Pushing My Wheel Of Love

Nick Cave and The Bad Seeds – London, Her Majesty’s Theatre 10/2-2013

Det är ändå rätt mycket som står på spel när man köpt en biljett för 500 kr, en flygresa för 1600 och hotell för 3000 kronor. Man vill gärna att huvudanledningen för resan ska bli bra. Nu hade jag haft en suverän utekväll dagen innan och ett par härliga dagar på London gator men jag kände faktiskt att förväntningarna var jobbigt höga.

Jag kände mig som Oliver Twist när jag slog mig fram i det snöblandade regnet mot teatern. Folk hukade och skyndade sig för skydd. Väl inne på teatern så var tidsandan ungefär densamma. De röda draperierna och dekoren andades gammalt. Inte lika gammalt men ändå några år på nacken har John Lee Hooker. Det var musiken som bandet valt att ha innan det började. Den fick mig helt klart att vilja plocka fram mina bluesskivor igen. Ett glas vin kostade 8 pund. De tänkte inte på att vi Nick Cave fantaster kanske inte har lika mycket pengar som de som går på The Phantom Of The Opera som spelas på denna teater övriga dagar i veckan.

Läget var ju lite annorlunda när bandet kom in på scen. Push away the sky, nya skivan, släpps först om en vecka. Ett par låtar har släppts och precis dagarna innan fanns albumet för streaming på Guardians hemsida. Jag vågade inte att lyssna på det mer än några korta små snuttar. Tänk om det inte låtit så bra. Det lilla jag hörde gjorde mig ändå lugn.

Nåväl, bandet räknar in och We No Who U R startar. Publiken sitter helt tyst, vi är 1200 i lokalen. Nick kliver fram till mikrofonen och tar ton och man förstår direkt att det här kommer bli bra. Dock är ljudet lite lågt. Det kommer att ändras senare. Wide lovely eyes och Water’s edge följer. Bra låtar där det framförallt är Caves sång som imponerar. Melodierna är inte de allra starkaste utan det är rösten och stämningen som imponerar till en början.

Om det var bra till en början så är det i Jubilee street det händer. Som jag skrev var volymen lite låg i början men man hade bara väntat på att sätta in stöten. Redan från starten av Jubilee street är det högre,  Jim Sclavunos trummor smattrar mer, Martyn P Caseys bas mullrar mer och Warren Ellis gitarr gnisslar mer. Ni som hört låten vet att den stegras efter ett tag. Och det är precis vad som händer inne på Her Majesty’s Theatre. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det liksom exploderar. Volymen höjs  tio snäpp, bandet, kören och ståkarna blir till något utöver musik.  Jag erkänner, jag bölade som ett barn. De sista fyra minuterna av låten är bland det bästa jag kommer få uppleva i hela mitt liv. Helt säkert.

Någon i publiken filmade. Bra bildkvalitet. Men ljudet saknar den rätta basen. Ändå ett grymt minne att någon spelade in.


 

I någon sekund tänkte man hur ska man gå vidare från detta. Men låten Mermaids tog mig snabbt vidare. Den innehåller skivan vackraste melodi som med hjälp av stråkarna och kören blev så vacker så vacker.  Även nästföljande låt We real cool är en väldigt fin låt. Sen kom mellanspelet Finishing Jubilee street.

De två avslutande låtarna på skivan är helt olika varandra men båda underbara. Higgs Boson Blues är ”en störande lång sång” som Nick själv sa. Det kan den nog bli på skiva efter ett tag men att höra den första gången live var en upplevelse. Det var ungefär som förmusiken med John Lee Hoooker nu togs ett steg vidare. In i 2010-talet. I låten nämns både Hannah Montana och Robert Johnson på ett svavelosande sätt. Så ska en blueslåt låta 2013. Titelspåret avslutar första delen av spelningen. En så fin och sorglig låt som stämmer så bra på det mesta här i livet.

Med Push The Sky Away har Nick gjort en skiva som helt klart är något extra. Textmässigt är den egentligen inte så direkt som jag brukar vilja ha honom. Här finns ingen Into your arms eller Lie down here and be my girl. Här är Nick åter mer iakttagande och lös i konturerna. Men med hjälp av Warren Ellis så har han skapat en så stämningsfylld musik att man mer än gärna själv fyller i med alla känslor på en och samma gång.

Konserten var inte slut med detta. Utan nu fick vi en 10-låtars kavalkad från tidigare skivor. Helt underbart att sitta och bara ta emot detta även om jag väldigt gärna bytt ut ett gäng av de brötiga låtarna mot lite mer lugnt. I nio fall av tio är Nick så mycket bättre när han håller musiken lugn.

Det tio låtarna och deras betyg:

From her to eternity 4 (ett extra plus för Warren Ellis galna dirigerande av stråkarna)
Red right hand  3
O Children 5 (Kören, som mest bestod av barn, kom till sin maximala rätt här)
The ship song 5 (En av hans bästa låtar så klart.. Jag smygfilmade lite med telefonen i knät. Absolut förbjudet att filma så jag vågade inte hålla upp den. Dumt och bli utkastad)



Your funeral my trial 4
Jack the ripper 2
Deanna 2
Love letter 5 (Efter två låtar jag inte gillar något vidare så sänkte han mig med denna)
The mercy seat 3
Stagger Lee 4 (Tur att barnen i kören lämnat scenen när texten lades ut här)

Jag läste tre engelska tidningar där konserten var recenserad dagen efter (fotot på Nick är från Evening Standard). Den fick högsta betyg i alla tre. Av mig får först delen också full pott. Sen får andra delen 4 av 5 då jag så gärna skulle bytt ut en handfull låtar. All in all var det förstås en fantastisk kväll. Pengarna som räknades upp i början av denna text kunde inte ha använts på ett bättre sätt.