Årets album 2013 plats 1

Nick Cave and The Bad Seeds - Push The Sky Away

Den 18 januari 2013 släpptes biljetter till releasespelningen 10 februri av skivan Push The Sky Away. Spelningen var i på Her Majesty's Theatre i London som tar 1200 åskådare. Mina förhoppningar att få tag i biljett var väl inte jättestora men jag gjorde mig redo vid datorn när det var dags. Naturligtvis kraschade biljettsystemet då trycket på biljetter var enormt. Jag uppdaterade säkert hundra gånger och var på väg och ge upp när det plötsligt dök upp en biljett på skärmen. De 2-3 minuterna det tog för mig att fylla i namn och kontouppgifter var bland de svettigaste i mitt liv. Jag vet av erfarenhet att det kan skita sig i det läget. Men det gjorde det inte denna gång. Biljetten var min!

Två låtar hade jag hört innan konserten, skivan släpptes veckan efteråt. Så det var lite speciellt och lite oroligt. Tänk om den inte var bra? Jag hade inte behövt oroa mig. Skivan är ju makalös. På konserten var det vissa låtar som stack ut. Det blev ju speciellt då man inte hört dem innan. Men med hjälp av en stor barnkör och stråkar så skapade Nick och The Bad Seeds en kväll jag aldrig kommer glömma.

Sedan dess har skivan bara växt. Den är den skiva som spelats överlägset mest hos mig under 2013. Den passar i alla lägen känns det som. För mig skapar Push The Sky Away en speciell känsla som jag varken kan eller vill förklara. Musiken är oerhört vacker och Nick sjunger bättre än någonsin. Texterna är oftast inte några raka berättelser utan mer drömlika fraser. Så tolkar jag dem i alla fall.  För mig känns det som han står i sin villa i Brighton och tittar bort mot horisonten och skriver om de tankar som dyker upp i huvudet. Skivan innehåller nio spår. Alla är fantastiska på sitt sätt.

I december släppte bandet även Live From KCRW. En lågmäld liveskiva som är fantastisk och som med lätthet hamnat högt upp på årets topplista. Men Nick and The Bad Seeds får nöja sig med en överlägsen förstaplats med Push The Sky Away.



Klippet nedan är från den oförlömliga chocken av att få höra Jubilee Street för första gången. En av höjdpunkterna musikmässigt i mitt liv. Det var första gången som låten spelades för publik. Det kändes som alla, mig inkluderad, fullständigt tappade hakorna under crescendot. Vakterna på teatern var stenhårda, man fick absolut inte stå upp någon gång men efter den här låten ställde sig många spontant upp och applåderade rakt ut. Härligt att någon filmade men synd att man inte får med trycket som volymen skapade.

 

Årets bästa skivor 2013 plats 2

Endless Boogie - Long Island

Välkommen till en trip du aldrig glömmer. Det finns ingen återvändo när man någon gång hört Endless Boogie på hög volym. Någon skrev om bandet att efter man hört dem var det som om Keith Richards spelar flöjt. Jävligt roligt och ganska korrekt beskrivit. Endless Boogie har ett sånt perfekt sound att mina öron och min kropp knappt tror att det är sant. Long Island innehåller 8 låtar som alla är långa och som alla är grymma på sitt sätt.

Endless Boogie har släppt två album innan som jag helt missat. De är typ lika bra. Det var först i början av 2013 jag fick nyss om dem. Och vad passade bättre än att de under våren kom till Truckstop Alaska för en spelning som körde över mig och alla andra i publiken totalt. Bandet kommer från New York men har en gitarrist, Jesper Eklöw, som härstammar från Göteborg. Han borde onekligen få en staty någonstans i stan. Det är hans gitarr som i låt efter låt sätter ett groove som får mig att tappa andan varenda gång. Och som fått mig att vara uppe alldeles för länge många nätter under året.

Årets skivor 2013 plats 3

Håkan Hellström - Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig

Fyra konserter har det blivit med Håkan under året. Alla naturligtvis jättebra med en topp i Grebbestad 19 juli. Det var första semesterdagen, perfekt väder, vänner på plats, en grym Håkan och så nakenbad i havet efteråt. En galet minnesvärd kväll. Men faktum är att den mest känslosamma spelningen var tv-timmen från Skansen. Det var strax efter Roskilde och jag var trött och satt ensam hemma och laddade med romcola inför en spelning på Pustervik. Det Håkan och bandet tillsammans med publiken och gästartisterna Thomas Von Brömsen och Helen Sjöholm bjöd på där var nog tv historiens bästa timme. Jag har i vilket fall aldrig sett på tv med samma intensitet.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig bara fortsätter Håkans segertåg. Det är låtar som så självklart kommer finnas i den svenska låtskatten för alltid. Soundet är delvis nytt vilket ytterligare triggar igång intresset. Det finns ett par låtar jag inte riktigt gillar så visst finns det små skavanker. Men jag skulle tror att det är den Håkan skiva jag lyssnat mest på utan att tröttna det minsta lilla. Den har inte ens behövt en paus vilket bevisar dess storhet.

Årets album 2013 plats 4

Mark Lanegan - Imitations

På väg hem från Järntorget en natt i höstas gjorde jag något jag inte brukar göra nurförtiden, lyssna på musik i små hörlurar. Mina öron klarar inte det. Men nu blev det så ändå. Jag hade inte bestämt vad jag skulle lyssna på men Imitations dök upp. Jag hade lyssna på skivan lite snabbt tidigare och inte fått någon riktig uppfattning. Under denna promenad klarnade allt. Imitations är mycket vacker nattmusik. Jag gick extra långsamt så jag skulle hinna lyssna färdigt på skivan. Det lyckades inte riktigt så jag satte mig direkt i fåtöljen innanför dörren och lyssnade klart. Musik för rätt tillfälle.

Imitations innehåller bara covers, precis som Marks kanske bästa skiva I'll Take Care Of You från 1999. Denna gång var tydligen målet att hans föräldrar skulle gilla den. Det borde de göra och de måste vara enormt stolta över sin son. En son som tar både gamla och nya låtar och för dem till sina egna. Mark Lanegan kan aldrig kallas en crooner men det här är nog det närmaste vi kommer och det är lätt att konstatera att han äger ut alla andra.

Årets album 2013 plats 5

Sebadoh - Defend Yourself

Ska det verkligen vara möjligt för ett album att hamna på 5:e plats på årsbästalistan baserat på 4 av 13 låtar? Eftersom det är jag som sätter reglerna är det tydligen det. Sebadohs första släpp sedan 1999 är ett ganska vanligt album för att vara dem, alltså väldigt splittrat. Men det är ju Lou Barlow jag vill åt. Så har det varit sedan Soul and Fire nådde min öron 1993. På Defend Yourself har han skrivit 6 låtar varav 4 alltså når till mitt innersta.

Kathleen Billus har alltid varit central i Lous låtskrivande. Hon var tjejen som lämnade honom i början av Sebadohs existens. Sedan blev de ihop igen och var tillsammans i säkert 20 år. Men för något år sedan tog det slut. Denna gång var det Lou som lämnade henne. Är det någon som ska skildra våndorna i detta är det förstås Lou Barlow. Låtarna är I Will, Love You Here, Let It Out och Listen.

Årets album 2013 plats 6

Alela Diane - About Farewell

Skillsmässoalbum är förstås rena straffssparken för singer-songwriters. Men alla som kan sin fotboll vet att det inte är alldeles lätt att göra mål på straffar i spända lägen. Att göra en skillsmässa till allmängods är ungefär som att ha chansen att göra mål i en vm-final. Antingen blir man en patetisk syndabock eller också ihågkommen som hjälte för alltid. Alela Diane sätter sin straff i krysset.

About Farewell är ett fulländat album om en långvarig relation som tagit slut. Och då förstås också hur det var innan den tog slut. Jag tar inte till överord då jag menar att About Farewell kvalar in bland historiens stora folk och singer-songwriter album. Alela Diane har varit riktigt bra på skiva förut och hon har gjort ett par sköna spelningar i stan. Nästa gång hon kommer hit så blir ändå något helt annat. Då har hon denna låtskatt med sig och jag kommer stå längst fram.

