Sorgearbete

Det var någon som frågade lite lustigt om hon skulle beklaga sorgen när Casiraghi dog. Herregud, den personen vet inte hur mycket man kan älska ett djur. Det har gått lite över 5 månader sedan Cassi lämnade oss och jag mår fortfarande dåligt av det. Jag saknar henne varje dag och särskilt då jag kommer hem från jobbet. Den här veckan när övriga familjen är i fjällen har det varit hemskt.

Att djur dör vet man när man skaffar dem men det lindrar inget när det väl händer. Och jag känner mig som en sådan stor svikare när jag åkte med henne till veterinären sista gången. Jag fick gå in i någon sorts autopilot roll för att kunna utföra det men tankemässigt var jag ju förstörd. Att åka med någon man älskar så mycket för avlivning kommer garanterat vara  bland det värsta jag någonsin kommer att göra. Och även om hon var obotligt sjuk så hade hon nog inte speciellt ont just då. Hon blödde från ett sår på magen men hon var pigg.

Och det stora sveket var naturligtvis att jag inte klarade av att vara kvar i rummet när hon fick sprutan. Det gick bara inte. Jag kunde inte se henne i ögonen samtidigt som hon dog. Kanske hade det varit bättre för mitt efterarbetet och framförallt hade det självklart varit lugnare för henne. Men jag klarade det inte. Istället åkte jag till Röda sten och tittade ut över havet vilket mitt i eländet var vackert.

Att sen hämta henne och se henne inlindad i en handduk i sin korg var fruktansvärt. Att bära denna korg med henne i, fortfarande vägandes lika mycket, men livlös och död var nog det värsta. Jag känner fortfarande olust kring detta väldigt ofta. Att gräva en grav i Grebbestad gick ändå rätt så bra. Det var dock mycket otäckt att hon redan blivit stel och att handduken kring henne lossnade så jag såg hennes döda ögon. Något jag verkligen hade velat slippa men det var nog mitt straff för jag inte var med i dödsögonblicket.

Fast det fortfarande är jobbigt tänker man så klart ofta på all den glädje hon gav oss. Hon må ha varit skygg för alla andra men i stort sett varje kväll i nästan 16 år låg vi som på kortet ovan. Det är klart att saknaden är enorm och att den aldrig helt kommer att gå över när man hade det så.