Tio meningar om helgen som gått

1. Jag tyckte det var kul att dela in 4 mot 4 och spela boll på Karl Johans plan med fyra engelsmän.
2. Jag slår fast att funkmusik på Nef får min kropp att vilja stå stilla.
3. Jag slår fast att soulmusik på Nef får min kropp att vilja ta glädjeskutt.
4. Jag inser att lyssna på Eldkvarn framåt småtimmarna med två härliga vänner är livskvalitet.
5. Jag är otroligt lycklig över att få vara med och träna ett tjejlag men det kan vara frustrerande.
6. Jag är en väldigt stolt Majornabo och dagens megaloppis i hela Majorna gjorde mig bara säkrare.
7. Jag tycker det var en skräll att Flygande Jakob var helgen godaste maträtt.
8. Jag blev väldigt nöjd när jag slog upp ögonen på söndagmorgonen och insåg att det här kändes ju riktigt bra.
9. Jag är djupt imponerad och rörd över Mats Olssons härliga söndagskrönika om hans gode vän, den i veckan avlidne Lennart Persson.
10. Jag tror att jag aldrig upplevt en lika skön, fantastisk och rogivande söndagseftermiddag som den jag och Ella hade i Azaleadalen.
    

Veckan som gått

Just hemkommen från Jazzå så känns det som en bra vecka. Annars minns jag att det var rejält motigt i måndags. Allmänt hata världen tillstånd infann sig och det tycker jag egentligen inte så konstigt. Världen är inte human alla gånger, snarare motsatsen. Men lite gympa och en söndagkväll på Jazzå kan ändra på det.

----------------------------------------

En anledning till mitt något hängiga tillstånd har att göra med kylan. Jag hatar den. Jämför man med ”riktiga” saker att var sned över så är det självklart en petitess men jag är så less på den. En dröm vore att bara sätta sig i bilen och dra söderut och inte gå ut förrän tempmätaren visar över 15 grader. Det finns vissa som tycker jag lider när jag lyssnar för mycket på Eldkvarn men det är inte sant för jag lider när det är Gbg-kallt i februari.

---------------------------------

Under mitt besök på Ica i Bergsjön han jag se en fyllgubbe som fastnat med bakdelen i sin varukorg och ett ungdomsgäng som gjorde en räd in i affären. Gubben som hade fastnat i korgen och som inte kom loss på egen hand var en syn man aldrig trodde man skulle få se. Det var synd om honom men ändå en syn som framkallar skratt. Han var verkligen helt fast. Hur han än vältrade sig så hade korgen fastnad i ändan på honom. Till sist fick han hjälp.

------------------------------------

Har jag lyssnat på en massa, 18 stycken, myspace sidor med band som ska spela på festivalen South by southwest. Så många att jag snart är frammen vid Blue Aeroplanes. Mycket dålig musik har det varit än så länge men det kan vara nyttigt att lyssna på lite halvskral musik ibland också. Bäst hittills är Asinthe Minds

--------------------------------------

Usch vilken värdelös melodifestivalomgång det var i helgen. Jag slår vad om att varenda låt på de 2000 vinylskivor jag har framme är bättre än de åtta låtar som framfördes i Leksand. Det roligaste var när Ella kommenterade min likhet med Styles Tommy Ekman och Kenta. Hon sa: ”Kolla pappa han ser ju ut som dig när du var liten”, nar Ekman dök upp i 80-tals kollaget. När sen en nerdekad Kenta dök upp i samma kollage sa Ella, ”kolla pappa där är du igen när du blir gammal”. Hiskeligt roligt sagt, tycker jag.

-----------------------------------------

Återigen en vecka med några besök på Friskis & Svettis. Det är något fascinerande och spännande att gympa samtidigt som 80 andra människor. Man skaffar sig snabbt en uppfattning om de man har runtomkring sig. Vad de jobbar med, hur gamla de är, hur frimodiga de är i sängen och en massa saker till. Undrar vilken uppfattning folk får om mig?

