Metallica

Fem stjärnor

När jag köpte Ride The Lightning visst jag inte om jag skulle våga spela upp den för syrran. Jag var absolut tvungen att hoppa över inledningsspåret Fight fire with fire. Det var för hårt och våldsamt. Tänk om familjen tvingar mig att lämna tillbaka skivan. Så tuffa var Metallica när de kom fram. I alla fall i min värld.

Ett par tre år senare stod jag i Frölundaborg och såg bandet för första gången. Det var den 13 september 1987. Efter tidigare har varit på Kiss, Motley Crue, AC/DC och några fler hårdrocksband så var detta en ny upplevelse. Efter den magnifika intromusiken så dundrade de igång med Battery. Snacka om att bli överkörd.



Från mitten av 80-talet och fem sex år framåt så var Metallica helt klart ett av mina favoritband. Jag gillade de andra banden i The big four också men inte alls lika mycket. Slayer har ett gäng låtar som krossar men jag har väldigt svårt för det bandets gitarrsolon. Megadeth har en sångare som kraxar och Anthrax var närmast lite putslustiga. Metallica stod över dem med bred marginal.

1991 kom The Black album. Metallica blev ett namn för den breda massan. Vilket man förstår när man hör skivan. Borta är nästan allt det som fram tills dess känts farligt och nytt. Men för den skull är The Black album förstås en klassiker. Snacka om hårdrockshits.

Efter det tog väl ändå det roliga slut. Tiden blev en annan både för bandet och mig. Deras andra skivor under 90-talet kändes då ointressanta. Ser man tillbaka på dem idag finns det ändå ett gäng bra låtar. Covern på Turn the page är exempelvis fantastisk. Helt klart en av de allra bästa bilåkarlåtarna man kan få på när man zappar mellan hårdrockskanalerna.

Deras två senaste skivor St Anger och Death magnetic känns inte så jättekul. Men det ska sägas att jag inte lyssnat mycket.

Nu kommer Metallica till Roskilde i sommar vilket är mycket välkommet. Dels saknade någon stor magnet som kunde locka mig till orangea scenen. Dels känner jag verkligen för att både bli nostalgisk och se ett band som  förhoppningsvis släpper lös en hitkavalkad. Det är inte varje dag man gör det.

Och eftersom Metallica var med och formade mig under typ 5 viktiga år så är jag skyldig dem att stå långt fram och hytta med näven och sjunga med. Gör de en exklusiv europaspelning på Roskilde är de värda all beundran.

Metallicas första fem plattor (plus cover epn) är alla riktigt bra. Det finns väldigt få låtar på dem som jag hoppar över. Sen finns det förstås ett gäng favoriter. Totalt fick jag det till 16 femstjärninga låtar från Metallica. De är: The four horsemen, No remorse, Seek & destroy, Ride the lightning, Fade to black, For whom the bell tolls, Creeping death, Master of puppets, Welcome home (sanitarium), Blackend, Enter sandman, The unforgiven, Nothing else matters, Turn the page, Blitzgrieg, Breadfan

Finns att lyssna på här

Och sist men inte minst så är Metallica ett av de mest geniala bandnamnen i rockhistorien.

Fem Stjärnor

Mötley Crüe

Den 22 februari 1986 vaknade jag med feber. Med långsamma steg gick jag nedför trapporna till tv-rummet. Godmorgon Sverige stod på. Fredrik Belfrage var programledare (han såg jag förövrigt helt nerdekad för några år sedan) för programmet och helt plötsligt började han prata om kvällens händelse i Göteborg, Motley Crue skulle stå på Scandinaviums scen. Och helt ur det blå spelade de videon till Home sweet home i programmet. I videon får man se liveklipp på bandet. Åt helvete med febern, det här ska jag se ikväll. Inget kan stoppa mig.

Självklart hade jag biljetter till konserten. Motley Crue var vid denna tidpunkt mitt absoluta favoband. Min feber var inte rolig men att inte åka var inget alternativ. På eftermiddagen stod jag och min bror på torget i Lidköping och väntade in Siesings buss. Lidköping var inte första stopp för bussen så när vi skulle gå på var bussen nästan full med höggradigt berusade människor som åkt med ända från Örebro och neråt. Jag glömmer aldrig när jag i feberdimma möttes av spritdoften från headbangande, långhåriga ungdomars som stod i mittgången av bussen. De flesta starkt influerade av Motley Crues klädstil. Jag hade med mig en påse Ahlgrens bilar, möjligtvis hade jag försökt att spraya upp håret lite extra. När bandet några timmar senare sprang in på Scandinaviums scen så var jag världens lyckligate 13-åring.



Nästan tre år tidigare hade bandet kommit in mitt liv. Första gången man gick till Musik-Eylis och såg skivan Shout at the devil förstod man att det här är något extra. När man öppnade skivan och såg innerkonvolutet så vågade man nästan inte titta. Det var det tuffaste man sett. Snart var skivan min och musiken kändes farlig på det kittlande sättet. Bara titeln med ordet djävulen i sig bidrog till spänningen. Jag minns hur vi varje rast pratade om detta i skolan. Jag och Danne Svensson dikterade de mest troliga meningarna med låten. Som små mellanstadieungar så lät vi nog fantasierna skena iväg.

Medlemmarna i bandet var det coolaste man sett. Före Motley var det Kiss som gällde men de var mer som seriefigurer. Motley Crue var visserligen overkligt coola men de var riktiga människor. Vince Neil blev direkt min favorit. Han var perfekt. En blond beachkille från Kalifornien som hade allt. Än idag är jag avundsjuk på hans hår. Jag har precis läst hans självbiografi Tattoos & Tequila. Vad ska man säga, han har levt ett speciellt liv. Fester och brudar i massor och även en hel del otäcka saker. Han körde ihjäl Razzle och skadade två andra allvarligt när han körde rattfull 1984. Han har varit gift fyra gånger och han har drabbats av tragedi när hans dotter Skylar dog endast 5 år gammal 1995 av cancer.

Den 29 januari 1988 var nästa tillfälle då jag skulle se bandet. Min förväntan var oerhörd för som förband skulle Guns n' Roses spela. Det var den absolut optimala bandkonstellationen jag kunde tänka mig. (Gn'R hade ännu inte slagit så brett som de skulle göra bara en kort tid efteråt. Mer om det bandet i en annan Fem stjärnor.) Jag minns det fruktansvärda som igår. Vi hade stannat vid kiosken på Esplanaden i Lidköping och köpt Expressen. På väg hem i bilen bläddrar jag och hajar till för en notis. Motley Crue ställer in sin Sverigerturné. Vilken chock!.

Anledningen till att turnén inte blev av sas vara utmattning. Numera vet vi sanningen. Den finns att läsa om i en av de bästa musikbiografier som skrivits, The Dirt. Där lyckas Neil Strauss på ett fascinerande sätt ställa fram bandets historia. Europaturnen av Girls Girls Girls turnen ställdes in för att Nikki Sixx tog en överdos och faktiskt var kliniskt död i flera minuter. Datumet för detta var 23 december 1987. Vill man ha ändå mer ingående beskrivning om detta ska man läsa Nikki Sixx bok The heroine diaries.



Sjukdom är tydligen något som föjlt mig i samband med bandet. Samma dag som skivan Girls Girls Girls skulle ankomma till Lidköpings skivaffärer så var jag sjuk. Mamma fick uppdraget att köpa skivan. Skulle hon klara det och hade skivan verkligen kommit in, sällan har jag varit så nervös som när jag såg vår bil svänga upp i gatan. Jag hängde i fönstret och när hon klev ur fick jag se att det fanns en vinylpåse i hennes hand. Lycka!

