Each breath I take is a gift that I will never take for granted

Livet är ett lotteri. Mer och mer 70-talister dyker upp i dödsannonserna. För bara några dagar sedan dog en av Ls gamla klasskamrater som jag mött i fotboll flera gånger som ung. Det finns inget som heter rättvisa när unga dör av obotliga sjukdomar. Det är bara hemskt på alla sätt.

Någon gång ska vi ju alla dö. Därför gäller det att leva idag. Det är inte alltid så lätt som det är sagt men det är heller inte speciellt svårt. Det är bara att bestämma sig. Vad älskar man att göra i livet? Var hittar man energin och glädjen som gör livet till något bra?

Jo, det är självklara svaret är att den hittar man på London rockklubbar. Jag älskar min familj, jag älskar fotboll och jag älskar Londons rockklubbar. Jag säger det igen, jag älskar London och dess rockklubbar. En fullödig rapport om höstens rockklubbsresa kommer inom kort. Nedan finns ett klipp från första kvällens fantastiska spelning med Jim Jones Revue. Som alla förstår kunde inget gå fel efter det.



En annan låt som måste nämnas är Glen Campbells fantastisk A thousand lifetimes. Den förenar Londonresan med förgängligheten.

Old man with young ideas

Om bara några timmar så matar vi in enpundare i denna jukebox på Bradleys spanish bar och har det riktigt gott. Det blir spännande att se vilka skivor det finns att välja på denna gång.

Lite Ann Peebles vore inte dumt. Särskilt som vi är tre old men with young ideas som är ute på resa.

I can't give you anything

Väldigt många tycker till om saker som händer. Jag tycker ingenting om en väldigt massa saker som verkar viktiga för andra. Jag tycker inget om Juholtaffären, jag tycker inget om krisen i Grekland, jag tycker inget om att alla pengar för lekplatser i Gbg går till Plikta, jag tycker inget om att Tranströmer fick nobelpriset, jag tycker inget om thaimassageställen är dolda sexklubbar, jag tycker ingeting om det mesta faktiskt.

Det är kanske ingen egenskap att vara stolt över och i skrift ser det lite själviskt ut att inte bry sig om vad som händer. Å andra sidan tror jag gott om alla och får för mig att det mesta löser sig. En sak tycker jag dock. Det är störigt med alla som ska en åsikt om allting.

I'm just a bad bad boy

I helgen träffade jag min hovleverantör av rockabilly. Olsson, även känd under namnet Buckla har alltid massor att erbjuda. Den här gången hade jag bestämt att inte spendera mer än 500 kronor. Det är väldigt lätt hänt att det skenar iväg annars. Med mig hem fick jag nu fem skivor fulla med hits. Fyra exempel kan höras nedan.

Vatten under broarna

Oktober 2005 och oktober 2011. Platsen båda gångerna är Sandvik och världens bästa tipspromenad. Det känns som om några på kortet borde haft växtverk. Och det kanske är dags att köpa ny höstjacka.

Nästa kort blir om ytterligare sex år. Frågan är om man får med barnen då.

Helg

Sällan har jag känt mig så välförtjänt av fredag och helg. Det firar vi med den mycket goda nyheten att Mark Sultan kommer och spelar på Henriksberg dagarna innan jul.

1001 sånger nummer 19

Patsy Cline - I fall to pieces (1961)
Betyg: 7

Precis som med äldre soulmusik så älskar jag i stort sett all gammal country. Och det är verkligen inget som ändras med den här låten. Har man hjärtesorg så inser man att det finns mer i världen som haft det. Hur kan man annars skriva och framföra en låt som I fall to pieces så här trovärdigt. Varje gång Patsy ser sin före detta kärlek så faller hon ihop i delar.

I böjran av 60-talet växte the Nashville sound fram starkt. Borta var alla nötta kanter och en klart polerad ljudbild växte fram. De bästa vokalisterna vann över ljudbilden men de fick kämpa hårt.

1001 sånger nummer 18

The Clash - London calling (1979)
Betyg: 8

Om exakt en vecka så bär det av till London. Så det passade fint att London calling lottades fram. För några år sedan så fick jag äntligen en islossning vad gäller The Clash. Jag visste att kärlen till bandet fanns i mig men det tog rätt många år innan den infann sig.

