133 av 1001 albumThe Byrds – Sweetheart of the rodeo (1968)
Varenda gång jag hör de inledande tonerna till You ain’t going nowhere så blir jag glad. Det finns något i den låten får mig att må bra helt enkelt. Och faktiskt håller denna känsla i sig resten av skivan. Man känner hur vinden blåser i håret och hur friheten alltid finns där om man vill ha den.
Sweetheart of the rodeo betraktas idag som en otroligt stilbildande skiva. Countryrock hade kanske funnits men aldrig hade en så stor grupp som The Byrds blandat in renodlad country i sin musik innan. Och då ska man tänka att på den här tiden så var mycket av countrymusiken ganska utslätad. Det sliskiga ’The Nashville sound’ var som störst och många rynkade på nästan åt det som hände i Nashville.
Gram Parsons inträdde i The Byrds har förstås stor betydelse för den här skivan. Hans influenser hörs överallt även om han bara sjunger på två av låtarna. Av kontraktsskäl vägrade hans förra skivbolagsboss Lee Hazelwood låta Gram Parsons röst höras mer på skivan. Men nu gör Roger McQuinn och Chris Hillman inget dåligt jobb vid mikrofonerna. Deras röster är också tidlösa.
Den här skivan är en av mina absoluta favoriter med ett av de bästa banden som någonsin funnits. Allt låter så naturligt och det finns inga svaga punkter. Låtarna har ett anslag så att man berörs på alla plan men mest av allt mår jag bra när jag lyssnar på Sweetheart of the rodeo.
Omslaget är också ett musikhistoriens snyggaste. Jag brukar sitta och kolla på det hela tiden menas plattan snurrar på skivspelaren.
Betyg: GGGGG
Favorit: You ain't going nowhere
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar