Blod, svett & dårar- En officiell biografi om Backyard Babies av David Borgerius

Igenkännedom kan ibland vara en anledning till varför man gillar böcker. I så fall skulle jag älska inledningen av den här boken. Här finns nämligen mina inledande hårdrocksår dokumenterade. Det är allt ifrån Per Fontanders Rockbox i radion, Anders Tegnérs Metaljournalen i TV, skivaffären Heavy Sound i Stockholm, tidningen Okej och Mötley Crues genombrott.
Allt detta och mycket mer har jag och killarna i Backyard Babies gemensamt. Alla Kiss-imitationer i skolan ska heller inte glömmas. Alla som började gilla hårdrock vid den här tiden, 1983-84, verkar ha haft uppträdande som Kiss i skolan. De flesta verkar också ha misslyckats på ett eller annat sätt. Jag kommer ihåg hur vi hade kämpat och gjort trägitarrer i slöjden för att sedan vara tuffa och slå sönder dem det första vi gjorde.

Dregen och Co. är i stort jämngamla med mig. Därför har vi många beröringspunkter. De kommer från en småstad och mellan åren 1983 - 1990 verkar vi ha lyssnat på ungefär samma musik. De banden som gällde var i tur och ordning Kiss, Mötley Crue, Hanoi Rocks, Guns n' Roses, Faster Pussycat, Circus Of Power och allra sist Social Distortion. Efter detta verkar vi utvecklats åt olika håll även om jag fortfarande kan lyssna på alla ovanstående banden inte enbart i nostalgisyfte utan för att jag tycker det är bra.

När Backyard Babies startade så var denna typ av rock ganska ute och även jag hade tappat intresset. 1997 släppte de albumet Total 13 som spelades på en del fester jag var på och som jag även sålde ganska mycket av i skivaffären. Trots att de egentligen tagit hela sin image och sitt sound från andra band så hade de lyckats knåpa ihop ett bunt slagkraftiga låtar. Under denna tid spelade Dregen även med Hellacopters, satt i en mängd tv-soffor och blev helt enkelt ett välkänt ansikte. Även om han ibland alltför mycket spelade på sin rockimage så har jag ändå alltid tyckt att Dregen är en rätt så kul prick. Han behövdes i Sveriges musikliv. Det gör han väl fortfarande förresten.

Hm, det blev visst inte så mycket en bokrecension av detta. Det man kan konstatera är att den funkar för mig då jag verkligen känner mig involverad. Boken har en enkelt upplägg som dock funkar. Man får bandets historia från början till nu och med viss fördjupning på de olika bandmedlemmarna. Människor runt bandet intervjuas också och man förstår verkligen att bandet lever för musiken och har gjort så sedan de startade. Sen får man ha överinseende med att det blir rätt så patetiskt när de själva ska skrävla om sitt eviga festande.

Personligen har jag inte aktivt lyssnat på bandet sedan Total 13 plattan. När jag nu lyssnat in mig på deras senare alster så imponeras jag inte. Framförallt så har jag svårt för Nicke Borgs sång. Den låter inte så naturligt hes som han själv vill, tror jag.