London calling tröttnar man aldrig på. Nästan varje gång den kommer på så kommer man på tå. Det finns något energigivande med beatet. Känslan att vilja förändra världen infinner sig.

1001 sånger nummer 17

Aphex Twin - Come to daddy (1997)
Betyg: 3

När den här låten kom ut lyssnade jag nästan enbart på motsatt musik. Även om jag idag uppkattar elektronisk musik mycket så finns helvetesgapet kvar mellan den här typen av låtar och mitt inre kvar.

Vill jag ha engergi och tyngd så får jag det från annan musik. Jag är nog förevig fast i gitarrvärlden vad gäller det. Så sorry Aphex Twin. Skulle det varit någon av dina mer ambienta låtar så hade betyget höjts avsevärt.

Historien om en påse

Damen i övre medelåldern lånade rätt många böcker. Jag brukar aldrig fråga om låntagarna vill köpa en påse, vi är inga försäljare och det brukar aldrig behövas. Men av någon anledning frågade jag ändå damen i övre medelåldern om hon ville köpa en påse?

Aldrig i livet!, blev hennes kortfattade svar. Lite överrumplad blev jag över tonen i hennes röst och jag gjorde en snabb check om hon var en galning (en högre procent av bibliotekets besökare än man kan tro är skumma) men det var svårt att hitta något avvikande med damen i övre medelåldern. Jag såg hur hon tog några djupa andetag för att säga något mer. Eftersom jag av erfarenhet vet att man kan får höra de mest underliga historier från biblioteksbesökarna så tog jag också några djupa andetag och spetsade öronen.

Kvinnan i övre medelåldern knäppte upp sin ficka i jackan. Från fickan tog hon upp plastpåse efter plastpåse. Precis som Pojken med guldbyxorna fast det var platspåsar istället för guldmynt. Jag förstod direkt att jag frågat fel person och att damen i övre medelåldern var en galning. Hon var ju närmast gjord av plastpåsar. Hon började nu också sitt anförande. Hon fräste ur sig hur vi människor konsumerade alldeles för mycket i allmänhet och påsar i synnerhet. Jag kände mig lite dum och kunde ju bara nicka och hålla med. Jag mumlade nog fram en ursäkt om min fråga om påsköpet också.

När hon märkte att jag inte gick i klinch utan faktiskt höll med så fräste hon lite mindre men var fortfarande i affekt mot världen. Det ondaste var alkoholkonsumtionen. Hon förbannade öldrickandet. Den för bara med sig elände. Det kanske jag inte riktig höll med om men i det läget jag befann mig så fanns det ingen chans att säga emot.

Nå, åter till alla hennes påsar. Det visade sig att hon tar hem påsar som folk slänger vid återvinningsstationer för flaskor. Alla kladdiga påsar med gammal öl och läsk tar hon hem och diskar. Just det, jag frågade verkligen fel person. Damen i övre medelåldern, som var rätt kort, stod som Lemmy gör när han sjunger. Fast i detta fallet var min haka mikrofonen. Återigen fräste hon fram orden. Kan dom där dricka öl så borde väl vi kunna diska påsar, var ordagrant hennes sista ord.

Eller det var vad jag trodde var de sista orden. För antagligen tyckte hon jag var en bra lyssnare, för på väg ut så vände hon sig om och sa, någon gång ska jag köpa en påse av dig. Hm, man kanske skulle satsa på försäljaryrket i allafall. För skulle man lyckas sälja en påse till damen i övre medelålden så har man talang för att sälja vad som helst, det kan jag garantera.

Du tittar dig i spegeln fast du redan förstått

Nu är det endast ett par veckor till höstens bästa dag. 9 november släpper Eldkvarn sitt nya album. Singeln, och titelspåret från skivan, De berömdas aveny finns redan ute. Och ska man gå efter den så håller toppformen i sig.

Lyssna själva på spotify.

Gudfadern II

15 av 1001 filmer

Gudfadern II (1974)

Al Pacinos insats som Michael Corleone är helgjuten. Varenda minspel och känsotillstånd spelas med total trovärdighet. Även Robert Duvall ska uppmärksammas för sin prestation som familjen Corleones consigliere Tom Hagen. I den här filmen kommer ju också Robert Di Niro in och dominerar. Är bara skådespelarna bra så blir nästan vad som helst bra. Nu är ju inte Gudfadern 2 vad som helst utan en film med massor av substans.

Men jag tycker nog att Gudfadern 2 är snäppet sämre än föregångaren. Fortfarande är det en fantastisk film men de långa tillbakablickarna mot familjens ursprung på Scililien är lite klicheaktiga. Och även persongalleriet kan ibland väl mycket hamna i standardmallen för maffiosos. De små små invändningarna gör att toppbetyget ryker.

Betyg: GGGG

Gudfadern

14 av 1001 filmer

Gudfadern (1972)

Faktum är att jag inte sett Gudfadern i vuxen ålder förrän nu. Det känns väldigt lyxigt att ha många klassika filmer kvar att kolla på. Jag har svaga minnen om hur jag såg filmen som typ 12-åring men också hur jag inte förstod något.

Nu förstår jag desto mer. Framförallt storheten i berättelsen. Helheten, delarna, skådespelarna, replikerna, musiken, allt är lika bra vilket så klart resulterar i en storfilm. Det finns så många avsnitt i filmen som man skulle kunna hylla att det inte är någon ide att börja. Låt oss bara konstatera att Gudfadern är filmkonst.

Betyg: GGGGG

JAAAAAAAAAAAAAAAAAA (igen)

Det har varit en sann fröjd att se GAIS hemmamatcher på Gamla Ullevi hela säsongen. Spelet har lockat till massor av jubel och faktiskt rätt mycket poäng. Och självklart ska en sådan här bra säsong avslutas med en hemmavinst mot Blåvitt. Kvällens 1-0 var verkligen rättvist. I andra halvlek visade de grönsvarta att man ska låta bollen göra jobbet.

Party like it's 1988

L.A. Guns - Göteborg, Sticky Fingers, 15 oktober 2011

Tjena Gubbs!, sa vakten som tog emot oss på Sticky. Direkt ett bevis på att åren går. För 23 år sedan var L.A. Guns ett av mina absoluta favoritband. Året var 1988 och de hade släppt sin debutplatta. Låtar som One more reason, Sex action, Nothing to lose och One way ticket hade mig i ett järngrepp. Och jag inser att de har det fortfarande.

Bandet gick samma öde som nästan alla sleazerock band från sent 80-tal. De blev droppade av skivbolaget och gick från att spela på arenor till klubbar. Idag turnerar två olika band under namnet L.A. Guns. De två viktigaste medlemmarna Philip Lewis och Traci Guns blev ovänner och kunde inte spela i samma band och ingen av dem ville ge den andre rätt till namnet.

Nåväl, det var sångaren Philip Lewis version av L.A. Guns som var här och spelade. Och som de gjorde det. Rösten är i stort sett intakt och hungern finns kvar. Det är förstås mycket nostalgi men faktum är att de nyare låtarna som spelades fungerade alldeles utmärkt.

Det var som hela ungdomen kom tillbaka när de gamla låtarna spelades. En närmast hisnande känsla som förstärktes av öldrickandet i Sunset strips anda. Det går inte att hålla igen när älskade partylåtar forsar i 100 decibel genom hela kroppen.

1001 sånger nummer 16

Dusty Springfield - The look of love (1967)
Betyg: 7

En del har begåvan att beröra med sina röster. Dusty Springfield finns med i toppen av känslosamma röster. Hon sjöng många av Burt Bacharachs låtar. Tydligen är The look of love den enda de verkligen spelade in gemensamt i studion. För mig är låten lite bagatellartad om man jämför med Springfields allra bästa låtar.

1001 sånger nummer 15

Jimi Hendrix - Purple haze (1967)
Betyg: 8

Något mer distinktare än Jimi Hendrix gitarrljud är svårt att tänka sig. Purple haze är en låt, som när man hör den första gången, är i hamn. Vare sig man gillar den eller inte så finns den alltid där efter första lyssningen.

Jag älskar Purpel haze. Fast samtidigt är det väl inte världens roligaste om den spelas på lokal. Eftersom sådana tankar smyger sig på så klassar jag låten som en älskvärd klassiker med små utmattningssyndrom.

1001 sånger nummer 14

Nick Cave & The Bad Seeds - Red right hand (1994)
Betyg: 7

När Cave håller sig till att sjunga om kärlek så är han en av de absolut bästa. När han är mer mytberättande och symbolisk så är han bra men han når inte in i hjärtat. Då är det andra delar av kroppen som då får sitt. Oftast hjärnan då Cave gärna tar upp religiösa frågor.

Tydligen kommer uttrycket red right hand från poeten John Miltons undergångspoem Paradise lost. Det är herrens vrede som hotar oss om vi väljer fel. Så låt oss hoppas att det är rätt att ge låten en sjua.

1001 sånger nummer 13

Madonna - Like a prayer (1989)
Betyg: 9

Tänk vad mycket den här låten, och för den delen en massa andra Madonna låtar, spelades precis då man fick MTV. Det är inpräntat i minnet. Like a prayer är en fantastisk låt som har en tillhörande video som gör den ännu bättre.

Det är ändå med lite förvåning som jag inser att betyget blir så högt. Fast efter några lyssningar i rad så inser jag att låten verkligen är värd det. Gospelkörerna, rytmen, svänget och en massa annat stångar in känslor i blodomloppet. Det är en klassiker.

1001 sånger nummer 12

The Beatles - Strawberry fields forever (1967)
Betyg: 7

Det finns något overkligt över Beatles. De har liksom en eget avsnitt i musikhistorien. Jag gillar bandet mycket. Kanske är jag lite mer förtjust i den tidiga rock n' roll perioden än den lite mer experimentella.

Låten Strawberry fields forever tillhör långtifrån mina favoriter med bandet. Det finns något släpigt drag över den Fast John Lennons röst är j toppform och gör det till en låt som alltid håller.

1001 sånger nummer 11

Scritti Politti - Wood beez (1984)
Betyg: 2

Viss 80-talsmusik och den tidstypiska produktionen får jag mer och mer överinseende med. Men det här är skit. Det finns ingenting tilltalande med låten Wood beez. Jag vet inte ens vad jag ska använda för ord för att dränka låten med.

Som jag minns det så hade Scritti Politti några andra hits vid den här tiden. Det var någon låt som hade en rätt skön refräng. Min syster spelade den ofta. Men det här var som sagt hemskt dåligt och jag vill skrika Bajen, bärs och rakade brudar!

1001 sånger nummer 10

Folkes Brothers - Oh Carolina (1960)
Betyg: 4

Historien om hur bröderna Folkes kom ner från bergen till Prince Busters studio och spelade in Oh Carolina är häftig. Mixen av den jamiacanska mentomusiken och amerikansk rhythm and blues blev helt plötsligt en ny musikstil, ska.

Ska kan vara festligt men det den av reggaemusikens olika stilar som ger mig minst. Det blir sterotyps ganska snabbt. Oh Carolina har sin musikhistoriska betydelse och den är skönt primitivt inspelad. Ändå ger den mig inte något speciellt.

1001 sånger nummer 9

Yes - Wonderous stories (1978)
Betyg: 3

För att bota min fobi försymfonirock så har jag nu lyssnat på låten fem gånger i rad. Faktum är att den blivit lite bättre varje gång. Men då ska man veta att närmast avskydde låten, eller framförallt ljudbilden vid den första lyssningen.

Vid mer ingående lyssning så hittar man dock lite mer substans. De pråliga syntarna kan faktiskt likna de som John Grant gör idag och det finns även en lite sköna basgångar som dyker upp då och då. Sången lämnar mig däremot väldigt kall.

Blå blå vindar och hav

Det är bra lyxigt att bara ha några minuters gångväg ner till Klippan från jobbet. Precis när man kommer förbi Sjömagasinet och får öppen vy mot horisonten så är det varje gång, oavsett väder, lika magiskt. Där och då är det bara att andas in. Snacka om att få syre i lungorna att klara sig på ett tag.

Tyvärr är det inte lika magiskt att vända blicken åt det större gäng a-lagare och deras hundar som alltid håller till i parken bredvid. Det finns något djupt tragiskt i deras uppenbarelser. Jag önskar dem all lycka och de har mitt stöd men när man ser dem kasta bort sina liv totalt blir man bara nedstämd. Det är misär i sin renaste form. För de man ser och hör i denna park är bortom hjälp känns det som. Jag antar att personalen på systemet på Jaegerdorffsplatsen känner igen flera namn i dödsannonserna varje månad.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

1001 sånger nummer 8

Leonard Cohen - Famous blue raincoat (1971)
Betyg: 7

Efter den fullständigt knäckande konserten Cohen gav i Göteborg för några år sedan så är det svårt att skriva något negativt om honom. Det var helt klart något av det bästa jag sett.

Hans tidiga klassiska skivor är bra och jag spelar dem rätt ofta. Men ändå ger mig inte enskilda låtar därifrån några totalt exalterade känslor. Faktum är att det är på senare skivor när han blir enklare och mer personlig som han är som bäst. Men visst är Famous blue raincoat en bra låt.

1001 sånger nummer 7

Lorraine Ellison - Stay with me (1966)
Betyg: 7

99 procent av all musik inom soulgenren gjord mellan 1963-1973 får högt betyg av mig. Stay with me är ingen absolut favorit. Det är en deepsoul låt utan den riktiga nerven rakt igenom. Verserna är nämligen lite lite sega. Fast det är klart att de bygger upp fint till "alla känslor måste ut" refrängen.

Sällan hör man så desperata skrik om bedjanden att få sin älskade att stanna. Om man någon gång hamnar i situationen som Lorraine sjunger om höjs nog betyg ytterligare något snäpp.

Tv-serien om P95 landslaget tog slut ikväll. Trots att den varit rejält lågbudget och ibland lite taffligt gjord så har den fungerat okej. Det blir intressant att se om några av de som är stjärnor i detta lag kommer lyckas på elitnivå inom seniorfotbollen. Personligen fick jag ingen favorit men heller inget hatobjekt. Så lycka till!

Som ungdomsledare så måste det vara fantastisk om någon från sitt eget lag skulle få testa på landslagsspel. Det är ytterst få som tar sig dit och det är inget mål men tänk vad grymt det vore att se någon Azaleatjej iklädd den blågula tröjan i framtiden.

Och imorgon kan nästa sommar räddas. Se nu till att peta in något mål mot Holland så att fotbolls EM blir extra festligt. Ett svenskt deltagande där och jag står ut med iskyla i vinter. Inte någon gång ska jag gnälla över väderleken.

1001 sånger nummer 6

Michael Jackson - Thriller (1982)
Betyg: 7

Jag minns mycket väl hur min klasskompis Anders hade Thriller skivan. Alltid när vi lekte så ville han spela den och jag lyssnade gärna. Alla mina veckopengar gick till Kiss och Motley Crue grejer vid denna tid.

Numera äger jag förstås skivan. Har man inte den så gillar man inte musik. I stort sett alla låtar blev singlar från skivan. Videon till Thriller är lika kul att se nu som då. Den är ju faktiskt lite läskigt. Låten Thriller är inte den bästa från skivan men förstås odödlig.

1001 sånger nummer 5

Martha & The Vandellas - Dancing in the street (1964)
Betyg: 9

Det är något odödligt med Motown. Man tröttnar aldrig på låtarna. Många av dem är perfekta in i minsta detalj. Det räcker alltid att höra det sekundlånga trumintrot till Dancing in the street för att bli på bra humör. Och när sen blåssektion eldar på och Martha sjunger Calling out around the world, are you ready for a brand new beat, så känns det just som det är en ny rytm varje gång.

Nästa år är det 40-års fest. Jag lovar att den här låten finns på spellistan.

1001 sånger nummer 4

Dr. Feelgood - Milk and alcohol (1978)
Betyg: 6

Ett av pubrockens flagskeppband börjar mer och mer att få sitt fäste hos mig. De har många typsikt brittiskt öldoftande låtar. Milk and alcohol är inte en av mina favoriter med bandet. Men skulle den spelas på en pub under Londonresan om ett par veckor så lär den vara perfekt.

Hela pubrockgenren kräver närmast att det ska vara fest på gång. Det är inte så mycket att lyssna ensam på. Skrålmusik av det osofistekerade slaget för något sofistekarade människor.

1001 sånger nummer 3

Macy Gray - I try (1999)
Betyg: 5

Tänk vad många låtar man nynnat med i men aldrig riktigt grottat ner sig i. Den här låten är en sådan. Hela neosoulgenren är ungefär så för mig. Bra låtar som passar fint på radion men som inte får mig att gå i spinn.

Trots att låten "bara" är elva år gammal så för den med sig en del nostalgi. Man var ganska ung fortfarande och det var mycket man inte hade lärt sig. I try var då och är nu en helt okej låt att höra i radiosporten.

1001 sånger nummer 2

Frankie Valli & The Four Seasons - The night (1972)
Betyg: 5

I ärlighetens namn tror jag inte att jag lyssnat på den här låten någon gång innan. Frankie Valli har ju gjort en del sköna låtar men den här har passerat förbi. Håller den då måttet för att komma med på denna åtråvärda lista? Det gör den kanske fast den hade inte hamnat med om jag varit redaktör för boken.

Men The night har en skön soulig basgång och ett northern soul beat som mixar sig fint med en schlagerbetonad ljudbild. Blandningen är inte alls dum och det är klart att man blir glad och upprymd av låten (som så klart handlar om olycklig kärlek). Fast det finns massor av bättre i genren.

1001 sånger nummer 1

Ella Fitzgerald - Let's do it (let's fall in love)(1956)
Betyg: 6

Eftersom vi lyssnar på Ella Fitzgerald varje fredag vid kvällsmiddagen så känna jag närmast jävig att bedöma henne. Nu är den här låten inte med på vår fredagsskiva så den får passera.

Ella är en albumartist för mig. Det har aldrig hänt och kommer nog aldrig hända att jag väljer att sätta på enskild låt med henne för att få en kick av något slag. Det är musik att slappna av till och det behövs en längre startsträcka än en låt. Men för den skull så är förstås Let's do it (let's fall in love)en skön jazzstandard som Ellas röst fyller upp på ett fint sätt.

Kul tidsfördriv

1001 serien har fått ytterligare ett tillskott. Det är bara att börja beta av de 1001 sångerna. Detta är kanske den bok som det verkligen finns tid och ork till att gå igenom från pärm till pärm.

Så det kommer dyka upp många sånger från boken på denna blogg framöver. 1-10 i betygskala och låtarna kommer lottas i vilken ordning de lyssnas på.

Scener från ett familjeliv

Historien böjar här.

Fredagskvällen tillbringades på after work med det gamla jobbet. Som alltid trevligt och som alltid numera en kväll som inte blir så jättesen. Men vid hemkomst bubblade ändå alkoholen i kroppen och musikspelaren lockade förföriskt. Väl i dess våld vet man att det kommer bli sent.

Att omdömet minskar med whisky är inte något som man tänker på när man är mitt upp i det. I natt satt jag jag och kollade lite klipp från mina försök att bli singer-songwriter. Innerst inne vet jag att det är bedrövligt. Men alla sådana tankar försvann i natten och jag fick lite Zlatan och Liam Gallagher "jag är bäst" tendenser. Min sångröst lät som en lite mer jordnära Sinatra och gitarrspelet grundar sig i John Faheys spruckenhet. Texterna ska alltiv vara banala, så just där har jag inget vara rädd för.

Nåväl, jag la ut det lilla inlägget där jag hittat en melodi och Astrid kommer och stör på denna blogg. Fy tusan vad bra det låter tänker jag och lyssnar på det tjugo gånger i rad innan jag lägger mig. Efter bara någon timmes sömn så kommer Astrid över till vuxensängen och kvider att hon har ont i magen. Whiskyn i min kropp har gått från att vara exalterande till huvudvärksframkallande. Det är synd om Astrid och jag lider samtidigt över att ha publicerat gitarrklippet. Vad tusan ska världen se det för.

L överger familjen tidigt för att sätta sig på tåget till Karlstad. Solen där ska hon njuta av i helgen. Klockan är fortfarande tidigt för att vara helg, Astrids magonda ger sig inte, inte min huvudvärk heller och Ella är lite förtonårstrotsig. Och till råga på allt ska jag vara på jobbet om en kort stund.

