riktigt bra skiva. Men, som sagt, jämför man med de skivor han släppte i början av 70-talet så bjuder de på mycket mer glädje och variation. Van the Mans röstläge är också på vissa låtar väl gnällig. Jag tycker mig höra en liten överambition när dessa tendenser dyker upp på skivan. Någon sorts vilja att få ut alla känslor på en och samma gång. Lite återhållsamhet hade inte skadat.

Men trots mina små negativa synpunkter så lyssnar jag ofta på Astral weeks. Den har något klassiskt över sig. Albumet skapar en viss sorts stämning. De långa låtarna suger sig verkligen fast. Det finns en intimitet från fösta till sista ackordet. Man lyssnar verkligen hela tiden. Det är inte en platta att ha på i bakgrunden, trots sin stillhet, utan den kräver aktiv lyssning. Då blir den som bäst.

Betyg: GGGG

Favorit: The way young lovers do

The Zombies - Odessey & Oracle

131 av 1001 album

The Zombies - Odessey and Oracle (1968)

Ett brittiskt Beach Boys. Så låter det verkligen när man lyssnar på inledningslåten Care Of Cell 44 på den här plattan. I de allra flesta fall är den här typen av popalbum, där allt svävar ut i harmonier, inte riktigt min grej. Det blir lite sådär småpsykedeliskt utan något riktigt bett. Jag hittar inte direkta tilltalet som jag gillar. Det blir för mycket popsnickeri.

Odessey and Oracle lider lite ovanstående. Albumet klarar sig ändå rätt bra då det finns många bra låtar och texterna är förståliga. Fast det finns för mycket av harmonisång och det luktar lite väl mycket studioprodukt för min smak. En gång bryter man loss ordentligt från dessa bojor. Det är i hitten Time of the season. I den låten finns det mer liv, passion och känsla än i de andra låtarna. Sen är det visserligen ett något störigt orgelsolo i den låten. Men basgången och melodislingan är odödlig.

Betyg: GGG

Favorit: Time of the season

Scott Walker - Scott 2

130 av 1001 album

Scott Walker - Scott 2 (1968)

Under några år lurade jag mig själv att tycka det här var bättre än vad det är. Det finns en handfull låtar som fungerar men annars hör jag mycket tom pompös dramatik. Jag kommer aldrig riktig nära den typen av låtar. Då låter det som en engelsk Tommy Körberg i mina öron

Men så finns det låtar som Jackie och en utmärkt version av Tim Hardins Black Sheep Boy som fungerar utmärkt. Särskilt på den sistnämda så blir anslaget mer lågmält och gesterna är inte så stora. Då lyssnar man också på ett annat sätt. Jag ser inte en man med händerna utslagna som i en musikal utan jag ser och hör något mer intimt.

Ett splittrad album trots att låtarna låter ungefär likadant. En konstig åsikt men så känner jag.

Betyg: GGG

Favorit: Black Sheep Boy

Caetano Veloso - S/t

129 av 1001 album

Caetano Veloso - S/t (1968)

Det händer aldrig att jag sätter på en tropicalia platta. Men skulle jag göra det så är nog den här skivan ett bra val. Men jag tror jag skulle behöva befinna mig i något land söderut samtidigt. Det känns väldigt klychigt men går den här musiken verkligen ihop med nordiskt klimat. Det är mycket tveksamt enligt min mening.

Tydligen var Ceatano Veloso en stor inspiration för många västerländska låtskrivare. Men mest hör jag hur han måste vara djupt influerad av Brian Wilson. I de allra flesta av låtarna finns det Wilson vibbar. Och det är ingen dålig med det men jag lyssnar hellre på mästarens själv. Fast, jag skriver det igen, skulle jag befunnit mig i Sydamerika så kanske Veloso hade varit valet.

Betyg: GG

Favorit: Ave-Maria

Jeff Beck - Truth

128 av 1001 album

Jeff Beck - Truth (1968)

Ytterligare ett av alla dessa brittiska rhythm & blues albumen som jag inte förstår. Det är ganska svårt att förklara skillnaden på dessa album, med Yardbirds, Pretty Things och andra, som jag inte gillar mot Rolling Stones som jag älskar. Men det finns verkligen något som är olika.

På Truth har Jeff Beck med sig Rod Stewart som sångare. Och eftersom han åren strax efter släppte en rad riktigt bra soloalbum och några klassiker med The Faces så borde det här ju fungerat. Men det gör det inte alls. Rod tar i för mycket och Becks gitarrspel tilltalar mig inte alls. Trots att låtarna inte är direkt långa känns de som eviga jammanden. Kanske hittar jag någon sorts känsla i Rods röst vid något tillfälle men annars lyser den med total frånvaro.

Betyg: G

Favorit: Morning dew

The Band - Music from the Big Pink

127 av 1001 album

The Band - Musik from the Big Pink (1968)

Åh, det var på tiden att det kom något riktig bra bland de 1001 albumen. Jordigt, är ett ord som ibland används för att beskriva The Bands musik. Och det stämmer verkligen när man jämför med tidigare band på den här listan. För när The Band spelar upp hör man musikrötter långt tillbaks i tiden, det finns ingen ironi eller putslustigheter i texterna och anslaget är hela tiden i takt med hjärtslagen.

Låtar som Tears of rage, I shall be released, The weight och This wheels on fire är ungefär så bra som den här typen av musik kan bli. Eller vilken musik som helst för den delen. Men det är ju elva låtar på skivan och alla håller inte riktigt samma klass. De flesta är bra men några spår går på tomgång så jag kan inte ge skivan högsta betyg. Även om mitt hjärta vill primiera ett av de absolut stilfullaste banden genom tiderna med en femma så vore det att lura sig själv för det händer aldrig att jag lyssnar på låtar som In a station och Chest fever och får rysningar av välbehag. Men Music from the Big Pink är förstås ett måste i varje anständig musiksamling.

Betyg: GGGG

Favorit: The weight