IFK Göteborg - Azalea BK 4-6

Det läggs väldigt mycket tid på den kära fotbollen just nu. Det är träningar, matcher för två lag i veckan, cupspel på helgerna med Azalea och det är Zlatan på tv'n. Och det är alltid roligt men just idag var det fantastiskt.

Efter förra veckans tappra insats mot Älvsborg och helgen cupspel, mot ett år äldre tjejer, vid Zenitgården så kom idag höstens första seger för Azaleas F01 gäng. Och det efter mycket bra spel. Ändå började matchen snöpligt då Blåvitt kontrade in två mål. Men tjejerna kände ändå att de hade övertaget och vände på underläget. Till slut blev det 6-4 seger och det var ren lycka i regnet på Kviberg. Föräldrar, barn och tränare kunde inte haft en bättre måndagkväll.

Till råga på allt så gjorde Ella sina två första tävlingsmål. Jag kommer aldrig att glömma detta. Hade jag inte lagt band på mig så kunde jag slängt mig i gräset som Anja Pärsson gör när hon vunnit när jag såg Ellas skott gå in. Nu är frågan om hon ska få 10 kronor per mål som jag fick av min mor när jag var liten? Egentligen är ju en fin passning eller en perfekt brytning precis lika mycket värd men jag tror ändå att 10 kronor per mål är roligt. Har hon fått min mentalitet på fotbollsplanen så ser jag ingen risk att det ska slå över i egoism hos Ella.

Zlatan, jag erkänner att jag fällde en tår när han gjorde 3-0 målet för Barca ikväll. Att se glädjen efter målet hos alla på Camp Nou var stort, riktigt stort. Det kommer bli väldigt spännande att följa det laget i år. Och det är en fröjd att se hur det ser ut på läktarna i Spanien. Barn, kvinnor, unga, gamla, alla ser ut att trivas. Här finns inget hat eller bråk som en del unga män tycker ska finnas på fotboll i Sverige. Se och lär.

When we were just like the birds

För övrigt är låten som spelas till bilderna årets bästa.

We all have souls

Om det är någon som är vaken i natten så lyssna på det här. Det gör jag.

En sådan här dag när man fått reda på att en nära väns liv gått itu så kan man inte annat än söka sig till musik. Den senaste Soulsavers skivan är då mitt val. Särskilt låten Can't catch the train är gripande men den här, Some misunderstanding, fungerar också alldelse utmärkt.

Mark Lanegan och gospelkören tvingar ut känslorna ur kroppen. Och det är så det ska vara. Att hålla inne med det gör det bara ännu värre.

They will kill us all without mercy

Hm, det blev så ändå. Gårdsfesten slutade på Henriksberg. Och det är jag väldigt glad för. Annars hade jag inte fått uppleva och bevittna så mycket härligt som det stället hade att erbjuda just denna kväll.

En total kärlek till musik, Punk, She pays the rent med Nomads på högsta volym, Sonic reducer, Texas Terris gnista på scen, I wanna be your dog, livsglädje, Kamikatzes coola kvinna på trummor, C'mon Everybody, slagsmål, känna släktskap med likasinnade, utsikt över Gbg, Jumpin' Jack Flash, eufori och hängivenhet som slutade med bara bröst på scen, trevliga kamrater och en hel del annat underbart erbjöds denna kväll. Det är bara att tacka och ta emot.

Eldkvarn - Ikväll stannar jag hos dig

Herregud vad nära det var att vi inte fick biljetter till Eldkvarns lördagsspelning på Victoriateatern i Malmö. En av årets absoluta höjdpunkter såg ut att runnit ut i sanden. Ordet slutsålt nådde mina öron.

Men så helt plötsligt så fanns det några biljetter på övre balkongen att köpa. Då högg jag förstås som en kobra. Så nu längtar man enormt till den 17 oktober. Ostbricka från Möllans Ost, vin, en massa eldheads och så Eldkvarn på scen. Det kan faktiskt inte bli mycket bättre.

