God jul och Gott nytt år

Granen är på plats så God jul och Gott nytt år önskas alla!

Nu händer inget på denna blogg förrän någon gång i januari 2010.

Årets album 2009 plats 1

Reigning Sound - Love and curses

Det blev alltså ett garagerockband från Memphis som tog hem vinnarpokalen för årets bästa skiva. Ett val som blev väldigt enkelt i slutändan. Greg Cartwright har helt klart varit den person inom musikvärlden som jag gillat mest i år. Love and curses är Reigning Sounds första studioskiva på fyra år. Den föregående Too much guitar är också verkligt bra men lite för överstyrd och endimensionell. På Love and curses kommer alla sidor av bandet fram igen precis som på plattan Time bomb High School från 2002. Då blir resultatet också perfekt.

Skivan släpptes den 11 augusti. Direkt, vid första lyssningen, så förstod jag att det här är en skiva som kommer att sätta djupa avtryck hos mig. Läget då den kom var också bra. Sommarens började lida mot sitt slut. Något behövdes för att sätt ord på livet. Förra året var det Mogwai (som visserligen är instrumentala:)) och i var det alltså Reigning Sound. Det är genom musiken jag kan se livet utifrån och känna det inifrån. Vad har andra för hjälpmedel för sånt?

Hur låter då Love and curses? Jo, i mina öron är det underbart själfylld rock n’ roll som har allt. Bandets influenser från soul, r&b och garagerock knåpas ihop till en perfekt mix. Reigning Sound uppfinner verkligen inte hjulet på nytt. Man gör det som många bra band gjort genom tiderna men man gör det så pass bra att det inte finns ett uns nostalgi eller något dammigt över det. Cartwright sjunger som en gud och är helt klart med och slås om topp 3 av alla blue-eyed soul sångare. Jag hör en passion och en tro på musiken i varenda ton. Och eftersom nästan alla låtar handlar om kärlek så behövs det just en passion, en tro och erfarenheter. Det är jag säker på att Greg Cartwright har. För annars sjunger man inte så här, man skriver inte sådana här låtar och texter, om man inte känt glöden.

Love and curses är en skiva som är som favoriterna man hade förr, alltså då man kan varenda textrad och där det vecka från vecka växlar vilken som är favoritlåten på skivan. Som sagt, jag älskar alla låtar på skivan. Är jag tvingad att välja blir det ändå låten The Bells. Den betyder något speciellt. Lyssna på den i en liveversion här.

”I hear the bells
Ringing in my ears
Telling me that the time
Of decision is near

I wandered long
Without compass or direction
But now you are
Both my comfort and protection
In a world that is so cruel
Wise man masquerade as fools
And I wait to hear your footsteps
And yours alone
Please guide me home

For promises undone
We must pay the price
Who know this chance
May not come twice

Tyvärr finns det få proffsigt filmade klipp på youtube på bandet. Fast klippen nedan är ändå sjukt bra. Låten Tender love, som inte är med på skivan, måste också lyssnas på. Den är grym.

Årets album 2009 plats 2

Thåström - Kärlek är för dom

En torsdag i mitten av augusti så låg jag i fosterställning och frös mitt i natten på väg hem i ett tåg från Malmö. Ungefär tio timmar tidigare hade jag varit nere på toaletterna på centralstationen i Gbg och blandat drinkar. Sedan hade jag suttit på tåget och druckit vin ur en sportflaska bredvid gymnasieungdomar som var på väg hem från skolan i Varberg. Rälsen sjöng för mig att bränna allt i båda ändar. Framme i Malmö kom huvudvärken som avhjälptes med öl på Harrys tillsammans med en trevlig bargranne. Sen stod Thåström på scen på Stora torget.

Så här ett halvår senare är det här händelser som känns otäcka, avlägsna, patetiska, äkta och livsavgörande. Thåström var soundtracket till en rätt våldsam katharsis. Skivan Kärlek är för dom kommer jag vara evigt tacksam.

Årets album 2009 plats 3

Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle

Jag kommer tydligt ihåg hur jag stod i en tidningsaffär i Glasgow i februari och läste om den här skivan för första gången. Det stod att skivan var en sorts nysatsning från Bill Callahan. Även om han inte varit borta från att släppa skivor så var det här en comeback till storformen stod det. Egentligen ska man inte alls lita på musikjournalisters omdöme men det kändes på något vis rätt här. Det utan att jag hört en enda sekund på skivan.

Bill Callahan är en av mina allra största musikidoler. Jag känner mig som en tonåring som har en idol inför Callahan. Han är en av få som jag just känner så mycket för. Min idoldyrkan var som störst på 90-talet. Skivorna Wild love, The doctor came at dawn, Red apple falls, Knock knock och Dongs of sevotion med Smog som kom mellan 1995 och 2000 är alla helt ett magiska i min värld. Sen kom dippen med tre rätt skrala Smog-album och sen en rätt okej platta under sitt riktiga namn. Nu med, Sometimes I wish we were an eagle så var det alltså dags för magi igen.

Just 1995 stod jag på en klubb i London och såg Smog. Redan då visste jag att det är musik som kommer finnas med mig till livets slut. Någon sorts gen eller nerv i min kropp passar ihop med Bill Callahans röst och texter. Så här nästa 15 år senare så finns det ingen anledning att revidera känslan inför Bill Callahan. Det som är kul att man inte behöver lyssna på gamla skivor utan att han kommer med nya låtar som kommer finnas med i hans musikkanon.

Är det då något nytt som kommer med Sometimes I wish we were an eagle. Nja, kanske lite men egentligen är det mest en nyfunnen storform, för i grunden ingen större skillnad från lo-fi skivan Wild love och den här. Visst, det låter bra mycket mer producerat och det är hela stråkorkestrar som spelar och inte endast en liten ensemble men det är Bill Callahans karekteristiska röst, texter och låtar som ligger främst.

Sedan skivan kom har den funnits i min mp3. Så låtarna har varit sällskap under många mils löpning. Att en sommarkväll springa längs havet och lyssna på All thoughts are prey to some beast, eller att se Gbg från Älvsborgsbron tillsammans med låten My friend, eller glömma att man överhuvudtaget springer när Faith/Void mässar i nästan tio minuter är mycket starka minnen från 2009.

