Farväl Falkenberg

Hmm, vad ska man säga mer än att det är svårt att säga om filmen är bra eller dålig. Eller man kan säga att filmen är svårbedömd fast den är ganska bra. När jag tänker tillbaka på filmen finns det hela tiden två sidor av allting. Inget är självklart.

Att se filmer som är annorlunda och som inte innehåller några kända skådespelare kan både vara lyckat och bedrövligt. Sånger från andra våningen är en av mina favoritfilmer menas t.ex. de båda Goddard filmerna jag nyss sett jag inte gillat alls. Båda dessa filmer kan väl betäknas som ickevanliga. Farväl Falkenberg är ingen vanlig film och precis som Gitarrmongot för några år sedan så gillar jag det fast jag stör mig samtidigt.

Filmens handling om fem barndomskompisar från Falkenberg som av olika anledningar blivit kvar i staden är en bra ide att bygga på. Tillvägagångssättet att få det att se ut som en dokumentär mer än en film kan funka. Man kan nästa säga att det funkar för bra. För fast man vet att det är en film så är scenerna så ofilmiska och dialogen så dokumentär att hjärnan inte riktigt hänger med. Särskilt som filmen är uppbyggd väldigt mycket kring enskilda scener. Är scenerna så bra som när två äldre män sitter på puben och för ett samtal om hur illa det är om Falkenbergs fotbollslag inte slår Sylvia så går det utmärkt. Men är det scener där två killar är ute i skogen och välter träd går det mindre bra.

När jag var som mest fundersam, på ett negativt sätt, om filmen så händer det plötsligt något. När en av killarna helt plötsligt gör det oväntade i slutet av sommaren så byggs det på ytterligare en dimension till filmen. Det är då man känner något, det är då man förstår och kan känna igen kompisgemenskapen, det är då skådespelarna, eller vad man ska kalla dem, visar prov på bra skådespeleri och det är då filmen lämnar ett bestående intryck.