Avsnittet av Jills veranda ikväll innehöll delar som var riktigt tv-godis. Förstås framförallt när Titiyo hittade och sjöng duett med Linda Martell. En given tv klassiker i min värld.
Även om Nashville säkert blivit ändå glättigare sedan 1999 då vi var där så är längtan tillbaka oerhörd stor. Egentligen borde man åka imorgon.
För övrigt har jag Linda Martells skiva i samlingen. När man hör låten Color me father i Jills programmet tänker man att Linda kan bli en ny Rodriguez. Riktigt så bra är inte hela skivan. Den är lite inställsam Men det finns några riktigt fina låtar på den. Bland annat en fin tidig version på Freddy Fendes stora hit Before the next teardrop falls.
Nashville seglar upp som en av de bättre tv-serier jag sett. Samtidigt är jag lite orolig hur den ska hålla i 22 avsnitt. Det kan gå överstyr. Men just nu är måndagkvällarna heliga mellan kl 20-21.
Den lilla besvikelsen, som infann sig efter det något överberarbetate sista avsnittet, har lagt sig. Totalt sett var serien Les Revenants (Gengångare) fantastisk. Jag som inte annars är speciellt mycket för onaturliga filmer eller tv-serier blev totalt indragen i denna historia där de döda kommer tillbaks till den lilla staden i Frankrike.
Genomgånde var det det riktigt bra skådespelarprestationer. Allra bästa var nog systrarna på bilden. Kanske var 8 avsnitt något för långt då det blev lite upprepningar i de två sista avsnitten. Och som sagt slutet fick man inte till på ett riktigt bra sätt.
Faktum är att serien satte sina spår. Efter det bästa avsnitten ville jag inte gärna gå upp mitt i natten och gå på toaletten i mörkret. Jag fick ta riktigt snabba steg och ibland till och med tända lampan. Ja, lite lättskärmd kan jag vara men mest är det ett bevis på att serien kröp under huden.
Det kanske allra bästa med serien var kanske ändå Mogwais musik. Snacka om att förhöja stämningen. Skivan släpps nästa vecka. Ett givet köp naturligtvis.
Det är väl ingen som missar att Eldkvarns spelning från Cirkus sänds på SVT ikväll. Låt oss bara hoppas att de fått till ljudet ordentligt vid inspelningen. Det är inte alltid som man fångar upp hur det verkligen låter vid konsertupptagningar.Men låter det bara lite som det gjorde på Lorensberg endast några dagar inspelningen så blir det kalas.
Jag tycker även alla borde njuta av Pluras senaste inlägg på Eldkvarns hemsida. Han är en man som kan formulera sig i ord. Texten var en fantastisk läsupplevelse, tycker jag. Läs nedan.
Gott nytt år på er alla Eldheads, eller människor låter bättre. Vill bara meddela att vår konsert på Cirkus den 18/12 -11 sänds imorgon 22:00 i TV1. Vad det blir för låtar har jag bara en vag aning om, eller vag och vag, jag vet på ett ungefär, eller till 99 procent, men har inte lagt mig i det minsta i låtvalet, jag litar på att de som klipper och har sig vet vad de gör.
Annars går livet sin gilla gång, jag har det bra och jobbar på restaurang AG måndag – tisdag, ledig på onsdagar, och sedan säljer jag fisk på HAV torsdag – fredag. Skönt som fan, som att gå i barndom och att komma hem, att sitta på lastkajen på Hötorgshallen med en kaffe och cigarett och prata med alla som jobbar där, unga och gamla, lastkajen där alla drömmar och resor börjar och slutar. Jag behöver detta, komma bort ett tag, drömma nya drömmar, se saker ur en annat perspektiv, förnimma den där känslan igen, känslan när man tar steget till något annat, när allt sätts på spel och på ett kort, att inte ha eller vara någon, minns ni det, kommer ni ihåg, förnimmelsen, steget ut idet okända och orden ”Jag älskar dig”. Ögonblicket som inte gick förbi, ögonblicket du fångade, som blev ditt öde och din lott. Ögonblicket som gav ditt liv en mening, kommer du ihåg det, kommer du ihåg lastkajen i gryningen, kylan och lukten från soptunnorna, kåtheten och tröttheten, ögonblicken som skulle ta dig över till andra sidan, ögonblicken när du tog besluten, sekunder, knappt det, ögonblick som blev ditt liv och på något mirakulöst sätt gjorde dig till den du är idag. Det har du säkert glömt, men jag har sett det igen, ögonblicket, där på lastkajen, bland sopptunnorna, såg jag mig själv igen, sådan jag var, innan jag skrev på alla kontrakt och log mot kameran, innan jag försvann, jag såg mig själv igen, ögonblicket innan jag var spårlöst försvunnen.
För ett par månader sedan så upptäckte jag att L satt och skrattade i soffan varje måndagkväll. Till slut blev jag så nyfiken att jag var tvungen att se om det verkligen var så roligt. Och faktum var att det som var på tvn var verkligt kul och eget. Det är Gynekologen i Askim jag menar.
Men tendenserna har ett tag varit att idéerna är slut. Och faktum är att i kvällens program fallerade det närmast totalt. Inte ens de duktiga skådespelarna lyckades göra något av manuset. Nä, låt oss hoppas att de sista avsnitten blir en rejäl uppryckning för man vill inte minnas, en annars lysande serie, så blodfattig och krystad som kvällens floskler och överdrifter.
Scenen, i kvällens avsnitt av Gynekologen från Askim, när bibliotekarien ska förföra Henning med snuskiga ord och läderkorsett är något av det bästa svensk tv producerat. Fantastiskt! Och jag tycker samtidigt att det ger en liten roligare bild av mina kvinnliga kollegor än vad Sally gjorde.
Arne, Kjell, Plex, Janne, Bosse, Ann-Britt, Agne och Göran. Det är bara att bocka och buga. Ikväll gjorde de comeback i rutan tillsammans .Först Jens Linds fantastiska program Sportspegeln 50 år och sen i dagens sportnytt.
Jag tillhör dem som drog rätt djupa suckar när Göran Zachrinssons reportage dök upp i Sportspegeln för i tiden. Jag skyller det på ungdomligt oförstånd. Dagens inslag från Östermalms IP om skridskoåkning var poesi. Janne Lorentzon håller ju igång fortfarande. Hans instick från omvärlden görs alltid med finess och stil. Kjell Andersson är tydligen chef nuförtiden. Jag saknar hans röst från olika sporevenemang. Han var bra. Plexs röst från Stenmarks-eran sitter i ryggmärgen. Arne och Bosse gillar jag skarpt båda två. Särskilt minns man deras insatser under fotbolls-vm 1982. Året då Brasillien hade det fantastiksa laget som snöpligt blev utslaget av Italien (Paolo Rossi).
Undrar hur många timmar som man sett Sportspegeln egentligen? Det är nog otäckt många. Men skulle jag bara få välja att se ett tv-program under en vecka så skulle det vara just Sportspegeln. Dock är jag inte nöjd med det nya upplägget att det sänds en version kl 19 och sen en påfylld variant kl 20.30. Ett mycket konstigt upplägg.
Inte för att Dennis Lyxen är min största favorit. Men de minuter då han var med i kvällens PSL på festival var mycket fina. Egentligen var det mer hans fans som var härliga att se. Hur de bara ville säga hur mycket de gillade hans musik och hur mycket den betytt. Vackert!
Hela serien om festivaler har varit bra tv. Förutom att någon tycker om att använda slowmotionknappen lite för ofta. Även om programmen varit bra så inser jag också att svenska tältfestivaler är inget jag längtar efter. Jag förstår varför jag slutade åka på dem för 17 år sedan.
Jag skrev att Dennis Lyxen inte är min största favorit. Det stämmer men några låtar han gjorde med Refused är femstjärniga. Och när New noise spelades på campingen på festivalernas festival Roskilde i somras så var livet rätt gott som jag minns det.