Det var mellan åren 1983-1988 som bandet stod högst på min lista. Skivorna Shout at the devil, Theatre of pain och Girls Girls Girls är som mina närmsta vänner fortfarande. Jag är dem förevigt tacksam. Jag älskar dem. Deras debutskivan Too fast for love 1982 platsar inte riktigt bland de tre ovan men är väldigt bra den också.



Bandet kom åter till Sverige 1989. Jag och kusin Steffan var där. Det var ganska bra men jag började tappa intresset. Skivan Dr Feelgood var rätt hyllad men det var endast några låtar jag gillade mycket. Sedan blev dels bandet sämre, det kom nu spännande musik och dels blev jag äldre. Bandet sparkade Vince Neil och blev helt ointressant för några år. Sedan kom Vince tillbaka och jag såg dem på Roskilde 1997. En spelning som var ruskigt dålig. De försökte bli moderna och klädde sina klassiska låtar i ny dräkt. Ett totalt magplask.



Skivorna de släppts på senare år har jag knappt lyssnat på. Det jag hört låter inte speciellt roligt. Soloskivan från Vince Neil som kom 2010 var ytterligare ett magplask. Jag vill komma ihåg de bra åren. Bandet finns dock alltid där. Jag läser mycket om dem i tidningar och böcker. Nu väntar jag bara på att höra Mick Mars historia. Den skulle vara intressant. De övriga tre medlemmarna har ju fläkt ut sina liv i varsina böcker. Den hemlige Mr Mars är kanske den som kan komma med sanningen.

Femstjärniga låtar:
Public enemy no 1, Take me to the top, Piece of your action, Shout at the devil, Looks that kill, Bastard, Red hot, Too young to fall in love, Knock em dead kid, Danger, Ten seconds to love, City boy blues, Louder than hell, Home sweet home, Tonight (we need a lover), Save our souls, Fight for our rights, Wild side, Girls girls girls, Dancing on glass, Bad boy boogie, Kickstart my heart

Fem stjärnor

Silver Jews

”I don’t really wanna die, i only wanna die in your eyes” (från How to rent a room)
“I wish they didn’t put mirrors behind the bar, cause I can’t stand to see my face when I don’t know where you are”. (från Inside the golden days of missing you)
”I’m gonna shine out in the wild silence, and spurn the sin of giving in” (från The wild kindness)

Av de tusentals band som gjorde sig hörda på den amerikanska indiescenen under mitten av 90-talet var det en handfull som jag verkligen föll för. Och faktum är att jag älskar just dessa band ännu idag. Deras betydelse är inte nostalgisk utan de är högst relevanta. Ett av dessa band är självklart Silver Jews.



Silver Jews hade något som andra band vid den här tiden saknade. Ett sorts djup härledande till musikhistorien. Något som kommer från den amerikanska södern och som inte känns kritvit. David Berman, som är Silver Jews, har något som få i hans generation amerikanska låtskrivare har. Ett egensinne och en förmåga att vara naturligt cool.

Från början startades bandet när David Berman och hans två vänner, som samtidigt precis bildat Pavement, Steve Malkmus och Bob Nastanovich gick på collage. Båda dessa slutade sen i bandet. Jämförelser med Pavement skedde så klart till en början men försvann ganska snabbt då folk insåg att Silver Jews är något annat. Visst finns det beröringspunkter. Fast eftersom Bermans och Malkmus sångstil och framförallt texter är så olika så är det som två helt olika band. Ett annat bevis på det är att jag älskar Silver Jews men tycker att Pavement gjort tre bra låtar under hela sin karriär.



För något år sedan bestämde sig David Berman för att lägga ner bandet. Mellan 1994 och 2008 gav bandet ut sex album. De är alla väldigt homogena verk men min personliga favorit med god marginal är The nature bridge från 1996. Jag kan varje taktslag, varje text och känner mina hjärtslag som 24-åring när jag lyssnar på den.



David Berman har kallats indierockens Leonard Cohen. Ett epitet som faktiskt inte är helt vilseledande. Röstmässigt ligger Berman nära Cohens mörka stämma men är inte i närheten av lika säker rent stilistiskt. Men det är ingen nackdel i det.

Textmässigt är Berman en mästare. Hans styrka är inte att berätta historier eller lämna ut sitt hjärta utan han arbetar mer med underbara sammansättningar av meningar, one-liners som tillsammans blir poesi. Man behöver inte förstå det är bara perfekt ändå. Det är inte konstigt att Berman även gett ut poesiböcker.

Silver Jews gjorde inga livespelningar förrän 2005. Men i efterdyningar till ett självmordsförsök 2003 så fick David Berman så pass ordning på sitt liv att han ville, vågade och kunde ställa sig på en scen. Jag lyckades se bandet under turnén vilket jag är väldigt glad för. Det var stabilare än jag väntat mig. Sen ska man vara ärlig att säga att Silver Jews är inget band vars musik får ytterligare en dimension live. Däremot kommer jag aldrig glömma versionen av Punks in the beerlight de bjöd på. Den är fast i mitt minne.

Tyvärr finns inte Silver Jews skivor på spotify.

Femstjärniga låtar:
Trains acorss the sea, New Orleans, How to rent a room, Pet politics, Dallas, The frontier index, Inside the golden days of missing you, Pretty eyes, Black and brown blues, Random rules, Smit & Jones forever, The wild kindness, Buckingham rabbit, Time will break the world, Horseleg swastikas, Punks in the beerlight, Sleeping is the only love, What is not but could be if

Fem stjärnor

Nirvana

Det hade börjat pyra ut musik från Seattle och dess omgivningar runt 1990. De musiktidningar jag läste skrev små notiser om band som Mudhoney, Mother Love Bone, Screaming Trees, Tad och förstås Nirvana. Det verkade intressant och nytt.

De mer hårdrockiga banden från Seattle, Alice In Chains och Soundgarden, hade redan hittat hem till min skivhylla. Men jag förstod innan jag ens hört Nirvana att de var något annat. När jag sedan fick tag i Bleach, Nirvanas debutplatta, så blev jag ändå lite lite besviken. Den är ojämn. Jag gillade många av de andra Sub Pop banden mer i detta skede.

Men sedan dröjde det bara ett kort tag. Jag köpte inte Bleach när den kom ut utan endast någon månad innan det stora skulle hända. Jag minns det som igår. Hur tiden närmast stod still då jag hörde Smells like teen spirit för första gången. Det var i radioprogrammet Bommen som Lars Aldman sände på söndagar. Jag hade aldrig hört någon låt som så direkt slog igenom alla murar.



Sedan är väl resten historia. Skivan Nevermind är ett mästerverk rakt av. Den ändrade musikhistorien och mycket mer än så. Närmast över en natt blev bandet gigantiskt stort. Kurt Cobain var verkligen ingen människa för den typen av uppmärktsamhet så att det bara dröjde några år innan allt var över är inte konstigt. Väldigt sorgligt förstås men inte konstigt.



