Anteckningar från ett maratonlopp

Start: 14.00
Mål: 18.04

Mellan de två klockslagen ovan utkämpades en lång kamp. En kamp som jag de första 2. 45 timmarna hade under kontroll. Sedan kom det inte en vägg framför mig utan mer en rejäl bakfylla. Så kändes det nämligen när jag sprungigt 32 km. Ni som varit bakfulla förstår att det inte är särskilt kul att springa då. Kroppen vill bara lägga sig i en säng och helst ensam. Tyvärr så befann jag mig i Rålambshovsparken i Stockholm bland andra maratonlöpare och en ganska stor publik som försökte heja på. "Kom igen, det är inte långt kvar" och annat nådde mina öron. Min replik kunde varit "Lägg av, ska jag spy på dig eller?

Under den här gångturen resonerade jag ömsom fram och tillbaka ungefär så här. Ibland gick tankarna så här; 7 km till mål, det är ju ungefär som att gå hemifrån till Avenyn och tillbaka, det måste väl gå. Sen for tanken iväg så Här; 7 km till mål det i det här gångtempot kommer att ta en bra bit över en timme. Så länge står jag inte ut.

Under den här gångturen försökte jag ungefär var tvåhundrade meter att börja springa. Alltid med resultatet att magsyran stod mig upp i halsen. Tanken på att det kanske skulle bli bättre om man väl kräkts fanns där. Men jag har fått för mig att det enbart känns bättre när man kräkts när man är sjuk på riktigt. Vid bakfylla hjälper det inte att kräkas. Så resonerade jag i alla fall. Det verkade heller inte så kul att ställa sig bredvid någon och kasta upp.

Efter mina många upprepade försök att återuppta löpningen började jag misströsta men så plötsligt gick det. Långsamt långsamt kunde benen börja röra på sig igen utan att magen började göra väsen av sig. Då var det ungefär 4,5 km kvar och hoppet kom tillbaka. De sista kilometrarna gick riktigt bra. Kroppen var förstås trött men det var så oerhört skönt att känna att det enda man behövde koncentrera sig på var att lyfta benen. Magen var inte ett stort problem längre.

Som ni förstår är det de sista 12 kilometrarna som lämnat mest intryck. De första 30 var varma på grund av värmen men annars var de faktiskt också väldigt underbara. Banan är ju superfin och känslan av att vara ute på sitt första maraton var härlig. Tempot var behagligt, vattenstationerna många, solhatten satt bra och vyerna fina. Det är sådant man också ska komma ihåg.

Känslan nu någon dag efter är att det var en riktigt kul upplevelse med förskräckliga inslag. Sluttiden 4.04.42 var och är en besvikelse. Under 4 timmar hade jag ändå hoppats på. Om inte träningen tagit sådan tid skulle jag redan nu sagt att jag skulle göra det igen. Nu får jag nog behärska mig lite och tänka efter om det inte finns roligare saker att göra istället. Å andra sidan har inga av mina tidsmål med löpningen uppnåtts än. De är under 40 min på milen, under 1.30 på halvmaran och under 4 timmar på maran.

Jag vet att det krävs en hel del träning för att jag ska nå målen och jag dör bara marginellt olyckligare om jag inte uppnår dem. Vi får se om denna marginella skillnad gör att jag springer vidare.