Det är med ganska stor kluvenhet jag sett två avsnitt av programmet Så mycket bättre. Å ena sidan är det okej familjeunderhållning. Ingen åker ut, det är inte elakt, det är riktiga artister som deltar och det kan vara intressant att höra bakgrunden till vissa låtar. Å andra sidan är ryggdunkandet artisterna emellan enerverande i längden. Och när det ska hållas händer och gungas fram och tillbaka ryser det i hela min kropp.
Att min idol Plura Jonsson är med gör mig också fundersam. Han har spelat med Eldkvarn i snart 40 år, släppt närmare 30 studioalbum och spenderat mer mil på Sveriges vägar än vad som är nyttigt. Så självklart har han rätt till att göra vad tusan han vill. Känner han att han vill synas i ytterligare ett tv-program, efter den fantastiska serien om mat tillsammans med Maruo, så fine.
Men ändå, jag tycker inte han skulle vart med. Det är inte så att det devalverar den musik han gjort tidigare på något sätt. Och hans versioner av Berghagen och DiLeva låtar har inte varit dumma alls. Men det känns ändå fel på något sätt. Särskilt som jag läste att han inte hunnit skriva en enda ny låt i år då det varit så mycket annat.
Mitt råd är att han ska åka till Koster och skriva nya låtar. Det är det vi vill ha. Kåtbråken med DiLeva är inte riktigt lika intressanta.
När tv är som bäst då är det ett perfekt medium. Som bland annat Tom Alandhs program, nyheterna på SVT, Kobra, Vem vet mest, Bolibompa, någon tv-serie här och där och självklart också sport. Jag njuter av en handfull fotbollsmatcher varje vecka. Det är världens bästa sätt att koppla av på. Det blev att vi inte kunde hålla oss, så vi skaffade Viasats fotbollskanaler också. Så en höstdepression känns omöjlig att dra på sig med Premier league, La liga, Allsvenskan och Champions league att se fram emot.
Däremot, när tv är som sämst så är det ett vedervärdigt medium. Alla så kallade familjeprogram med musik (och de flesta andra också) ”makes me wanna smoke crack”. Jag fullständigt avskyr Så ska det låta, Dansbandskampen och Idol. Kanske mest för att dessa program helt saknar det jag vill ha ut av musik. Om någon frågar säger jag inte alltid att jag hatar dessa program. För en del får för sig att den som inte gillar dem är överlägsen. Och just överlägsenhet hatar jag ändå mer. Jag kan väl bara få hata dessa program i fred.
Och att det överhuvudtaget existerar dokusåpor med tribaltatuerade människor fortfarande är något sorts bevis på ett allmänt förfall i hopplöshet. Kan chefer på TV 3, Kanal 5 och MTV vara nöjda när de sätter sig framför tvn med sina tonårsbarn på kvällen. Kanske säger de ”Åh idag ska vi kolla in Danska Hollwoodsfruar, Kungarna på Tylösand och ett gäng amerikanska brats som har muskler och stora bröst. Ni, mina kära barn, ska inte bli sådana som dem men vi har råd att åka till Västindien hela vintern bara för att det finns galningar som tittar på detta."
Varför då en bild på Agneta och Gunde? Jo, för att igår så insåg jag att det är ett familjeprogram som faktiskt är rätt okej. Två lag som tävlar mot varandra utan krusiduller, ingen större sensationslystnad utan mest ärlig kamp. Säkert är det mesta uppgjort och trixat men ändå. Hur som helst så älskade mina barn det och programmet fick mig att komma över den försmädliga 3-4 förlusten mot Hjuvik tidigare på kvällen. Och jag kom nog även över min fobi mot Casper Jarnebrink. Att, som han, hänga upp och ner i en trång behållare med vatten och bara köra på var mäkta imponerande.
Jag vill även påpeka att jag inte är någon tråkmåns som bara gillar seriösa Kobra-reportage. Jag älskar sprit, glada laxar, sex, smetiga countryballader, väldigt sena nätter, allmän olydnad och Agneta Sjödins bakdel:)
Bunk, Jimmy, Boadie, Kima, Stringer, Bubbles, Carver, Cedric, Rawls, Omar, Avon, Michael, Prop Joe, Lester, Herc, Prez, Duquan, Sobotka, Ziggy, Carcetti, Landsman, D'Angelo, Wee-Bay, Marlo, Partlow, Snoop, Burrell, Rhonda, Levi och alla andra, ni har förstört min sömn under två månader. Jag har inte vågat räkna ihop hur många timmar som tillbringats tillsammans med er. Men faktum är att varenda avsnitt, varenda minut och faktiskt varenda sekund varit magnifik. Till och med när man ska ut och hämta något i köket snabbt så har man varit tvungen att trycka på pausknappen.
Jag säger bara tack så mycket och konstaterar att jag med största sannolikhet aldrig kommer se något lika bra igen. Och ett jättetack till Anders för lånen av alla fem säsonger.
Jag skrev att spelningen med Sophie Zelmani stundtals var riktigt ösig. Det är svårt att tro om man ser de två klippen ovan. Men jag satte på kameran innan låtarna började så det blev som det blev. Fast det är förstås fantastiska låtar. Song of the night, den har inte jag filmat, från nyhetsmorgon på TV 4 är så bra att den fick vara med här också.
För övrigt var kvällen program med Mauro & Plura riktigt skönt. Lätt bäst på TV just nu.
Ikväll sändes sista delen av Världens undergång. Den franska serien om andra världskriget har kritiserats för en del fakta fel. Men den belyser på ett fasansfullt rättframt sätt hur miljoner människor drabbades och då förstås även hur massor av människor utförde helt fruktansvärda saker. Jag har haft svårt att sova efter varje avsnitt. Fast jag tror att det är bra att se en sådan här serie för den sätter verkligen saker i perspektiv.
Hur kunde det ske? Hur kunde samma scener utspelas på Balkan för inte mer än 15 år sedan?Hur kan det ske på många platser runtom i världen just i denna stund? Varför vill folk äga ett vapen? Varför kommer man läsa i tidningen imorgon om ett personrån på någon av Göteborgs gator?
Man ska inte klaga för mycket. Men att vara febrig och gå omkring med huvudvärk är förbannat tråkigt. Ute ser det ut som om det varit en underbar vinterdag. Den enda friska luften som nådde mina näsborrar idag var när L kört fast med bilen på gatan och jag fick gå ut och hjälpa till. Samma sak var det igår, febrig och snuvig. Men då fanns det lindring. Fem avsnitt i rad av The Wire sågs från soffan så blev det istället en kalasdag. Att se en tv-serie på detta vis har jag aldrig gjort innan men det är ju suveränt. Att slippa vänta en hel vecka på nästa avsnitt när man bara vill se allt nu.
Mina förväntningar på The Wire var efter allt snack mycket höga. Och jag måste säga att de har infriats med råge. Det tog något avsnitt men sedan var man fast. Karaktärerna, historien, replikerna, miljön, allt är närmast perfekt. Och det bästa av allt är att jag har ett gäng säsonger till att se. So bring me the stash!!!
Och jag tackar gudarna att barnen är större och kan sysselsätta sig själva. För som jag minns det så var tillfällena när man själv var sjuk när barnen var riktigt små rena pinan. De kunde inte förstå att mammor och pappor kunde vara sjuka och blev istället extra griniga. Nuförtiden kan de istället hjälpa till med lite tjänster som att byta film i dvd-spelaren och komma med saft.
För ett tag sedan var det tal om humor. Mina skrattmuskler beskylldes för att inte visa sig så ofta. Men ikväll skrattade jag. Det var när Stefan Holm, i det just nu bästa programmet Mästarnas Mästare, skulle hålla andan under vattnet så länge som möjligt. Efter att ha laddat som inför en OS-final så klarade han 6 sekunder. Det var stor humor.Och då kom jag att minnas inslaget i TV 4 där samme Holm spelar fotboll. Det är ett inslag med både humor och kärlek.
Tro nu inte att jag hejar på Holm i duellen mot Patrik Sjöberg för det gör jag inte. Visserligen kan den långe från Gbg vara störig men hans insats i Mästarnas Mästare har hitills varit väldigt rolig. Och Brolin, Gustavsson, Nilsmark, Krajnc och de andra imponerar också. Snart är det tisdag igen.
Vem har köpt eller laddat ner tv-serien The Wire? Eftersom jag förstod seriens storhet försent när den gick på Svt så är jag grymt sugen nu.
Jag lånar den alltså gärna av någon vänlig själ. I gentjänst kan enklare arbeten utföras.
tisdag, januari 05, 2010
Jag badar hellre i en isvak än ser Niklas Hjulström som Fjällbackapolis. Och jag skulle välja att hålla mig från pizza ett helt år om jag skulle vara tvungen att välja mellan det eller se en Beck film. Ungefär så stor är min aversion gentemot deckare, och då särskilt svenska sådana. Jag tycker bara att det är otroligt fåniga. Det finns säkert undantag men jag missar dem så gärna.
Engelska deckare följer jag inte heller. Har man inte sett alla om man sett en? Men jag har förstås sett sådana tidigare och jag inser att de har något mer och är bättre än den svenska varianten. Och efter att flera tidningar blåst upp serien Collision som något mer än just en vanlig deckare hamnade jag i tv-soffan i jul och började se den. Det är jag glad att jag gjorde för det var en mycket bra serie.
De fyra första avsnitten av Collison höll mycket hög klass. I dessa avsnitt hölls själva deckararbetet en låg profil. Istället byggdes det upp fantastiska, tragiska och spännande historier som verkligen grep tag. I sista avsnittet var många trådar tvungna att lösas upp och därmed blev det lite för mycket deckar-tv för min smak. Situationer där det kändes som om lösningar var tvingade att hittas på, nästan övernaturligt, för att få det att gå ihop avlöste varandra. Situationer där poliserna får aha-upplevelser och ser och förstår samband. Som att skrivaren skriver ut långsamt eller att usb-minnet finns gömt i nyckelknippan. Jag är allergisk mot sådant. Men det var ändå en bra tv-serie med riktigt bra skådisar.
Lisbeth är lite av en favorit. Så att hon blir årets julvärd var en fin julklapp. Nu ser jag fram emot julafton nästan lika mycket som barnen. Jag ser redan framför mig hur hennes väna röst får oss alla i rätt stämning före Kalle Anka. Och när hon sen sensuellt blåser ut tändstickan, efter hon tänt ljuset, så kan man lugnt och tryggt somna till Tjuren Ferdinand och drömma sköna drömmar.
När Salman Rushdie i gårdagens Babel pratade om gröna och vita människor, kålhuvuden, "western suckers" och andlighet var det humor och även allvar på absolut högsta nivå. En av de bästa tv-stunder jag haft på väldigt länge. Det är underbart att höra människor som har förmågan att formulera sig närmast perfekt. Kolla här
På bilden ovan syns tre (fyra om man räknar med hårdrockstecknet) av anledningarna till att orken att skriva om den underbara londonresan saknas idag också.
Idag har jag gläds något enormt för Ellas och Astrids monumentala kärlek. Jag kände den rakt in i hjärtat i morse när jag försiktigt viskade att jag var hemma. Det räcker att vara borta någon dag för den ömsesida kärleken närmast svämmar över. Den blev ju inte mindre av att jag hittat en snygg Hanna Montana tröja och en Cat-i-tude tröja till dem i världens bästa stad.
Jag vill även tacka dagens låntagare på jobbet. Ni gjorde faktiskt dagen mycket angenäm. Mer om er en annan gång.
Och Klabbe Ingesson var storstilad på fotbollsgalan ikväll.