Årets album 2009 plats 4

Magnolia Electric co - Josephine

Tydligen har hjärnan och låtskrivaren i Magnolia Electric Co, Jason Molina, legat dödssjuk den senaste månaden. Turnéer har ställts in och det har spekulerats på musikforum på nätet vad han egentligen råkat ut för. Senast jag läste så var faran för livet avblåst men det verkade riktigt allvarligt. Tur för oss som verkligen älskar den här mannens röst. Och nu när han åter fått i ordning på låtmaterialet fullt ut igen, efter några slentrianskivor, så behöver vi honom här på jorden.

Songs Ohia, Molinas alter-ego, gillade jag mycket på 90-talet. Inte riktigt lika mycket som hans like Will Oldham men ändå mycket. Idag tycker jag att Molina gått om Will Oldham med råge. Det är inget större fel på Oldham, han släpper okej skivor, men för mig tänder det inte till som det borde. Det gjorde det däremot när jag hörde den här skivan för första gången i somras. Och den har faktiskt gjort det sedan dess.

Josephine är en otroligt fin samling sånger. Steve Albinis produktion är perfekt för bandet. Han har låtit bandet spela på känsla och det låter väldigt levande. Det känns som om bandet också vidgat vyyerna över det traditionellt lågmälda. Plötsligt kommer det in ett underbart trumpetsolo eller en kör som förgyller. Det är nödvändigt för den här typen av musik kan annars bli alltför förutsägbar.

Grunden till allt det bra är ändå Jason Molinas röst. Den blir ändå bättre med den lite mer varierade musikaliska inramningen. Den tvingar Molina att tänja lite på gränserna och inte spela säkert. Men det ska inte förnekas att mycket känns igen i Molinas röst också. Det är nedtonat och röstens inbyggda sorgsenhet finns kvar, vilket är tur för den behövs .

Årets album 2009 plats 5

Malcolm Middleton - Waxing Gibbous

Alla som sett Malcolm Middleton vet att han är motsatsen till en entertainer. Kanske är han det privat men på scenen är han det inte. För min del behöver man absolut inte vara en publiktämjare när man spelar live men lite liv i blicken och lite jävlaranamma är inte fel. Middleton ser bara bekväm ut när han spelar akustiskt och jag förstår därför att han ska sluta turnera. Men låt oss verkligen inte hoppas att han slutar göra musik, för då går vi miste om en stor skotsk låtskrivare, sångare och musiker.

Middleton har släppt en räcka starka soloalbum sedan Arab Strap lade ner. Waxing Gibbous, som kanske är hans sista, känns som en verklig ansträngning att få ut maximalt av det han har inom sig. Låtarna är mer varierade och instrumentering mer kraftfull. I ena ändan finns låtar där det låter E Street Band på skotskt vis, i andra änden är det bara den akustiska gitarren och i mitten finns det en del syntiga ljud. Och närvaron som jag kan sakna när han spelar live finns defenitivt i studion, skivan igenom.

Så låt er inte luras över Malcolm Middletons lite väl tilltagna blyghet på scen. Lyssna på låtarna han skrivit till Waxing Gibbous och hör ett hantverk av högsta klass. Här finns både låtar av alla de slag som en perfekt skotsk popskiva ska ha.

Årets album 2009 plats 6

Greg Cartwright - Live at the Circle A

En man och en gitarr inspelad live på ett litet ställe i Milwaukee, kan det vara något? Ja, herregud, det kan det verkligen. På ett sätt skulle den här skivan kunna toppa hela den här listan. Vad det gäller lyssningar i höst så skulle den definitivt det. Greg Cartwright spelar och sjunger i vanliga fall med Reigning Sound, som är ett fenomenalt rockband, och har tidigare gjort fantastisk musik med bland annat Compulsive Gamblers och Oblivians.

På den här skivan är det alltså nedskaltat till röst och gitarr. Resultatet är hjärtekrossande. Cartwright är helt klart ett geni, en fantastisk låtskrivare, sångare, textförfattare och tolkare av andras låtar. När Cartwright sjunger är det inget navelskåderi som gäller utan han utgår från den mer rättframma rocktraditionen där drivet och enkelheten ligger främst. Han gör det med sådan naturlig inlevelse och kärlek att det inte finns några tveksamheter att det här är musik jag älskar mer än sådant jag borde älska mer.

Att skivan är inspelad live är egentligen ingen nackdel. Mellansnacket är kort (och bra) så det stör inte och låtarna blir grymt levande när man hör hur den ganska lilla publiken verkligen njuter. Att skivan hamnar på plats sex på den här listan och inte högre har väl ändå att göra att det är en liveskiva. Det bär på något sätt emot att sätta en liveskiva på topp 5. Men det är mer nördigt och dumt tänkande av mig för Live at Circle A är fem poäng av fem möjliga i min värld. En annan liten anledning, till sjätteplatsen, är väl också att Greg Cartwright ändå dyker upp lite längre upp i tabellen.

Årets album 2009 plats 7

Soulsavers - Broken

Mark Lanegans samarbete med duon i Soulsavers blev mer än ett engångsprojket.

Det ska vi verkligen vara glada över för den här skivan är som klippt och skuren för Lanegans röst. Hans röst hörs på nästan alla låtar på skivan. Men även några andra gästvokalister förekommer. De sköter sig bra men för min del hänger allt på en av musikhistoriens bästa sångare Mark Lanegan.

Soulsavers mixar, likt Spiritualized, rock, gospel, mörkerstämningar, stråkar, och en massa annat till en sorts rockmässa. Det här är ingen religiös musik men den pretentiösa uttrycket spirituell fyller faktiskt här sin funktion. När de allra bästa låtarna på plattan kommer på är det just tankar om ens egen litenhet i den stora världen som kommer upp. Att musik kan få mig att tänka över livet i banor jag inte gjort innan är häftigt och stort. Och det är precis det Soulsavers gör.

Årets album 2009 plats 8

King Khan & The BBQ show - Invisible girl

Skulle man bara se bilder på de två medlemmarna i bandet, Mark Sultan och King Khan, skulle man snabbt kunna avfärda dem som två knäppgöckar som säkerligen inte låter något vidare. Men mer fel kan man nästan inte ha. För King Khan & The BBQ show leverar alltid den mest kärleksfulla hyllningen till gammal garagerock, doo-wop och hederlig rock n' roll.