Kalabaliken på Kaptensgatan råder. Sena är vi i stort sett alltid så det är inget nytt men denna dag så är alla väderstreck emot oss. Snabbt får vi med det nödvändigast och med den röda spyhinken, Astrid har inte bara ont längre hon mår illa också, i handen vandrar vi mot bilen. Att gå de åtta minuterna till jobbet är inget alternativ. På vägen dit tänkar jag fel och kör in på återvändsgator och alla parkeringar är upptagna. Svordomarna haglar mot vindrutan. Barnen sitter tysta och förbannar sitt öde.

Till sist är vi ute ur bilen och styr med haltande steg över Chapmans torg. Väl inne på biblioteket möter jobbkollegan oss. Det är då jag inser hur vi ser ut. Pappan helt vildsint i blicken, håret på ända och gårdagens kläder som säkert luktar uteliv. Yngsta dotter hulkandes, gåendes böjd som en gammal tant för magsmärtorna och klamrandes fast vid en stor illröd hink som om det vore hennes mest älskade gosedjur. Och så äldsta dottern med en systempåse innehållandes snabbmakaroner i ena handen och i den andra en halvdrucken 2-liters cola. Familjen Griswold kan slänga sig i väggen.

Yrkesprofessionnalismen slår in samtidigt som vi öppnar dörrarna, bemötande är a och o, bemötande är a och o, bemötande är a och o. Så där står jag med ett leende och möter Majornaborna menas kaos råder i bakgrunden. Kaos blir det också i yrket då hela datasystemt slutar fungera efter två minuter. Grattis! Sparka nu på den som redan ligger. Jag är redo. Spy ut er galla över oss enkla bibliotekarier bara. Antingen förvandlas jag till hulken eller också kryper jag in under informationsdisken i fosterställning.

Men då kommer den gamla mannen fram. "Hej, jag är nyinflyttad här och jag hörde att ni har datorer man kan använda" Jag svarar att det har vi men att de tyvärr strular för tillfället. Det är då vändningen sker. Han svarar "Ho Ho Ho", med ett bullrande smittande skratt. "Det gör absolut ingenting, jag har ingen brådska utan kommer tillbaka en annan dag" Han avslutar med att tacka så mycket för den fina informationen och han önskar mig en trevlig dag.

Jag tittar snabbt in på kontoret där barnen hänger. Snabbmakaronerna har gjort susen för Astrids mage. Det rödgråtna ögonen börjar fyllas med liv och jag får en tummen upp. Det jag börjat tro var blindtarmen visar sig vara botat med makaroner. Samtidigt kommer världens bästa grannar Martin och Tuva in. De sprider god stämmning och tar efter en stund med sig mina barn hem för lek.

Jag kan jobba klart de sista tre timmarna på världens bästa jobb, för att sedan komma hem och ge sig ut på Karl Johans torg för lite spontanfotboll. Som kvällsmat bestäms att prova ICAs nya ta själv sallad. Den smakar utsökt och nu ska vi njuta av vårt farvoritprogram, Fångarna på fortet.

Jag hittade en melodi...

...och skulle sjunga ut. Men naturligtvis kom Astrid i vägen. Men om 5 år kanske man greppar gitarren igen.

Never say the word but our eyes always do

Sveriges bästa kvinnliga artister är självklart Anna Ternheim och Sophie Zelmani. Båda kommer med nya skivor senare i höst. De lovar mycket gott. Tills dess lyssnar vi igen och igen på två av de vackraste låtar som finns.

Jag ska kamma dig ur håret

Att Tomas Tranströmer fick nobelpriset var ju kul. Han är bra. Hans böcker var så klart dagens hetaste på biblioteket.

Fast visst hade det varit ännu festligare om Bobby Roberts och han gelikar från 50-talet hade fått priset postumt. Det hade de varit värda.

I've designed it that way

Robert Earl Hardy - A deeper blue, the life and music of Townes Vand Zandt

För några år sedan kom det två biografier om Townes ungefär samtidigt. Jag valde att köpa John Kruths bok To live is to fly. Den var inte mer än okej. Först nu så blev det tid över att läsa Hardys bok om Townes. Efter en liten tveksam inledning så tog den sig och blev en väldigt bra musikbiografi.