----------------------------------------

Allmänna Vägen är en lång rak gata. Som gjord för det som jag ska berätta nu. Nämligen dilemmat om man ska hälsa eller inte hälsa på någon man möter. Visst är det jobbigt när man ser någon, som man vet vem det är men ändå inte vill kännas vid, långt bort och som man obönhörligen kommer att möta. Ska man hälsa eller inte? I veckan hände det att en person kom gående och vi fick ögonkontakt när vi var långt från varandra. Åh nej vad jobbigt kände nog båda. Efter mycket våndande under de metrarna vi hade till varandra så bestämde jag mig tillslut för att hälsa. Precis när det är läge så vänder den andra personen på huvudet åt andra hållet. Snacka om att känna sig förintad. Först har man svalt stoltheten att hälsa på en person man inte gillar och sen väljer den personen högst medvetet att få en spasm åt andra hållet.

-------------------------------------------

Från och med nu kommer jag att lägga upp ett youtube klipp om dagen på bloggen. Kolla in om ni vill. Det är bara bra låtar kan jag lova.

---------------------------------------------

Den bästa musiken i veckan har Alela Diane stått för.

Vecka som gått

Var och varannan vecka kollar jag in om det lagts upp några nya klipp på Townes Van Zandt på youtube. Han är ju den bäste. Den här veckan upptäckte jag en del nytt. Några klipp från en spelning 1993 som låter mycket fint. Townes är fortfarande relativt fräsch och rösten är uttrycksfull och gitarrspelet är bara lite naggat i kanten. Historien om Marie och hennes hemlöse kompis känns bara ändå starkare. Det är en låt som bara kan sjungas av en person som levt ett hårt liv. Sen fanns det även ett nytt klipp från november 1996, knappt en månad innan han dog. Ojoj vad mycket han gick ner sig det sista åren. Han kan inte spela gitarr och sången är som en fyllgubbes. Det är förstås sorgligt att se men ändå är låten Snowin on Raton ett mästerverk.

-------------------------------------

Så kan man konstatera att skitig blues passar bra mycket bättre att lyssna på i fjällen än tjejgrupper från 60-talet. Blues från den varma amerikanska södern har nog faktiskt likheter med det kalla Norden. I övrigt var de fyra dagarna i Hovfjället rätt sköna. En mil i längdspåret varje dag, pulkaåkning, månboots, lite slalom, äggmackor, glädjestrålande barn och en värmande sol är fina minnen.

-------------------------------------

Sxsw (South by southwest) är ju en gigantisk festival i Austin, Tx. Jag brukar dra på mig gigantiska musikaliska projekt. I veckan kom jag på att jag skulle lyssna på alla myspace sidor med banden som uppträder där. När jag kollade närmare att det var 1800 band så borde det varit läge att lägga ner det projektet. Men efter att ha lyssnat på de första bandet A-Alikes och hört riktigt skön hip-hop så är det bara att köra på. Många nya bra upptäckter väntar.

---------------------------------------

Bland det pinsammaste man sett på länge var hårdrockarna i lördagens melodifestival. Låten kan jag stå ut med men bandets uppenbarelse, på scen men framförallt bredvid, gör mig ledsen att ha varit hårdrockare. Visst, några av banden man gillade på 80-talet såg nästan likadana ut men det man såg igår är för mig en parodi, en sorglig sådan. Och till råga på allt så röstades de vidare till finalen.

-----------------------------------------

Fick jag en förfrågan att bli invald i styrelsen till Svensk musikbiblioteksförening. Ett lockande erbjudande men jag tvekar. Jag är verkligen ingen styrelsemänniska fast det är klart att ämnet brinner jag ju för. Hm, måste bestämma mig i början på veckan.

--------------------------------------------

Tog jag som vanligt en lov bland affärerna som erbjuder vinyl runt Stigbergstorget. Några 100-lappar fattigare kom jag hem med ett gäng sköna plattor. Särskilt Mississippi Fred McDowell, lät fantastiskt bra vid en första lyssning.

--------------------------------------------

Transwagon & The Chargers – Gbg, Storan 7 Sins, 13/2 -09

Då var det fredag igen och dags för lite uteliv. Det blev en utmärkt kväll som började bland alla ölsorter på Delirium, fortsatte till en mer gammaldags miljö på 7ans ölhall, sen ett långt besök på 7 Sins, för att avslutas med promenad hem med stopp för en kebabrulle vid Järntorget.

