Sommar 2008

Nu blir det en paus från bloggandet i tre månader. Juni, juli, augusti är till för annat. Det känns som om den här sommaren verkligen har mycket gött att erbjuda

9 veckors ledighet

Fotbolls Em. Min startelva ser ut så här. I mål Andreas Isaksson, i backlinjen från höger Mikael Nilsson, Olof Mellberg, Daniel Majstorovic, Mikael Dorsin (borde varit Teddy Lucic), på mitten från höger Sebastian Larsson, Anders Svensson, Kim Källström, Fredrik Ljungberg, längst fram blir det Zlatan och Henke.

Astrid Lindgrens värld med tillhörande camping. Jag ser mycket fram emot att se kidsens glädje. Jag ser fram emot att tillbringa min tid med Ella och Astrid hela sommaren. De är fantastiska.

Förhoppningsvis någon utlandsresa.

En lång vistelse i Grebbestad med whiskeykvällar, tid med min bästa kompis den bärbara skivspelaren, god mat, bad, gräsklippning, svampplockning, bokläsning och annat avkopplande.

Roskildefestivalen. Årets fyra roligaste dagar som jag i år ser fram emot mer än någonsin. Kanske blir det lite bättre väder i år också. Men egentligen är vädret underordnat musiken, glädjen och kärleken. Samtidigt är det bara kärleken som kan krossa ett hjärta, som Neil Young sjunger. Tur då att han besöker festivalen och kan sjunga den fina låten för oss.

Musiklyssnande. På sommaren är det som vanligt läge att lyssna mycket på musik. Allra bäst blir det ofta när man åker i bilen. Därför är det läge att sammanställa några bra cd-skivor för det ändamålet.

Way out west. Ännu en härlig musikfestival. 10 minuters gångväg hemifrån gör det ju inte sämre.

Två låtar som jag har på hjärnan och som är så starka att de kommer följa med mig hela sommaren. Det är jag säker på. Den första är Ted Hawkins låt Stay close to me. Slutet av låten går så här:

"Oh my darling you don't know how much I need you
Lord there's a cold sweat sweeping over me right now
I need a fix won't someone help me,
come to my rescue
Perharps I still be stepping high
and I won't promise I would try

There's a rough road that's laid out before me
there's gonna be flashbacks of bad trips all summer long
you wouldn't force me to live like you
if you knew the agony i'm going through.

Oh please stay close to me"

Den andra låten är The Sadies låt My heart of wood. Även den här låten har en fantastisk text. Så är går den:

"That simple little song,
we used to listen to all night long
with words of nothing wrong
and loving ways

You and I were one
and we both were still so young
we bloomed in summer sun and autumn rain
the years went buy and we stayed just the same

Would you like to go to the place we were before?
Laying on the forrest floore forever more
I followed down the road towards a world i didnt't know
and my hopefull glow was lost so long ago
I walk away from all I ever known"

Bilden ovan symboliserar min drömtillvaro under sommaren. Gå och sätt er i en hage med kor och bara njut. Det tänker jag göra.


Några andra små reflektioner så här det sista.

Per Gessle måste på något sätt vara ett geni. Jag har kommit på mig själv att de låtar jag går och nynnar på mest är Här kommer alla känslorna på en och samma gång och Det är över nu. Låtar som jag inte äger men som på något sätt intagit min kropp.

Idag tog fotbollskarriären slut på riktigt. Det kändes om att åka på en riktigt käftsmäll under korp-sm ikväll när man insåg det. Kunnandet kanske finns kvar men musklerna finns det inte och därmed så kastar jag in handduken. Lite sorgligt eftersom fotboll varit mitt liv under många år.

Den första september är jag tillbaka med bloggandet.

Ha en riktigt skön sommar!

Jonas Karlsson - Det andra målet

Skådespelaren Jonas Karlsson gillade jag mycket till en början men på senare tid tycker jag nog att han haft svårt att övertyga. Detsamma gäller också hans litterära debut. Hans försök att skildra flera personer i en historia i novellform faller ganska platt.

Det tar några stycken in i boken innan man förstår upplägget. Karlsson vill tydligt visa på att vi människor snabbt har fördomar och drar slutsatser som kanske inte alltid stämmer. I nästan varje avsnitt försöker han synliggöra detta. Det tydligaste exemplet är kanske episoden där ett par står och kollar på en, vad som först verkar vara, galen man i en lägenhet tvärs över gatan. När man får höra deras version om varför de gör det så får man en bild. Några avsnitt längre fram i boken får vi läsare ta del av "den galne" mannens syn på de som kollar på honom. Då verkar ju deras intresse för honom fullständigt sjukt. Sådana här tankebanor jobbar Karlsson med hela boken igenom. Han är klok nog att inte lägga några givna svar men det blir ändå jobbigt i längden.

Jag ska inte förneka att jag på ett sätt är imponerad över Jonas Karlssons upplägg. Det måste krävts ett stort tankearbete och ett massivt jobb bakom för att få ihop det. Att sen själva innehållet varken berörde eller underhöll mig speciellt mycket var synd.

Betyg: GG

Amundön

Idag njuter vi av havet och solen tillsammans med mor. Vi tycker lite synd om er som jobbar.