Jag hade den stora glädjen att få se bandet live. Det skedde på Roskildefestivalen den 26 juni 1992. På den tiden var säkerheten, eller icke-säkerheten rättare sagt, inte som den är nu. Då stod jag längst fram vid orangea scenen med 50000 människor i ryggen. Något trängre har jag aldrig varit med om. Ungefär mitt i konserten så var det bara att ge upp. Trots att jag stod längst fram var det närmast omöjligt att komma över till vaktdiket. Efter idogt kämpande gick det dock till slut men båda skorna blev kvar bland publiken. Jag hittade mina skor nedtrampade efter spelningen vilket kan ses på kortet ovan som är tagit då.

Lite grann så förstördes spelningen av trängseln men jag kommer ihåg stunder av magi också. Och jag är väldigt glad att jag fick se ett av musikhistorien bästa och viktigaste band menas de fortfarande verkligen var i form. Se klipp nedan.



Bandets sista skiva In Utero är komplex. Steve Albinis produktion är inte så passande för bandet, tycker jag. Det var ett modigt val men resultatet kan inte blivit som de tänkt sig. Låtarna är bra men det är något med soundet som inte riktigt går hem.



Däremot så var det skönt att de han spela in sin Unplugged skiva. Där fick Kurt Cobain visa sin klass. Vilken fantastisk sångare, låtskrivare och gitarrist han var. Och är det någon av alla artister som gått bort för tidigt, som helt säkert fortfarande hade massor av bra låtar i sig, så är det Kurt Cobain.

Femstjärniga låtar
Blew, About a girl, School, Sliver, Aneurysm, Smells like teen spirit, Come as you are, Polly, Lounge act, On a plain, Drain you, Dumb, Serve the servants, Rape me, Heart-shaped box, The man who sold the world

Fem stjärnor

Nick Drake

”Deep down in the depths of forgotten dreams”, det är den textraden jag kommer på mig själv att sjunga mest av alla. Det är inledningen på låten Strange meeting II av Nick Drake. En av världens bästa låtar.



Hösten känns absolut som den bästa tiden att lyssna på Nick Drakes musik. Färgerna i naturen, det påsmygande mörkret och den egna sinnesstämningen som kommer med det fångas perfekt upp i Drakes musik.
För min del började jag lyssna på honom ordentligt 1994 när samlingsskivan Way to blue inköptes till EJ’s skivor. Det här var ju innan musik bara var några knapptryck bort. Av det jag läst innan så verkade Nick Drake väldigt bra. Men det var det många inom singer-songwriter-genren som gjorde och långt ifrån alla passade mig.

Men när det gäller Drake så räckte det att lyssna bara ett par sekunder på öppningsspåret Cello song för att inse att det här är fantastiskt. Det finns ingen som låter som honom. Det är nog därför det finns så få som vågat sig på att göra en cover på någon av hans låtar. Det är omöjligt nämligen.

Det är svårt att förstå att han bara var 20-24 år när han spelade in sina tre album. Musiken och rösten låter som något helt annat. Det finns ingen ungdomlig frustration eller stress i låtarna. De låter istället naturligt melankoliska och framförallt som om de alltid funnits där. Låtarna kommer inifrån evigheten.


Nick Drake är ingen artist som gjort hits. Man ska lyssna på hans skivor i ett enda svep. Då är de som bäst och musiken gör verkligen att livet känns höst, på ett skönt sätt förstås. På det tre skivorna han hann ge ut innan han dog så finns det inte en enda dålig låt. Även bland materialet som givits ut i efterhand så är standarden otroligt hög. Som vanligt med artister som dör unga så undrar man över hur mycket han hade kvar i sig.

Hans levnadsöde är väldigt sorgligt. Han blyghet och egensinnighet gick de sista åren överstyr. Han var kroniskt deprimerad och bodde hemma hos sina föräldrar. Och att han till sist dog i sitt rum, endast 26 år gammal, av en överdos antideppresiv medicin är tragiskt. Men det är inte alla som lämnar efter sig en sådan låtskatt.

Femstjärniga låtar:
Time has told me, Three hours, Way to blue, Cello song, Hazey Jane I, Poor boy, Northern sky, Things behind the sun, Road, Time of no reply, Strange meeting II, Joey, Clothes of sand, Been smoking too long

Fem stjärnor

KISS

27 oktober 1984 var jag och min bror och kollade när Kiss spelade i Scandinavium i Göteborg. Det var min allra första större konsert. Allt var förstås overkligt. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt högt. Och att jag skämdes lite över det för min bror var inte lika inne på hårdrock som jag. Jag tänkte att han kanske tyckte det var jobbigt med ljudet.

Lite drygt ett år tidigare hade jag köpt min första skiva med Kiss. Det var Lick it up som var deras första utan smink. Jag hade spelat sönder mina skivor med 50-talsrockare och behövde gå vidare. Det blev Kiss.



Sedan gick det snabbt. Jag lade alla mina få slantar på Kissprylar. Knappar, tygmärken, skivor, posters, tidningar och vad man kan tänka sig gick till saker relaterade till Kiss. Efter ett tag hade jag så mycket knappar på mina tröjor att de blev jobbiga att ha på sig för att de vägde så mycket.

Jag gjorde en gitarr i träslöjden som liknande den Vinnie Vincent hade. När jag hade arbetat med den i en halv termin så gick jag ut på skolgården och slog sönder den. Det var ju så Kiss gjorde. Jag var hjärntvättad och Kiss var roligare än tjejer.



Min och tre kompisars utklädning till Kiss under klassens roliga timme blev ett fiasko. Jag var den enda som kunde låtarna. Samtidigt var vi väldigt nervösa och otroligt dåligt sminkade så jag minns än idag hur jobbigt det var.



Troligtvis var det julen 1984 som detta hände. Jag hade fått lite pengar av mamma att köpa julklappar till syskonen för. Men redan då visade sig min ibland dåliga karaktär. Jag kunde nämligen inte hålla mig utan gick och köpte Gene Simmons soloskiva. Den som jag önskade mig i julklapp. Mamma blev inte glad men hon tvingade mig inte heller att lämna tillbaka skivan. Det kom väl något hot att jag nu inte skulle få någon skiva i julklapp men sedan låg där allt ändå en lp-skiva under granen. Lp-skivan är för övrigt det bästa formatet på en julklapp som någonsin funnits. Att sedan få lägga på den på stereon när julklappsutdelningen är över är en känsla som är fantastisk.

Ja, Kiss betydde oerhört mycket för mig under några år. Man kan väl säga att det gällde åren 1983-1986. Jag åkte och såg Kiss igen 1988 i Frölundaborg. Det var väl ändå okej och jag fångade Eric Carrs trumpinne men jag hade ändå gått vidare kändes det som.
Kiss har ju förstås haft hjälp av sitt smink och sina kläder. Särskilt för att få ungar som mig intresserade. Men självklart hade det inte gått utan bra låtar. Och det har de i massor. Paul, Gene, Ace och Peter i orginaluppsättningen hade alla väldigt bra röster vilket gjorde dem breda. Man tröttnade aldrig. Ace Frehley är också en av rockmusikens bästa sologitarrister. Han går på känsla.



När jag lyssnar på Kiss idag så inser jag att låtarna finns bevarade i mitt inre för alltid. Det är bra på riktigt samtidigt som jag är tillbaka i 12-års-åldern och ser saker och ting. Framförallt ser jag hur jag sitter på övervåningen i vårt hus mellan två stora högtalare och känner en total frihet.

Femstjärniga låtar: Strutter, Cold gin, Deuce, Black diamond, Got to choose, Room service, Ladies in waiting, Getaway, Rock bottom, Cmon' and love me, Calling Dr. Love, Christine Sixteen, Shock me, Tomorrow and tonight, Love gun, Hooligan, Detroit rock city, Ladies room, Gods of thunder, Shout it out loud, Rocket ride, Rockin' in the USA, Radioactive, Burning up with fever, Living in sin, Rip it out, Sure know something, Is that you, Shandi, She's so european, I still love you, Lick it up, Gimme more, A million to one, Heaven's on fire, Tears are falling, Nowhere to run, I'm a legend tonight, Hide your heart

Finns att lyssna på här

Fem stjärnor

Charlie Rich

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig. Men från semesterresan i Holland 1997 hade jag med mig ett par Charlie Rich skivor. Om det var i Amsterdam, Utrecht, Haag eller Arnhem som inköpen gjordes minns jag inte. På resan hade jag nämligen en föredömlig lista, som jag hittat på Internet. På denna lista stod alla skivaffärer som tillhandahöll begagnade vinylskivor i alla Holländska städer. Det var en härlig resa. Varje ny stad bjöd på ett nytt äventyr.


Nåväl, det var där och då som Charlie Rich kom in i mitt liv. Sedan dess har han funnits där. Rich har en röst som jag aldrig tröttnar på. Den är så naturlig att man bara insuper det hans sjunger om. Det finns inga tveksamheter i röstens som hindrar orden att nå fram.

Charlie Rich började sin karriär som studiomusiker på Sun Records. Han tillhörde stilbildarna av rock n roll musiken med låtar han skrev för Jerry Lee Lewis och även Elvis Presley. Snart fick han också spela in själv. Hans tidiga inspelningar är bra men bättre skulle det bli.



På 60-talet blev det en del hoppande mellan olika skivbolag. Musiken blev mer countryfierad men även en del fina soul- och gospelnummer hans med. Till sist så hamnade han dock i producenten Billy Sherills händer. Det var då som han nådde sin stora publik och enligt mig också hade sina bästa år.



Musiken han skapade från sent 60-tal och ett tiotal år framåt är mästerlig. Det är verkligen ingen svår musik utan kommersiell countrymusik med fullt av stråkar och snälla arrangemang. Men mitt i allt finns Rich röst och pianospel. Jag tröttnar aldrig på dessa låtar. Jag gillar i stort sett allt, lägsta nivån är osannoligt hög.

För några år sedan köpte jag ett kassettband med Charlie Rich för fem kronor. I Love Country heter kassetten. Den är sedan dess min käraste ägodel i sommarstugan i Grebbestad. Att trycka på play en varm sommarkväll på altanen samtidigt som man har ett kallt glas rosévin bredvid sig är total livskvalitet.

Femstjärniga låtar:
Lonley weekends, Break up, Don't tear me down, Love is after me, Life has it's little ups and downs, Love wait for me. It makes me want to cry, Have a heart, I do my swingin' at home, Behind close doors, A sunday kind of woman, I take it on home, Since I fell for you, Everytime you touch me (I get high), A very special love song, Why don't we go somewhere and love, Set me free, Everything I do is wrong, Somebody broke my heart, Feel like going hom, Pass on by, Daddy don't you walk so fast, Somebody wrote that song for me

Fem stjärnor

Bobby ”Blue” Bland

Som ung soulfantast så diggade jag det lättillgängliga från Motown och legender som Otis Redding och Aretha Franklin. Det var först när Bobby ”Blue” Bland kom in i mitt liv som jag förstod vidden på soulmusiken. Inte för att det är något fel på Motown men det finns också något annat.

Bobby "Blue" Bland började som en renodlad bluessångare. Han hade rötterna i Memphis och hans inspelningar från början av 50-talet är stabila men de sticker inte ut speciellt mycket från andra samtida bluesartister. Men sen tog Bland en annan väg. Han åkte inte till Chicago som de flesta andra utan han fick kontrakt med skivbolaget Duke som hade sin bas i Houston.


Här började han hitta helt rätt

Bluesen är alltid en grund i Blands musik men vid övergången från 50- till 60-tal så kom soulmusiken in allt mer. Så från början av 60-talet och ungefär 15 år framåt gjorde Bland så mycket bra soulmusik att det är otroligt. Det finns hur många låtar som helst och alla, verkligen alla, tåls att lyssna på om och om igen.

Vad är det då som gör Bland så odödlig? Svaret är rösten. Bland kan ha den mest otvungna och naturligaste rösten som funnits. Det spelar ingen roll om det är ballader eller uptempolåtar, Blands röst passar allt. Det finns djup, det finns känsla och det finns riv i hans stämband. Skivbolaget Duke valde oftast att spela in Bland med ganska stor orkestrering. Bland lyckas med konsten att få det att låta intimt ändå. Jag har inte hört någon annan sångare lyckas med detta som han. Men det ska också sägas att musikerna som han spelar med inte är anonyma. Både gitarrister och blåsare levererar fantastiska saker med sina instrument.


Bland är balladernas mästare

Under början av 70-talet så bytte Bland skivbolag och gav ut några mästerliga mer renodlade southern soul skivor. Hans sätt att tolka texter, han skrev inga låtar själv, är totalt självklara. Bland var en stor favorit bland alla kvinnor. Detta berodde troligen inte på hans yttre utan på rösten och hans sätt att förmedla texterna. Och jag förstår kvinnorna för hade det varit en kvinna som sjungigt så här skulle jag också fått de känslorna. Nu njuter jag på annat sätt av Bobby ”Blue” Blands musik.


Djupt och elegant från tidigt 70-tal

Från mitten av 70-talet och framåt har Bland mer gett sig in på bluesen igen. Han har släppt många skivor på bolaget Malaco. En del är ganska bra men många lider svårt av billig produktion. Men det går att njuta av rösten och texttolkningen även på dessa inspelningar.

Yield not to temptation var den första låten jag hörde med Bland. Sedan dess har det blivit många timmars lyssnande på hela hans låtkatalog. Och jag vet att många mer väntar. Det är musik man aldrig tröttnar på. Förresten, skulle jag haft en bar så skulle Bobby ”Blue” Bland alltid funnits i spelaren.


Dans till en fantastisk text

Femstjärniga låtar
I’m not ashamed, I’ll take care of you, Lead on me, Turn on your love light, Yield not to temptation, Call on me, These hands (small but mighty), Share your love with me, Blind man, Ask me bout nothing (but the blues), If you got a heart, This time I’m gone for good, Ain’t no love in the heart of the city, The soul of a man, It’s not the spotlight, Shoes, Road of brokenhearted, Yolanda, When you come to the end of the road, I ain’t gonna be the first to cry, Dreamer, Members only, St James infirmary

Fem stjärnor

Johnny Thunders

Den 23 april 1991 satt Willy DeVille och spelade gitarr på gatan utanför sin lägenhet i French Quarter i New Orleans. På andra sidan gatan, vid hotellet, St. Peters Guesthouse, rådde det plötsligt febril aktivitet. En man, som hade checkat in dagen innan, hade hittats död. Mannen som hade dött var Johnny Thunders.

Att Thunders höll sig vid liv till 1991 är ändå overkligt då man ser en del klipp på honom från 80-talet. Det finns så många sorgliga scener där rockmyten känns så patetisk och motbjudande att man helst skulle vilja börja samla frimärken. Men så ändras allt när man hör Thunders gitarr och sånger de gånger han var på topp. Då var Johnny Thunders essensen av rock ’n’ roll.


