Oddjob på Nefertiti 15/9

I många av Clint Eastwoods filmer finns det någon scen från en jazzklubb. Jag blir alltid lika sugen på att själv sitta där i baren och lyssna på ett bra jazzband. Miljön på jazzklubbar tilltalar mig verkligen och att sitta på Nef och invänta en konsert med sina kompisar är verkligen ett härligt fredagsnöje.

Oddjob är en bra jazzorkerster med utmärkta instrumentalister och svängiga låtar. Det blir aldrig segt och tråkigt. Å andra sidan så ger det mig heller inte rysningar. I några av de lugnare låtarna är det dock väldigt nära. Låt tre i första setet och som var från nya skivan var den låten som jag minns bäst från hela kvällen. En långsam låt där Goran Kajfes briljerade med känsligt spel på trumpeten. Låten var inte helt olik det som årets Roskildefynd Tied & Tickled Trio levererar på sin skiva Observing systems.

Något som inte tilltalar mig är när det blir för funkigt. Jag har inte någon funkådra i kroppen det är helt klart. I de mer funkiga låtarna smyger det sig ofta in långa solon av klaviaturspelaren som inte tilltalar mig.

Jag gillade verkligen konserten trots mina små invändningar. Jag har faktist en sista invändning också. Den är inte riktad mot Oddjob i sig utan mer åt jazzkonserter i synnerhet. Det har fortfarande inte hänt att jag gått från en spelning med ett jazzband och varit euforisk (undantaget nämnda Tied & Tickled Trio på Roskilde i sommras, de avslutade dock inte med något traditionellt jazznummer utan en 10 minuter lång krautrock explosion). Jag saknar känslan av att få höra sin favoritlåt avsluta konserten där man kan varenda textrad och där varenda textrad betyder mer än någon kan förstå. Det kan vara när Sturat Staples sjunger No more affairs eller när Yo La Tengo ger allt i Today is the day eller när Jim White sjunger Bluebird.