Veckans 3 bästa låtar

Ted Hawkins - I gave up all i had
En akustisk soul- och gospelhymn som får mig att knäböja vid musikaltaret. Har man hört Hawkins röst så kommer man aldrig att glömma den. Hör man rösten i samband med den här låten gör man som jag, sitter på knä och bara njuter.

Roky Erickson - Two headed dog
Den här låten har jag egentligen tjatat ut lite. Men när en ny stenkrossarversion dyker upp på samlingen Rock on så finns det inget som stoppar den. Här är gitarrerna lite vassare, sången lite skarpare och produktionen lite ruffigare. Resultatet blir hänsynslöst.

The Jive Five - My true story
Letar man i doowop-träsket få finns det mycket att hämta. Allra bäst blir det om man hittar låtar med The Jive Five. Med huvudsångaren Eugene Pitt i spetsen så piskar gruppen upp känslostormar. Till skillnad från många andra grupper inom doowop så blir det aldrig inställsamt och snällt utan här finns passionen och glöden. The real deal alltså. Så här börjar låten:

Cry, cry, cry whoa-uh-oh-oh-oh-oh
Cry, cry, cry whoa-uh-oh-oh-oh-oh
There is a story yeah
That I must tell
Of two lovers That I bewail
Now they must cry, cry, cry whoa-uh-oh-oh-oh-oh
Their blues away

Ibland är det ett omöjligt uppdrag att vara en bra förälder. Som igår när Ella låg på golvet och var riktigt ilsken och ledsen på samma gång. Det var något som kommit över henne snabbt och oväntat och jag visste inte riktigt vad som hade hänt. När hon till slut lugnat sig något fick vi andra reda på vad som var problemet. Hon skrek nämligen ut "pappa är en badkruka" Hon gjorde det inte för att retas.

Ella var badsugen och hade kommit på att det var jag och inte L som skulle vara hemma på torsdag. Lite drastisk tycker jag nog hon var men tyvärr får jag ge henne delvis rätt. Det är väl ingen vettig person som doppar sig om inte vattnet kommit upp i 20 grader. Jag skulle nog kunna sträcka mig och gå ut till den känsliga höjden i 18 gradigt vatten för barnens skull men sen får det vara nog.

Jag ska se om jag kan tvinga i mor min, som är på besök, i plurret. Fast det är ju hennes gener jag fått så det är nog ingenting att hoppas på. En annan idé är att ha med tjocka plånboken och köpa två glassar var till barnen. Vi får se vilket det blir.

Musik 2008

Silver Jews - Lookout mountain, lookout sea

En av de allra bästa och pålitligaste nu levande aristerna är David Berman. När han ger ut nytt med Silver Jews så kan man garantera att det är bra. Egentligen är det inte mycket som hänt sedan deras första skiva Starlite walker från 1994. Musiken låter i stort sett likandant men Berman är så skicklig på att skriva låtar att man inte stör sig på icke-utvecklingen.

På nya skivan imponerar som vanligt Berman även textmässigt. Han är formidabel på att hitta egna sätt att uttrycka sig. Det är väldigt få som kan matcha honom vad det gäller lyriken. Musiken är lite mer country-doftande är föregångaren Tanglewood numbers. Berman sjunger med samma lätthet som alltid. Hans röst har kanske åldrats lite men inte blivit sämre. Ibland börjar han låta litegrann som Johnny Cash. Jag hittar inga fel alls. Det är tio låtar som jag vet kommer att förgylla min sommar.

Betyg: 8

Favorit: Suffering jukebox

Musik 2008

Mudhoney - The lucky ones

Numera när Mudhoney släpper nytt så är förhoppningarna inte jättestora. Det var ett tag sedan de gjorde något bra album. Ändå så är de en sådant band som man inte kan släppa helt. Nya The lucky ones gnisslar nästan som förr men det som saknas är starka låtar.

Skivan är inspelad och klar på fyra dagar och det hörs för det finns för få nyanser. Det blir samma samma samma. Gitarrerna, Mark Arms röstläge, kompet, ja låt efter låt så letar man förgäves efter något annat. Jämför man med det bästa Mudhoney albumen är detta en skuffelse men jämför man med allt annat så är det väl ändå okej.

Jag tackar Mudhoney för väldigt mycket men snart orkar jag nu inte följa dem längre. Det känns som jag får nöja mig med deras tre första plattor. De är alla oumbärliga i min samling och ständig återkomande i min stereo.

Betyg: 5

Favorit: Inside out over you

Ted Hawkins. Sorry You're Sick

Världens bästa gatumusikant!

Ted Hawkins är suverän. Han tillhör en av de få artister som kan få mig att nå övernaturliga höjder. Lyssnar man på honom i rätt läge så går det inte att förklara hur bra det är. Magi är nog det bästa ordet.

I London för några veckor sedan fick jag äntligen tag på hans debut Watch your step på vinyl. Det kan vara en av de fem bästa skivorna jag har i min samling. Varenda låt fullständigt glöder. Ibland är det Van Morrisons glädje, ibland är det Sam Cookes tårdryperi men oftast är det bara Ted Hawkins och gitarr. Det behövs inte mer.

Hans texter är så fullständig knäckande bra att det är svårt att beskriva.