Personligen älskade jag de banden han så tydligt influerade på 80-talet så som Hanoi Rocks och Guns N Roses. Men på den tiden så var jag inget större Johnny Thunders fan. Jag vet inte ens om jag brydde mig om att lyssna på New York Dolls exempelvis. Jag tror nog jag gjorde det och tyckte inte att det riktigt var något tryck i musiken om man jämförde med exempelvis Faster Pussycat. I dag vet jag bättre även om Faster Pussycat inte är sämre för det.

Johnny Thunders karriär var mycket vinglig. Först som mycket ung bildade han New York Dolls ihop med ett gäng New York killar. Deras val av image blev stilbildande för glamrocken och deras något opolerade och enkla rock treackords rock blev grunden till hela punkrörelsen. Bandet han göra två plattor med Thunders innan allt tog slut på ett turnéstopp i Florida 1975. När jag ser klippet nedan så förbannar jag mig att jag inte älskade det här 1987. Det är ju precis allt det jag ville ha då fast ändå bättre.



Efter Dolls hade kanske Thunders sina bästa år. Först med bandet Heartbreakers som 1977 släppte den fantastiska L.A.M.F och året efter kom soloplattan So Alone som också är en klassiker. Det är två skivor som inte har en enda dålig låt ihop. Två skivor som alla borde äga.





Tyvärr fortsatte inte flytet. Drogerna tog överhanden och skivbolagen strulade. Thunders skrev inte så många låtar under den här tiden men de han skrev var ganska bra. Problemet var bara att inspelningarna inte höll måttet.

1988 kom Copy Cats som han gjorde ihop med sångerskan Patty Palladin. Det var faktiskt skivan som fick mig att älska Johnny Thunders. Det är en coverskiva men den har det mest som coverskivor inte brukar ha. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag hade hört fler av originalen innan jag hörde Copy Cats första gången men för mig så är låtarna från den här skivan perfekta. Detta trots att det finns tendenser till 80-tals produktion. Men det är klart att skivan inte är bättre än de två mästerverken från mitten av 70-talet.



Johnny Thunders liv utanför musiken verkar varit kaotiskt. Han gifte sig som riktigt ung. Fick två barn som han senare aldrig träffade. Han levde långa perioder i England och Frankrike och faktiskt även i Sverige. Under sitt värsta drogande träffade han en svensk tjej, som han även fick barn med. Thunders gjorde försök att bli ren från drogerna och hade små perioder då han bara gick på metadon. Men hans öde var bestämt redan efter den första silen. Som tur var så lyckades han leva till han blev 38 år och ge världen en hel del odödlig musik.



Femstjärniga låtar:
Trash, Personality crisis, Chatterbox, It's too late, Puss n boots, Looking for a kiss, Born to lose, Chinese rocks, It's not enough, You can't put your arms around a memory, One track mind, I only wrote this song for you, Hurt me, Pipeline, Leave me alone, (She's so) Untouchable, So alone, Can't seem to make you mine, Baby it's you, Crawfish, Two time loser, I was born to cry


Walter Lure dominerar under solot på detta klipp och låten är magi.

Fem stjärnor

Tim Hardin

Vad härligt det var när man upptäckte Tim Hardin. Det mest tydliga minnet av mina tidiga Hardin år runt 94-95 är från en lägenhet på Guldheden. Jag var besatt av låten Tribute to Hank Williams och spelade den om och om igen. Låten var bara så perfekt. Jag minns att det var vår i luften och fönstret stod öppet mot Dr Sydows gata.

Tim Hardin var och är den perfekta singer-songwritern. Hans första två skivor från 1966 och 1967 är närmast oslagbara. Det finns två lite mindre bra blueslåtar men annars är det album med klassikerstämpel rakt igenom.. Det är nästan overkligt att ett album kan början med en så utomjordiskt bra låt som Don’t make promises och sedan 27 minuter senare sluta med den precis lika bra How can we hang on to a dream. Lyssnar man på dessa två skivor idag så har de inte åldrats en enda dag. Det kan jag lova.


Den kanske absolut vackraste låten någonsin.

Som låtskrivare är Hardin nästan otäckt ärlig. Och det hörs i hans röst att han berättar något han känner. Här finns det inga skyddsnät eller annat som stoppar upp det Hardin har bestämt sig för att sjunga. Under inspelningarna av hans tidiga 70-tals plattor, som också är mycket bra, så spelade Hardin nästan bara in hemma i sitt hus. Så han kunde väcka musikerna, som också sov i huset, mitt i natten för att han hade fått feeling. Resultatet kunde bli så hänförande som i First love song.

Tyvärr tog heroinet tag i Tim Hardin några år in på 70-talet. Och bara några dagar efter John Lennon blev skjuten 1980 så gick Tim Hardin närmast obemärkt ur tiden. Även idag tycker jag han är alltför bortglömd. Han sopar ju banan med 99.9 procent av alla andra inom samma genre. Det är väl bara Nick Drake som kan mäta sig egentligen. Det finns väldigt få foton, det finns inga liveklipp på youtube och det verkar heller inte finnas några bra hyllningssajter på nätet om Tim Hardin. Mycket konstigt.


Så vackert från Hardin anno 1971

Idag är fortfarande Tim Hardin en av de artister jag lyssnar allra mest på. Jag tröttnar aldrig på hans röst, hans låtar, de enkla men snillrika arrangemangen och de otroligt vackra texterna. När Tim Hardins musik kommer på så lyssnar man. Tiden stannar upp och genom låtarna upplever man sitt eget liv. Så fungerar den allra bästa musiken.

Femstjärniga låtar:
Don’t make promises, Reason to believe, It’ll never happen again, Never too far, Part of the wind, How can we hang on to a dream, If I were a carpenter, Black sheep boy, The lady came from Baltimore, Tribute to Hank Williams, Baby close your eyes, Shiloh town, First love song, Simple song of freedom, If I knew, Southern butterfly, Till we meet again

Fem stjärnor

Social Distortion

BANG!
Uninvited feelings
they come without a warning and they stay to long
I don't wanna feel
and if I run it'll be just as strong



Året var 1992 och öppningslåten Cold feelings från plattan Somewhere between heaven and hell golvade mig. Tio sekunder senare var jag våldsamt uppjagad och hade fått en livslång förälskelse. Social Distortion och Mike Ness var musik för Mattias Larsson.

Sju år senare, 1999, befinner jag och L oss på Penn Station i New York väntandes på tåget ner till New Orleans där Mike Ness skulle med sitt soloband. De skulle gå på scenen ett drygt dygn senare. Väl ombord så njuter vi av att vara på väg genom tretton av USAs delstater under den 30 timmar långa tågresan. Vi står på perrongen i Washington och ser Vita Huset, jag tycker mig se en skymt av Townes Greensboro woman när vi åker genom den staden, jag blir törstig när vi åker förbi baren i Tuscaloosa, vi passerar kända platser från amerikanska inbördeskriget och en massa mer underbara musikrelaterade städer som Birmingham, Laruel, Greenville. Livet är en dans på rosor (förtom att L är lite åksjuk en stund). Men plötsligt...

