I lördags blev det last call for alcohol. Allt ballongviftande i melodifestivalen gjorde mig deprimerad. En whisky ledde till en annan och så blev det helt plötsligt Soulastic på Pustervik. (Tusan vad man saknar gamla lokalen). Det blev party som avslutades med ett kebabköp på Järntorget.
Handlaren bakom disken fick ihop kebaben, som förresten fortfarande ligger oäten i kylen, och varnade mig för poliser.
- Vadå, sa jag
- Jo de är ute och tar folk som cyklar berusade och jag såg att du hade cykel utanför, var det inte så? sa han
- Visst det är min cykel, sa jag
- Jag tror nämligen du ligger i farozonen för rattfylla, skrattade han.
Kul för han att skämta på min bekostnad. Nu var vi ensamma i hans lilla gatukök så det var inga problem. Hur som helst har jag verkligen inte festat mycket 2013 (förutom i London). Men jag har heller inte löptränat vilket det här inlägget skulle handla om. För nu är det bara knappa 3 månader till Gbg-varvet. Så det är hög dags att dra igång.
Så idag fick det bli ett långpass för att känna på det. Runt broarna och ca 15 kilometer i fantastiskt väder var som en uppenbarelse. Just det, det kan vara så härligt att springa. Och efter tips från Markus Torgeby förra veckan så behöver man inte ta ut sig max varje gång man är ute. Något jag egentligen har svår för att inte göra men som samtidig gjort att jag dragit mig för att snöra på mig skorna.
2-3 pass i veckan fram till mitten av maj borde man väl kunna få till. Då ska det nog gå att komma under 1.40 i år också. Men man ska inte förringa att åldern börja spela in. Det märks i allafall när det gäller stelheten efter passen. Det är ta mig tusan svårt att ta sig upp ur fåtöljen kvällen efter ett pass. När detta började för några år sedan kunde man skämta om det nu är det mest sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar