Den avslutande delen av Big Sur av Jack Kerouac är den enskilt största läsupplevelsen i mitt liv. Det skedde för några år sedan. Efter det så lät jag Kerouac vara för ett tag. Först nu har jag läst nyöversättningen av Dharmadårarna. Det är en mycket ljusare bok än Big sur. Men för den skull inte ointressant bok. Kerourac mår här bra, han festar (inte destruktivt) och vandrar i bergen. Boken är en storstilad hyllning till livet.Just Kerouacs liv blev i slutändan inte så muntert. Alkoholism och problem att leva upp till sin egen myt gjorde att han till slut inte fick något gjort. De sista åren i sitt liv bodde han med sin mamma i Florida i dekadens.
Per Planhammar har skickligt skildrat Kerouacs sista år i boken Efter honom, syndafloden. Planhammar, en stor dyrkare av beatlitteratur, bygger sin roman på massor av fakta men gör alltså sin egen tolkning av Kerouacs liv. Detta är ett rätt konstigt stilistiskt grepp egentligen. Bengt Olsson har ju gjort samma sak med Johnny Ramone.
Nåväl, Planhammar lyckas faktiskt få mig som läsare att tro på sin berättelse. Trots att man vet hur det slutar så blir spänningen stor. Boken skildrar ju ett rätt sorgligt människoröde. Hur Jack Kerouac skriver På drift i ett enda flöde. Blir en legend, skriver ytterligare ett par fantastiska böcker och sen slutar som en lallande lodare.
Men ingen kan ta ifrån den totala frihetskänslan Kerouac skildrar i sina bästa böcker. Det kan vara eländigt och jävligt men han är fri. Och han kan formulera sina tankar kring detta bättre än någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar