Yeeeeessssssss!!!!!!!!

Nick Lowe & Geraint Watkins - Trädgårn, Gbg 31/1 2012

Faktum är att jag är lyrisk. Nick Lowe en tisdagkväll är precis allt man kan begära. Han behärskar genrerna rock, pop, singer-songwriter, crooner, rockabilly och är på det en fantastisk låtskrivare. Lowe är allt i en enda person. Hans texter säger precis allt om mitt liv.

Det är nästan två månader sedan jag drack mer än två öl på en kväll. En kväll som denna skulle jag kunna sluka hela världen. Så bra var den. Uppladdningen skedde såklart på 7:ans ölhall. Redan där var känslan god att det skulle bli en bra kväll. Väl framme vid Trädgårn ser jag Gerain Watkins stå och röka vid sidoingången. Det finns inget att tveka på. Hans skiva In a bad mood från 2009 är en de viktigaste nutida skivorna för mig. Jag gick fram och tackade honom för den. Han blev påtagligt glad och vi snackade en stund. En ny skiva med Geraint är nästan färdig och kommer under året. Dagens bästa nyhet.

Geraint gick några minuter senare upp på scenen som uppvärmningsakt. Ensam med sitt piano fick han alla på gott humör. Mig fick han till tårar. Jag älskar den mannens känsla och röst.

Så fort Nick Lowe tagit ton förstod man att det skulle bli en kväll att minnas. Jag älskade varenda stund. Han har så många låtar att välja bland att det blev bra hela tiden. Sensitive man, I live on a battlefield, What so funny about peace love and understanding, I read a lot, Cruel to be kind, Only a rose, Raining raining, What lack of love has done och alla andra gav mig verkligen gåshud.

Med sig hade Lowe samma band som när jag såg dem i London i somras. Skillnaden var att nu kunde man stå mitt framför scenen. Den skillnaden gjorde massor. Musiken blev högre och hela upplevelsen blev bra mycket mer intensiv.

Det är alltid viktigt att avsluta en spelning bra. Nick Lowe är rutinerad och vet om det. Som extranummer blir det två oerhört sväninga rockabillylåtar. Den bästa liverockabilly jag hört någonsin faktiskt. Båda låtarna är ca två minuter långa och svänger som Billie Lee Riley gjorde 1956. Som allra sista låt får vi en akustisk version av Allison. Det är magi.