...bang! Tåget kör in i ett träd. Vi blir stillastående en bra stund. Det är inte bra för tidsmässigt har vi bara en dryg timma på oss när vi kommer fram till New Orleans tills Mike Ness ska vara på scen. Resten av resan blir en nervkittlande strid mot klockan. Den sista biten rakt över Lake Pontchatrain, på en räls spm närmast ligger på vattnet, är otroligt vacker men stressen gör det lite svårt att njuta. Vi kommer fram rejält sent. Tågstationen, i USA kör man bil och åker inte tåg, är liten och taxibilarna är få. Turen är ändå på vår sida och vi får en taxi relativt fort efter att på något viss lyckats komma av tåget nästan sist.. Vi måste lämna våra väskor på hotellet före spelningen. Taxichauffören varnar oss på vägen för alla farliga platser i landets mest våldsamma stad. Gå ej i Louis Armstrong Park ens i dagsljus var hans starkaste varning. För övrigt sa han också "you'll be back" för New Orleans är en stad att älska. Han hade helt rätt för jag ska tillbaka någon gång det är helt säkert.

Nåväl vi kom fram till hotellet, vräkte in väskorna och så iväg med samma taxi. Framme vid spelstället så låg våra undanlagda biljetter kvar. Vi kom in. Öl och en påse strips beställdes i baren och vi begav oss mot scenen. Sekunder senare började förbandet Deke Dickerson:)Att sen Mike Ness gjorde en riktigt skön spelning blev nästan sekundärt efter dramatiken.

Så här arton år senare så är jag inte nykär i Social Distortion längre. Istället har det vuxit fram en genuin och väldigt stabil kärlekshistoria som aldrig kommer att ta slut. Efter den första knocken med Cold feelings och hela den plattan så var det bara att börja införskaffa det de gjort tidigare. Det visade sig vara tre utmärkta album. Debuten, den lite mer gammaldagspunkiga Mommy's Little Monster, tvåan Prison Bound med klara outlaw och western myter och den fantastiska självbetitlade skivan från 1990. Sedan 1992 har de bara släppt två studioskivor. Den muskulösa men ändå väldigt bra White Light, White Heat White Trash från 1996 och den i mitt tycke lite svagare Sex, Love & Rock 'N' Roll från 2004.



Vad är då Social Distortion. Jo, det är perfekta mixen på mina favoritmusikstilar. Kärleken till rockmusikens rötter blandas upp med punkens energi och de självutlämnande texterna är poesi. Sångaren Mike Ness är den ultimata frontfigueren för den här typen av musik. Det finns så många band som har försökt låta som Social D men som istället nästan alltid hamnar fast i trötta klicheer om hur de ska låta och se ut. Antingen har med DET som Mike Ness eller också ska man inte försöka sig på att vara den typen av sångare, textförfattare och scenpersonlighet.

Eftersom Social Distortion nästan aldrig turnerar i Europa så var det i somras som jag såg dem som band för första gången. Bandet (Mike Ness) är fortfarande vitala men det vore lögn att säga att de låter som de gjorde 1992. Både när de spelade på Frihamnspiren i Gbg och på Roskilde så fanns det stunder av pur magi men det fanns också lite mindre exalterande delar. Men som helhet håller Social Distortion fortfarande. Det måste man säga är fantastiskt för ett band som bildades i Kalifornien 1978.

Laddade gubbar i högsommarvärmen, gbg juni 2009.

Femstjärniga låtar

The creeps, It wasn't a pretty picture, Telling them, It's the law, Indulgence, Like an outlaw, On my nerve, I want what I want, So far away, Let it be me, It coulda been me, She's a knockout, A place in my heart, Cold feelings, Bad luck, Born to lose, Bye bye baby, When she begins, Ghost town blues, Dear lover, Untitled, I was wrong, Down on the world again, Crown of thorns, Reach for the sky, The devil and Miss Jones, No man's friend, Charmed life, Dope fiend blues,

Fem stjärnor

Vic Chesnutt

För nästan exakt tretton år sedan satte jag och Magnus oss i bilen i Lidköping för avresa till Göteborg. Datumet var den 14 januari 1997. Målet med resan var Pusterviksbaren och kvällens konsert med Vic Chesnutt. En konsert som fortfarande finns på näthinnan och i örongångarna. Det var magiskt. Som tur var så spelade P3 in spelningen så den finns ständigt att lyssna på.

Den 25 december 2009 dog Vic Chesnutt efter en överdos muskelavslappningsmedel. Han valde att ta sitt eget liv endast 45 år gammal. En liten notis i GP gav mig beskedet. Ett besked som naturligtvis var mycket sorgligt men som samtidigt fick mig att lyssna på och närmast återupptäcka honom igen.

Fram till 2005 så köpte jag allt Chesnutt gav ut. Det han gav ut i början på 2000-talet var mer ojämnt än tidigare så jag tappade lite intresse. Jag hoppades på en uppryckning när hans samarbete med Godspeed Your Black Emperor och Silver Mt. Zion Sion, som utmynnade i skivan North star deserter, från 2007 blev känt, men den var också en liten besvikelse. Samtidigt så ändras ens musiklyssnande och artister faller i glömska. Så när Chesnutt kom med två skivor i fjol så gav jag dem inte så mycket uppmärksamhet. Det har jag gjort nu. Den akustiska skivan Skitter on take-off, producerad av Jonathan Richman, går tyvärr mycket på tomgång. Endast ett fåtal låtar lyfter i det formatet. Däremot så är andra skivan At the cut ett riktigt starkt Chesnutt album. Det är samma musiker som på North star deserter men här har de hittat formen och Vic Chesnutt är som låtskrivare nästan tillbaka till sin absoluta toppform. At the cut hade varit given en ganska hög placering på årsbästalistan om jag gett albumet mer tid.


Det är ändå tre album från mitten av 90-talet som för alltid kommer vara mina Vic Chesnutt favoriter. De står faktiskt i en särklass. Is the actor happy från 1995, About to choke från 1996 och The salesman and Bernadette från 1998 är alla förstklassiga skivor. När jag spelade dem igen under julhelgen så var den en befrielse att höra låtar som man kan varje ord i. Jag blev närmast chockat berörd av att höra dem igen. Det var flera år sedan senast. På dessa skivor finns en direkthet som är fulländad. På Is the actor happy och About to choke så spelar han med sitt eget lilla band och det passar honom perfekt. På Bernadette är det Lambchop som är med, det fungerar också fläckfritt. Nu inser jag att dessa tre album plus ett urval från hans andra plattor, de tre som kom tidigare Little, West of Rome och Drunk och han 2000-tals utgivning, är något av det käraste som finns i vår lägenhet.

Vic Chesnutts storhet är rösten och egensinnigheten. Det finns ingen som låter som honom. Han har något unikt som inte går att efterhärma. Som textförfattare är han snårig. I alla fall är han det för mig. Ofta är det inte hela texten som tilltalar utan det är fraser som fastnar. Tillsammans med melodierna så blir det till rader man går och nynnar ofta, och då ofta i ganska sorgliga sammanhang. För det finns något sorgligt men också väldigt vackert i allt det som Vic Chesnutt skapat. Tack Vic för all musik och för den fantastiska konserten som alltid finns med mig.

Femstjärniga låtar

Gravity of the situtation, Sad Peter Pan, Onion soup, Free of hope, Betty Lonely, Myrtle, Ladle, Tarragon, Swelters, Degenerate, Threads, Replenished, Until the led, Woodrow Wilson, Stay inside, Wren’s nest, Supernatural, Coward, Chinaberry tree

Fem stjärnor

Buddy Holly

När stora stjärnor får frågan vem de vill tacka när det fått ta emot ett pris brukar jag ibland fantisera att det är jag som står där. Jag skulle som alla andra tacka familjen men jag skulle också tacka alla som gjort musik jag gillat. Och då skulle ett av de varmaste och hjärtligaste tacken gå till Buddy Holly. Han var min första idol.

