Roskilde 2013

Roskilde 2013

Jag kom på att jag inte gjort någon skriftlig sammanfattning från årets Roskildefestival. Det är klart att man måste ha en sådan. Så här nästan tre månader efteråt så är det kanske lite vagare konturer kring de minnen man har men det känns ändå som om man minns allt härligt som hände ganska tydligt.

I år startade resan som vanligt på onsdagen från Göteborg. Det ovanliga var att vi bara var två i bilen från start. Magnus höll sig hemma i år. Bilturen gick först ut till Hisingen för att få tag på kolsyreis. Efter lite felkörningar hittade vi det vi behövde och resan söderut startade.

Det var heller ingen Henning som skulle tas upp i Helsingborg. I år flög han snyggt in från London istället. Och Andreas tog bilen ner direkt från jobb på fredagen. Så det var jag och Martin som fick fritt utrymme i bussen. Efter överfarten till Danmark så böjrade känslan verkligen infinna sig. Fem dagar av ren livsnjutning väntade.

Att komma fram med husbussen till campingen är alltid spännande. Efter att de två föregående åren med både tur och skicklighet fått kanonplatser så var det i år mer tveksamt hur man skulle lyckas. Väl framme så försökte vi lite halvhjärtat komma in i första området men det gick inte men det visade sig att där vi hamnade fungerade alldeles utmärkt.

Den första ölen väl framme på campingen är som alltid årets bästa. För mig finns det inget bättre än att långsamt installera sig, sätta upp förtältet, ta fram bandaren och kolla in grannarna och ta en Sort guld. Första låten på årets roskilde cd är låten nedan. En perfekt start på äventyren som väntade.

Onsdagen är som vanligt underbart fri. Spelningarna har inte börjat ännu och man kan bara ha det gått utan att det finns några måsten. Detta året dök Henning upp direkt från London. Snart var dansen och festen och partyt igång vilket kan ses på korten överst. Det visade sig att vi hade väldigt trevliga grannar i år. Och framåt kvällningen var det full fart. Ett oförglömligt minne är förstås när campingbordet rasade mitt under förfesten. Vi som var där och såg allt ske kommer som sagt aldrig glömma det.

Första kvällen slutade med att ett par tyska män från Dusseldorf lagade frukost mitt i natten. Ägg och bacon smakade mumma och snack om ditten och datten gjorde att man verkligen såg fram emot den kommande festivalen med tillförsikt.

De kommande dagarna var som vanligt ett sammelsurium av festande, god mat, bästa vännerna, nya möten, solsken, badande, långa promenader, oväntade händelser och så klart en massa konserter. Nedan följer en redogörelse, som jag skrev på festivalens forum, över hur jag ser på det jag såg på musiken på festivalen 2013. I Danmark har de tydligen 6 som det högsta betyget.

Suicidal Tendencies: 4/6 great with some energy from the beginning.
Savages: 3/6 great bassplayer but the songs sound the same.
Jake Bugg: 5,5/6 he's quite a genius. Simple songs but so great.
Slipknot: 4/6 only saw the first 30 minutes but much better than expected.
Disclosure: 4/6 don't remember much but i believe i danced.
Andy Stott: 4,5/6 perfect music for the Gloria stage.
Bombino: 4/6 good rhythms to chill out to.
Jonathan Wilson: 5/6 great voice and awesome guitarplayer.
Bobby Womack: 6/6 Unbelivebly great! He may not have the same voice today but he has soul and so did his band and most of all his backing singers!
Rihanna: 4,5/6 In the beginning it was quite weak but the last 35 minutes was really really good. A great booking.
Simian Mobile Disco: 3,5/6 don't remember much but i believe i danced.
Parquet Courts: 3,5/6 their popsongs are great the other stuff not so great.
Kris Kristoffersson: 3/6 slept through most of it.
The National: 5/6 they did mangage to handle the orange stage very good.
Metallica: 5/6 a perfect headliner. did miss some songs from their first two albums.
Goat: 5/6 much better live than when i saw them in december. what a party
Uncle Acid and the deadbeats: 5,5/6 very very good in the middle of the night. they got my energy back.
Airbourne: 5/6 don't think i never seen a band work so hard.
Kid Koala 4/6 a crazy show.
Holy Other 5/6 absolutley perfect chill-out music.
The Bots 3,5/6 cool guys but they need to work on their songwriting.