Hela skivan är fullpackad med kalaslåtar som rockar skiten ur det mesta från 2009. Och det lyckas alltså ett band med endast två medlemmar. På skivan finns tolv låtar. Alla skulle med lätthet platsa på någon av de kända nuggets boxar som finns om gammal garagerock. Några låtar från Invisable girl skulle till och med dominera en sådan samling. Vilket i min värld betyder att det är låtar som är fantastiska. Jag kan helt omöjligt sitta still under Animal party, I'll be loving you och Trying för att bara nämna tre exempel.

Årets album 2009 plats 9

Bob Dylan - Together through life

Här är en skiva som det tog ett antal lyssningar innan den satte sig. Lite grann har de att göra med den mycket svaga spelningen Dylan gjorde på Roskilde för några år sedan. Hans röst lät förfärlig då. Så när man hörde den här skivan första gångerna var man kvar i det. Men efter ett tag inser man att det här är rysligt bra. Bandet han dragit med sig till studion den här gången får till ett underbart sväng allt som oftast. Grejen är att man ska spela skivan riktigt högt för det är då både svänget känns och Dylans röst skär rakt igenom kroppen. Sista låten på plattan It's all good är det allra bästa beviset för svänget och den knivskapra rösten.

Förutom ett par lite småtrötta långsamma bluesnummer så kvalar Together through life in som ett perfekt Dylan album. I många låtar så leds musiken av David Hildalgos accordion. Tex-mex inramningen passar låtarna fint. Och som vanligt finns det inga negativa invändningar mot Dylans lyrik. När han sjunger så lyssnar man. Lyssna bara på Forgetful heart nedan.

Årets album 2009 plats 10

Loney Dear - Dear John

I min musikvärld är det inte nödvändigt att band och artister behöver sticka ut på något nytt sätt. Är man bra så är man. I fallet med Emil Svanängen och hans Loney Dear så låter det dock unikt och fantastiskt på samma gång. Jönköpingssonen Svanängen lyckas verkligen gör något eget. Hans popmusik står över allt annat i genren för tillfället, tycker jag.

Dear John är ett stort steg framåt från något som redan var riktigt bra. Det som främst tillkommit är lite mer svärta. Och det passar bandet perfekt. I den lager på lager byggda musiken finns nu också texter som matchar upp den mer dramatiska musiken. Allt känns mycket mer i kroppen än förut. De två låtar som öppnar skivan är mästerverk. Airport surroundings och Everything turns to you är för mig två av de absolut bästa svenska låtarna någonsin. Emil Svanängen har här kombinerat text och musik på ett alldeles galet bra sätt.

Årets album 2009 plats 11

Wooden Shjips - Dos

Den låt som jag spelat allra mest och som gett mig starkast upplevelser under 2009 heter Start to dreaming och är med Wooden Shjips. Den kom på singel under slutet av 2008 och finns inte med på skivan Dos. Den låten är ensam helt klart mitt soundtrack för det gångna året. Jag har kunnat sitta och lyssna på den om och om igen som en sinnessjuk person. Vid alla sorters humör så låter den bäst. Det finns sjukt mycket i den låten som får mig att minnas. Den lär få ett eget kapitel i mina memoarer.

På Dos finns ingen låt i samma kaliber som Start to dreaming eftersom det är omöjligt. Men det finns fem fantastiska låter (det är bara fem låtar på skivan). Dos är bandets tredje skiva och de fortsätter med lätthet att vara det bästa psychedeliska bandet som spelar just nu. Jag har haft lyckan att se dem två gånger i år och det har varit underbart. Att det redan är klart att de kommer till Roskilde nästa år är klockrent.

Årets album 2009 plats 12

Richard Hawley - Truelove's gutter

Skulle man inte vara en trött småbarnsförälder så skulle Truelove's gutter nog vara ännu bättre. Det är relativt sällan man får tid att lugnt sitta och lyssna på hela album. För det här är ett album som verkligen behöver tid. Man behöver sätta sig ner och verkligen lyssna. Trots att alla låtar är lugna så är det ingen musik att ha på i bakgrunden. En aktiv lyssning, och då från början till slut, är nödvändig.

Det har flera gånger hänt att jag somnat till skivan. Ta inte det för att skivan är sövande tråkig. För det är den inte men den är mycket rogivande. Hawley är ju nutidens bästa crooner och hans röst tillsammans med skildringarna från hans hemstad Sheffield kommer bli alldeles underbart att lyssna på extra mycket nu under jul- och nyårveckorna. Då kommer det att passa extra perfekt.

Årets album 2009 plats 13

Ian Brown - My way

Jag har varit lite småförtjust i de flesta av Ian Browns soloalbum. Årets skiva, My way, är jag mycket mer än fötjust i, det är den bästa brittiska skivan av det här slaget på många år. Jag blir otroligt sugen på att gå ut och leva rövare på stan och bara dansa natten lång direkt när första låten Steilfy kommer på. På hans föregående skivor har det alltid funnits svackor men här gör det inte det. Möjligtvis kunde cover på In the year 2525 skippats men annars så.

Plattan är ganska elektronisk och det hörs att han tagit influeser från hip-hop men fortfarande är det ett osvikligt Manchestersound som ekar genom låtarna. Och det finns ingen sångare som kommer i närheten av Ian Browns sätt att låta som om undergången är nära fast det samtidigt är ett dansgolv man vill åt. Lyssna bara på Just like you.

Årets album 2009 plats 14

Leonard Cohen - Live in London

Det finns en enda anledning till att den här skivan inte hamnar topp 5. Anledningen är att liveformatet med publikjubel, mellansnack och bandpresentationer är lite jobbigt i längden. Ser man bara till musiken så är det för mig det bästa Leonard Cohen någonsing gjort. Lite beror det förstås på att jag såg precis samma spelning men också för att det är helt fenomenalt.

Även om jag gillar Cohens vanliga studioplattor mycket så har jag aldrig hört en så bra inramning som dessa musiker ger honom. Det verkar som Cohen tycker det också för han är i total högform. Att var över 70 och leverera så här bra är bara helt fantastiskt. Tillsammans med tjejerna i The Webb Sisters och Sharon Robinson bjuder den här skivan på årets absolut bästa användning av blandning av kvinnliga och manliga röster. Oerhört vackert är ett omdöme som kan användas i varje låt på den här skivan.

Låten nedan berör mig till tårar varenda gång. Texten och Sharon Robinson överjordiskt bra framförande är långt mer än tillräckligt för det. Jag är totalt frälst i den låten.