För trettio år sedan satt jag och lyssnade på Buddy Holly nästan jämt. Han var min. Min bror som hade många skivor hade ingen Holly skiva utan jag hade köpt dem för egna pengar eller fått dem i födelsedagspresent. Jag ägde två stycken skivor, den första är på bild nedan. Jag älskade nästan alla låtar men min särskilda favorit var Baby I don't care. Den låg som spår sex på sida två och rörelsen att hitta rätt med pickupen gick snart automatiskt. Och jag går fortfarande och nynnan "I don't know why my heart flips, I only know it does"


Däremot var min behjälplig med att berätta om flygkraschen där Buddy Holly omkom. Det stod om den på engelska på en av skivorna jag hade. Detta öde fascinerade mig väldigt mycket. Och det gör det ännu idag. Det går inte att komma ifrån att tänka på hur mycket mer fantastiska låtar som kommit från Buddy Holly om han fått leva. Och hela historien om hur det lilla planet trotsade snöovädret vid starten och hur den dåvarnde Crickets-basisten Waylon Jennings i sista stund överlät sin flygplansstol till The Big Bopper är gastkramande hemsk.

På endast drygt tre år han Buddy Holly tillsammans med sitt band The Crickets, med en av mina favorittrummisar Jerry Allison (kolla liveklippet nedan för bevis), med att förändra rockhistorien. Med oerhört enkla medel lyckades bandet skapa en mängd klassiker. Känslan för rytm och melodi som Holly hade var det ingen av hans samtida rockare som hade. Utan att vara inställsam så lyckades han att skriva låtar som har en vass udd och trallvänliga melodier samtidigt.



Innan den ödesdigra flygresan hade Holly flyttat till New York. Han hade lämnat killarna i bandet kvar i Lubbock, Texas. Rocken hade ju börjat bli lite slätstruken och urvattnad när 50-talet närmade sig sitt slut. Efter Hollys död lades det på stråkar och musiker spelade in över hans demos. Ibland blev det bra men oftast alltför mesigt. Men hör man de sparsmakade demoversionerna på låtarna så hör man att det är fantastiska låtar.



Visst är det mycket nostalgi för mig att lyssna på Buddy Holly idag. Men detta enbart för att han betydde så mycket för mig som liten knatte, och en mängd gamla minnen och syner kommer upp. För musiken är inte förlegad och nostalgisk, den håller ännu år 2009.



De femstjärninga låtar är:
Baby I don't care, You're the one, Love made a fool of you, That'll be the day, Peggy Sue, Not fade away, Maybe baby, Everyday, Heartbeat, Well all right, It's so easy, I'm looking for someone to love, Lonesome tears, Midnight shift, Reminiscing, True love ways, Peggy Sue got married, Crying waiting hoping.

Lyssna här

Fem stjärnor

Townes Van Zandt

Minnesbilden hur det började är faktiskt inte riktigt glasklar. Men det var några år in på 90-talet och utforskandet av musik hade kommit till de amerikanska berättarna med gitarr. Min gode vän Torbjörn slog på stort och beställde den stora boxen med sju Townes skivor på en gång. Jag stod i skivaffären och fixade ordern. Då visste jag nästan ingenting om Townes. Genast när skivorna kom så såg jag dock att det här är en man som gör bra musik. Och så var det.



Efter denna introduktion så växte och växte fanatismen kring denne man under flera år för att nå sin kulmen kring sekelskiftet. Nuförtiden är mitt förhållande till Townes något mer hälsosamt. Hans musik berör mig precis lika mycket fortfarande men jag sitter inte lika ofta uppe på nätterna och lyssnar på bara Townes, som var fallet när det var som värst, tills solen går upp.



Vad är det då som gör denne man så enormt bra? Det är det faktiskt svårt att sätta ord på. Men är det något så är det att det låter fullständigt naturligt när han sjunger och spelar. Han är född för att skapa den musik han gör. Det finns ingenting som inte passar in eller är utfyllnad. Precis allt har fallit på plats. Låtarna han skrev är sådana som tåls att lyssna på i all evighet.



Sen måste förstås hans texter nämnas. Av alla låtar han skrivit finns det ytterst få som jag inte är så förtjust i, och då är det den musikaliska inramningen som inte riktigt tilltalar. För när det gäller texter så är Townes Van Zandt alltid bäst. Det finns hur många textrader som helt som nästan dagligen poppar upp i mitt huvud. De gör sig alltid bra. Exemplen på genialitet är för många för att ens börja skriva ner dem här. Det är bara att lyssna.



För tio år sedan, när vi var i Nashville, fick jag erbjudandet från Townes änka att komma hem till huset där Townes hade bott. Det var två och ett halvt år sedan han hade dött då. Jag fick frågan över telefon precis när vi anlänt till kvinnan vi skulle bo hos under våra dagar i staden. En kvinna som jag lärt känna på ett Townes forum på nätet. Helt plötsligt räckte hon över telefonen till mig och jag välkomnas till Nashville av Jeanene Van Zandt och hon bjuder hem oss. Jag blir närmast chockad, jag tror konversationen går bra, men jag tackar nej till erbjudandet. Min tanke då var att hon inte kunde mena det på riktigt. Jag ångar mig djupt fortfarande.



Det bestämdes dock att vi skulle träffa Jeanene Van Zandt på en spelning på Sutlers dagen efter. Och så skedde också vilket var mycket roligt. Jag var nervös hela dagen så uppladdningen med Budweiser på den legendariska baren Tootsies var behövligt plus varm öl ur bilens baklucka. Med sig till träffen hade hon hennes och Townes dotter Katie Belle som hade sin fars drag i ansiktet. Spelningen var sedan en hyllning till Townes av lokala Nashville artister, däribland en mycket ung Justin Townes Earle och Jim Calvin som var den sista att spela in tillsammans med Townes. Det är en kväll som jag alltid kommer bära med mig.

Townes Van Zandt dog den 1 janurari 1997, 51 år gammal. Han är alltid given nummer ett för mig.

Lyssna på de flesta av hans femstjärniga låtar här

De femstjärniga låtarna:

Rake, Only him or me, Lungs, To live is to fly, St John the gambler, Two hands, Snow don't fall, Greensboro woman, If I needed you, The hole, A song for, Marie, Snowin' on Raton, Buckskin stallion, Our mother the mountain, Silver ships of Andilar, My proud mountains, Waitin' around to die, Fare the well miss Carousel, Kathleen, You are not needed now, Sad cinderella, None but the rain, Snake mountain blues, Pancho & Lefty, Columbine, Flyin' shoes, Tecumseh valley, Colorado girl, Don't let the sunshine fool ya', Come tomorrow, I'll be here in the morning, Rex's blues, Brother flower, Mr Mudd and Mr Gold, Snake song, Be here to love me, Nothin', Highway kind, Like a summer's thursday, Loretta, Where I lead me, Dollar bill blues

Fem stjärnor

Det är sommaren 1996. Platsen är Roskildefestivalen. Tiden är mitt i natten. På scen står Tindersticks. Jag minns det som om det var igår. Så otroligt bra var det. Efter spelningen kommer jag ihåg att vi närmast var mållösa. Vi hade sett dem på samma festival två år innan, och det var också bra, men nu hade allt fallit på plats för bandet.

Under mitten av 90-talet och några år framåt var Tindersticks ett av mina absoluta favoritband. Jag körde ner dem i halsen på alla som kom i min närhet. Det finns episoder där Tindersticks åkte på som förfestmusik till alla andras förtret och tillfällen där mina lagkompisar i fotbollen inte förstod någonting när jag kom dragandes med låtar som Tiny tears och Buried bones.

Men framförallt minns jag alla stunder jag satt och lyssnade på Tindersticks i min ensamhet. Stuart Staples röst och stråkarna fick mig att må bra. Jag kunde sitta i timmar och bara stirra framför mig och lyssna. Under den här tiden bodde vi i ett parhus, som visserligen var fint, men som jag aldrig riktigt trivdes i. Och då blev Tindersticks en verklighetsflykt till något annat.

1997 spelade bandet på Konserthuset i Stockholm. Det var också en alldeles fantastisk spelning. Och så spelade de Kathleen av Townes Van Zandt som jag var totalt nere i då. Det måste varit en av de första konserterna jag såg på en sådan salong och jag kommer ihåg hur vuxen och världsvan jag kände mig när jag köpte rödvin i pausen. Det var stort för en bondson:)

På senare år har Tindersticks nästan fallit i glömska. Men när jag nu lyssnat igenom alla plattor så kommer allt tillbaka. Och de låter lika bra idag. Tindersticks är ett av de band som betytt mest för mig och de finns alltid nära mitt hjärta.

Här är deras femstjärniga låtar

City Sickness
Patchwork
Her
A Night In
Tiny Tears
Snowy in F# Minor
Talk To Me
No More Affairs
Travelling Light
Another Night In
Rented Rooms
Don’t Look Down
Buried Bones
(Tonight) Are You Trying To Fall In Love Again
Bathtime
Can Our Love
Can We Start Again
Pretty Words
I Know That Loving
Kathleen

Lyssna mer här

Fem stjärnor

Nick Cave är en oerhört stor artist. Jag kommer ihåg hur jag mest tyckte han var obegriplig när jag först stötte på honom på tidigt 90-tal. Kanske var det också de Lidköpingsgother som köpte hans skivor som avskräckte lite.

Men nu nästan 20 år senare så är Nick Cave en av mina absoluta favoriter. Jag undrar om hans tidiga mörkrockarfans har föjlt honom hela vägen till idag. Och vad tycker de om hon nuförtiden. Personligen tycker jag han bara blir bättre och bättre. Här är hans femstjärniga låtar. Det kan komma mer.

Lie down here (and by my girl)
Today's lesson
Midnight man
Hold on to yourself
Jesus of the moon
There she goes, my beautiful world
Messiah ward
Nature boy
Let the bells ring
Easy money
Carry me
Spell
As I sat sadly by her side
Halleluja
Fifteen feet of pure white snow
Sweetheart come
The sorrowful wife
Into my arms
(Are you) The one I've been waiting for
There is a kingdom
Nobody's baby now
The ship song
The weeping song
Foi na cruz
The good son

Fem Stjärnor

De låtar jag lyssnat på i helgen som är fullpoängare. Det var nog ett gäng till men de kommer med på senare listor.

Mogwai - Batcat
Mogwai - Danphe And The Brain
Mogwai - I'm Jim Morrison, I'm Dead
Mogwai - Local Authority
Mogwai - King Meadow
Mogwai - I Love You, I'm Gonna Blow Up Your School
Mogwai - Scotland's Shame
The Birds - Leaving Here
The Red Caps - Talkin' Bout You
Hank Williams - Ramblin' Man
Hank Williams - Calling You
Hank Williams - Six More Miles (To The Graveyard)
Paul Ballenger - I Hear Thunder
Johnny Cash - Rock N' Roll Ruby
Billie Lee Riley - Red Hot
George Jones - If Drinkin Won't Kill Me
Nick Cave & The Bad Seeds - More News From Nowhere
Creedence Clearwater Revival - Lodi
Creedence Clearwater Revival - Green River
New Order - 60 Miles An Hour
Håkan Hellström - Tro och Tvivel
Håkan Hellström - För En Lång Lång Tid
Håkan Hellström - Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din
Laura Greene - Moonlight, Music And You
Lou Courtney - Trying To Find My Woman
Shane Martin - I Need You
Lee David - Temptation Is Calling My Name
MVP's - Turnin* My Heartbeat Up
The Radiants - Baby You Got It
The Remains - Don't Look Back

Fem Stjärnor

Några av helgens låtar som enkelt kom med på listan.

Arthur Conley - Sweet Soul Music
Dead Boys - Sonic Reducer
Johnny Thunders - Leave Me Alone
Johnny Thunders - You Can't Put Your Arms Around A Memory
Mink DeVille - Gurardian Angel
Mink DeVille - I Broke That Promise
Mink DeVille - Little Girl
Mink DeVille - Mixed Up Shook Up Girl
Mink DeVille - This Must Be The Night
Roky Erickson – Bloody Hammer
Roky Erickson – Creatures With The Atom Brain
Roky Erickson – I Walked With A Zombie
Roky Erickson – If You Have Ghosts
Roky Erickson – It’s A Cold Night For Alligators
Roky Erickson – Night of the vampire
Roky Erickson – The Wind And More
Roky Erickson – Two Headed Dog
Roky Erickson – White Faces
Stone Roses - Fools Gold
Stone Roses - I Am The Resurrection
Stone Roses - I Wanna Be Adored
The Zeros – Rico Amour
Tim Hardin – Don’t Make Promises
Tim Hardin – First Love Song
Tim Hardin – If I Knew
Tim Hardin – It’ll Never Happen Again
Tim Hardin – How Can We Hang On To A Dream
Tim Hardin – Part Of The Wind
Tim Hardin – Reason To Believe
Tim Hardin – Southern Butterfly
Tim Hardin – Tribute To Hank Williams

Fem Stjärnor

Idag hittade lite självklara låtar från Atlantic 100 Soul Classics in på listan.

Aretha Franklin - Respect
Booker T & The MG's - Green Onions
Esther Philips - Mojo Hannah
Percy Sledge - Warm And Tender Love
Sam & Dave - Hold On, I'm Comin'
Solomon Burke - Everybody Need Somebody To Love
Solomon Burke - If You Need Me
The Coasters - Poison Ivy
The Drifters - Save The Last Dance For Me
The Drifters - Under The Boardwalk
Wilson Pickett - In The Midnight Hour
Wilson Pickett - Land Of 1000 Dances

Fem Stjärnor

Den första påfyllningen av låtar till denna härliga lista. Så här kommer det se ut. En salig mix av musikstilar och artister. Dessa låtar klarade kvalitetskraven idag.

Ac/Dc - Let Me Put My Love Into You
Guns N' Roses - It's So Easy
Guns N' Roses - Welcome To The Jungle
Guns N' Roses - Nightrain
Guns N' Roses - Paradise City
Guns N' Roses - Rocket Queen
Guns N' Roses -Sweet Child O' Mine
Guns N' Roses - Move To The City
Guns N' Roses - Mama Kin
Guy Chadwick - One Of These Days
Guy Chadwick - Soft And Slow
Ray Charles - I Can't Stop Loving You
Steve Earle - Rake
Steve Earle - Marie
Syl Johnson - I Hear The Love Chimes
The National - Slow Show
The National - Fake Empire
The National - Racing Like A Pro
The National - Start A War
The National - Secret Meeting
The National - Karen
The National - Baby, We'll Be Fine
Yo La Tengo - Today Is The Day