Årets album 2009 plats 1

Reigning Sound - Love and curses

Det blev alltså ett garagerockband från Memphis som tog hem vinnarpokalen för årets bästa skiva. Ett val som blev väldigt enkelt i slutändan. Greg Cartwright har helt klart varit den person inom musikvärlden som jag gillat mest i år. Love and curses är Reigning Sounds första studioskiva på fyra år. Den föregående Too much guitar är också verkligt bra men lite för överstyrd och endimensionell. På Love and curses kommer alla sidor av bandet fram igen precis som på plattan Time bomb High School från 2002. Då blir resultatet också perfekt.

Skivan släpptes den 11 augusti. Direkt, vid första lyssningen, så förstod jag att det här är en skiva som kommer att sätta djupa avtryck hos mig. Läget då den kom var också bra. Sommarens började lida mot sitt slut. Något behövdes för att sätt ord på livet. Förra året var det Mogwai (som visserligen är instrumentala:)) och i var det alltså Reigning Sound. Det är genom musiken jag kan se livet utifrån och känna det inifrån. Vad har andra för hjälpmedel för sånt?

Hur låter då Love and curses? Jo, i mina öron är det underbart själfylld rock n’ roll som har allt. Bandets influenser från soul, r&b och garagerock knåpas ihop till en perfekt mix. Reigning Sound uppfinner verkligen inte hjulet på nytt. Man gör det som många bra band gjort genom tiderna men man gör det så pass bra att det inte finns ett uns nostalgi eller något dammigt över det. Cartwright sjunger som en gud och är helt klart med och slås om topp 3 av alla blue-eyed soul sångare. Jag hör en passion och en tro på musiken i varenda ton. Och eftersom nästan alla låtar handlar om kärlek så behövs det just en passion, en tro och erfarenheter. Det är jag säker på att Greg Cartwright har. För annars sjunger man inte så här, man skriver inte sådana här låtar och texter, om man inte känt glöden.

Love and curses är en skiva som är som favoriterna man hade förr, alltså då man kan varenda textrad och där det vecka från vecka växlar vilken som är favoritlåten på skivan. Som sagt, jag älskar alla låtar på skivan. Är jag tvingad att välja blir det ändå låten The Bells. Den betyder något speciellt. Lyssna på den i en liveversion här.

”I hear the bells
Ringing in my ears
Telling me that the time
Of decision is near

I wandered long
Without compass or direction
But now you are
Both my comfort and protection
In a world that is so cruel
Wise man masquerade as fools
And I wait to hear your footsteps
And yours alone
Please guide me home

For promises undone
We must pay the price
Who know this chance
May not come twice

Tyvärr finns det få proffsigt filmade klipp på youtube på bandet. Fast klippen nedan är ändå sjukt bra. Låten Tender love, som inte är med på skivan, måste också lyssnas på. Den är grym.

Årets album 2009 plats 2

Thåström - Kärlek är för dom

En torsdag i mitten av augusti så låg jag i fosterställning och frös mitt i natten på väg hem i ett tåg från Malmö. Ungefär tio timmar tidigare hade jag varit nere på toaletterna på centralstationen i Gbg och blandat drinkar. Sedan hade jag suttit på tåget och druckit vin ur en sportflaska bredvid gymnasieungdomar som var på väg hem från skolan i Varberg. Rälsen sjöng för mig att bränna allt i båda ändar. Framme i Malmö kom huvudvärken som avhjälptes med öl på Harrys tillsammans med en trevlig bargranne. Sen stod Thåström på scen på Stora torget.

Så här ett halvår senare är det här händelser som känns otäcka, avlägsna, patetiska, äkta och livsavgörande. Thåström var soundtracket till en rätt våldsam katharsis. Skivan Kärlek är för dom kommer jag vara evigt tacksam.

Årets album 2009 plats 3

Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle

Jag kommer tydligt ihåg hur jag stod i en tidningsaffär i Glasgow i februari och läste om den här skivan för första gången. Det stod att skivan var en sorts nysatsning från Bill Callahan. Även om han inte varit borta från att släppa skivor så var det här en comeback till storformen stod det. Egentligen ska man inte alls lita på musikjournalisters omdöme men det kändes på något vis rätt här. Det utan att jag hört en enda sekund på skivan.