Nedan är några klipp som jag ständigt återkommer till från året 2013:



Sista halvtimmen var ren glädje.

 

Den mexikanska drinken till Goat var den starkaste, äckligaste och samtidigt godaste drinken jag någonsin smakat.

 

Jag älskade varje sekund av Jake Bugg

.

Här mådde man verkligen som en prins framför scenen.

 

Jag har aldrig någonsin sett en sådan energi från scen en söndag. Helt makalöst. Och han kan öppna ölburkar.

 

Klockan tre på natten gick de på scenen. Och det var så fantastiskt bra. Ett oförglömligt minne faktiskt.

 

Perfekt huvudband. Inledningen med Blackened var helt klart gåshud.

Nu är det nio månader kvar till nästa festival. Jag längtar som ett litet barn. Och det skäms jag inte det minsta för. Åtminstone ett par gånger i veckan så tänker jag tillbaka på hur jag satt och lyssnade på Jubilee street med Nick Cave klockan 5 på söndagmorgonen på en öde camping. För mig är det höjden av njutning. Om det är bra eller dåligt får andra avgöra. Det enda jag vet är att mitt allra största intresse, musik, maximeras under dessa dagar på Roskilde. 

Grus i ögonen

Dag 2 efter semestern var inte mycket roligare än dag 1.

Det hjälper ändå lite att tänka tillbaka på nätterna i Roskilde. Glädje men samtidigt inget typ av liv man orkar i längden. 

Så imorgon dag 3 vänder det nog. 

Det närmar sig

Idag släppte Roskilde spelschemat. Det är alltid lika spännande. Som vanligt blir det ett par jobbiga krockar men det kunde varit ännu värre. Efter ha lyssnat på alla artister ingår i själva huvudfetivalen (typ 140 stycken)kan det konstateras att årets program är ambivalent. Jag saknar några fler personliga favoriter men det finns samtidigt massor att se och lyssna på. Hur som helst kommer det bli underbart som vanligt.

Någon hade orkat göra en mix av en massa artister på soundcloud. Rätt skön även om de flesta av mina favoriter saknas.

Live it up

Det är klart att man blir uppåt av det här. Det finns bara ett AC/DC. Miljoner band har försökt efterlikna dem. Inget band har kommmit i närheten av att var lyckas lika bra som Airbourne. Det är musik som behövs för vissa tillfällen i mitt liv. Precis som Leonard Cohen eller något annat. Att Airbourne spelar på Roskilde i sommar gör Gert Fylkings bevingade ord mycket passande. Äntligen!

Home is where the heart is

Igår släppte Roskilde större delen av sitt program idag släpptes den här fantastiska låten. Det här är precis det jag gillar med dansmusik. En grym kvinnoröst, bra text och så pumpande beats som är omöjliga att stå still till. Och som vanligt vill jag ut och åka dubbeldäckare.

Tack Roskilde för årets första upptäckt, Disclosure.

18 and life

Det var en råkall februaridag i London. I den härliga skivaffäeren On The Beat på Hanway street spelades det bra musik ur högtarlarsystemet. Så bra att jag stannade kvar fast jag egentligen var färdig. Jag var rätt säker på vem det var som spelades. Men varje låt var lite bättre än den förra vilket fick mig osäker. För när jag i höstas lyssnade någon gång, på den jag trodde det var, förstod jag inte rikigt hajpen.

Så det enda var att fråga mannen bakom disken.
- Excuse me, who is it you're playing"?
- It's Jake Bugg sir!
- Thanks, i would have guessed so but he sounds better than i remember.
- Yeah he's great and he's only 18 and from Nottingham.