Årets album 2009 plats 15

Levon Helm - Electric dirt

Världens bästa trummis och en av de bästa sångarna genom historien lyckades få ut en skiva till för oss musikälskare. Helt otroligt med tanke på att han nästan inte kan prata efter ha opererat strupen. Men sjunga kan han som ingen annan.

Electric dirt är minst lika bra som mycket han gjorde med The Band. Särskilt eftersom här får Helm själv för sköta all sång. Musiken och sången är helt tidlös och får mig att längta efter landet. Låtarna för mig tillbaka till uppväxten i den lilla byn. Jag ser mig själv åka runt i en gammal sliten Harvester International på åkrarna för att sen sitta i skogsbacken och titta ut över den färdigharvade åkern. I fjärran syns kyrktornet där pappa ligger. En dag så ses vi igen. Så låter Levon Helm och det är underbart.

Årets album 2009 plats 16

Nisse Hellberg - En modern man

OBS! Uppdatering. Den här skivan hamnade för långt ner på listan. Som tur var dök en lucka upp på denna plats, alldeles perfekt. Skivan som skulle hamnat här var inte riktigt så stark när jag lyssnade på den igen. Så den tog Nisses gamla plats. Nedan är min ursprungstext till En modern man. Nu efter spelningen på Nef så hör man skivan i ett annat ljus. Hästen sparkar hela tiden liksom.

Det här är verkligen bruksmusik som ska upplevas live. Inte för att det är dåligt på skiva men live höjer det sig flera nivåer. Då piskar Nisse tillsammans med sina mannar i bandet upp en sjuhelsikes fest. Ser man till spelningen på Nefretiti igår så skulle skivan hamna högre upp på listan.

På stereon hemmavis så blir det inte riktigt lika kul. Självklart svänger det som en häst sparkar i vissa låtar men det blir också väl mycket svensktoppen i sina stunder. Så gammal varken är jag eller vill jag känna mig. Fast jag tror inte den otroligt coola instrumentallåten Ocean boy skulle kommit in på svensktoppen.

Årets album 2009 plats 17

The Bats - The guilty office

Någon gång i somras läste jag ett gott ord om den här skivan. Ett stort tack riktas till den personen som skrev det för annars är det inte alls säkert att jag hade fått för mig att lyssna på The Bats. Bandet har ju släppt ett antal skivor genom åren. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag lyssnat mycket på dem. Hur som helst är det bättre sent än aldrig.

The guilty pleasure är renodlad popmusik. Sång som inte är sådär jobbigt mesig och gitarrer som har både riv och driv. Litegrann som en blandning mellan Luna och Go Betweens. På något sätt hörs det också att det inte är några slynglar som är ute efter att bevisa något som spelar. Utan det är gubbar som bara förädlar hantverket de redan kan.

Årets album 2009 plats 18

Lou Barlow - Goodnight unknown

Alla som läser den här bloggen vet att Lou Barlow är en hjälte för mig. Så inför varje skivsläpp han gör så är jag lika spänd som ett barn inför julafton. Jag vet att jag kommer gilla musiken, men frågan är hur mycket. Svaret den här gången är att jag gillar den mycket fast inte utan invändningar.

Lou ska ha en eloge för att inte tar säkra vägar. Antagligen skulle han tröttna själv på att ge ut embart akustiska låtar. Men om jag ska vara ärlig så skulle det vara guld, för det är i den rollen han är klart bäst. Det är just i produktionen som Goodnight unknown ibland fallerar. En ganska tråkig och själlös ljudbild drabbar några låtar för mycket. Så ska det inte behöva vara.

Som vanligt finns det ändå gott om tillfällen då huden knottrar sig som den bara kan göra när Lou sjunger. Det är något med hans röst, särskilt när han går upp i tonerna, som jag helt omöjligt kan värja mig emot. Så använder man sig av deletefunktionen och tar bort 4-5 låtar så blir det utmärkt. Kvar är då tio riktigt bra låtar varav 3 är av högsta Barlow klass.

Årets album 2009 plats 19

Yeah Yeah Yeahs - It's blitz

Vid första lyssningen var det lite chockerande att höra hur Yeah Yeah Yeahs ganska drastiskt ändrat sitt sound. Borta var gitarrerna och in kom dansbeaten. Men efter några lyssningar lät allt nästan som vanligt igen. Bandet hade bara lagt tyngdpunkten lite annorlunda den här gången och resultatet är väldigt lyckat.

Referensen att man låter som Blondie skulle (borde) låtit 2009 stämmer ganska bra. Här finns alla de ingredienser som Blondie hade när de var som bäst. En egensinnig och tuff frontkvinna, knivskapra melodier med hitpotential, New York coolhet och en orginalitet. Dessa ingredienser gjorde bandet till värdiga avslutare på Roskildefestivalen i somras. En spelning som går till historien som rätt melankolisk mitt i beatsen. För under ytan finns det även en sådan årda hos Yeah Yeah Yeahs.

Årets album 2009 plats 20

Alela Diane - To be still

Från första gången jag hörde Alela Dianes röst var jag fast. Kvinnliga vokalister med akustisk gitarr kan ibland vara svåra att särkilja. Precis som med Cat Power så kan man direkt höra att det är Diane som sjunger. Så ska det vara.

Ordet haunting kommer upp när jag lyssnar på skivan. Kollar man de svenska översättningarna av orden så passar väl varken spöklikt eller hemsökt ihop med musiken men jag håller ändå fast vid haunting. Eller kanske jag ska ändra till mysterious. För det är så musiken låter i mina öron. Den skapar känslor av det lite onaturliga slaget. Men musiken håller sig hela tiden på rätt sida om otäcka saker som natursvärmeri och annat hokus pokus. Det här är på riktigt.




>

Årets album 2009 plats 21

Lee Fields - My world

Här kommer ytterligare en soulskiva. En rätt fantastiks soulskiva faktiskt. Lite orättvist bedöms den i en mördande konkurrens av gamla soulplattor. För det finns tusentals sådana här album i historien. Men det tar inte bort att Lee Fields verkligen lyckats få till sin retrosoul.

My world är full av tidig 70-tals aktig soul, inte så mycket upbeat utan mer smygande låtar med smäktande stråkar i deckarstil. Som vanligt är dock det viktigaste instrumentet rösten. Och där ligger Lee Fields inte långt efter de allra bästa.

Årets album 2009 plats 22

Candi Staton - Who's hurting now?

Precis som med rockabilly är det närmast omöjligt att mäta sig med storhetstiden på 60- och 70-talet. Det är ytterst lite av den moderna svarta musiken som når mig. Kanske borde jag försöka mer med hip-hop och ny r&b men det känns som om det är alltför mycket yta och attityd och för lite hjärta.

Candi Staton är soul på old-school vis. Och det utan att det blir nostalgi över det. På Who's hurting now finns en handfull låtar som lika gärna kunna varit spår på en riktigt bra soulplatta från 1971. Så det här är en riktigt bra soulplatta från 2009. Även om musikerna på skivan oftast (inte när de ska funka till det) klarar sig mycket bra att röra sig i soulkretsar så är det Candi Statons röst som är grejen.

If you must go, then go slowly

Veckans spotifylista finns här

Veckans spotifylista blir den klart lugnaste hitills. Låtar att sitta och lyssna på vid den tända granen under de närmaste veckorna. Listan innehåller fantastiska låtar att varva ner till samtidigt som det är så långt från loungemusik man kan komma. För det här är låtar som brinner i sin stilla takt. Lyssna bara på alla fantastiska stråkar och framförallt de mästerliga vokalisterna som verkligen lyckas få varje ord att betyda något.

Wooden Shjips klara för Roskilde 2010, en fantastisk spelning med Eldkvarn på Lorensbergsteatern, julgransinköp och en långpromenad genom julstaden Göteborg fick mig att må mycket bra idag.

Årets album 2009 plats 23

Heavy Trash - Midnight soul serenade

Rockabilly är den genre av musik jag lyssnat på klart mest under 2009. Och då nästan utan undantag musik som gjordes på 1950-talet. Att göra rockabilly bra och trovärdigt år 2009 är inte helt lätt. Det är en genre som inte kan förnyas då den var fulländad när det begav sig och allt som oftast blir moderna rockabillyband ganska patetiska. Ett av få undantag är förstås Heavy Trash.

Att Heavy Trash ska upplevas live (vilket kan höras på klippet nedan) för att bli som bäst är ett faktum för oss som sett dem. Då känns det som hela livet står på spel. Det gjorde det också på deras förra studioskiva Going way out with... som är närmast fulländad. Nya Midnight soul serenade når inte riktigt lika högt men självklart är det är en av de bästa rockplattorna i år. Jon Spencer och Matt Verta-Ray spelar musik med kärlek, svett och tårar som insats. Så när de kommer till en scen i Sverige nästa gång så ses vi vid scenkanten.

Årets album 2009 plats 24

Steve Forbert - The place and the time

En gammal favorit som gjort storstilad comeback i år är Steve Forbert. Jag skulle nästan vilja påstå att den nya platta är i klass med hans klassiker från sent 70-tal. Anslaget är både sig likt och inte. Självklart är det lite mer sofistikerat nu men det passar rösten och låtarna perfekt.

Som bäst är Forbert när han är lite melankolisk och det är han ganska ofta på skivan. När han är lite mer lättsam och musiken stompar fram så händer det att jag trycker på forward knappen. Nästan alltid när jag lyssnar på Steve Forbert blir jag lite ledsen att sådan här bra musik nästan går obemärkt förbi. Det här är ju bara helt vanlig musik som är ovanligt bra och som många borde gilla.

Årets album 2009 plats 25

The Twilight Sad - Forget the night ahead

Förväntningarna på den här skivan var skyhöga. I februari när låten That summer, I had become invisable at home, från deras debutalbum, spelades på en pub i Glasgow så upplevde jag en fantastisk musikupplevelse. Det var bara så fint och perfekt. Debuten Fourteen autumns and fifteen winters är en musikalisk skotsk milstolpe i min värld.

Som ni förstår, av placeringen på listan, så lyckas The Twilight Sad inte att ytterligare förädla sin debut. I mångt och mycket är det en upprepning av förra skivans koncept med lite färre kanonlåtar och en stundtals tveksam produktion. Men och då ett stort MEN, lyssnar man bara på skivans fyra första spår så är finns det inte många fel. Här finns allt det som gör bandet så fantastiskt. En storslagenhet och en enorm sorgsenhet på en gång, så kan det vara ibland och då är James Grahams röst ett perfekt sällskap.

Årets album 2009 plats 26

Japandroids - Post-nothing

Av alla de band som hyllats i poptidningarna i år så är det faktiskt bara ett band som jag gillar. Det är dessa två herrar från Vancouver som slagit an hos mig. När man hör dem så är det lite konstigt för gapig sång, amerikansk 90-talsindiegitarrer och bara gitarr och trummor är inget som borde tilltala mig. Men precis som i fotboll kan ett lag med sämre förutsättningar ibland bli vinnare.

Som sagt, Animal Collective, Dirty Projectors, Wavves, och allt annat sönderhyllat kan inte mäta sig med energin som Japandroids erbjuder. Under det ganska brötiga ytttre finns också fina melodier. En annan orsak till att gilla bandet är att de verkar vara två helt choosefria personer.

Årets album 2009 plats 27

Eamonn Dowd & The Racketeers - Mansion of gold

Att vara en bra liveartist betyder att man får nya fans. Ett bevis på det är Eamonn Dowd. För nästan exakt ett år sedan stod han på klubbens 7 Sins scen på Storan. Det var en kväll som är oförglömlig på många sätt men ett av dem var då Eamonn Dowd. Inte för att han blåste omkull oss i publiken men han fick mig att verkligen gilla den här skivan som kom i början av året.

Dowd har rötter på Irland men är av någon anledning ganska ofta i Göteborg. Nu när jag läst lite om honom så märker man att han verkligen brinner för musik. Det hörs verkligen i hans musik men det är alltid skönt att de artister man gillar har bra åsikter. Och att göra musik, pch spela den på små barer för lite folk, för att man måste är helt rätt i min bok. Just kärleken till musiken kompenserar väl Dowds egentligen inte så märkvärdiga röst. När jag lyssnar på den nu så skulle jag vilja sätta den ännu högre på listan. Men nu börjar standarden verkligen att hårdna.