Bill Callahan är en av mina allra största musikidoler. Jag känner mig som en tonåring som har en idol inför Callahan. Han är en av få som jag just känner så mycket för. Min idoldyrkan var som störst på 90-talet. Skivorna Wild love, The doctor came at dawn, Red apple falls, Knock knock och Dongs of sevotion med Smog som kom mellan 1995 och 2000 är alla helt ett magiska i min värld. Sen kom dippen med tre rätt skrala Smog-album och sen en rätt okej platta under sitt riktiga namn. Nu med, Sometimes I wish we were an eagle så var det alltså dags för magi igen.

Just 1995 stod jag på en klubb i London och såg Smog. Redan då visste jag att det är musik som kommer finnas med mig till livets slut. Någon sorts gen eller nerv i min kropp passar ihop med Bill Callahans röst och texter. Så här nästa 15 år senare så finns det ingen anledning att revidera känslan inför Bill Callahan. Det som är kul att man inte behöver lyssna på gamla skivor utan att han kommer med nya låtar som kommer finnas med i hans musikkanon.

Är det då något nytt som kommer med Sometimes I wish we were an eagle. Nja, kanske lite men egentligen är det mest en nyfunnen storform, för i grunden ingen större skillnad från lo-fi skivan Wild love och den här. Visst, det låter bra mycket mer producerat och det är hela stråkorkestrar som spelar och inte endast en liten ensemble men det är Bill Callahans karekteristiska röst, texter och låtar som ligger främst.

Sedan skivan kom har den funnits i min mp3. Så låtarna har varit sällskap under många mils löpning. Att en sommarkväll springa längs havet och lyssna på All thoughts are prey to some beast, eller att se Gbg från Älvsborgsbron tillsammans med låten My friend, eller glömma att man överhuvudtaget springer när Faith/Void mässar i nästan tio minuter är mycket starka minnen från 2009.

Årets album 2009 plats 4

Magnolia Electric co - Josephine

Tydligen har hjärnan och låtskrivaren i Magnolia Electric Co, Jason Molina, legat dödssjuk den senaste månaden. Turnéer har ställts in och det har spekulerats på musikforum på nätet vad han egentligen råkat ut för. Senast jag läste så var faran för livet avblåst men det verkade riktigt allvarligt. Tur för oss som verkligen älskar den här mannens röst. Och nu när han åter fått i ordning på låtmaterialet fullt ut igen, efter några slentrianskivor, så behöver vi honom här på jorden.

Songs Ohia, Molinas alter-ego, gillade jag mycket på 90-talet. Inte riktigt lika mycket som hans like Will Oldham men ändå mycket. Idag tycker jag att Molina gått om Will Oldham med råge. Det är inget större fel på Oldham, han släpper okej skivor, men för mig tänder det inte till som det borde. Det gjorde det däremot när jag hörde den här skivan för första gången i somras. Och den har faktiskt gjort det sedan dess.

Josephine är en otroligt fin samling sånger. Steve Albinis produktion är perfekt för bandet. Han har låtit bandet spela på känsla och det låter väldigt levande. Det känns som om bandet också vidgat vyyerna över det traditionellt lågmälda. Plötsligt kommer det in ett underbart trumpetsolo eller en kör som förgyller. Det är nödvändigt för den här typen av musik kan annars bli alltför förutsägbar.

Grunden till allt det bra är ändå Jason Molinas röst. Den blir ändå bättre med den lite mer varierade musikaliska inramningen. Den tvingar Molina att tänja lite på gränserna och inte spela säkert. Men det ska inte förnekas att mycket känns igen i Molinas röst också. Det är nedtonat och röstens inbyggda sorgsenhet finns kvar, vilket är tur för den behövs .

Årets album 2009 plats 5

Malcolm Middleton - Waxing Gibbous

Alla som sett Malcolm Middleton vet att han är motsatsen till en entertainer. Kanske är han det privat men på scenen är han det inte. För min del behöver man absolut inte vara en publiktämjare när man spelar live men lite liv i blicken och lite jävlaranamma är inte fel. Middleton ser bara bekväm ut när han spelar akustiskt och jag förstår därför att han ska sluta turnera. Men låt oss verkligen inte hoppas att han slutar göra musik, för då går vi miste om en stor skotsk låtskrivare, sångare och musiker.