Hawkins levnadsöde är en lång historia. Han upptäcktes av en producent när han stod och spelade som gautmusikant i Los Angeles. Hans något turbulenta levene gjorde att han inte blev någon regelbunden skivartist. Men allt som finns inspelat är fantastiskt. Bäst av allt är nog Watch your step.

Låten som spelas här finns på den skivan. Här i en senare liveversion men nästan lika bra.

Musik 2008

Bonnie Prince Billy - Lie down in the light

Den käre Will Oldham har en mycket viktigt position i mitt liv. Hans musik var tillsammans med några andra band det viktigaste jag hade under några år. Det var nog åren 1993-1996 det gällde. Sen tappade jag intresset lite men fick upp det igen med den formidabala skivan I see a darkness. Men sen har det åter blivit så att Will Oldham har fallit i glömska.

I år kommer han till Roskilde vilket jag ser fram emot. Nya skivan Lie down in the light lovar egentligen gott. Problemet ligger mer hos mig. Jag är inte riktigt inne på den här typen av musik just nu. Will sjunger bättre än någonsin och låtarna är fina men, som sagt, för mig blir det nog aldrig som förr. Det är faktiskt inte så mycket som ändrats sedan de första skivorna med Palace Brothers. Han har ett eget uttryck som han kör på. Det kanske är just det som jag tröttnat lite på. Jag håller mig till skivorna Viva last blues, I see a darkness och ep'n Hope. Där finns hans mest angelägna låtar.

Betyg: 5

Favorit: Where's the puzzle

Nicolas Fargues - Jag var bakom dig (2008)

Tvåhundrasidor utan andningspaus. När huvudpersonen i boken drabbas av den stora passionen finns det ingen hejd på ordflödet. Fargues debut på svenska är en intensiv kamp mot känslorna. Allt börjar när berättaren besöker sin pappa och hans nya fru i Italien. När de befinner sig på en restaurang får han plötsligt ett meddelande från servitören. Det är kvinnan vid bordet bakom, därav titeln på boken, som skickat över en lapp med sitt namn och mobilnummer. En invit som han först inte tar på allvar men som senare utmynnar i ett totalt känslodrama. Berättarens liv är inte så enkelt att det bara är att ringa den italienska kvinnan som uppvaktar honom visar det sig. Anledningen till hans besök hos pappan i Italien är nämligen att komma ifrån sina kaotiska familjesituation hemma i Frankrike.

Fargues är skicklig med orden. Hans historia skulle lätt kunna falla platt men han lyckas med hjälp av ett skickligt hantverk få mig fast. Berättaren har ibland ett osvikligt självförtroende som man kan störa sig på men det går inte att blunda för hans dilemma.

Betyg: GGGG

Musik 2008

Isobel Campbell & Mark Lanegan - Sunday at devil dirt

Nu är det faktiskt så att en av mina favoritsångare, Mark Lanegan, får sluta låna ut sin röst överallt. På ett år har han medverkat i tre olika konstellationer. Han finns med i Soulsavers, Gutter Twins och i det här duoprojektet med Isobel Campbell. Alla skivor har sina ljusa stunder men är långt från helgjutna.

Sunday at devil dirt är andra skivan ihop Campbell. Den fortsätter i samma fotspår som den förra. Duetter där mörk manlig röst möter späd kvinnlig. Texter om passion och lidande. Allt slutar med för mycket klichéer. Låtarna lider också brist på starka melodier. Det räcker inte med Lanegans röst för att rädda upp många av dem. Sen finns det undantag där det brinner till. Med hjälp av Tindersticks aktiga stårkar och fina arrangemang så kommer en handfull låtar nästan upp i normal Lanegan klass.

Betyg: 6

Favorit: Come on over (turn me on)

Att jobba i ett hus med glasfasad är inte roligt en dag som denna. För där utanför ser man hur solen lyser och himmlen är blå. Folk går med lätta steg mot något kul ser det ut som. De är lättklädda som om det vore högsommar. Är det verkligen så varmt?

Jag ska iofs inte klaga för jag trivs med mitt jobb. En sådan här solig dag är det mest stammisar som besöker oss. Många av dem är udda men oftast sköna typer. Några av dagens exempel är:

• Amerikanen som går och pratar för sig själv och låter som en beatnikpoet
• Tanten från grannkommunen med det hetsiga humöret
• Farbrorn som vill ha hjälp med sin frågesport varje vecka.
• Kvinnan som gråter du vi inte hinner hjälpa henne med att lösa hela korsord
• Den viriga damen som inte vet varför eller hur hon hamnat här
• Killen som lånar alla resehandböcker fast han nog inte reser någonstans
• Personerna som häckar vid vnd-hyllan (sexböckerna)

Alla har olika livsöden och det är en del av bibliotekarieyrket att möta den här typen av människor varje dag. Ett möte som nästan alltid är väldigt kul. Att det sen kan slå över hos vissa besökare ibland och man får okvädningsord kastade mot sig eller att mina kvinnliga kollegor får höra män viska att de har stora kukar är avigsidor som man får ta på köpet.

Varje gång man läser Gunnar Ekelöf så inser man att han måste vara sveriges främsta poet genom tiderna. Trots sin enorma produktivitet så hittar man inget dåligt. Du kan slå upp en sida på måfå i någon bok med hans samlade verk och alltid få ta del av en underbar text. Idag blev det dikten nedan.