Att Townes inte dog tidigare än vid 52 års ålder är konstigt när man förstår hur han verkligen levde. I boken förskönas verkligen inte hans levene men det beskrivs ganska fascinerande. Det är slående hur folk omkring honom älskade honom trots att han inte var någon att lita på.

Her eyes did laugh
Her lips did sing
Her legs did roll
My soul to bring
Her hair did curl
And her thoughts unfurled
Like birds upon
The wings of spring

Texten ovan är från låten Snow don't fall. En låt han aldrig spelade live. Den skulle vara orörd då den kom till när hans flickvän Leslie mördades i Los Angeles då Townes höll på att spela in skivan The late great Townes Van Zandt. En mängd historier som den ovan kommer fram i boken. En hel del nya för mig. Nästan alltid är det något smärtsamt som sker. Townes säger också att han offrat allt för att få till sina sånger.

Nu var inte Townes bara en dystergök. Bland vänner var han känd som rätt galen men alltid med ett varmt hjärta och dråpliga historier. Även i musiken väger han upp så allt inte blir nattsvart. Mot slutet av livet skrev han dock rakt på sak att livet snart var över. Låtar som A song for, The hole och den undersköna Katie Belle blue (till dottern) är bland det absolut starkaste som någon människa skrivit.

Dream pretty dreams
Touch beautiful things
Let all the skies surround you
Swim with the swans
And believe that upon
Some glorious dawn
Love will find you

Come some day
I'm bound away
Wind and wings on the water
Whatever may
You must stay
And remain my beautiful daughter

Always look on the bright side of life

IFK Göteborg - Azalea BK 0-7

Tänk att avsluta serien med en överkörning av Blåvitt. Snacka om att må gott! Kvällens spel i Kviberg var av det slaget att allt fungerade. Ungefär som när Brasiliens herrar spelade klapp-klapp fotboll i VM 1982. De hade Zico, Eder, Falcao, Sokrates, Junior och ett gäng andra lirare. Men vad är det mot Ella, Elsa, Lisa, Madeleine, Nathalie, Rebecka, Miriam, Sofia, Wilma, Selma, Doris och Simone.

Nu är det fritt från fotboll i en månad. Då är frågan om man ska ta tiden och träna sin egen kropp. Någon har sagt att den kropp man har när man fyller 40 har man med sig livet ut. Så det är 9 månaders träning som gäller med start från nu.

The stars are our out of place

Rodney Crowell - Chinaberry sidewalks

Att läsa engelska böcker brukar inte vara något större problem. Är det ord man inte förstår så blir de ändå klargjorda av sammanhanget. Chinaberry sidewalks var dock lurig läsning. Den på senare år allt mer fenomenale låtskrivaren och sångaren från Texas, Rodney Crowell, skiver sina memoarer på ett flödande poetiskt språk som jag har vissa svårigheter med.

Att boken är svårläst kan också ha att göra med hans ambivalenta inställning till sina föräldrar. Är de goda eller är de onda. Ena stunden blir han slagen och nästa får han som 9-åring följa med sin pappa och kolla in Jerry Lee Lewis. Det är bara ett av många exempel på hur han ena stunden hade de hemskt och nästa glatt. Faktum är att jag i slutändan inte riktigt förstår hur han kan förlåta allt eleände han fick utstå som barn.

Boken är tillägnad Crowells barn. Vilket man väl förstår för den riktar sig väldigt mycket till släkten. Tre fjärdedelar av boken handlar om olika familjeband. Boken hamnar långtifrån andra musikmemoarer men visst saknar man mer fokus på musiken. Det blir något tröttsamt i längden med alla barndomsskildringar. Man längtar mycket efter att läsa om Crowells musikskapande och möten med andra Texasmusiker. Kanske kommer det i ytterligare en bok.

Betyg: GGG

Tyskvärmen

Höstavslutningen skedde i år i 20-gradig värme. Efter en tuff oavgjord match mot föräldrarna så var barnen överlägsna vinnare i stafetten. Ett fantastiskt gäng.