Middleton har släppt en räcka starka soloalbum sedan Arab Strap lade ner. Waxing Gibbous, som kanske är hans sista, känns som en verklig ansträngning att få ut maximalt av det han har inom sig. Låtarna är mer varierade och instrumentering mer kraftfull. I ena ändan finns låtar där det låter E Street Band på skotskt vis, i andra änden är det bara den akustiska gitarren och i mitten finns det en del syntiga ljud. Och närvaron som jag kan sakna när han spelar live finns defenitivt i studion, skivan igenom.

Så låt er inte luras över Malcolm Middletons lite väl tilltagna blyghet på scen. Lyssna på låtarna han skrivit till Waxing Gibbous och hör ett hantverk av högsta klass. Här finns både låtar av alla de slag som en perfekt skotsk popskiva ska ha.

Årets album 2009 plats 6

Greg Cartwright - Live at the Circle A

En man och en gitarr inspelad live på ett litet ställe i Milwaukee, kan det vara något? Ja, herregud, det kan det verkligen. På ett sätt skulle den här skivan kunna toppa hela den här listan. Vad det gäller lyssningar i höst så skulle den definitivt det. Greg Cartwright spelar och sjunger i vanliga fall med Reigning Sound, som är ett fenomenalt rockband, och har tidigare gjort fantastisk musik med bland annat Compulsive Gamblers och Oblivians.

På den här skivan är det alltså nedskaltat till röst och gitarr. Resultatet är hjärtekrossande. Cartwright är helt klart ett geni, en fantastisk låtskrivare, sångare, textförfattare och tolkare av andras låtar. När Cartwright sjunger är det inget navelskåderi som gäller utan han utgår från den mer rättframma rocktraditionen där drivet och enkelheten ligger främst. Han gör det med sådan naturlig inlevelse och kärlek att det inte finns några tveksamheter att det här är musik jag älskar mer än sådant jag borde älska mer.

Att skivan är inspelad live är egentligen ingen nackdel. Mellansnacket är kort (och bra) så det stör inte och låtarna blir grymt levande när man hör hur den ganska lilla publiken verkligen njuter. Att skivan hamnar på plats sex på den här listan och inte högre har väl ändå att göra att det är en liveskiva. Det bär på något sätt emot att sätta en liveskiva på topp 5. Men det är mer nördigt och dumt tänkande av mig för Live at Circle A är fem poäng av fem möjliga i min värld. En annan liten anledning, till sjätteplatsen, är väl också att Greg Cartwright ändå dyker upp lite längre upp i tabellen.

Årets album 2009 plats 7

Soulsavers - Broken

Mark Lanegans samarbete med duon i Soulsavers blev mer än ett engångsprojket.

Det ska vi verkligen vara glada över för den här skivan är som klippt och skuren för Lanegans röst. Hans röst hörs på nästan alla låtar på skivan. Men även några andra gästvokalister förekommer. De sköter sig bra men för min del hänger allt på en av musikhistoriens bästa sångare Mark Lanegan.

Soulsavers mixar, likt Spiritualized, rock, gospel, mörkerstämningar, stråkar, och en massa annat till en sorts rockmässa. Det här är ingen religiös musik men den pretentiösa uttrycket spirituell fyller faktiskt här sin funktion. När de allra bästa låtarna på plattan kommer på är det just tankar om ens egen litenhet i den stora världen som kommer upp. Att musik kan få mig att tänka över livet i banor jag inte gjort innan är häftigt och stort. Och det är precis det Soulsavers gör.

Årets album 2009 plats 8

King Khan & The BBQ show - Invisible girl

Skulle man bara se bilder på de två medlemmarna i bandet, Mark Sultan och King Khan, skulle man snabbt kunna avfärda dem som två knäppgöckar som säkerligen inte låter något vidare. Men mer fel kan man nästan inte ha. För King Khan & The BBQ show leverar alltid den mest kärleksfulla hyllningen till gammal garagerock, doo-wop och hederlig rock n' roll.