Sång

Väck mig till sömns i dig.
väck mina världar till dig.
tänd mina stjärnor
närmare dig.

Dröm mig bort ur min värld
hem till lågornas hem,
föd mig, lev mig, döda mig
närmare dig.

Närmare mig till dig,
närmare födelsens härd,
tag mig varmare, tag mig
närmare dig.

(Ur Dedikation, 1934)

10 bilder från London maj 2008

Bilderna

1. Lou, anledningen till besöket
2. Leicester Sq, kycklingen i magen gör sig påmind
3. Andreas kollar in tre fulla tjejer
4. Yeyeyeyeyeye wow
5. Romcola i väntan på Sebadoh
6. Vinyljakt på Portabello Rd
7. Före
8. Efter
9. Vet inte om det är mig eller tjejen som kommer gående som fotografen vill fånga. Det är hursomhelst kul att förstora kortet och se vart killarna i bakgrunden riktar sina blickar.
10. Nattamat på Oxford St

Även om man är blek och har tappat ett par kilo muskler på varje ben på några år så är det kul att äntligen komma med på bild från gbg-varvet. Han som är bakom ser lite tröttare ut, tycker jag.

We love majorna!

Efter teater och fika på zenit slog vi oss ner i kungastolen och njöt. Åter en härlig torsdag.

New York New York
sjunger Cat Power i bilstereon
Framför mig ser jag ett flygplan på väg upp i skyn
Bredvid mig ligger en nyutskriven p-bot
I backspegeln lämnar jag något bakom mig för alltid
Blundar jag så håller jag din hand och går Femte avenyn norrut
New York New York

Musik 2008

V/a – Rock On

Köp köp köp!!!

Soul, rockabilly, country, rock n’ roll, funk, pubrock, garagerock, doowop, psykedelia och Cajun från 50-, 60- och 70-talet av det bästa slaget finns här.

Gillar man musik ska man ha den här skivan i sin samling. Är det så att du är fattig just nu, inte hittar skivan i din skivaffär eller av någon annan anledning inte får fatt i Rock on så kontakta mig så fixar jag en kopia. Jag sprider gärna musik som är så här svängig, sexig, dansant, känslosam, ösig och glädjefull.

Igår dansade jag mig igenom skivans alla 28 spår. Jag skulle kunna göra det om och om igen så om du vill ha en danspartner när du lyssnar på Rock on slå mig en signal.

Betyg: 10
Favorit: Allt (om jag ska välja ett spår blir det nog den otroliga versionen av Two headed dog med Roky Erickson)

Det gäller att uppmuntra barnen tidigt att rockmusik är en av livets viktigaste beståndsdelar. En vän som står upp i alla lägen. Så när Ella vill dansa till Vince Taylors version av låten Brand new Cadillac är det en mina lyckligaste pappastunder. Att hon kanske ärvt mitt taktsinne gör inget. Det viktigaste är inlevelsen.

Jag fick The Faces, Ramones, David Bowie, Creedence, Gene Vincent och en massa annat inpräntat i hjärnans hörselcentrum innan jag börjat skolan. Det är jag mina syskon evigt tacksam för. Det är klart jag får sända ett stort tack till mor också som stod ut med att jag spelade musik på högsta volym från en mycket tidig ålder. Att hon aldrig tröttnade på att komma när jag ropade att hon var tvungen att lyssna på vissa partier i låtar eller bara en särskild frasering är egentligen konstigt. Tack för det! Jag har verkligen tagit fasta på detta och lovar att aldrig säga nej till barnen om de vill att jag ska lyssna på något speciellt i en låt.

Cajun Hart - Got To Find A Way

En av förra årets höjdpunkter, det fanns många, på Roskilde var när Allan Skovs Soulclub höll hov inne i loungetältet. Formidabel musik spelades ända tills det blev morgon och dagsljuset trängde in i tältet.

Till min glädje såg jag att samma gäng kommer vara på plats i år igen. Det kommer att bli fantastiskt.

På soulklubbens myspace finns den här låten. Grymt bra! Kalle, är du med i år igen?

Veckans 3 bästa låtar

Grinderman - No pussy blues
Nu är det dags att ta upp det där med veckans tre bästa låtar igen. Efter den här helgen så har längtan till Roskilde tagit fart så det jag spelat mest är artister som kommer dit. Nick Cave har ju släppt ett suveränt album i år fast till Roskilde kommer han som Grinderman. Det blir inte dumt det heller. Antagligen kommer man känna sig överkörd efter att ha hört den här låten live.
http://www.youtube.com/watch?v=kzdlrjKYnrA

Solomon Burke - Everybody needs somebody to love
En av soulmusiken största besöker festivalen i sommar. Hans tre senaste comeback album är alla riktigt bra fast allra mest längtar jag efter att höra den här klassikern i sommar. Då blir det dans dans dans. http://www.youtube.com/watch?v=sbseZp1nbDg

The Notwist - Good lies
Öppningsspåret på nya skivan från tyskarna i The Notwist är fin popmusik. Den skulle göra sig perfekt en eftermiddag i solen. För ett par år sedan stod ett par av medlemmarna i bandet för en av de absolut bästa spelningarna jag sett på Roskilde någonsin. Då var de där med Tied & Tickled trio. The Notwist når nog inte riktigt samma höjder jag ser fram emot deras spelning mycket. http://www.youtube.com/watch?v=DidzbbNYzMw

Musik 2008

Spiritualized - Songs in a & e

Efter att ha turnerat med en akustisk sättning i något år så återvänder Jason Spaceman till det elektriska. Det är faktiskt lite synd för jag hade gärna hört de här låtarna så som de lät på förra turnén. Nu när de fått elektrisk mundering så låter de lite trötta och sega nämligen.

Det var ett antal plattor sedan Spiritualized lyckades med att göra helgjutna album. Songs in a & e bryter tyvärr inte denna trend. Saknaden av tillräckligt starkt material är tydlig. Det räcker inte med 4-5 starka låtar. Sen är det de sämre låtarna inte dåliga om man jämför med mycket annat men de är dåliga om man jämför med Spritualizeds 90-tals produktion. Framförallt saknas bra uptempo låtar.

Sen kommer Jason Spaceman delvis undan det svaga låtmaterialet ändå. Han har en förmåga att göra bra av dåligt. Hans röst och hans sätt att hitta stämningar i musiken gör att man alltid hittar något att fastna vid.

Betyg: 6

Favorit: Soul on fire

John O' Farrell - Det bästa av två världar

Inför londonresan för någon vecka sedan ville jag ha med mig en bok som utspelar sig i London. Valet föll på Det bästa av två världar av John O' Farrell. Ett val som visade sig vara ganska ok ur den synpunkten att många londonmiljöer dyker upp men som läsupplevelse så är boken rätt svag.

Boken handlar om Michael som lever ett dubbelliv. Han orkar inte med att leva med sin fru och två barn. Därför ljuger han om att han har så mycket att göra på sitt jobb som skapare av musik till reklamfilmer att han måste vara borta flera dagar i sträck. Fast egentligen gör han sina jobb på någon förmiddag. Resten av tiden tar han det bara lugnt och lever i ett slags kollektiv med fyra andra män.

Storyn är ju ganska tragisk men boken bygger fullt ut på humor. Författaren verkar vilja att det ska skrattas efter varje rad. Vilket förstås blir för mycket i längden. Den lite alvarligare undertonen försvinner nästan helt.

I fokus ligger hela tiden föräldrarollen. O' Farrell gör en del roliga och träffsäkra iakttagelser kring detta. Man känner igen sig om man säger så. Den ständiga sömnbristen under de barnens första år är ett exempel. Allra roligast är avsnittet där huvudpersonen Michael beskriver hur det är när man träffar andra pappor på lekplatser. Hur man pratar genom barnen för att slippa konversera med varandra. I alla fall tills man märker hur den andra pappan verkar. Sån är nog jag också. Episoden där Michael och hans fru har besök av ett par de träffat i någon föräldragrupp är också riktigt kul. När den andra pappan försöker få igån samtalet genom att prata om Michael bil och till sist frågar "du, Michael, hur tycker du väggreppet är hos Astran" och Michael, som knappt vet vilken sorts bil han har, svarar "Väggreppet? Ja, inte vet jag, jag har aldrig riktigt förstått vad det betyder." Trots att Michael tydligt signalerar att han inte kan något om bilar och därmed inte är intresserad av dem fortsätter den andra pappan på samma spår och frågar vidare. Detta är ett exempel på vad som händer när man blir förälder. Man buntas samman med folk man inte har något gemensamt med. Sen finns det såklart undantag.

På det hela taget är Det bästa av två världar en bok som har sina poänger men som också är alltför enkelspårig. Det finns också alltför många konstiga tillfälligheter i historien. Tillfälligheter som inte känns realistiska utan finns mer där för att annars kommer boken inte i mål. Jag skulle nog vilja påstå att boken inte hittar till målet. Den dribblar lite snyggt på mittplan men mer blir det inte.

Betyg: GG

1.33.47

Det blev inget rekord idag på gbg-varvet men det var det behagligaste varv jag sprungit. Pigg hela vägen in i mål. Lite fegt kanske men det var det värt. Eftersom jag inte är någon elitidrottare så hade jag kvällens fest i sikte. Festen startar nu!

Musik 2008

No Age - Nouns

I längden finns det en begränsning med att bara vara två medlemmar. Man kommer långt med bara trummor, gitarr och sång men det slutar nästan alltid med att man längtar efter mer ingredienser. Särskilt när det gäller gitarrmanglande rock. Det är svårt att få med tillräckligt med nyanser så det inte bara blir just mangel utan mening.

No Age är som ni förstår två medlemmar och lider av syndromet ovan. I små doser så finns det dock mycket att hämta här. Rejäla rensa öronen låtar blandat med lite med psykedeliskt låtande tongångar och det finns något eget hos No Age. Skulle de bara besitta lite bättre röster så skulle det vara ännu bättre. Nu har de en bit kvar till förebilder som Sonic Youth och My Bloody Valentine.

Vad jag sett så är de rätt intensiva och bra live. Jag kan tänka mig att spelningen på Roskilde blir en trevlig tillställning.

Betyg: 6

Favorit: Sleeper hold

Äntligen torsdag

Idag orkade vi inte så långt. Men korv och mos vid sjöfartsmuseet var underbart.

Musik 2008

Papa Dee - Meets the Jamaican giants

Jag har alltid tyckt att Papa Dee varit skön som person. Hans radioprogram och framförallt Papas kappsäck var ju kanon. När det gäller Papa Dees musik så har den alltid kännts lite urvattnad. Men det är ju med reggae som med en del andra genres det är svårt att göra den bättre än vad den var för 30 år sedan. Men samtidig så hörde jag mycket ny bra reagge dåna ut ur affärerna och på gatorna i London förra helgen. Så det finns därute.

Nu har Papa Dee fått uppbackning av ett gäng kända jamaikanska legender. Det svänger bra men det finns något återhållsamt som stör mig. Jag saknar det uppsluppna och galna. Alla låtar flyter på utan något riktigt temperament. Sen är låtarna i sig ganska bra och man gungar gärna med men det saknas det lilla extra. Mer livekänsla och ös hade uppskattats.

Betyg: 5

Favorit: Say what you're saying

Musik 2008

Joel Alme - A master of cermonies

Eftersom Carl Reinholdzon Belfrage är en av de värsta personerna jag vet så har Joel Alme en dålig ingång hos mig. Det första jag läste om honom var nämligen när nämnde Reinholdzon skrev en hyllningsartikel tillägnad Alme.

Nu när jag lyssnat på skivan så tycker jag att vissa hyllninga är befogade. Det finns nämligen en del fina låtar. Mycket ska nog härledas till producenten Björn Olsson. Hans melodier känns verkligen igen i de bästa spåren. Lite samma känsla som på Håkans skiva Ett kolikbarns bekännesler infinner sig. Särskilt stråkpartierna är lika.

Almes röst kan jag både störa mig på och gilla. När han fraserar och låter som Dylan blir det patetiskt men då det istället är Theodor Jensen som är förebilden fungerar det. Av de intervjuer jag läst med Alme så får jag uppfattningen att han inte är min typ. Löjligt, men det förstör faktiskt min lyssningsupplevelse lite.

Betyg: 6

Favorit: She used to be saved

Sebadoh – London, Koko 7/5 2008

Då stod man äntligen där. På Koko i London och väntade på en spelning som man köpt biljetter till redan i oktober. Det här var en konsert som jag bara var tvungen att gå på. Spelar Sebadoh hela Bubble and scrape skivan så är jag där. Det visade sig att många andra hade samma tankar för Koko var verkligen fullt med folk till slut. Koko måste vara en av de vackraste konsertställen jag varit på. Det ser ut som en gammaldags teater fast gjord för rockmusik, stiligt värre.

Förresten så hände det en otäck grej på väg till konserten. När vi stoppat utanför McDonalds på Camden high street så blir jag vittne till hur fyra killar jagar en ensam man. Precis framför där jag står tar den jagade mannen ett jätteskutt in i parkerad cabriolet. Föraren i cabrioleten som inte har med detta att göra blir chokad men hinner inte göra mycket förrän de fyra killarna rycker ut den jagade ur bilen och börjar misshandla honom fem meter framför mig. Jag har då smygit in bakom glaset på McDonalds. Två står och vaktar så att inga ska våga sig fram och hjälpa killen. Efter ett antal slag och sparkar så är det hela över. Förövarna springer åt ett håll och den sparkade killen lunkar iväg åt ett annat. Efter någon minut är det fullt med poliser på plats. De kommer fram och frågar vad jag sett. Så där får jag stå och var delaktig i en polisutredning. I efterhand kan jag tycka att det var lite fegt att inte göra något men när jag tänker på hur situationen var så känns det nästan omöjligt. Fyra stycken galningar med ögon som nästan trillade ur sina hålor på en gata i London gjorde det svårt att vara tuff. Killen som blev nedslagen såg inte heller ut som guds bästa barn om man säger så.

Två förband hade kallats in som uppvärmare. Even från Australien och Jennifer Gentle från Italien var det som fått den äran. Jag kan inte påstå att något av banden var särskilt bra. Even spelade ok powerpop utan extra touch och Jennifer Gentle, som tydligen givit ut en skiva på Sub Pop, var mer speciella än bra.

Sebadoh konserten var alltså en ”Don’t look back” spelning. Bandet spelar igenom en skiva rakt av. I detta fallet Bubble and scrape från 1993. Jag har aldrig varit på någon sådan innan och visst kan det vara lite tråkigt att man vet precis vilken låtordning det kommer att bli. Å andra sidan vet man när det är läge att ladda rejält. Jag tyckte det fungerade bra. Extra roligt var det när publiken började önska låtar och skrek ”play song four” när de spelat färdigt låt tre. Publikens som för övrigt skötte sig exemplariskt. Det var nog många som, precis som jag, bara var tvungna att vara där.

I vilken form var då bandet? Jo, i en alldeles utmärkt form skulle jag vilja säga. Med Eric Gaffney tillbaka i bandet så blir det ytterligare en dimension. Hans låtar är väl sådär även om de framfördes oväntat bra. Men det är hans trumspel som är suveränt, lyhört, svängigt och alltid finurligt. Jason Lowenstein hade tagit ett steg tillbaka nu när Eric var tillbaka. Det verkade göra gott för hans versioner av Happily divided och Sixteen var de bästa versionerna jag hört.

