Frihamnspiren 10/8-06

Detta år slår alla rekord att gå på kalas-evenamang. Frihamnspiren är egentligen väldigt motbjudande som konsertställe men den lilla båtturen med Älvsnabben är ändå trevlig. För övrigt första gången jag utnyttjar Älvsnabben under mina dryga sex år som göteborgsbo.

Eftersom spelschemat är ändrat så kommer vi precis när Henrik Berggren ska spela. Att framföra Broder Daniels låtar solo med akustisk gitarr visar sig vara ganska enformigt. Den senaste Broder Daniel skivan gillar jag verkligen och det är låtarna därifrån som klarar den musikaliska förvandlingen bäst. Ändå är det egentligen bara titelspåret Cruel town som får mig från att tänka på annat.

Howe Gelb är sån där snubbe som har mycket cred bland musiker. Jag vet inte varför jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna på honom. Jag har förstått att det är något som inte passar mig. Det visar sig också vara sant. Problemet med Gelbs ökeninsperarade gryta av blues, country och rock är att han i nästan varje låt måste krångla till det. De låtar han gör med ett dirket anslag är bra men de är för få. Det finns ganska stora likheter med Jim White fast där hans organilatet känns äkta så känns Gelbs lite påklistrad.

Det fanns en anledning till varför jag drog mig till Frihamnspiren ikväll. Det var Mark Lanegan. Han fanns med som gästartist under Twilight Singers spelning. Twilight Singers som är den förre Afghan Whigs sångaren Greg Dullis nya band. Afgahn Whigs gjorde några bra plattor i början av 90-talet och likheten mellan banden är ganska stor. Jag har alltid tyckt att Dulli har en aura av farlighet över sig. Hans röst och utseende utstrålar något som jag nästan kan bli rädd för.

Spelningen är av det slamrigare slaget men ganska bra. Sologitarristen som är med förstör dock några låtar med en gitarr som låter alltför mycket hårdrock. Dulli låter klar bäst i de lite lugnare låtarna där man även kan höra texterna bättre.

Mark Lanegan kommer in och gästspelar på tre låtar. Vad ska man säga. Hans röst är oslagbar. Live with me, In the pines och Sideways in reverse gjorde cykelturen hem lättare. Han såg även ut att må lite bättre mot de gånger jag sett honom tidigare. Roskildespelningen med hans gamla band Screaming Trees 1992 var minst sagt kaotisk. Om någon blir intressrad av att lyssna på Lanegan tycker jag genast att man ska införskaffa, eller ladda ner, hans skiva I'll take care of you. Hur bra som helst.