Hela skivan är fullpackad med kalaslåtar som rockar skiten ur det mesta från 2009. Och det lyckas alltså ett band med endast två medlemmar. På skivan finns tolv låtar. Alla skulle med lätthet platsa på någon av de kända nuggets boxar som finns om gammal garagerock. Några låtar från Invisable girl skulle till och med dominera en sådan samling. Vilket i min värld betyder att det är låtar som är fantastiska. Jag kan helt omöjligt sitta still under Animal party, I'll be loving you och Trying för att bara nämna tre exempel.

Årets album 2009 plats 9

Bob Dylan - Together through life

Här är en skiva som det tog ett antal lyssningar innan den satte sig. Lite grann har de att göra med den mycket svaga spelningen Dylan gjorde på Roskilde för några år sedan. Hans röst lät förfärlig då. Så när man hörde den här skivan första gångerna var man kvar i det. Men efter ett tag inser man att det här är rysligt bra. Bandet han dragit med sig till studion den här gången får till ett underbart sväng allt som oftast. Grejen är att man ska spela skivan riktigt högt för det är då både svänget känns och Dylans röst skär rakt igenom kroppen. Sista låten på plattan It's all good är det allra bästa beviset för svänget och den knivskapra rösten.

Förutom ett par lite småtrötta långsamma bluesnummer så kvalar Together through life in som ett perfekt Dylan album. I många låtar så leds musiken av David Hildalgos accordion. Tex-mex inramningen passar låtarna fint. Och som vanligt finns det inga negativa invändningar mot Dylans lyrik. När han sjunger så lyssnar man. Lyssna bara på Forgetful heart nedan.

Årets album 2009 plats 10

Loney Dear - Dear John

I min musikvärld är det inte nödvändigt att band och artister behöver sticka ut på något nytt sätt. Är man bra så är man. I fallet med Emil Svanängen och hans Loney Dear så låter det dock unikt och fantastiskt på samma gång. Jönköpingssonen Svanängen lyckas verkligen gör något eget. Hans popmusik står över allt annat i genren för tillfället, tycker jag.

Dear John är ett stort steg framåt från något som redan var riktigt bra. Det som främst tillkommit är lite mer svärta. Och det passar bandet perfekt. I den lager på lager byggda musiken finns nu också texter som matchar upp den mer dramatiska musiken. Allt känns mycket mer i kroppen än förut. De två låtar som öppnar skivan är mästerverk. Airport surroundings och Everything turns to you är för mig två av de absolut bästa svenska låtarna någonsin. Emil Svanängen har här kombinerat text och musik på ett alldeles galet bra sätt.

Årets album 2009 plats 11

Wooden Shjips - Dos

Den låt som jag spelat allra mest och som gett mig starkast upplevelser under 2009 heter Start to dreaming och är med Wooden Shjips. Den kom på singel under slutet av 2008 och finns inte med på skivan Dos. Den låten är ensam helt klart mitt soundtrack för det gångna året. Jag har kunnat sitta och lyssna på den om och om igen som en sinnessjuk person. Vid alla sorters humör så låter den bäst. Det finns sjukt mycket i den låten som får mig att minnas. Den lär få ett eget kapitel i mina memoarer.

På Dos finns ingen låt i samma kaliber som Start to dreaming eftersom det är omöjligt. Men det finns fem fantastiska låter (det är bara fem låtar på skivan). Dos är bandets tredje skiva och de fortsätter med lätthet att vara det bästa psychedeliska bandet som spelar just nu. Jag har haft lyckan att se dem två gånger i år och det har varit underbart. Att det redan är klart att de kommer till Roskilde nästa år är klockrent.

Årets album 2009 plats 12

Richard Hawley - Truelove's gutter

Skulle man inte vara en trött småbarnsförälder så skulle Truelove's gutter nog vara ännu bättre. Det är relativt sällan man får tid att lugnt sitta och lyssna på hela album. För det här är ett album som verkligen behöver tid. Man behöver sätta sig ner och verkligen lyssna. Trots att alla låtar är lugna så är det ingen musik att ha på i bakgrunden. En aktiv lyssning, och då från början till slut, är nödvändig.

Det har flera gånger hänt att jag somnat till skivan. Ta inte det för att skivan är sövande tråkig. För det är den inte men den är mycket rogivande. Hawley är ju nutidens bästa crooner och hans röst tillsammans med skildringarna från hans hemstad Sheffield kommer bli alldeles underbart att lyssna på extra mycket nu under jul- och nyårveckorna. Då kommer det att passa extra perfekt.

Årets album 2009 plats 13

Ian Brown - My way

Jag har varit lite småförtjust i de flesta av Ian Browns soloalbum. Årets skiva, My way, är jag mycket mer än fötjust i, det är den bästa brittiska skivan av det här slaget på många år. Jag blir otroligt sugen på att gå ut och leva rövare på stan och bara dansa natten lång direkt när första låten Steilfy kommer på. På hans föregående skivor har det alltid funnits svackor men här gör det inte det. Möjligtvis kunde cover på In the year 2525 skippats men annars så.

Plattan är ganska elektronisk och det hörs att han tagit influeser från hip-hop men fortfarande är det ett osvikligt Manchestersound som ekar genom låtarna. Och det finns ingen sångare som kommer i närheten av Ian Browns sätt att låta som om undergången är nära fast det samtidigt är ett dansgolv man vill åt. Lyssna bara på Just like you.

Årets album 2009 plats 14

Leonard Cohen - Live in London

Det finns en enda anledning till att den här skivan inte hamnar topp 5. Anledningen är att liveformatet med publikjubel, mellansnack och bandpresentationer är lite jobbigt i längden. Ser man bara till musiken så är det för mig det bästa Leonard Cohen någonsing gjort. Lite beror det förstås på att jag såg precis samma spelning men också för att det är helt fenomenalt.

Även om jag gillar Cohens vanliga studioplattor mycket så har jag aldrig hört en så bra inramning som dessa musiker ger honom. Det verkar som Cohen tycker det också för han är i total högform. Att var över 70 och leverera så här bra är bara helt fantastiskt. Tillsammans med tjejerna i The Webb Sisters och Sharon Robinson bjuder den här skivan på årets absolut bästa användning av blandning av kvinnliga och manliga röster. Oerhört vackert är ett omdöme som kan användas i varje låt på den här skivan.

Låten nedan berör mig till tårar varenda gång. Texten och Sharon Robinson överjordiskt bra framförande är långt mer än tillräckligt för det. Jag är totalt frälst i den låten.

Årets album 2009 plats 15

Levon Helm - Electric dirt

Världens bästa trummis och en av de bästa sångarna genom historien lyckades få ut en skiva till för oss musikälskare. Helt otroligt med tanke på att han nästan inte kan prata efter ha opererat strupen. Men sjunga kan han som ingen annan.

Electric dirt är minst lika bra som mycket han gjorde med The Band. Särskilt eftersom här får Helm själv för sköta all sång. Musiken och sången är helt tidlös och får mig att längta efter landet. Låtarna för mig tillbaka till uppväxten i den lilla byn. Jag ser mig själv åka runt i en gammal sliten Harvester International på åkrarna för att sen sitta i skogsbacken och titta ut över den färdigharvade åkern. I fjärran syns kyrktornet där pappa ligger. En dag så ses vi igen. Så låter Levon Helm och det är underbart.

Årets album 2009 plats 16

Nisse Hellberg - En modern man

OBS! Uppdatering. Den här skivan hamnade för långt ner på listan. Som tur var dök en lucka upp på denna plats, alldeles perfekt. Skivan som skulle hamnat här var inte riktigt så stark när jag lyssnade på den igen. Så den tog Nisses gamla plats. Nedan är min ursprungstext till En modern man. Nu efter spelningen på Nef så hör man skivan i ett annat ljus. Hästen sparkar hela tiden liksom.

Det här är verkligen bruksmusik som ska upplevas live. Inte för att det är dåligt på skiva men live höjer det sig flera nivåer. Då piskar Nisse tillsammans med sina mannar i bandet upp en sjuhelsikes fest. Ser man till spelningen på Nefretiti igår så skulle skivan hamna högre upp på listan.