Sen har vi ju Lou Barlow då. En sann hjälte för mig. Det har hänt mycket sen första gången jag såg honom på Reading festivalen 1994. Då menar jag hur han är på scen. Fantastiska låtar har han alltid gjort men att framföra dem hade han svårt för då. I ett av mellansnacken på Koko säger han också just detta. Han var så nervös förr att han inte kunde spela. Nu däremot visar han upp sig från sin bästa sida. Tre låtar sticker ut som extra bra från liveversionen av Bubble and scrape. Det är Sacred attention, Forced love och Think (let tomorrow bee). Gåshud hela vägen under dessa låtar.

Efter Sebadoh spelat skivan klart så kommer de tillbaka och kör fyra extranummer från andra skivor. Lou spelar klassiker som Too pure, Freed pig och Gimme indie rock menas Jason drog Careful. När Eric Gaffney i slutet blir så till sig att trumpinnarna flyger så innebär det ett perfekt avslut på en kväll som varit efterlängtad sedan i oktober.

Bilderna ovan föreställer spelstället Koko efter spelningen och jag och Andreas i kön innan. Videoklippet, som faktiskt har ganska bra ljudkvalitet, innehåller den fantastiska Think (let tomorrow bee) framförd av Lou på akustisk gitarr.

Musik 2008

Mudcrutch - S/t

När Tom Petty samlar ihop bandet han hade innan solokarriären startade låter det nästan som han brukar göra. Kanske finns det lite mer countryinfluenser i musiken men Pettys röst och hans ständiga drag mot Byrds-aktiga melodier är intakta. Inte mig emot då jag börjat gilla honom mer och mer.

Många brukar se långa bilfärder framför sig när de lyssnar på Petty. Jag är inget undantag. Mudcrutch är perfekt musik att lyssna på samtidig som man är på väg mot okända mål. Att sen musiken är inte på någots sätt är okänd eller spännande är något motsägelsefullt. Men det viktigaste är förstås att musiken är bra. Mudcrutch bjuder på rätt mycket gubbgodis nämligen. Nämda Byrds, Neil Young, Gram Parsons är några personer vars andar vilar tungt över Mudcrutch. Det bästa av allt är att höra Petty på en skiva som inte är överproducerad. Han har ju gjort mycket bra genom åren men mycket är jobbigt att lyssna på pga tråkiga produktioner. Mudcrutch skivan är inspelad live i studion och därmed svänger det på bra. Nu drar vi...

Betyg: 7

Favorit: Lover of the Bayou

Att känna sig älskad

Efter fem härliga dagar i London så var längtan efter kidsen närmast total. Eftersom jag klev in genom dörren hemma klockan 21.30 visste jag inte riktigt om de var vakna. Men snart hörde jag röster från övervåningen.

Först kom Astrid som blev lite blyg men sen snabbt hoppade upp i famnen. Hon blev snart otålig och ville ner och visa några saker. Då kom Ella och jag såg verkligen lyckan när hon fick se mig. Den kramen som sedan följde är nog den mest kärleksfulla jag någonsin fått i hela mitt liv. Jag hoppades att den aldrig skulle ta slut och det gjorde den nästan inte heller. Ella är alltid ganska kramig men nu fanns det något extra där. Antagligen för att hon inte hört mig säga saker typ, nu får du snabba dig, kan du inte torka dig själv, sluta gör så mot Astrid och andra tråkiga saker en förälder säger i vardagen på några dagar. Det var nu istället bara kärlek i dess renaste form. Underbart.

Att Astrid sen kom tillbaka och treårstrotsigt sa "jag gillar inte dig" får man leva med. Det finns nämligen en viss charm i sådana uttalanden också. Särskilt som man ser uppsynen från den som säger det.

76 av 1001 skivor

Sebadoh – Bubble & scrape (1993)

Här får jag bryta ordningen i nedräkning av skivor. För imorgon står jag på Koko i London och lyssnar när Sebadoh kör igenom hela sin klassiska skiva Bubble & scrape. När jag såg att skivan var med i boken med 1001 utvalda skivor blev jag något förvånad. Visst den har betytt mycket för många men Sebadoh är ändå ett band som nästan inga känner till. För mig är skivan en de absolut viktigaste någonsin.

Jag kommer än idag väldigt tydligt ihåg när jag satte på plattan på EJ’s Skivor för första gången. Jag hade hört några låtar med Sebadoh innan men inte riktigt fastnat. Nu hände det dock något. Direkt när de första anslagen på första låten, på Bubble & scrape, Soul and fire ljöd i högtalarna var jag fast. Sen följde flera år av total Sebadoh dyrkan.

Det är egentligen fel att säga Sebadoh dyrkan för min mani gällde Lou Barlow. Barlow, som är en av de tre medlemmarna i bandet, är nämligen han som gör bandets absolut bästa låtar och som är en enorm textförfattare. De övriga två i bandet kan få till en bra låt då och då men när de stiger fram till sångmicken så är det egentligen rätt ointressant. Sen ska Eric Gaffney och Jason Lowenstein ha cred för sitt sätt att hantera trummor respektive bas på istället. Det kan de verkligen.

Sebadoh är ett demokratiskt band så därför delar de utrymmet lika. På Bubble & scrape finns därför sju Barlow låtar, sex Gaffney låtar fyra Lowenstein låtar. Det är de sju Barlow låtarna som närmast förändrade mitt liv. Alla hans låtar på skivan förutom möjligtvis Homemade sitter så djupt in i själen på mig att de säkert kommer att sjungas av mig på dödsbädden.

