Majorna har varit i fokus i tidningen i veckan. Skottlossningar och gängbråk har tydligen ägt rum här. Även om det här verkar vara interna uppgörelser så känns det lite olustigt. Det Majorna som jag älskar innehåller visserligen udda figurer men våld och framförallt oprovecerat sådant är det värsta jag vet.

Som det känns skulle jag ha svårt att flytta någonannanstans i Göteborg. Det känns faktiskt uteslutet. Jag känner mig helt enkelt hemma här. Varje gång jag går till Hemköp och handlar så njuter jag av att gå Allmänna vägen fram. Det är lagom av liv och det finns några serveringar som lockar folk. Jag har också svårt att föreställa mig ett bättre ställe än Zenith att fredagsfika med Ella och Astrid på. Något år i någon utländsk stad när barnen blivit större skulle dock vara roligt.

Jag har aldrig tidigare uppskattat vårsolen såsom i år.

Death Cab For Cutie - Plans

Till en början hade jag lite svårt för det, som jag tyckte, alltför poppiga soundet. Jag har alltid haft svårt när det slår över i popkitchighet och det här var i gränszonen. Nu när jag lyssnat ganska mycket så framträder många bra låtar och att rösten ibland låter väldigt likt Jonathan Donnahues i Mercury Rev kan jag ta.

Ibland låter det faktiskt ganska likt Teenage Fanclub vilket verkligen är en komplimang. Textmässigt känns banden också ganska lika med enkla men ändå snillrika texter om ond och god kärlek.

Bra låtar: I will follow you into the dark och Your heart is an empty room

GFF

Det kändes härligt att åter dra på sig Gff-tröjan i helgen. Premiären för c-laget slutade 2-2 men vi borde verkligen vunnit. Laguppställningen var lik den vi hade i a-laget 2001. Spelet var för att vara första matchen helt ok. Det känns som det kan bli en riktigt rolig säsong.

Toumani Diabate's Symmetric Orchestra - Boulevard de l'independance

Förväntningarna var höga på den här skivan då den fått översvallande recensioner överallt. Själv har jag alltmer börjat gilla musik från Afrika och då särskilt från Mali. Amadou & Mariams konsert i Roskilde 2003 är en av de mest minnesvärda spelningarna jag sett på dansk mark.

Min förhoppning var att den här skivan skulle innehålla lika svängig musik som den Amadou & Mariam gör, men så är inte fallet. Orkesterledaren Toumani Diabates kora är alltför dominerande för min smak. När rytmerna blir mer framträdande och blåssektionen tar mer plats så svänger det men det händer alltför sällan. Jag kan dock tänka mig att musiken fungerar bra live och att jag då kan gilla det mer men då kommer nästa problem, sången. Ibland låter den alltför mycket som Mory Kante vilket jag inte gillar alls. När flera röster sjunger samtidigt i kör blir det bra men det sker bara på ett fåtal låtar.

Kanske är jag lite väl hård i recensionen ovan då det faktiskt finns flera låtar som jag verkligen gillar. Som helhet uppfylldes ändå inte mina förväntningar och då blir man såklart desto mer besviken.

Ska jag se Toumani Diabate på Roskilde? Troligtvis

Bra låtar: Tapha niang och Single

Arctic Monkeys - Whatever people say I am, that's what I'm not

Först ut i mina Roskildeband recensioner blir nykomlingarna från Sheffield Arctic Monkeys. I'll bet you look good on the dancefloor var ju en sådan direkt hit att den säkert kommer att spelas på Sticky Fingers disco tills stället stänger för gott. Även jag gillade verkligen låten och hade därmed ganska höga förväntningar på skivan. Vid första lyssningen blev jag ganska besviken men efterhand har jag faktiskt ändrat mig drastiskt. Hade jag varit 18 år hade jag förmodligen älskat det men nu står jag lite gubbigt vid sidan om stampar med foten.

Från att i början tyckt att det var för lite variation på låtarna hör jag nu nya nyanser vid varje lyssning. De något lugnare låtara tyckte jag inte alls att de klarade av men inte ens de är så illa även om jag är övertygad om att de kommer att lyckas bättre med att uttrycka sig på ett lugnt sätt på kommande album. Av de klipp jag sett av bandet tycker jag också att de verkar ha en naturligt cool stil. Sångaren och gitarristen Alex Turner tror jag mycket på. Han påminner på något sätt om Van Morrison när han sjöng i Them. Varför vet jag inte då de varken sjunger eller ser likdana ut men det är något som binder dem samman.

Bästa låtarna: Fake tales of San Francisco och Dancing shoes

Ska jag se dem i Roskilde? Absolut. Tyvärr verkar de dock spela på söndag vilket är en stor besvikelse.

Hardcore troubador - The life and near death of Steve Earle av Lauren St John

Min tillfälliga besatthet att läsa rockbiografier fortsätter. Den här 400 sidiga tegelstenen om en av alternativ countryns viktigaste figurer är stundtals riktigt bra läsning. Liksom många andra musiker är Steve Earle i många fall en skitstövel. Han tänker mest på sig själv och inte sin familj. Han har varit gift sex gånger vilket säger en del. De två barn han fått inom äktenskapet verkar han ha försakat även om han givit dem pengar. Earles tynga drogmissbruk får stor plats i boken. Det blir dock aldrig på det snyftiga eller sensationslystna sättet utan det skildras på ett skickligt sätt.

De intressantaste avsnitten är självklart de som berör hans kontakter med Townes Van Zandt. Det framkommer tydligt att Townes verkligen var en udda figur som kunde vara svår att ha att göra med. Om han inte hade haft förmågan att uttrycka sig med sina texter så kan man nästan säga att han var en tragisk figur.

Mitt förhållande till Steve Earle har varit dalande sedan ett antal år tillbaka. Jag gillade skivorna I fell alright och El corazon väldigt mycket när de kom på mitten och slutet av 90-talet. Jag har inte lyssnat på dem på länge men när man läser boken så kommer de fram igen. Jag får inte samma kick längre men låten Ft Worth blues är en sådan låt som alltid kommer att finnas med när man pratar bra låtar.

Vilken slitsam morgon. Tur att det finns musik att tillgå. Denna morgons räddning var energi med hjälp av Social Distortion och The Bronx. Tänk att punkrock kan beröra mig på det sättet fortfarande. Mike Ness har författat så jag kände när jag gick hem från dagislämning i morse.

"Down On The World Again"

This ain't the way it's supposed to be, there's a dark cloud
Following meI'm disillusioned
And I'm down on the world again
There's movies going on in my head
And all I can see is the color red
I'm relentlessAnd I'm down on the world again
Give me tomorrow's broken dreams nowI'm feeling like a loaded gun
There's a world of guilt written on my face and
I feel ashamed for the human raceI've been forsaken
And I'm down on the world again
Well, I feel so alone in this crowd, my thoughts of despair
Are getting loudI'm disrespected
And I'm down on the world again
Love and tolerance have abandoned me and
I feel the gloom hovering over meI'm resentful
And I'm down on the world again
Give me tomorrow's broken dreams nowI'm feeling like a loaded gun
Give me tomorrow's holy schemes now, so hopeless
When there's no place left to run
Well, I tried to play for the higher stakes
You won't let me forget my mistakesI'm unforgiven
And I'm down on the world again
This ain't the way it's supposed to be, there's a dark cloud
Following meI'm distorted
And I'm down on the world again

Påsk

Jag måste säga att det varit en väldigt behaglig påsk. När man tänker efter så har den inte innehållit några tråkigheter alls. Först ett mycket trevligt släktkalas i Lidköping där det serverades en god påskmeny. Sedan iväg till Grebbestad där man hunnit med slappande, långa löprundor, gå på loppis, äta mycket godis, leka med barnen, kolla på ishockey, dammsuga bilen och lyssna på musik.

Vad det gäller musik så har Arctic Monkeys och Silver Jews gått flitigt i mp3-spelaren. Min tanke är att jag på bloggen ska försöka recensera så många band som möjligt som ska spela på Roskildefestivalen i år. På onsdag ska de flesta banden offentliggöras vilket blir spännande. Mest hoppas jag nog på Roky Erickson.

Sömn

Är det något man saknar som förälder är det att sova. Tänka att få sova ostört en hel natt eller ännu bättra sova så länge man vill på lördagar och söndagar. Som tur är så sover Ella och Astrid relativt länge om man kan kalla kl 08 för länge. Nuförtiden är jag själv så trött att jag inte vaknar för minsta pip. Alltid något.

Ella

Dagens låt:

Jaga Jazzist - All I know is tonight

En låt att drömma sig bort i. Jag är väldigt svar för den här typen av svävande instrumentallåtar där melodin stegras mot himmlen.

Att kolla ut genom fönstret och se att det snöar känns sådär. Gårdagens 10 minuter med sol på lekplatsen var ju så underbara. När jag hör hur regnet slår mot takfönstret nu så verkar det inte så lovande inför imorgon heller. Som tur är så är det ju iallafall fredag. Fredagsgodis och kanske en öl eller två. Även om man får spara sig inför lördagens fest hos Tobias. Ronderlin, med den eminente svenskläraren Tommy Dannefjord bakom trummorna, spelar på Klubb Populär på lördag också men jag hoppas att jag hinner med båda.

Jag har varit småkrasslig sedan 12 februari. Som ni förstår så är man oerhört less på detta snörvlande. Det känns som man gått igenom alla "vanliga" sjukdomar som finns under den här tiden såsom influensa, magsjuka, hosta, m.m. Sedan några dagar rinner det gul vätska från ögonen. Det var väl på tiden och få ögoninflammation också.

I övrigt är jag glad att Arsenal är vidare till semifinal i Champions league.

Astrid verkar bli bättre direkt av medicinen. Härligt att få sova ganska ostört en hel natt. Hon är lite grinig nu dock. Det har kanske att göra med att hon inte får titta på vovvar på datorn.

En ganska lugn kväll än så länge. Astrid har öroninflammation men är ändå ganska pigg. Ella och Lena är på bokklubb. Thaimat och championsleague senare, hoppas jag.

Hej!

Följ min vardag som bibliotekarie och småbarnsförälder här.