När jag köpte Ride The Lightning visst jag inte om jag skulle våga spela upp den för syrran. Jag var absolut tvungen att hoppa över inledningsspåret Fight fire with fire. Det var för hårt och våldsamt. Tänk om familjen tvingar mig att lämna tillbaka skivan. Så tuffa var Metallica när de kom fram. I alla fall i min värld.
Ett par tre år senare stod jag i Frölundaborg och såg bandet för första gången. Det var den 13 september 1987. Efter tidigare har varit på Kiss, Motley Crue, AC/DC och några fler hårdrocksband så var detta en ny upplevelse. Efter den magnifika intromusiken så dundrade de igång med Battery. Snacka om att bli överkörd.
Från mitten av 80-talet och fem sex år framåt så var Metallica helt klart ett av mina favoritband. Jag gillade de andra banden i The big four också men inte alls lika mycket. Slayer har ett gäng låtar som krossar men jag har väldigt svårt för det bandets gitarrsolon. Megadeth har en sångare som kraxar och Anthrax var närmast lite putslustiga. Metallica stod över dem med bred marginal.
1991 kom The Black album. Metallica blev ett namn för den breda massan. Vilket man förstår när man hör skivan. Borta är nästan allt det som fram tills dess känts farligt och nytt. Men för den skull är The Black album förstås en klassiker. Snacka om hårdrockshits.
Efter det tog väl ändå det roliga slut. Tiden blev en annan både för bandet och mig. Deras andra skivor under 90-talet kändes då ointressanta. Ser man tillbaka på dem idag finns det ändå ett gäng bra låtar. Covern på Turn the page är exempelvis fantastisk. Helt klart en av de allra bästa bilåkarlåtarna man kan få på när man zappar mellan hårdrockskanalerna.
Deras två senaste skivor St Anger och Death magnetic känns inte så jättekul. Men det ska sägas att jag inte lyssnat mycket.
Nu kommer Metallica till Roskilde i sommar vilket är mycket välkommet. Dels saknade någon stor magnet som kunde locka mig till orangea scenen. Dels känner jag verkligen för att både bli nostalgisk och se ett band som förhoppningsvis släpper lös en hitkavalkad. Det är inte varje dag man gör det.
Och eftersom Metallica var med och formade mig under typ 5 viktiga år så är jag skyldig dem att stå långt fram och hytta med näven och sjunga med. Gör de en exklusiv europaspelning på Roskilde är de värda all beundran.
Metallicas första fem plattor (plus cover epn) är alla riktigt bra. Det finns väldigt få låtar på dem som jag hoppar över. Sen finns det förstås ett gäng favoriter. Totalt fick jag det till 16 femstjärninga låtar från Metallica. De är: The four horsemen, No remorse, Seek & destroy, Ride the lightning, Fade to black, For whom the bell tolls, Creeping death, Master of puppets, Welcome home (sanitarium), Blackend, Enter sandman, The unforgiven, Nothing else matters, Turn the page, Blitzgrieg, Breadfan
Finns att lyssna på här
Och sist men inte minst så är Metallica ett av de mest geniala bandnamnen i rockhistorien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar