Nick Cave and The Bad Seeds - Push The Sky Away
Den 18 januari 2013 släpptes biljetter till releasespelningen 10 februri av skivan Push The Sky Away. Spelningen var i på Her Majesty's Theatre i London som tar 1200 åskådare. Mina förhoppningar att få tag i biljett var väl inte jättestora men jag gjorde mig redo vid datorn när det var dags. Naturligtvis kraschade biljettsystemet då trycket på biljetter var enormt. Jag uppdaterade säkert hundra gånger och var på väg och ge upp när det plötsligt dök upp en biljett på skärmen. De 2-3 minuterna det tog för mig att fylla i namn och kontouppgifter var bland de svettigaste i mitt liv. Jag vet av erfarenhet att det kan skita sig i det läget. Men det gjorde det inte denna gång. Biljetten var min!
Två låtar hade jag hört innan konserten, skivan släpptes veckan efteråt. Så det var lite speciellt och lite oroligt. Tänk om den inte var bra? Jag hade inte behövt oroa mig. Skivan är ju makalös. På konserten var det vissa låtar som stack ut. Det blev ju speciellt då man inte hört dem innan. Men med hjälp av en stor barnkör och stråkar så skapade Nick och The Bad Seeds en kväll jag aldrig kommer glömma.
Sedan dess har skivan bara växt. Den är den skiva som spelats överlägset mest hos mig under 2013. Den passar i alla lägen känns det som. För mig skapar Push The Sky Away en speciell känsla som jag varken kan eller vill förklara. Musiken är oerhört vacker och Nick sjunger bättre än någonsin. Texterna är oftast inte några raka berättelser utan mer drömlika fraser. Så tolkar jag dem i alla fall. För mig känns det som han står i sin villa i Brighton och tittar bort mot horisonten och skriver om de tankar som dyker upp i huvudet. Skivan innehåller nio spår. Alla är fantastiska på sitt sätt.
I december släppte bandet även Live From KCRW. En lågmäld liveskiva som är fantastisk och som med lätthet hamnat högt upp på årets topplista. Men Nick and The Bad Seeds får nöja sig med en överlägsen förstaplats med Push The Sky Away.
Klippet nedan är från den oförlömliga chocken av att få höra Jubilee Street för första gången. En av höjdpunkterna musikmässigt i mitt liv. Det var första gången som låten spelades för publik. Det kändes som alla, mig inkluderad, fullständigt tappade hakorna under crescendot. Vakterna på teatern var stenhårda, man fick absolut inte stå upp någon gång men efter den här låten ställde sig många spontant upp och applåderade rakt ut. Härligt att någon filmade men synd att man inte får med trycket som volymen skapade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar