Mattias Kling – Only young twice, historien om Europe
Ibland gör man oväntade val. Som att helt plötsligt läsa en bok på 400 sidor om Europe. När Europe släppte The Final Countdown 1986 så var jag 14 år. Då var jag hårdrockare. Det var det som gällde. När jag ser vilka album som släpptes det år kan jag konstatera att de jag diggade mest var Master Of Puppets med Metallica, The Ultimate Sin med Ozzy och Mechanical Resonance med Tesla. Sen var naturligtvis band som Motley Crue, Kiss, AC/DC och ett gäng till ständigt aktuella.
Jag köpte eller möjligtvis fick också The Final Countdown. Det känns inte som exemplaret är jättetummat när jag plockar fram det idag. Men självklart lyssnade jag på plattan en del. På den tiden hade man ju inte så många plattor att växla mellan heller. Faktum är att jag mest lyssnade på Europe på video. En konsert från deras turné 1986 filmades och sändes på Svt nästan direkt. Jag minna att jag gillade den rätt mycket.
Många av de gamla hårdrocksskivorna spelar jag fortfarande då och då. Men jag tror faktiskt inte jag spelat The Final Countdown skivan i ett svep sedan 1987. Men självklart var det dags igen nu när jag läste boken. Även efterföljaren Out Of This World, som jag också äger, spelades i sin helhet.
Hur låter det då idag 27 år senare? Jo, det är ganska lätt att förstå hur The Final Countdown plattan blev en sådan succé. Det är oerhört fastklistrande låtar. Och det var nog ett vinnande koncept att vräka ut alla starka låtar först. Titellåten öppnar, sen kommer Rock The Night, sen superballaden Carrie. Självklart är det mumma för den komersiella och tillrättalagda hårdrocken. Även övriga låtar på a-sidan är starka. Rockarna Danger On The Track och Ninja är bra. Öppningslåten på b-sidan är Cherokee vilken förstås också är som klister. Sen undrar man vad som händer. De övriga fyra spåren på b-sidan känner jag inte igen. Det är inte så konstigt för de är rätt dåliga. Time Has Come är verkligen ett pekoral och de övriga inte mycket bättre. Hade man klämt in ett par av dessa låtar på a-sidan hade nog en del tröttnat.
Jag hade för mig att plattan Out Of This World hade något som var rätt bra och lite svängigt. Men oj så fel jag hade. Förutom Superstitious så hade jag stora besvär att orka mig igenom låtarna. Det är helt klart föståligt att den inte blev den succé som skivbolaget ville. Trötta ballader och försök till lite funkigare rock fungerar inte alls. En skiva som jag helt säkert aldrig kommer att lyssna på mer.
Varför läste jag då boken. Jo, kanske mest för att försöka ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag och minnas tiden så som den var under mitten av 80-talet. Och även för att Europe har min fulla respekt. Joey Tempest verkar vara en person med integritet och framförallt så har han alldeles säkert en stor kärlek till musiken. Av det jag hört från deras comebackplattor på senare år så är det inte så pjåkigt men inte så jättekul heller. Det låter väl ändå lite mer tidlöst och moget. När låten New Love In Town kommer på radion höjer jag volymen.
Vad ska man då säga om sjävla boken. Sådär, han gör ett okej jobb Mattias Kling men eftersom inga av medlemmarna i bandet ställt upp på nya intervjuer så blir det lite rumphugget. De gamla journalisterna från Okej, Anders Tegner och Jörgen Holmstedt, har en del roliga historier att delge dock. Och själva historien om hur ett gäng kids från Upplands Väsby kan toppa listorna världen över är faktiskt rätt häftig.
Många av de gamla hårdrocksskivorna spelar jag fortfarande då och då. Men jag tror faktiskt inte jag spelat The Final Countdown skivan i ett svep sedan 1987. Men självklart var det dags igen nu när jag läste boken. Även efterföljaren Out Of This World, som jag också äger, spelades i sin helhet.
Hur låter det då idag 27 år senare? Jo, det är ganska lätt att förstå hur The Final Countdown plattan blev en sådan succé. Det är oerhört fastklistrande låtar. Och det var nog ett vinnande koncept att vräka ut alla starka låtar först. Titellåten öppnar, sen kommer Rock The Night, sen superballaden Carrie. Självklart är det mumma för den komersiella och tillrättalagda hårdrocken. Även övriga låtar på a-sidan är starka. Rockarna Danger On The Track och Ninja är bra. Öppningslåten på b-sidan är Cherokee vilken förstås också är som klister. Sen undrar man vad som händer. De övriga fyra spåren på b-sidan känner jag inte igen. Det är inte så konstigt för de är rätt dåliga. Time Has Come är verkligen ett pekoral och de övriga inte mycket bättre. Hade man klämt in ett par av dessa låtar på a-sidan hade nog en del tröttnat.
Jag hade för mig att plattan Out Of This World hade något som var rätt bra och lite svängigt. Men oj så fel jag hade. Förutom Superstitious så hade jag stora besvär att orka mig igenom låtarna. Det är helt klart föståligt att den inte blev den succé som skivbolaget ville. Trötta ballader och försök till lite funkigare rock fungerar inte alls. En skiva som jag helt säkert aldrig kommer att lyssna på mer.
Varför läste jag då boken. Jo, kanske mest för att försöka ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag och minnas tiden så som den var under mitten av 80-talet. Och även för att Europe har min fulla respekt. Joey Tempest verkar vara en person med integritet och framförallt så har han alldeles säkert en stor kärlek till musiken. Av det jag hört från deras comebackplattor på senare år så är det inte så pjåkigt men inte så jättekul heller. Det låter väl ändå lite mer tidlöst och moget. När låten New Love In Town kommer på radion höjer jag volymen.
Vad ska man då säga om sjävla boken. Sådär, han gör ett okej jobb Mattias Kling men eftersom inga av medlemmarna i bandet ställt upp på nya intervjuer så blir det lite rumphugget. De gamla journalisterna från Okej, Anders Tegner och Jörgen Holmstedt, har en del roliga historier att delge dock. Och själva historien om hur ett gäng kids från Upplands Väsby kan toppa listorna världen över är faktiskt rätt häftig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar