Precis lika mycket som jag älskar hög musik älskar jag tystnaden. Tyvärr befinner jag mig i ett totalt vilset mellanmjölkstillstånd där inget av det fungerar. Saknaden efter att kunna stå på en rockkonsert, eller kunna spela hög elektronisk musik i lurar, så det känns genom hela kroppen är enorm. Men jag måste säga att saknaden efter tystnaden är ändå större, den är monumental.
Dessvärre ser jag chansen att sitta på en stubbe i skogen, eller stå vid en stilla sjö, eller att ligga i sängen efter en skön stund, eller att stanna i längdspåret och kolla på rimfrosten, och endast ackompanjeras av mitt egna hjärtslag förbi.
Visserligen blev det avsevärt bättre efter att vaxproppen togs ut i början av månaden och jag kan faktiskt oftast somna utan att ha på bakgrundsmusik. Men ändå, det är en grym åkomma att ha tinnitus. Den gamla klyschan att det inte ens är något man önskar sin värsta fiende stämmer bra här.
Jag önskar jag kunde skylla på någon annan men så är nog inte fallet. Allt mitt slarv med hörselproppar har nog tagit ut sin rätt. Symptomen har funnits i många många år men hållit sig relativt lugn sedan den vedervärdiga sommaren 2001. I höst kom det krypande igen och jag kände det. Nya öronproppar inhandlades. Problemet var bara att de försvann all världens väg under ett stagedive(där jag kunde brutit nacken så varför egentligen klaga) till The Bronx. Det var den 12 december. Antagligen sista dagen jag kunde njuta av tystnaden. Men det var en grym spelning vilket man kan se nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar