Nick Hornby - Fallhöjd

Som så många andra gillade jag verkligen Fever pitch och High fidelity av Hornby. Jag tycker fortfarande han skriver underhållande men det är svårt att komma ifrån att det för varje ny bok känns lite sämre.

I Fallhöjd har Honrby låtit fyra personer vara berättare av samma handling. Detta ger honom ett gynnmsamt läge att vrida och vända på texten och ge den olika infallsvinklar. Det är detta som jag tycker att Hornby inte riktigt lyckas med. Det känns fortfarande som jag ser Hugh Grant framför mig vilken person än han skriver om.

Fallhöjd handlar om fyra personer som försöker ta livet av sig. Alla har tagit sig upp på ett högt hus för att hoppa och göra slut på livet en nyårsafton . När de stöter ihop så inser de att ingen av dem har modet eller viljan att verkligen ta livet av sig. Istället utvecklar sig en relation mellan de fyra som man får följa. Trots deras olikheter så behöver de varandra, dels för deras nära döden upplevelse, dels för att de inte har några andra vänner. De fyra personerna är Martin, medelsålders tv-kändis vars äktenskap förstörts då han legat med en 15-åring, det är Maureen som har en handikappad son som ställt henne utanför det vanliga samhället, det är JJ som är en amerikans rockmusiker vars band aldrig lyckades och nu splittrats vilket gjort honom vilsen och det är överklasstjejen Jess som är allmänt uppe i det blå och vimsig och egentligen inte vet varför hon är olycklig. Dessa personers öden får man sedan följa i nittio dagar. Återblickarna av deras liv visar att ingen av dem egentligen har någon anledning att verkligen ta livet av sig. Möjligtvis är detta Hornbys poäng. Att människor är rädda för livet mer än att de verkligen vill dö och det menar han är inget giltigt skäl för att kasta sig ut från ett högt hus.

Boken har sina poänger och londonmiljön tröttnar man aldrig på. Hornby är också skicklig på att bygga någon sorts spänning i sina böcker fast de inte är spännande. När han i sina första böcker behandlade ämnen så som fotboll och musik var de rena straffsparkarna rakt i krysset för många läsare inklusive mig. Nu känns det som om hans böcker är frisparkar långt utifrån som har svårt att hitta fram till målet. Möjligtvis rullar de fortfarande långsamt över mållinjen