Årets album 2009 plats 28

Nanci Griffith - The loving kind

Om det är något album som jag ofta lyssnat på när jag inte riktigt vetat vad jag ska lyssna på så är det det här. Det borde väl betyda att det är en bra platta. Ja, det är precis vad det är. The loving kind har nog lyssnats på för att det är ett utmärkt singer-songwriter album där Nanci Griffith verkligen imponerar. Och det är så skönt att höra att det inte råder någon överproduktion utan man låter det vara akustiskt där rösten ligger långt fram i mixen. Så ska det vara.

Det kan ta några lyssningar innan man kommer in i Nanci Griffiths lite nasala röst. När man väl gjort det så blir den oerhört innehållsrik och det spelar ingen roll om det finns några textmässiga lättviktigheter. Man gillar det man hör ändå. Att hon gör en Townes Van Zandt, som hon spelat in med, hyllning i låten Up against the rain är ytterligare ett bevis på bra omdöme. Det är ett mycket bra amerikanskt folkcountryalbum vi pratar om här.

Årets album 2009 plats 29

Tony Allen - Secret agent

Titelspåret på den här skivan är en av årets absolut svängigaste och bästa låtar. Varenda instrument och röst fyller sin funktion till max. Det alldeles fenomenala blåspartiet som går genom låten kan ingen musikälskare motstå. Efter urladdningen av första låten på skivan så skulle man kunna tro att det vore svårt att följa upp med mer afrobeat. Tony Allen lyckas dock variera sig såpass mycket att jag håller intresset uppe nästan hela skivan igenom. Så brukar det inte riktigt vara med den här sortens musik.

Det som gör att skivan ändå hamnar såpass långt ner på listan är att den är väldigt humörsberonde. Det blir ganska sällan att jag lägger på den på skivspelaren. Jag borde göra det mycket oftare för den är en verklig vitamininjektion av glädje.

Årets album 2009 plats 30

Chris Isaak - Mr Lucky

I många år har det funnits en liten Chris Isaak ådra i mitt blod. Allt började så klart med låten Lie to me någon gång på slutet av 80-talet. Och sen kom förstås Wicked game som ständigt visades på MTV men som jag faktiskt inte tröttnade på. Isaak har funnits där men jag har inte fört fram honom i ljuset så ofta. Egentligen inte ordentligt sedan 1995 då skivan Forever blue kom. Den, San Francisco nights från 1993 och Baja Session från 1996 är alldeles fantastiska skivor har jag återupptäckt i år.

Så det passade ju bra att det kom en ny skiva från Isaak också. Mr Lucky är inte riktigt i klass med hans bästa men det finns 4-5 låtar som skulle platsa på en Greatest Hits av Isaak. Som vanligt är det romantiskt med hjärtan som bultar både av glädje och sorg. Isaak är faktiskt en mästare på att sätta ord och musik till dessa känslor. Och över allt vilar någon sort frihetskänsla a la västkust, sommar och rosévin.

Årets album 2009 plats 31

Eilen Jewell - Sea of tears

I höstas turnerade Eilen Jewell runtom i Sverige på ett flertal ställen. Helt otroligt var det ingen Gbg-spelning. Synd, för den hade jag gärna besökt. Jewells lite svala rösta passar utmärkt till musiken, som är en blandning på singer-songwriter, country, rockabilly och amerikansk folkmusik. I slutändan blir det ganska likt Lucinda Williams, vilket inte är en dålig sak.

Ska man framhålla något med Eilen Jewell är det ändå rösten. Den har något extra vilket gör att man lyssnar. Det finns ju tusentals kvinnliga artister i den här genren. Många bra förstås men väldigt få som sticker ut som Eilen. Jag skrev att rösten var sval ovan, det betyder inte att den är innehållslös, för den är precis motsatsen nämligen, full med känslor och innehåll.

Årets album 2009 plats 32

Sonic Youth - The eternal

Det går inte att klaga på produktiviteten hos detta band. Jag tycker de spottar ur sig skivor ständig, kanske till och med lite för ofta om man ser till kvaliteten. Alla vet ju att det här är ett av världens coolaste band. Kim, Lee, Steve och Thurston är verkligen stora hjältar i min värld. Varje skiva emotses med stort intresse men jag får inte riktigt samma aha-upplevelser längre.

Nu går inte bandet på tomgång men det jag skulle önska är några riktiga hitlåtar. Låtar som blir klassiker i Sonic Youth världen. Det är sådana det varit lite ont om på de senaste skivorna. Men som sagt det är självfallet bra ändå. Och allra bäst är som vanligt Lee Renaldos låtar. Hans röst säger så väldigt mycket mer än orden som kommer ur munnen. Den får mig alltid att tänka på New York och känslan att gå på den stadens gator. Tänk om Renaldo någon gång skulle komma till skott och göra den lugnare soloskivan som han pratat om länge. Det skulle bli fantastiskt.

Årets album 2009 plats 33

Justin Townes Earle - Midnight at the movies

För tio år sedan såg vi Justin Townes Earle, då han fortfarande var tonåring, spela Townes covers i Nashville. Det märktes dock redan då att han hade något speciellt. Men att sedan förvalta det är inte lätt. Och det gör det ju inte lättare att ha Steve Earle som pappa och vara döpt efter världens bästa låtskrivare.

Tydligen så hade Justin gjort uppror mot allt och varit ordentligt stökig som ungdom. Hör man hans skivor idag så är det inget man mäker direktt men det man märker är att man tror på det han sjunger. Årets skiva är ett stort steg framåt mot debuten som kom för några år sedan. Justin har en tidlöshet över sig i vad det gäller låtar, röst och även utseende. Jag gillar honom skarpt och han har helt säkert ändå bättre låtar i sig framöver.

Årets album 2009 plats 34

Steve Earle - Townes

Bara projektet att göra ett album med Townes Van Zandts låtar, och sedan närmast missionera hans musik runtom i världen, är värt högsta betyget i min bok. Sen kan man se det på ett annat sätt också. Eftersom de här låtarna redan är gjorda i sina defintiva versioner så ska man kanske låta dem vara. Det finns inget att vinna bara något att förlora.

Men är det någon som ska göra det är det förstås Steve Earle. Han kommer så klart inte alls upp i samma skyhöga nivå som orginalen men han lyckas oftast väldigt bra. Särskilt när han gör låtarna ensam med gitarr även om han lyckas ganska bra med att rocka till Lungs också. Så det är främst sjävla konceptet jag applåderar stort.