Årets album 2013 plats 7

Mavis Staples - One True Vine

Redan på förra albumet You're Not Alone visade Mavis Staples och Jeff Tweedy att deras samarbete fick fram det bästa från båda. Då var det några låtar som stack ut. På årets One True Vine lyckas man hela vägen. One True Vine kan mycket väl ses som de bådas höjdpunkt för eftervärlden Det är är verkligen ett album som ska lyssnas på från början till slut. Gör man det så släpper man det man har för händerna.

Att Mavis har en av musikhistoriens bästa röster vet vi sedan innan. När hon nu får helt rätt produktion och framförallt oerhört bra låtar så blir det så rätt. Texterna har religiösa förtecken men behövs inte enbart tolkas så. Men faktum är att jag som icke troende nog vill tolka dem på ett sätt att nå det heliga landet. Och skulle Mavis stå på standen på andra sidan och sjunga Nick Lowes Far Celestial Shore så är jag i himmelsriket.

Årets bästa album 2013 plats 8

Wooden Shjips - Back To Land

San Francisco bandet slänger fortfarande ut hypnotiska riff som det inte finns någon morgondag. Wooden Shjips har ett sound som jag omöjligt kan tröttna på. De har från de första singlarna trollbundit mig, Höjer man volymen det minsta lilla så kan jag inte förstå hur någon inte gillar det. Det är någon skön basgång, ett taktfast beat, ibland en orgel, ibland en sologitarr, lite avlägsen sång och så då ett fuzzigt riff. Hur kan man inte älska den kombiantionen?

Back To Land är nästan poppig i melodierna ibland. Så lite har det hänt sedan bandet startade. Men visst kan man säga att Wooden Shjips är den psykedeliska rockens AC/DC. Back To Land är lite av bandets Highway To Hell. De har gått mot ett snällare och mer välproducerat. Jag tror dock inte att skivan tar bandet till världsherravälde. Det är de alldeles för envist kompromisslösa för.

Årets album 2013 plats 9

Monster Magnet - Last Patrol

Ett av mina allra tydligaste musikminnen härör sig från 1991. Efter färdig postrunda fanns det bara ett mål.Snabba sig hem, bära ut högtalarna på balkongen, skruva upp volymen, springa ner för trappan och lägga sig på gräsmattan. Musiken som spelades ut över hela Rackeby var Spine of God med Monster Magnet. Det var något helt nytt för mig. Musik som jag aldrig hade hört den innan.

Monster Magnet gjorde en rad grymma plattor. Egentligen under hela 90-talet. Sen hände det något. Skivorna blev ointressantare och framförallt var jag inte sugen på deras musik längre. De sista åren har mitt intresse kommit tillbaka och vad passar då inte bättre än att bandet gör sitt starkaste album på evigheter. Det finns väldigt få sångare som på egen hand klarar att ta mig till andra galaxer. En av dem är Dave Wyndorf och det är grymt att ha han tillbaka i min kropp.

Årets album 2013 plats 10

Pat Todd And The Rankoutsiders - 14th and Nowhere...

Lite fördomsfullt skulle jag aldrig tro, om man skulle möta Pat Todd på gatan, att han låter som han gör. Det han nu gör med The Rankoutsider och det han gjorde förut med Lazy Cowgirls osar så mycket kärlek till rock 'n' roll att det är rörande. Och det är inte riktig så han ser ut men det spelar naturligtvis ingen roll. Men det slår mig ändå ibland.

Det han nu gör med The Rankoutsiders är att fullborda hur ett barband ska låta. Det är rak svängig gammaldags rockmusik med texter som sitter vid första lyssningen. Det jobbiga är att de endast verkar turnera runtom i Kalifornien där de bor. Men det är riktigt nära att jag skulle lägga upp tusenlapparna som krävs att för att få höra Dancin' To A Pack Of Lies live.

Årets album 2013 plats 11

David Munyon and Mary's Band - Waterside, The Ghost Of Sonny Hamm

Med enkla medel pissar David Munyon på alla flanellskjortor som vill spela någon sorts urspunglig amerikansk rootsmusik. 99 procent av de som går på Woody wests kvällar borde sitta hemma och lyssna på detta. Att lyssna på David Munyon och några av hans likar borde ingå i utbildningen innan man får yppa det minsta lilla om sig The Tallest Man On Earth. Inte för att de låter direkt lika men ändå.

Tydligen är det bara i Tyskland som det finns en lite publik för David Munyon. Detta folk får min respekt mer och mer. Vi i övriga världen hade aldrig få tagit del av detta annars. Och vilken miss det hade varit. Waterside innehåller nakna och råa countryrocklåtar som biter sig fast i skinnet från första till sista sekunden.

Årets album 2013 plats 12

Bob Woodruff - The Year We Tried To Kill The Pain

Konserterna på Lokal under hösten 2012 är klassiker i min bok. Under samma Sverigevistelse spelade Bob in den här skivan. Av alla ställen i världen var det musiker i Örebro som tog sig an Bobs låtar. De gör det på ett utmärkt sätt (fast det går inte låta bli att tänka på att det kunde blivit ytterligare ett snäpp mer lyhört).

För mig kvalar Bob Woodruff in som en av de sångare som direkt når mitt hjärta. Det finns inte en antydning till filter mellan honom och mig. När han sjunger lyssnar jag precis som jag lyssnar på exempelvis Willy DeVille. The Year We Tried To Kill The Pain innehåller underligt nog några nyinspelningar av tidigare låtar. Suveräna låtar men de nya versionerna tillför inte så mycket. Det är det nya materialet som glänser. Och det bästa av allt är att det finns mer av den varan till kommande skivor. Bob har till och med skickat demovarianter på låtar som finns i hans ägo. Blir de inspelade rätt så kan vi räkna med klassiker framöver.

Årets bästa album 2013 plats 13

Dan Vapid And The Cheats - Two

Ända sedan Dan Schafer andades på mig hösten 2008 har jag älskat hans musik. Den genuint spritdränkta andedräkten osade punkrock i mina näsborrar. Då med Methadones så gjorde han den mest suveränt trallvänliga punkrocken sedan Bad Religions storhetsdagar.

När det bandet lades ner så startade han Dan Vapid And The Cheats och de fortsätter på samma väg. Det är samma typ av punk som massor av amerikanska band gör. Grejen är bara att Dan Schafer gör det på ett sätt som i mina öron låter så mycket bättre än allt annat. Han gör låtar som jag omöjligt kan få ut ur skallen. Det finns några låtar på Two som närmast förföljer mig. En av dem är Killing Me With Kindness som handlar om hur fans kommer upp till idolerna och tackar. Precis som jag brukar göra alltså.

Årets album 2013 plats 14

Bill Callahan - Dream River

Det är ganska kul att läsa alla hyllningar om Bill Callahan nuförtiden. 1994 var det ingen som brydde sig mer än jag och några få andra. Då under namnet Smog lät han ungefär likadant som han gör idag. Svenska musiktidningar skrev inte en enda rad om Smog. De var för ängsliga att tycka fel om något. Det var en hemsk tid.

Nuförtiden är det lite öppnare känns det. Bill Callahan har blivit äldre och skriver väl delvis om andra saker men det är ändå sig väldigt likt. Det finns några andra artister som var som gudar för mig under mitten av 90-talet som jag inte följer längre. Bill är alldeles för bra för att släppa taget om. Vissa av texterna förstår jag inte mycket av men det jag förstår går rakt in i hjärtat.

Årets album 2013 plats 15

Uncle Acid and The Deadbeats - Mind Control

Alltid upptäcker man något när Roskildefestivalen släpper sina artister. Ser man genom åren så är det massor av bra musik som nått mina öron med hjälp av världens bästa bandbokare. Möjligen hade jag stött på Uncle Acid ändå men det är inte säkert. Så ett stort tack till dessa människor

Uncle Acid har har levererat två briljanta spelningar under detta år som jag aldrig kommer att glömma. På skiva är de också grymma. Deras burkiga produktion är både charmig och ibland lite frustrerande. Mixar man Mind Control med deras förra skiva Blood Lust så har man en helt fulländad hårdrocksskiva. Lyssnar man bara på Mind Control är det några spår som de hade kunnat slipa mera på. Men det räcker med några sekunder av Mt. Abraxas för jag ska komma ihåg 2013 med glädje.

Årets album 2013 plats 16

Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty

Nästan alltid åker man hem nöjd från Truckstop Alaska. Denna tes har aldrig varit sannare än när Chelsea Wolfe hade gått av scenen och man satt på buss 16 hem över Göta Älv bron. Tillsammans med sitt coola band hade hon förvandlat det ganska storlslagna ljudbilden från skivan till ett mörkt rockband. Särskilt trummisen Dylan Fujioka var helt grym.

Spelningen har också gjort skivan ännu bättre. Nu hör jag mer bandet bakom. För jag tycker egentligen inte ljudbilden på en del spår gör Chelsea Wolfe nytta. Men sen finns det också låtar som är mycket stämningfulla där Wolfes gitarr och röst är invävd i ett moln av dunkelhet.

Årets album 2013 plats 17

Mark Kozelek and Desertshore - S/T

Kanske är detta årets största musikaliska överraskning för mig. Att jag verkligen Mark Kozelek igen. Efter hans sega spelning på Park Lane för ett gäng år sedan har jag knappt lyssnat på honom. Varken gammalt eller nytt. Mer av en slump kom den här skivan på och jag förstod direkt att det här är lysande. Att han sen även släppt ytterligare två bra plattor under 2013 gör han extra värd den här placeringen. Plattan ihop med Desertshore tycker jag allra mest om. De andra skulle också kunnat vara med på listan dock.

Den musikaliska inramningen på Desertshore är ganska lik den han hade på slutet med Red House Painters. Den håller kanske ett lite högre tempo än man är van vid. Fortfarande är det i förhållande till mycket annat långsamt men musiken skapar ett flow hos Kozelek som jag inte hört förut. Och ihop med texterna blir det minst lika bra som under slutet av 90-talet.

Årets album 2013 plats 18

Barrance Whitfield And The Savages - Dig Thy Savage Soul

Det finns inte många band som svänger nuförtiden. Det finns massor av bra band men inte många som svänger så mycket att det är omöjligt att sitta still. Det enda man vill är att ta på sig dansskorna och ge sig ut med likasinnade på lokal.

Tyvärr har jag aldrig någonsin hört Barrance Whitfield spelas i något högtarlarsystem i Gbg. Det är verkligen dags att ta tag i detta. Ni barer därute jag har ett förslag. Anställ mig som bar dj och jag kan enkelt se till att ni får in mer pengar. Jobbet skulle vara ganska enkelt för mig också. Jag skulle sätta på Barrance Whitfield och göra sällskap med alla som dansar.

Årets album 2013 plats 19

Glen Campbell - See You There

Vill man se på det med elaka ögon så är detta ett sätt att mjölka ut det sista från Glen Campbell. Han har en långt gången alzhemiers och detta är inspelningar gjorda samtidigt som hans sista riktiga studioplatta, den monumentala Ghost on the Canvas som kom 2011.

Ser man på dessa inspelningar med snälla ögon ska vi istället skicka våra väldigt tacksamma till människorna som gjort denna skivan möjlig. See You There innehåller till stora delar nyinspelningar av hans gamla hits. Något som kan tyckas meningslöst då de är fulländade. Men faktum är att flera av de nya versionerna är sparsmakat lysande och blir som ett bra komplement till de mer orkestrerade originalen.

Årets album 2013 plats 20

Charles Bradley - Victims Of Love

Chocken är inte lika stor som när Charles Bradley släppte sitt debutalbum för ett par år sedan. Och lite orättvist jämförde jag till en början Victims Of Love med Lee Fields mästerverk Faithful Man från förra året. Men lugnar man ner sig lite och kollar närmare vad Bradley med band presterar på Victims Of Love så är det en soulskiva som levererar som året vore 1968.

Alla vet att soulmusik är så mycket starkare när man är mitt i något. Att tänka tillbaka på saker som hänt och som man känt är ett bra substitut men det ligger långt från de känslor som soulmusik är så bra på att förmedla. En låt som Where Do We Go From Here ligger bara där och väntar på att något ska inträffa. Det känns skönt att veta att det finns en sådan låt att hålla i handen.