7 Sins förnekar sig inte. Det är ett ställe där man har väldigt roligt. Hur de fyra ”nybörjarna” som var med kände vet jag inte men det fanns de som var svåra att få med sig hem kl 02.45, så det borde ju vara ett gott betyg.

Det spelas så bra musik hela tiden att man nästan inte vill att den ska avbrytas för spelningar. Isf ska det vara för bra spelningar och det var verkligen vad publiken fick i fredags. Först ut var The Charger som spelar instrumental rockmusik i stil med Dick Dale med lite mer punkenergi. Lyssnar man på bandet på nätet är det sådär men live var det riktigt riktigt bra. En halvtimmes partymusik med bra tryck. ”Alla var glada”, som min mor säger ibland.

De låtar med Transwagon som funnits på deras myspacesida har jag hyllat så det var ett uppträdande jag såg fram emot. Deras entré var rätt tuff och lite komisk. De kom inkörande i en gammal sportbil rakt in i lokalen. Ur steg de uppumpade av adrenalin och direkt upp på scenen för att dra igång låten The charger. Det är ändå godkänt att göra så då man brinner för rock n’ roll. Bandet har bytt ljudbild ganska rejält sedan jag såg dem sist för ett år sedan. Den nya distade ljudbilden tillsammans med något som kan liknas vid övertändning var en kombination som blev lite tröttsam. Efter ett tag saknades det nyanser och det som är bandets stora tillgång, sångarens röst, dränktes lite. Att sen samme sångare är lite spännigt störig är ett litet problem. Men ändå är de ett utmärkt rockband från Gbg som jag gillar.

Vecka som gått

Var det 50 år sedan Buddy Holly, The Big Bopper och Richie Valens dog i en flygolycka. Faktiskt en händelse som påverkat hela mitt liv. Dessa tre var nämligen mina tre första favoritartister och de tre första skivorna jag ägde var med dessa. Buddy Holly lyssnar jag fortfarande på regelbundet menas de andra två blir mer sällan. Redan som 7-8 åring var jag totalt fascinerad av deras levnadsöden. Jag försökte förstå vad det stod, på engelska, på skivkonvoluten. Min bror översatte åt mig och om och om igen tittade jag på datumen 3 februari 1959. Jag står i evig tacksamhet till Holly, Valens och Big Bopper. Ert sätt att introducera mig till musik kommer hänga med mig livet ut.

-----------------------------------

Blev veckans roskildesläpp blev Madness och Slipknot. Madness kommer säkert bli en kul upplevelse. Deras musik är ju glädje och dans vilket ska genomsyra de här dagarna så det ser jag mycket fram emot. Slipknot är för mig totalt ointressanta. Som tur är finns det säkert annat att göra på festivalen samtidigt som de maskerade hårdrockarna spelar.

--------------------------------------

Gjorde jag, Ella, Astrid och ett gäng kusiner och kompisar till barnen debut på Melodifestivalen. Vi var på genrepet och det var ganska kul. Visst är det så att man vrider sig plågsamt i stolen över alla falska leenden och den totala helylle-situationen. Men har man gett sig dit får man svepas med i den lättsamma glädjen istället. Och visst kan schlagers vara bra. Jag lyssnar hellre på Hero med Charlotte Perrelli än hundra Animal Collective låtar exempelvis. Bäst musikmässigt var nog Alcazars discolåt och Caroline Af Ugglas soulballad.

-----------------------------------------

Hade jag en våt dröm. Eller heter det något annat för killar? Nåväl, ni förstår vad jag menar. Det är inte ofta man drömmer så, snarare nästan aldrig. Det är många år sedan senast och då var Anna Lindberg, simhopperskan, involverad. Den här gången var det en person jag träffar då och då. Varför just hon hamnade i den här drömmen vet jag inte men det var kul. Som vanligt när man drömmer något kul vaknade jag dock innan det blev riktigt kul. Hur jag än ansträngde mig för att hitta drömmen igen så gick det inte, typiskt, men kanske lika bra ändå.

-------------------------------------

Har jag som vanligt stött på barnens tidigare dagisfröken, från småbarnsavdelningen, som tror att jag talar och förstår franska. Varje gång vi stöter på varandra så utbrister hon i några franska fraser. Hur jag än knäfaller framför henne och förklarar att jag inte kan franska så tycks hon inte fatta det. Så här har det varit sen jag åkte ensam till Paris för några år sedan och det accelererade efter sommarens frankrikevistelse. Det är nästan lite komiskt men också lite jobbigt. Sen har hon en fabläss för att diskutera boken Nils Holgerssons underbara resa också. Fast det är en annan historia. Hon är en utmärkt dagisfröken förresten.

-------------------------------------------

Sökte jag efter skotsk musik som jag inte lyssnat på så mycket innan. Och upptäckte då vilken fantastisk musik Jackie Leven har gjort. Det ska bli underbart att sätta tänderna i hans skivor på allvar.

------------------------------------

Förundrades jag över att inte fler människor blir galna.

-------------------------------------

Tröttnade jag på att höra samma musik på intensivpasset på Friskis & Svettis. Och ändå mer på ledarens ursäkter varför den nya musiken inte var klar. Fast mest störande är att jag fortfarande inte förbättrat mig i övningen ”ligga på rygg och hålla upp benen”. Det var snarare en tillbakagång senast och den långhårige killen som låg bredvid mig tittade hånfullt på mig när han vevade med sina ben utan bekymmer.

----------------------------------------

Kunde jag en gång för alla fastslå att jag känner större släktskap med en avlägsen indianstam i Peru än med personer som jobbar i svenska elektronikaffärer. Ur vilken underjord kommer egentligen sprättarna fram som jobbar i dessa affärer?

------------------------------------------

”Vi drar till fjällen, fest hela kvällen”, eller hur är det Markoolio sjunger. I mitt fall stämmer nog bara inledningen, för det blir ingen fest i fjällen men skön avkoppling i fem dagar, hoppas jag. Sen har jag laddat mp3-spelaren med en massa bra girl-groups från 60-talet och blues från skivbolaget Fat Possum att njuta av när alla andra har somnat.

------------------------------------------

Enda problemet med fjällresan är att jag inte har några bra vinterskor. Jag vägrar lägga 500 kronor på ett par skor jag använder en gång om året. Jag har förgäves letat efter ett par billiga snowjoggers i veckan. På Coop hittade jag de perfekta för 99 kronor men de fanns bara från storlek 43. Mina 39 ½ kände sig ganska vilsna i dem. Det blir till att köra i mina trasiga kängor ett år till. Det funkar nog.

-------------------------------------------

Ett problem till med resan är att jag missar Supersuckers, Justin Townes Earle och hyllningen till Bob Dylan på Jazzå nästa vecka. Däremot kommer jag vara mer laddad än någonsin för lite rockabilly på 7 Sins vid hemkomsten på fredag. Den nya låten, The travellin' kind som Transwagon lagt upp är också kanon.

--------------------------------------------


Två spelningar i veckan som gick

Rodney Crowell & Jenny Scheiman & Will Kimbrough – Gbg, Storan 2/2 -09

Då blev man sådär härligt upplyft av en spelning igen. Även om jag såg fram emot spelningen så är måndagar lite sega att ge sig iväg på. Men tre timmar senare, när jag åter var hemma, fanns det inget som var jobbigt. Rodney Crowell var en mycket bra måndagsmedicin. Will Kimbrough och Jenny Scheinman som agerade förband och även var kompmusiker åt Crowell var också bra(Klicka på Wills namn för att se). Trots att jag hörde deras låtar för första gången var de så klassiskt rotade, på ett bra sätt, i den amerikanska berättartraditionen att de direkt fungerade.

