Walk the line

Då har man äntligen sett filmen om Johnny Cash. Precis som i en annan musikfilm, 24 hour party people, så blir det ibland obekvämt jobbigt när skådespelare försöker spela någon känd musiker. Här lyckas dock Joaquin Phoenix för det mesta väldigt bra. Värre är det med de som spelar Jerry Lee Lewis och Elvis Presley. Att man har en skådespelare som är så olik Elvis är väldigt konstigt och störigt, tycker jag. Det tog säkert 10 minuter efter Elvis-scenen innan jag kunde koncentrera mig på filmen igen.

Annars gillar jag filmen men den berör mig aldrig riktigt på djupet förutom i början när Johnnys bror råkar ut för sågolyckan. Trots att man förstod vad som skulle hända så var det hjärtskärande. Även om Johnnys pappa och fru Viv inte var speciellt stolta eller lyckliga över Johnnys framgångar så kändes de lite väl sterotypa. Kärlekshistorien med June Carter är ju själva huvudhistorien i filmen men jag tycker att den skildras lite slapphänt. Felet är egentligen inte att man vet hur det slutar men bara för att man vet skulle det kanske behövts extra närvaro i några scener. En närvaro som jag saknar.

Detta blev en ganska negativ recension av en film som jag tyckte om men som inte riktigt var så bra som jag trodde. Lyssna på Johnny Cash skivor istället eller gå in på youtube och kolla på några underbara klipp från början av hans karriär.