På stereon hemmavis så blir det inte riktigt lika kul. Självklart svänger det som en häst sparkar i vissa låtar men det blir också väl mycket svensktoppen i sina stunder. Så gammal varken är jag eller vill jag känna mig. Fast jag tror inte den otroligt coola instrumentallåten Ocean boy skulle kommit in på svensktoppen.

Årets album 2009 plats 17

The Bats - The guilty office

Någon gång i somras läste jag ett gott ord om den här skivan. Ett stort tack riktas till den personen som skrev det för annars är det inte alls säkert att jag hade fått för mig att lyssna på The Bats. Bandet har ju släppt ett antal skivor genom åren. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag lyssnat mycket på dem. Hur som helst är det bättre sent än aldrig.

The guilty pleasure är renodlad popmusik. Sång som inte är sådär jobbigt mesig och gitarrer som har både riv och driv. Litegrann som en blandning mellan Luna och Go Betweens. På något sätt hörs det också att det inte är några slynglar som är ute efter att bevisa något som spelar. Utan det är gubbar som bara förädlar hantverket de redan kan.

Årets album 2009 plats 18

Lou Barlow - Goodnight unknown

Alla som läser den här bloggen vet att Lou Barlow är en hjälte för mig. Så inför varje skivsläpp han gör så är jag lika spänd som ett barn inför julafton. Jag vet att jag kommer gilla musiken, men frågan är hur mycket. Svaret den här gången är att jag gillar den mycket fast inte utan invändningar.

Lou ska ha en eloge för att inte tar säkra vägar. Antagligen skulle han tröttna själv på att ge ut embart akustiska låtar. Men om jag ska vara ärlig så skulle det vara guld, för det är i den rollen han är klart bäst. Det är just i produktionen som Goodnight unknown ibland fallerar. En ganska tråkig och själlös ljudbild drabbar några låtar för mycket. Så ska det inte behöva vara.

Som vanligt finns det ändå gott om tillfällen då huden knottrar sig som den bara kan göra när Lou sjunger. Det är något med hans röst, särskilt när han går upp i tonerna, som jag helt omöjligt kan värja mig emot. Så använder man sig av deletefunktionen och tar bort 4-5 låtar så blir det utmärkt. Kvar är då tio riktigt bra låtar varav 3 är av högsta Barlow klass.

Årets album 2009 plats 19

Yeah Yeah Yeahs - It's blitz

Vid första lyssningen var det lite chockerande att höra hur Yeah Yeah Yeahs ganska drastiskt ändrat sitt sound. Borta var gitarrerna och in kom dansbeaten. Men efter några lyssningar lät allt nästan som vanligt igen. Bandet hade bara lagt tyngdpunkten lite annorlunda den här gången och resultatet är väldigt lyckat.

Referensen att man låter som Blondie skulle (borde) låtit 2009 stämmer ganska bra. Här finns alla de ingredienser som Blondie hade när de var som bäst. En egensinnig och tuff frontkvinna, knivskapra melodier med hitpotential, New York coolhet och en orginalitet. Dessa ingredienser gjorde bandet till värdiga avslutare på Roskildefestivalen i somras. En spelning som går till historien som rätt melankolisk mitt i beatsen. För under ytan finns det även en sådan årda hos Yeah Yeah Yeahs.

Årets album 2009 plats 20

Alela Diane - To be still

Från första gången jag hörde Alela Dianes röst var jag fast. Kvinnliga vokalister med akustisk gitarr kan ibland vara svåra att särkilja. Precis som med Cat Power så kan man direkt höra att det är Diane som sjunger. Så ska det vara.

Ordet haunting kommer upp när jag lyssnar på skivan. Kollar man de svenska översättningarna av orden så passar väl varken spöklikt eller hemsökt ihop med musiken men jag håller ändå fast vid haunting. Eller kanske jag ska ändra till mysterious. För det är så musiken låter i mina öron. Den skapar känslor av det lite onaturliga slaget. Men musiken håller sig hela tiden på rätt sida om otäcka saker som natursvärmeri och annat hokus pokus. Det här är på riktigt.




>