4 av 1001 filmer

Pierrot le fou (1965)

Ibland känner jag mig trist. Den känslan infaller särskilt ofta när jag ser på film. Jag har väldigt svårt att gilla något som är ologiskt, overkligt eller teatraliskt. Det gäller oavsett filmgenre. Jag blir störd på mig själv när det blir på detta sätt och jag försöker hitta andra ögon och andra infallsvinklar att se filmerna på. Tyvärr lyckas jag sällan.

Som ni förstår så är Goddards film Tokstollen en sådan film. Jag stör mig på så mycket att jag omöjligt kan gilla den. Varenda replik är så poetiskt tillrättalagd att det känns löjligt. Det är möjligt att jag skulle gilla det om jag skulle läsa det men i detta format klarar jag inte av det.

Den grundläggande handlingen i filmen handlar om hur Ferinand (Pierrot) och Marianne ger sig av från sina vanliga liv. De åker planlöst omkring och i deras väg händer det mycket absurt. Död, romantik och rån är några saker som följer deras väg. Filmscenerna är fragmentariska och inte alltid lätta att förstå. Det är egentligen intget fel med det. En av mina absoluta filmer, Sånger från andra våningen, har ju dragit detta till sin spets.

När jag ser en sådan här film förstår jag på något sätt varför det är musik och litteratur som är mina medier när jag vill ha något djupsinnigt eller bara underligt.