Fem Stjärnor

Mötley Crüe

Den 22 februari 1986 vaknade jag med feber. Med långsamma steg gick jag nedför trapporna till tv-rummet. Godmorgon Sverige stod på. Fredrik Belfrage var programledare (han såg jag förövrigt helt nerdekad för några år sedan) för programmet och helt plötsligt började han prata om kvällens händelse i Göteborg, Motley Crue skulle stå på Scandinaviums scen. Och helt ur det blå spelade de videon till Home sweet home i programmet. I videon får man se liveklipp på bandet. Åt helvete med febern, det här ska jag se ikväll. Inget kan stoppa mig.

Självklart hade jag biljetter till konserten. Motley Crue var vid denna tidpunkt mitt absoluta favoband. Min feber var inte rolig men att inte åka var inget alternativ. På eftermiddagen stod jag och min bror på torget i Lidköping och väntade in Siesings buss. Lidköping var inte första stopp för bussen så när vi skulle gå på var bussen nästan full med höggradigt berusade människor som åkt med ända från Örebro och neråt. Jag glömmer aldrig när jag i feberdimma möttes av spritdoften från headbangande, långhåriga ungdomars som stod i mittgången av bussen. De flesta starkt influerade av Motley Crues klädstil. Jag hade med mig en påse Ahlgrens bilar, möjligtvis hade jag försökt att spraya upp håret lite extra. När bandet några timmar senare sprang in på Scandinaviums scen så var jag världens lyckligate 13-åring.



Nästan tre år tidigare hade bandet kommit in mitt liv. Första gången man gick till Musik-Eylis och såg skivan Shout at the devil förstod man att det här är något extra. När man öppnade skivan och såg innerkonvolutet så vågade man nästan inte titta. Det var det tuffaste man sett. Snart var skivan min och musiken kändes farlig på det kittlande sättet. Bara titeln med ordet djävulen i sig bidrog till spänningen. Jag minns hur vi varje rast pratade om detta i skolan. Jag och Danne Svensson dikterade de mest troliga meningarna med låten. Som små mellanstadieungar så lät vi nog fantasierna skena iväg.

Medlemmarna i bandet var det coolaste man sett. Före Motley var det Kiss som gällde men de var mer som seriefigurer. Motley Crue var visserligen overkligt coola men de var riktiga människor. Vince Neil blev direkt min favorit. Han var perfekt. En blond beachkille från Kalifornien som hade allt. Än idag är jag avundsjuk på hans hår. Jag har precis läst hans självbiografi Tattoos & Tequila. Vad ska man säga, han har levt ett speciellt liv. Fester och brudar i massor och även en hel del otäcka saker. Han körde ihjäl Razzle och skadade två andra allvarligt när han körde rattfull 1984. Han har varit gift fyra gånger och han har drabbats av tragedi när hans dotter Skylar dog endast 5 år gammal 1995 av cancer.

Den 29 januari 1988 var nästa tillfälle då jag skulle se bandet. Min förväntan var oerhörd för som förband skulle Guns n' Roses spela. Det var den absolut optimala bandkonstellationen jag kunde tänka mig. (Gn'R hade ännu inte slagit så brett som de skulle göra bara en kort tid efteråt. Mer om det bandet i en annan Fem stjärnor.) Jag minns det fruktansvärda som igår. Vi hade stannat vid kiosken på Esplanaden i Lidköping och köpt Expressen. På väg hem i bilen bläddrar jag och hajar till för en notis. Motley Crue ställer in sin Sverigerturné. Vilken chock!.

Anledningen till att turnén inte blev av sas vara utmattning. Numera vet vi sanningen. Den finns att läsa om i en av de bästa musikbiografier som skrivits, The Dirt. Där lyckas Neil Strauss på ett fascinerande sätt ställa fram bandets historia. Europaturnen av Girls Girls Girls turnen ställdes in för att Nikki Sixx tog en överdos och faktiskt var kliniskt död i flera minuter. Datumet för detta var 23 december 1987. Vill man ha ändå mer ingående beskrivning om detta ska man läsa Nikki Sixx bok The heroine diaries.



Sjukdom är tydligen något som föjlt mig i samband med bandet. Samma dag som skivan Girls Girls Girls skulle ankomma till Lidköpings skivaffärer så var jag sjuk. Mamma fick uppdraget att köpa skivan. Skulle hon klara det och hade skivan verkligen kommit in, sällan har jag varit så nervös som när jag såg vår bil svänga upp i gatan. Jag hängde i fönstret och när hon klev ur fick jag se att det fanns en vinylpåse i hennes hand. Lycka!

Det var mellan åren 1983-1988 som bandet stod högst på min lista. Skivorna Shout at the devil, Theatre of pain och Girls Girls Girls är som mina närmsta vänner fortfarande. Jag är dem förevigt tacksam. Jag älskar dem. Deras debutskivan Too fast for love 1982 platsar inte riktigt bland de tre ovan men är väldigt bra den också.



Bandet kom åter till Sverige 1989. Jag och kusin Steffan var där. Det var ganska bra men jag började tappa intresset. Skivan Dr Feelgood var rätt hyllad men det var endast några låtar jag gillade mycket. Sedan blev dels bandet sämre, det kom nu spännande musik och dels blev jag äldre. Bandet sparkade Vince Neil och blev helt ointressant för några år. Sedan kom Vince tillbaka och jag såg dem på Roskilde 1997. En spelning som var ruskigt dålig. De försökte bli moderna och klädde sina klassiska låtar i ny dräkt. Ett totalt magplask.



Skivorna de släppts på senare år har jag knappt lyssnat på. Det jag hört låter inte speciellt roligt. Soloskivan från Vince Neil som kom 2010 var ytterligare ett magplask. Jag vill komma ihåg de bra åren. Bandet finns dock alltid där. Jag läser mycket om dem i tidningar och böcker. Nu väntar jag bara på att höra Mick Mars historia. Den skulle vara intressant. De övriga tre medlemmarna har ju fläkt ut sina liv i varsina böcker. Den hemlige Mr Mars är kanske den som kan komma med sanningen.

Femstjärniga låtar:
Public enemy no 1, Take me to the top, Piece of your action, Shout at the devil, Looks that kill, Bastard, Red hot, Too young to fall in love, Knock em dead kid, Danger, Ten seconds to love, City boy blues, Louder than hell, Home sweet home, Tonight (we need a lover), Save our souls, Fight for our rights, Wild side, Girls girls girls, Dancing on glass, Bad boy boogie, Kickstart my heart