Crowell, vars fyra senaste skivor är alldeles utmärkt amerikansk rootsmusik, levererar den här kvällen en fantastisk spelning på Storan. Det var hög klass på låtar, mellansnack, gitarrspel, medmusikanter och texter. Crowells låtar är fantastiska berättelser och han sjunger dem med inlevelse och pondus. Att inramningen var akustisk passade låtarna fint. Såväl lunga som ösiga låtar varvades. Publiken var med på noterna från första stund. Storan var långtifrån fullsatt, och medelåldern var förvånande hög. Jag reflekterade verkligen hur få i publiken som var yngre än 45. Lite sorgligt att yngre folk som gillar den här musiken och går på spelningar med ”nya” singer-songwriters inte går och kollar in de riktiga mästarna.

När Crowell mot slutet frågar om det är något speciellt vi vill höra på kan jag inte låta bli att ropa Pancho & Lefty, Townes Van Zandt låten som jag vet att Crowell ibland tolkar. Några minuter senare säger Crowell från scenen ”This one goes out to the lad over there” och pekar på mig. Sedan följer en underbar version av låten jag önskade. Livet kan inte bli mycket bättre.

Pete Molinari – Gbg, Pustervik 4/2 -09

Ni som kollar in den här sidan ibland vet att jag hyllade den engelsmans senaste skiva A virtual landslide mycket i slutet av förra året. Mina förväntningar inför hans besök var därför så klart stora. Ganska mycket folk hade tagit sig till Pustervik för att kolla in honom. Lite besviken blev jag då det stod klart att han var där ensam, utan sitt band. Visserligen är hans allra bästa låtar inspelade helt solo men i längden kan ett band göra susen. Och det var precis så spelningen blev.

Molinari har på med sina två skivor redan skrivit en massa fantastiska (den bästa live från Pustervik här) låtar men ännu har han inte riktigt variationen att spela 1 ½ timme solo med akustisk gitarr. Det är aldrig dåligt och det glimrar till ibland men under hans mellansnack förstår man att den som saknar bandet allra mest är han själv. Vilket smittar av sig på oss i publiken som avlägset hör hur låtarna skulle kunna växa ytterligare.

Jämför man med Rodney Crowell spelningen jag var på två dagar innan så märks att erfarenhet gör en hel del. Hur man bygger upp en spelning på bästa sätt det kunde Crowell till fulländningen menas Molinari har lite kvar att lära. Vilket jag är helt säker på att han kommer att göra.

Veckan som gått

Den här veckan är den mest hektiska på hela året. Ena dagen städa och nästa kalas. Släkt, klasskamrater, dagiskompisar, grannar och andra flimmrar förbi under veckan. Men det är klart att det ska firas när barn fyller år. Den här veckan var det Ellas tur. Discokalas för 20 stycken 6-7 åringar var häftigt! Tyvärr ska man ju inte publicera kort på andras barn utan att fråga om lov. Annars finns det några härliga bilder och klipp från discot där jag agerade dj.

----------------

Lediga timmar har gått till återhämtning. Vilket också kan ses på bilden ovan. Efter att ha hackat en massa rotfrukter behövdes några minuters vila. Säkert funderandes över varför man ska jobba 40 timmar i veckan. Det är ju inte klokt egentligen.

-------------------

Roskilde annonserade sitt första band. Coldplay blev det. Det är väl ändå en okej bokning även om de inte är mina favoriter. Men de kan nog ändå bli bra på orangea scenen en ljummen sommarkväll att nynna med i Violet hill.

--------------------

Mer Roskilde. Såg dokumentärfilmen om roskildefestivalen på Filmfestivalen. Filmen var inget mästerverk men det fanns många scener som lockade till att åka dit. Annars var det alltför stor fokus på destruktivitet som tunga droger, förstörelse och ungdom.

------------------------

Ändå mer Roskilde. I ett inlägg nedan spånar jag fritt om de gånger jag varit där. De fem bästa banden och den kuriosahändelse som jag fick i skallen först när jag tänkte igenom respektive år.

-------------------------

Handboll är en fantastisk tv-sport. Finalen idag mellan Kroatien och Frankrike kanske inte var så välspelad men vilken intensitet och vilka satsningar.

----------------------------

Madonna till Gbg. Naturligtvis vill jag se det. Ända sedan man köpte tidningen Okej på 80-talet har hon varit en ständigt återkommande fantasi. Sen kom hennes vågade Sexbok, videon till Vouge och en massa annat som gjorde en tonåring galen. Eller var jag fortfarande tonåring då. Nåväl, Hung up videon var fin den också. Musiken då? Jo, jag gillar den också. En skön modern discokväll på Ullevi i augusti vore kalas. Sen ska man bara få tag i biljett också.

----------------------------

Rodney Crowell och Pete Molinari i Gbg nästa vecka. Blir fint det.

Ny musik i veckan

Franke – Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

Jag hade lite förhoppningar på att deras ”nya” sound man läst om skulle passa mig. Och att jag på så sätt bättre skulle kunna klara av bandets attityd. Men resultatet är ungefär detsamma som efter deras debut. Det hålls så hårt på någon sorts fasad av överlägsenhet och hån att jag inte kan ta in att det stundtals låter bra.

Betyg: 4

Animal Collective – Merriweather post pavillion

Allvarligt talat, hur kan det är vara så hyllat. Jag får inte ut ett enda dugg av detta. Jag har nu försökt att lyssna på deras nysläppta album ett bra tag. Nu ger jag upp. Animal Collectives musik frambringar inget av det jag vill ha ut av musik. De framstår mer som en svår ekvation och matematik var mitt hatämne.

Betyg: 2

The Gourds – Haymaker

Riktigt bonnig countryrock som det säkert spelas liknande på en massa barer runtom i världen i denna stund. Så låter Haymaker. Det finns sympatiska drag i deras Creedence-stämplade dängor men låtarna är för svaga för att det ska fungera på skiva. I en bar i Austin, Tx hade jag säkert njutit för fullt.

Betyg: 4

Neal Casal – Roots & Wings

I dessa tider där det finns ledsyn några timmar om dagen så längtar man efter sol och värme något alldeles fruktansvärt. Kalifornien är ju ett sådant ställe. Neal Casal brukar förknippas med solig amerikansk rock som Jackson Browne och annan drivande bilåkarmusik. Under mina resor längs E6 och E45 kan jag inte säga att Casal har fått mig att drömma mig bort till den amerikanska västkusten men en bit på väg har han ändå fått mig. Skivan är lite lång men plockar man ut de fem bästa spåren så är det ändå sommarvibbar och nedvevade rutor bar hud är bilder som flimmrar förbi i mitt inre.

Betyg: 6

J. Tillman – Vacilando territory blues

Den här mannen är tydligen trummis i Fleet Foxes också. Vid en första lyssning fick jag klara Christian Kjellvander känslor. Rösterna är olika och kanske låtarna också men känslan är densamma. Bra men det finns andra som gör det bättre. Men vid andra lyssningen blev det bättre och Tillmans röst trängde sig på. Bäst är de spår där han spär på musiken med lite elektricitet och Neil Young gitarrer. Då vaknar Tillmans annars lite för reserverade röst till liv.

Betyg: 7

Veckan som gått

Astrid 4 år. Som tur var hade båda barnen tillfrisknat hyfsat till den stora dagen. Vi firade med gourmetmåltiden makaroner och köttbullar. Maträtten som Astrid förstås valde.


Såg jag P3 guld galan i efterhand. Det var en del bra uppträdanden och det var väldigt kul att se Soundtrack of our lives sparka lite liv i sig själva igen. De har sett väldigt slöa ut under några andra framträdanden jag sett det senaste. Men nu var det nästan som i fornstora dagar. Ebbot lufsade inte bara omkring utan det brann i ögonen på honom.


Sålde jag vinylskivor för 1000 kronor som jag köpt för runt 500. Det kändes bra. Men det roligaste med besöket på Dirty Records var konversationen mellan ägaren och hans polare som hälsade på. Vet man det inte så kan jag säga att de två ägarna till Dirty Records är två män i ålder runt 50 som gör saker i slowmotion och har gjort så under de 20 år jag besökt affären. Sköna typer är de. Nåväl, grejen var den att de diskuterade sin krämpor. Polaren som kom in hade ramlat och brutit handen, antagligen på fyllan. Men då kontrade ägaren med att oja sig väldigt över ryggen. ”Oj då, vad har du gjort?” frågade polaren. Svaret var ”Äh, fan jag skulle sätta ut ett par skivor i affären och det bara sträckte till i ryggen”. Det är stor humor och också ett statement över den fysiska statusen på dessa skivhandlarmän. Att han sen behövde ta paus, här han gick igenom mina 25 skivor, och äta en banan så att han skulle orka med var ytterligare bevis.