Årets album 2009 plats 35

Allen Toussaint - The bright Mississippi

Tittar man vad Allen Toussaint gjort för prestationer som låtskrivare, procucent och förstås som musiker bakåt i tiden så inser man att han är en av de bästa. Och trots att han är 71 år gammal så ger han sig inte utan kom i år med svängiga The bright Mississippi.

Det vilar något väldigt gåtfullt och speciellt över New Orleans. Det hör man tydligt på all musik som kommer därifrån. The bright Mississippi hamnar lätt i den kategorin. Toussaint och hans musiker tolkar en mängd standards, som borde varit sönderspelade, så bra att allt låter nytt. Som extra bonus gör plattan att jag minns dofter, smaker och framförallt värmen från resan till "The Big Easy" som vi gjorde för 10 år sedan.

Årets album 2009 plats 36

Madness - The liberty of Norton Folgate

Madness är inget band som jag någonsin trodde skulle finnas på min årsbästalista. Inte för att jag inte gillar dem men de har aldrig drabbat mig mer än att man blivit glad av deras gamla godingar. The liberty of Norton Folgate är ett utmärkt brittiskt popalbum. Från det att jag hörde trumpetblåset i första låten, We are London, på skivan så insåg jag det.

Den låt som jag kanske nynnat på mest i år är en låt från den här skivan. Det är låten Forever Young som har en oerhört smittande refräng. Jag minns väldigt tydligt när låten spelades på Roskilde och hur hela livet kändes just Forever young. Så tack för det soundtracket Madness.

Årets album 2009 plats 37

John Fogerty - The Blue Ridge Rangers Rides Again

De senaste skivorna med Fogerty har varit rätt trötta saker. När han återvänder till country alter egot Blue Ridge Rangers så blir det en klart intressantare och bättre skiva. Fogerty har valt att tolka tolv amerikanska låtar i countrytraditionen på den här skivan och han gör det med kärlek. Och om det är någon av alla rocklegendarer som har kvar sin röst så är det Fogerty.

Soundet på skivan är gladlynt utan att vara alltför käckt. Ungefär så som countrymusik lät för i tiden. Så skivan passar extra bra i bilen. Nästan varenda lår är sjunga med material vilket gör resan till jobbet varje dag lite roligare.

Årets album 2009 plats 38

Florence Valentin - Spring Ricco

"Tar inga råd från nån jävla syokonsult" där har ni en av årets absolut bästa textrader. Bara den räcker till en 38 plats på den här listan. Låten Spring Ricco är en klockren hit. Till en början tyckte jag det fanns ett antal fler sådana på skivan. Så är det nog men de är inte lika hållbara över tid som de stora svenska artisterna.

Love Antell går dock inte att förneka som en av de nu bästa svenska låtskrivarna. Bandet han har i Florence Valentin fungerar bra men det blir kanske lite mycket poser. Skulle de våga vara ändå mer egna så skulle det kunna utmynna i någon ännu bättre. Kanske vore det bästa att Love går solo.

Årets album 2009 plats 39

Mark Eitzel - Klamath

Den här mannen har en lång musikhistoria som medlem i American Music Club och ett flertal soloalbum. Han och hans band har aldrig tilltalat mig tillräckligt för att verkligen börja lyssna mer ingående. Det har varit okej men inte något extra. Vid en första strölyssning på den här skivan blev jag mycket överraskad. Mark Eitzel måste fått in någon mycket viktig ingrediens i sin musik för nu talade den direkt till mig.

Vilken ingrediens är det då som musiken fått. Jo, jag skulle tro att det är den lite crooneraktiga knorren på låtarna som passar Eitzel bra. Utan att veta så känns den här skivan också textmässigt mer jordnära. Antagligen tycker alla gamla Mark Eitzel fans inte så, men för mig är I miss you, The blood on my hands och ett par låtar till av sådan kvalitet som jag aldrig hört från Eitzel tidigare.

Årets album 2009 plats 40

Lemonheads - Varshons

Evan Dando har ett melodisinne som inte många har. Det låter oftast så enkelt att snickra ihop fantastiska låtar när man hör honom. Trots att han verkar vara på väg ner i ett drogträsk så har en talang som ännu inte är helt förstört. Den är snarar mer viril än någonsin.

Årets album är i mångt och mycket en skiva med covers. Men Evan Dando får det att låta som Lemonheads. Bara att göra en av mina absoluta favoritlåtar Green fuz är värt en plats på den här listan. Att han sen gör den ytterst bra är förstås en bonus. Och det är inte många som klarar av att sjunga Townes låt Waiting around to die med den trovärdigheten.

Årets album 2009 plats 41

The Ghost of a Thousand - New hopes new demonstrations

En sak som är säker är att det finns massor av musik som man skulle gilla som man inte hört. Hårdrock, punk och hardcore är musik jag kan gilla väldigt mycket men som det inte finns tid och ork att gräva djupare i. Säkerligen skulle det finnas en del att hämta.

Som vanligt har Poison Idea, Fucked Up och The Bronx oftast varit de band som kommit fram när energi behövts. Men faktiskt har också en del låtar av brittiska The Ghost of a Thousand lockat fram urkrafter. Att lyssna på hela skivan i sträck blir lite träligt men det är en väldigt skön kick med några låtar på maxvolym vid rätt tillfälle. Och det kan vara tillräckligt med vissa plattor och jag kan lova att det ger extra fart uppför pliktabacken när Bright lights kommer på.

Årets album 2009 plats 42

Kid Congo Powers - Dracula boots

Tänk att Kid Congo spelat gitarr i Gun Club, The Cramps och The Bad Seeds. Det kan man kalla ett fullvärdigt CV. I år kom hans tredje soloalbum och det är skönt egensinnigt. Det som hela tiden lurar i bakgrunden är en alldeles rätt sorts galenskap. Det är inte svårt att höra vilka band han varit med i tidigare i livet om man säger så. Särskilt drag från Gun Club och The Cramps finns överallt

Nästan alla skivan spår utgår från olika basgrooves. Sedan tar låtarna lite olika vägar men det som hela tiden finns är någon sorts dekadens. Spelar man högt är det nästan spöklikt att lyssna på och det känns som om man reser ur sin kropp som en shaman. Sen finns det även någon mer renodlad popgaragelåt som inte är riktigt lika bra.

Årets album 2009 plats 43

Dinosaur Jr. - Farm

Det är ganska fantastiskt att Dinosaur Jr lyckats så bra på sina två senaste album. Kanske var det så att de behövde Lou Barlow i bandet för få till det igen. Hur som helst så kan det här vara den bästa skiva de gjort. Egentligen lyssnar jag inte alls mycket på den här typen av musik längre men Farm är, när man vill amerikanska gitarrmattor, omöjlig att motstå.

Första gången jag hörde bandet var i radioprogrammet Bommen för sådär 18 år sedan. När Lars Aldman försökte intervjua J Mascis så fick han inga svar. Frågorna möttes mest med små grymtanden vilket så klart egentligen är ett oerhört störigt beteende men är det någon som ska komma undan med det så är det väl just J Mascis. Han låter gitarren sköta snacket och han gör det ännu år 2009.

It's a gas gas gas

Veckans spotifylista finns här

Listan satt lite hårdare inne den här gången. Men när jag väl knäckte koden så var det inga problem. Koden var att börja med världens bästa konsertöppning i nyremastrad utgåva. Aldrig har det riffet låtit bättre. Underbart!

För övrigt sa Ella en dag. "Pappa, kan inte du visa hur du dansar"? Oh, vad kul, tänkte jag först och satte på just låt nummer ett på veckans lista. Men att stå och dansa i vardagsrummet framför sina barn kan ha varit dödsstöten för mina rörelser till musik när andra ser. Det gick inte bra och till och med barnen blev generade, på riktigt.

Det kan var åldern som gör det. Och jag ser redan framför mig när jag blir svärfar någon gång i framtiden, att jag då inte kan dansa alls, utan antagligen spelar luftgitarr framför svärsonen som nog inte riktigt förstår vad som händer samtidigt som döttrarna dööööööör av pinsamhet. Men jag ser lite fram emot det också:)

Årets album 2009 plats 44

Mark Stuart and the Bastard Sons - Bend in the road

Urtypsik amerikans barmusik som fått mig på gott humör många gånger i höst. Så kan man kort förklara vad Mark Stuarts musik går för. Det finns ju massor av den här typen av band men egentligen är det väldigt få som får mig att lyssna mer än en gång. Vad har då Mark Stuart och hans pojkar som inte de allra flesta andra har? Jo, antagligen är det så lät att de har låtarna som håller. Och det svänger!!

Det som är så skönt med den här typen av musik är att den är totalt bekymmerslös. Inte för att texterna inte betyder något (de är precis av de slaget som jag gillar), utan för att musiken skapas utan några som helst glamorösa ambitioner. Det finns ingen ängslighet att vara rätt eller andra helt allmänt hemska idolaspekter som läggs på massor av musik nuförtiden. Och då menas inte bara idol i tv utan alla flanellskjorteband, med lite alternativ uppsyn, som dycker upp i kölvattnet, och blir sämre kopior, på Fleet Foxes och Band of Horses. Nä, så så tar aboslut min rootsmusik med flanellskjorta på Mark Stuarts mer jordnära vis.

Årets album 2009 plats 45

Rosanne Cash - The list

Att göra ett riktigt bra album utifrån enbart covers är bra gjort. Det brukar nämligen aldrig fungera. Oftast är orginalet redan gjort till fulländning så det finns inget nytt att tillägga. Och visst finns det sådana stunder på The List också. Silver wings och I'm movin on går liksom inte att förbättra från Merle Haggard och Elvis Presleys versioner.

Annars så lyckas dock Rosanne Cash att förvalta sin fars lista, över låtar hon ska känna till, mycket väl. Hon överarbetar inte speciellt och det är väldigt skönt att höra att de akustiska stämningarna är genomgående. Countrymusik ska hela tiden ha det i grunden för att lyckas. Det är frappernade att hon kan få en låt som Long black veil att låta så levande och jag har aldrig hört folksången Motherless children mer ödesmättad.

Årets album 2009 plats 46

Yo La Tengo - Popular songs

Undrar hur många av mina årsbästalistor som Yo La Tengo egentligen medverkat på. Det är nog nästan varje gång när de släppt en nytt album sedan början av 90-talet. Bandet dippade lite hos mig efter deras väldigt ointresserade spelning på Sticky Fingers för några år sedan. Men med Popular songs så vinner de tillbaka mitt intresse nästan fullt ut.

Grejen med Yo La Tengo är att de gjort så mycket bra att det är svårt att slå det. Trots att bandet är experimentelt och vill hitta nya vägar så hör man efter bara några sekunder att det är Ira, Georiga och James som spelar. På Popular song finns alla kännetecken. Georgias fantastiska röst, långsamma stämningslåtar, James bakgrundssång och Iras bångstyriga gitarrer. Men det finns även lite nytt, nämligen soulinfluenser. Och det fungerar faktiskt förvånansvärt bra.

Årets album 2009 plats 47

Wilco - Wilco (the album)

Kanske har den här skivan det fulaste omslaget av alla på den här årsbästa listan. Men lägger man det åt sidan så finns det lite annat att hämta. Som vanligt, med mig och Wilco, så är det några spår på deras skivor sticker ut. På den här skivan är det One wing och You and I. Två låtar som har en nerv som hemsöker mig på rätt sätt. I One wing finns den lilla gitarrslingan och i You and I förgyller Feist med sin röst. Båda låtarna har också mycket bra texter av Jeff Tweedy.

I övrigt kan jag tycka att plattan faller lite i glömska. Visst, I'll fight, Solitaire och Country disappeared är bra låtar fast lite ospännande i längden. Vuxet och habilt är inga ord som klingar särskilt positivt i mina musiköron. Men det är lite grann där det hamnar.

Årets album 2009 plats 48

Martin McFaul - Sha la love

På en rätt vårdslös efterfest, tillsammans med kollegorna från posten i Majorna, i början på detta årtiondet så satt Martin McFaul och spelade fina melodier på gitarren. Trots att ljudnivån var hög och drickandet på Marsala och Jeffreys hade nått alltför höga nivårer så trotsade melodierna berusningen. Det är härliga minnen.

I år kom McFauls andra platta och den innehåller just en mängd fantastiska melodier. De känns som man hört dem förut men de har ett eget litet anslag som gör att det inte blir plagiat av det. För det osar mycket 60-tal över allting men det gör det med finess och framförallt kärlek. Den sparsmakade inramningen passar låtarna pefekt och när hela McFaul familjen är med och kompar i Ready to rock så har man skapat en av årets låtar.