Nicke Nyfiken

Barnfilmer har en tendens att följa samma mönster. Precis så är det med Nicke Nyfiken också. Först kommer en fartfylld och rolig inledning där det enda går ut på att få barnen att skratta och bli på bra humör. Sedan följer en lite "vuxnare" del där själva handlingen förklarar och där alla barn frågar deras föräldrar vad de menar och varför det inte händer något. Sedan forstätter filmen till en punkt där det blir dramatiskt och/eller ledsamt och i slutet löser sig allt.

Jag har också en tendens att upprepa mig när jag går med Ella på bio. För det första är det väldigt kul att kunna göra något sådant här ihop. Särskilt idag när vi var och åt på Pizza Hut först. När det kommer till sjävla filmen så brukar det vara så att under inledningen brukar jag bli tårögd för att allt är så perfekt. Alla barn skrattar och det känns som det inte finns några bekymmer i hela världen. Snabbt kommer man ner på jorden igen när man får förklara handlingen några gånger för mycket. Det ska dock sägas att det blir mindre och mindre av detta ju äldre Ella blir. Under själva filmen kommer alltid perioden då man mer eller mindre somnar.
Sedan kommer det jobbiga avsnittet där man alltid får fälla några tårar ihop med barnen. Det spelar ingen roll att man vet att det kommer att gå bra i slutändan. Märkligt nog känner man nästan mer empati när det handlar om djur som det ofta gör i barnfilmer. När filmen når sitt slut och godiset är uppätit så brukar det kännas bättre igen även fast det nästan alltid är de sorgliga scenerna man kommer ihåg.

Nicke Nyfiken är som sagt inget undantag utan följer det traditionella upplägget. Historien är tagen från första boken om Nicke Nyfiken. Den när han lyckas följa med den gula mannen hem från djungeln och sedan råkar ut för en massa äventyr i den stora staden. Filmen är bra men har kanske inte tillräckligt många självklara skrattscener. Det blir lite för långt mellan skratten och lite för vuxet på sina ställen.