Ibland, under olika sammanhang, kan det dyka upp frågor typ, vilken kändis tycker du är snygg? Frågan kan vara ställd mer explicit också och vara mer rakt på sak, alltså, vem skulle du vilja spendera en natt med? När jag då någon gång svarat Carolina Klyft har folk hånskrattat åt mig. Men efter idrottsgalan borde väl de flesta ha ändrat sig. Hon lyfte ju den galan till skyarna. Kallurs och alla andra kan gå och gömma sig. För övrigt var Robert Gustavsson väldigt rolig som Per Gessle. När han hånade Klyft, vilket inte verkade roa henne, gjorde det henne bara ännu mer tilldragande.


Äntligen är det ett riktigt svenskt musikprogram på gång. Popcirkus med tre liveartister varje vecka lett av Kristian Luuk och Per Sinding Larsen. Förväntningarna är höga. Som tur är så verkar det bara vara svenska artister för när Sinding Larsen ska intervjua på engelska gäller det att hålla för öronen.


Hände det återigen att jag inte kunde hålla mig från att höra lite livemusik och sitta i en bar i någon timma mitt i veckan. Jazzkvällarna uppe på St George Pub i Masthugget varannan torsdag är extremt mysiga.


Under en promenad, jag springer inte längre jag går, så såg jag redan på 100 meters avstånd att mannen jag skulle möta var en lurig typ. Med all säkerhet skulle han säga eller göra något. Han såg inte direkt farlig ut men att det skulle blir något kändes. Och visst blev det så men det han fick ur sig var en skön strof. Han sa ” You’ll never walk alone” på bredaste göteborgska och gick vidare. Ett leende spred sig på mina läppar.

Intogs en enastående ryggbiff på ett trevligt 25-års kalas i Öxabäck, dansbandsmusiken till trots… Tack Helena!

Eldkvarn – Gbg, Lorensbergsteatern 23/1- 08

Det har hela tiden känts att det här skulle bli en bra kväll. Och visst blev det så. Det finns inget att klaga på. Från uppladdningen på Jamesons Pub, ska man fått ut allra mest av Eldkvarn ska man festa till bristningsgränsen samtidigt, till eftersnacket på Henriksberg så var det mesta på topp.

Eldkvarn spelade nog den mest ösiga spelning jag sett med bandet. Och inte mig emot då det låter så bra. Trots att det var sittande publik så var stämningen precis så uppsluppen som den ska vara en fredagskväll när Eldkvarn står på scen. Många låtar från nya skivan spelades förstås. Men även några mer udda låtar hade repats in vilket var kul. Personligen kanske jag skulle vilja ha ändå mer omkastning av låtlistan och Carla skulle gärna få sjunga lite mer. Men det är en petitess eftersom jag i stort sätt är nöjd med allt de spelar. En mycket hög standard sattes på konsertåret 2009.

Nya skivor denna vecka

Morrissey – Years of refusal

Han fortsätter att leverera skivor av högsta kvalitet. Years of refusal skiljer sig inte så mycket från det spåret han följt med sina senaste skivsläpp. Ganska rockiga gitarrer och trummor som till en början kan låta lite för hårda men så fort man lyssnar på texterna så blir faller man snart in en speciell Morrissey-värld.

Betyg: 8

Bruce Springsteen – Working on a dream

Usch vilket tråkigt sound producenten Brendan O’Brien rattar fram. Det låter så mycket studioprodukt att man undrar om det verkligen är The E Street Band som spelar. Strömlinjeformat är ordet. Det finns några bra låter på skivan men det är ändå en besvikelse. Framförallt skulle man bytt ut de sliskiga stråkarna mot Clarence Clemons saxofon. Så allt hade fått mer liv.