Hur låter då Bubble & scrape när man lyssnar på den idag, femton år senare. Jodå, den håller måttet. Visst är soundet tidstypiskt för tidigt nittiotal. Sebadoh var ju en av stilbildarna för lo-fi scenen tillsammans med band som Pavement och Guided By Voices. Typiskt för lo-fi scenen var ju en något skramlig produktion, diy-estitik och allmän slacker mentataliet. Fast i Sebadohs fall är det viktigaste såklart Barlows förmåga att skriva och framföra underbara låtar.

Som jag skrev är Lou Barlows största stryka texterna. De är enkla och direkta, precis i min smak alltså. Nedan är utdrag ur fem klassiska låtar från Bubble & scrape.

Soul and fire

When you walk away,
feel the freedom in your heart
There's a joy in letting go,
free to find a love apart
When I lose control,
I need a kind, forgiving friend
But I think our love is coming to an end
I know our love is coming to an end

Think (let tomorrow be)

All I ever wanted was to feel you closer to me
And it's sad to feel this resistance
What once before had felt so free
Let tomorrow bee
I can't be so impatient
Pushing every answer, when there isn't any question
Let me feel good now
And though this may have to end,
I hope I'm always with you
Honestly your friend
I think I love you

Forced love

Is she as shallow as she seems?
Sweet, yet heartless; mindful, yet thoughtless
Left a kiss to find a conflict of interest
Gave myself away by what I didn't say
I tried to talk, but my pride got in the way
And I would never dare to break her heart
Too scared and selfish to watch my security fall

Two years two days

Now I understand
I can't always have what I'm wanting
And now I'm wanting you
But if you don't want me
I'll have to set you free
I'll have to learn to live without you

Cliché

Did you think I was dead inside?
There was no room to grow
And if I loved you still, I didn't let it show
I never left you, though I've always loved you
And you were free to leave me
If you didn't believe in me
Dumped...don't mind me
I didn't know what I had until it was gone
In love; so scared...couldn't stay

Betyg: GGGGG
Favorit: Think (let tomorrow bee)

The Sadies – Mölndal, Mothers Freak 3/5 -08

I närmare två timmar levererade kanadensarna i The Sadies en alldeles underbart perfekt musikkompott igår kväll. Alla förutsättningar var också upplagda för en magisk kväll. Valet att förlägga spelningen på på MC klubben Mothers Freaks lokal i Mölndal var ett genidrag. Det var nämligen ett underbart ställe som skapade en perfekt stämning. Bussresan dit med vodkadrickande var skön och väl där erbjöds det fulöl och sprit för en billig penning. Nu hade det iofs inte behövts något stimulantia i kroppen för spelningen hade varit lika bra ändå men det är klart att lite festligare blir det ju.

Nu, snart ett dygn efteråt, är tyvärr tröttheten den mest framträdande känslan i kroppen. Därav den löst sammanhållna texten. Men skärper jag mig lite så ser jag ett band som verkligen kunde spela live. Mixen av garagerock, surf, country, pop, r&b, psykedelia, rockabilly som bandet spelar blev i Mölndal en stor fest. Ös från början till slut. Jag brukar inte haka upp mig alltför mycket på hur de spelar sina instrument men igår gick det inte att undgå ett fantastiskt trumspel och ett gitarrspel som jag nog aldrig hört förut. Sen var det också skönt att vara på spelning där rösten verkligen mixas upp så den hörs ordentligt.

Massor av låtar spelades. Det var inte en enda som jag inte gillade. Några covers klämdes in också och avslutningen med Loves A house is not a motel och Birds Leaving here kommer jag alltid att minnas. Fullständigt makalöst bra.

En eloge ska också förbandet ha. Det ihopplockade gbg-bandet med gästartister fick verkligen igång publiken. De två låtar Iris Esell sjöng, Lola och Angel, var ståpäls rakt igenom. Snacka om att ha bra röst och scennärvaro.

Bilden ovan föreställer två happy campers i Mölndal (De övriga två fångades tyvärr ej på bild). Klippet visar i alla fall lite av magin.

Idag när jag sprang över Älvsborgsbron hängde det återigen blommor på räcket. Någon hade valt att hoppa. Det är alltför ofta man möts av denna syn när man springer där. Hur vanligt är det egentligen?

Förr njöt jag verkligen när jag sprang över till Hisingsidan. Vyerna både in mot staden och ut mot havet är ju bedårande. Men på senaste tiden har nästan panikkänslor infunnit sig. Jag får hålla blicken rakt fram för att inte må alltför illa. Bara min höjdskräck gör mig snurrig men framförallt är det hemska att folk kastar sig ut från bron som berör mig något fruktansvärt. När man börja fundera på hur personerna som gör det måste känna innan de tar steget över kanten blir det för mycket. Jag får närmast dödsångest. Tänk om det kommer en stormby som kastar mig över kanten eller en bil som kör på mig så att jag flyger över eller om jag får en blackout och bara kastar mig över är tankar som infinner sig på de 500 metrarna över bron. Det är så illa att jag funderar på att sluta springa över Älvsborgsbron.