När jag kom hem från London lyssnade jag igenom Jake Bugg skivan någon gång. Känslan blev tyvärr inte densamma som i affären på Hanway street när jag satt i skivfåtöljen så Bugg lades åt sidan igen. Sen blev han klar för Roskilde och jag lyssnade igen och då återkom helt plötsligt den där speciellla känslan att det här är bra, riktigt bra. Och sedan dess har skivan spelats massor av gånger. Melodierna är beroendeframkallande.

Det finns tusen och åter tusen män med gitarr som hämtar inspiration från gamla hjältar. Extremt få kan mäta sig med orginalen. Faktum är att Jake Bugg vissa stunder faktiskt kan det. Han har hittat melodierna som de stora inte använt. Bugg är helt klart en talang utöver det vanliga. Och textarna funkar trots att man är dubbelt så gammal. Antingen för att de inte är åldersanpassade eller att de som verkligen handlar om ungdom får mig att tänka tillbaka.

Sen är klart att det finns inslag av britpopen hos honom. En genre (som inte är en genre) som aldrig gick hem hos mig. Men var det ett band (och en skiva) som gjorde det så var det The Verve. Deras platta Urban hymns är också den jag ibland tänker på när jag hör Jake Buggs debut.

Jag skulle inte tro att jag är yngst i publiken när Jake Bugg ställer sig på Roskildes scen i juli. Men jag förstår verkligen varför 20-åringarna jublar åt honom. Han är nästan som en uppenbarelse i dagens musikklimat. I alla fall om man ser till hitlistorna. I England toppade han albumlistan med skivan. Det finns hopp. Och att han anger Hank Williams och Johnny Cash som två av sina hjältar ger ändå mer hopp.

I ett annat liv

Det är den tiden på året då det är dags att börja lyssna in sig på sommarens roskildeartister. Som vanligt spretar åsikterna när 1/4 av programmet är släppt. De senaste åren har jag varit riktigt nöjd tidigt på säsongen. I år är det inte så. Jag saknar en hel del namn som borde finnas där. Men med 130 band kvar att annonsera så räknar jag med att det löser sig.

Det är alltid lika kul att lyssna in sig på banden som kommer till Roskilde (faktiskt även de man i slutändan inte tycker är något vidare). Alla tänkbara musikstilar finns representerade och som musikälskare så får man tillfälle att lyssna på sådant man inte gjort annars.

Som exempelvis Bombino från Niger. Jag gillar verkligen mycket av den västafrikanska musiken. Tyvärr finns inte tiden att leta fram, läsa om och lyssna på musiken särskilt ofta. Roskilde fyller en stor funktion på detta område. De bokar alltid ett par artister i ökenbluesgenren. I år är det Bombino. Hans gitarrspel och repetetiva slingor kommer säkert förgylla någon timme på årets festival. De har i vilket fall värmt upp ett antal timmar denna råkalla marsmånad.

Na na na na, Come on

Roskilde 2013

Biljetten kom förra veckan. Idag kom Rihanna på plakaten. Hur bra och roligt som helst, tycker jag. Underbart att se något på orangea scenen som bryter normen. Förhoppningen är fest en sen fredag eller lördagkväll ihop med Rihanna. Ilskan var stor på Roskilde facebooksida. Jag känner att jag retar upp mig på alla som ska åsikter om precis allting. 200 band spelar på Roskilde. Ungefär 10 stycken på stora scenen. Om man inte gillar ett av dessa band får man nog stå ut med det. Det vekar 300-400 ilskna danska män inte göra. Fasanfullt löjigt. Självklart behöver man inte gilla Rihanna och man kan tycka det är en tveksam bokning men det finns gränser på hur man utrycker sig och reagerar. Faktum är min syn på människosläktet fått sig en drastisk törn idag. Jag har vetat att det är illa men kanske inte så illa. Nåväl, jag ska härmed sluta reta mig på dessa människor. Snacka om energitjuvar. Istället fokuserar jag på att detta inlägg är det första med etiketten Roskilde 2013. Vilket känns helt fantastiskt. Nu släpps det band varje onsdag framöver. Hur kul som helst.