Betyg: 5

Fever Ray – S/t

Karin Dreijer ger ut en en soloskiva. Jag är ingen större fan av The Knife men vid rätt tillfällen är det bra. Fever Ray låter bättre i mina öron. Mörkt malande electronica som får mig att känna något. Det är ledsamt och pulserande i skön blandning. Som gjort för att se på Roskilde i sommar hoppas vi på.

Betyg: 7

Loney Dear – Dear John

Öppningen på den här skivan är magnifik. De första sex spåren är stor popmusik från Emil Svanängen. Det svänger och som textskrivare har han gjort stora framsteg. Hans sätt att bygga musik lager på lager skulle kunna haverera i ett sammelsurium av ljud men istället blir det något egensinnigt som fungerar. Resten av skivan kanske behöver några mer lyssningar men den känns så här till en början som en lite sämre upprepning. Men Loney Dear är helt klart ett av Sveriges absolut bästa band.

Betyg: 8

Laleh – Me and Simon

Nä, Lalehs musik ger mig i stort sett ingenting. Hon och jag klickar helt enkelt inte.

Betyg: 2

Veckan som gått:

Så var det första som kom ur högtalarna efter klockan slagit 24 på nyårsafton Joy Division. Så blir det när man firar in det nya året på Hisingen. A new dawn fades.

Har jag insett att jag gillar Körslaget i år också. Märkligt tycker jag själv när artister som Robert Wells, Snygg-Erik och Magnus Carlsson kanske inte riktigt är min bag. Inte körmusik heller förresten. Och eftersom Gry Forsell verkar vara gravid så är det inte hennes byst som drar heller. Det är något annat. Jag vet inte vad. Kanske bara att se folk så glada.

Har jag sett mer filmer än under hela förra året. Alla har varit bra. No Country for old men, Veronikas dubbelliv, Broken flowers och 2 dagar i Paris är de jag sett.

Har jag kommit att tänka på den man som jag råkade gå efter i höstas. Efter ett tag förstod jag att han hade någon sorts störning. Han hade nämligen som behov att gå på vänster sida om varenda lyktstolpe. Det tog ett tag innan jag fattade men när vi kom neråt Masthuggstorget var det givet. Där stod stolparna så nära husen att han hade mycket svårt att komma emellan. Han fick verkligen göra sig så smal som möjligt för att lyckas klämma sig förbi. Det är bara att hoppas att terapin har hjälpt sedan dess.

Blev det debut på hundmässan. Det visade sig vara en något nördig men trevlig tillställning. Stor ofrivillig komik är det när hussar och mattar valsar runt med sina hundar samtidigt som domare kollar in hundens alla för- och nackdelar. Riktigt komik var det på hundteatern.

Var jag så vimsig att jag fick med mig jobbets telefon hem i fredags. Vilket gjorde att jag fick åka extra till Kungälv i lördags och säkert kommer att bli pikad för det nästa vecka.

Tänkte jag på Bruno K Öijer det första jag gjorde när klockan ringde för den första arbetsdagen efter ledigheten. Efter att ha läst en intervju med honom så tänkte jag nämligen att för honom ringer aldrig någon väckarklocka. Han var vaken på nätterna och sov på dagen. Det verkar underbart.

Blev jag glad för att 7 Sins bokat in Transwagon i februari. Den sköna klubben har bokat lite skrala band framöver men Transwagon var grymt bra som förband till Heavy Trash för snart ett år sedan och deras ny låt på myspace är riktigt riktigt bra. Dessutom spelar de dagen efter jag tillbringat fyra dagar i Hovfjället så suget för party kommer att vara enormt.

Har jag blivit mer och mer irriterad över att min stäckning bröstmuskeln inte ger med sig. Jag vill till de sköna Friskis & Svettis människorna nu.

Blev jag fundersam till en artikel i GP. Den handlade om två tjejer som inte blev insläppta på klubben Push på Avenyn. Enligt vakterna pga av deras tatuteringar men enligt tjejerna för att de var av utländsk bakgrund. Självklart har tjejerna rätt och det är bra att de stämmer klubben men den stora frågan är ju varför de vill gå in där. Vem vill gå in på en klubb där det uttalat står vakter och pekar ut vilka som ska komma in. Människor är konstiga.