Laura Greene --- Moonlight Music In You

Hela dagen har gått åt till att guida nya komvuxelever runt i biblioteket. De är en ganska förmånlig grupp människor att prata inför, i alla fall om man jämför med de mer obstinata och testande gymnasieeleverna.

Men det finns en klick bland dessa vuxenstuderade som jag alltid förvånas över. Det finns liksom inget liv i dem. Visst, jag förstår att de allra flesta i den här klicken inte hamnat på komvux frivilligt. De har antingen blivit uppsagda från sina jobb, utförsäkrade från Försäkringskassan eller något annat jobbigt. Men för den skull så kan de inte sluta leva. Var finns glöden eller åtminstone den lilla gnistan till liv i ögonen.

Jag förstår att en visning i biblioteket kanske inte livar upp speciellt mycket. Men visa det då. Ta med ägg och kasta på mig, säg att det här var det tråkigaste ni varit med om, smit iväg, bara gör någonting, visa en känsla. Den totala likgiltighet som några visar gör mig alldeles tokig.

Extra stor krock blev det idag eftersom jag laddade upp med att lyssna på Northern Soul före visningarna. Låten nedan med Lou Courtney och den här alldeles magnifika låten med Laura Greene gjorde att jag var uppe i varv och närmast dansade ut till den väntade eleverna.

”Tonight is made for bliss”, som Larua Greene så charmant sjunger mot slutet var mitt ledord. Och även om alla kvällar och nätter såklart inte kan vara "made for bliss" så kan man tänka på de som varit och de som kommer att komma och bara bli glad.

På hemvägen undrade jag om de har känt, längtat efter eller upplevt något av det Larura Greene sjunger om i låten, månsken, kärlek och musik. Kanske har de inte det och då började jag fundera vidare och kom på följande frågor till klicken:

- Har ni varit förväntasfulla på en flygplats eller en tågstation?
- Har ni upplevt en förälskelse?
- Har ni ätit en kebabpizza i precis rätt läge?
- Har ni upplevt euforin i slutet av ett Friskispass?
- Har ni dansat till Northern Soul?
- Har ni gjort ett avgörande mål?
- Har ni varit på Roskildefestivalen?
- Har ni något att se fram emot?
- Har ni fått orgasm?
- Har benen varit lätta vid en löprunda?
- Har ni känt livet pulsera i ådrorna?
- Har ni druckit shots till kl 05 och inte tänkt på morgondagen?
- Har ni fått barn?
- Har ni blivit rörda av inledningen till Bröderna Lejonhjärta?
- Har ni levt farligt?
- Har ni hittat 5 kg kantareller?

Kanske har de inte gjort något av ovanstående. Det bryr jag mig inte om. Det var mina kickar jag kom på i all hast. Jag bara hoppas att de får kickar i livet av någonting. Det vore så sorgligt annars.

Lou Courtney - Trying to find my woman

Bästa musiken just nu

Nya plattan Love and Curses med Reigning Sound är så bra som jag drömt om. Det var länge länge sedan jag hörde den här typen av tidlösa rockmusik utförd på ett sådant fantastiskt sätt. Redan efter några lyssningar var det låtar som jag älskar hela bunten.

Och Greg Cartwright skriver om det uttjatade ämnet kärlek på sådant sätt att det är omöjligt att inte förstå och lyssna på honom. Det behöver inte vara stillsamma ballader för att vara känslosam. Det fungerar med garagerock också.

Måtte de komma till en scen nära mig snart. Så jag slipper betala en massa för en resa för det här måste jag se live snart.

Om någon är nyfiken.

http://www.myspace.com/reigningsoundfans

Iggy and The Stooges-Gimme danger

Sommarens bästa låtar 19

Barskåpet är igenbommat med hänglås, sommar och rosé är fjärran, helgen gårdsfest kommer bli vit, systembolaget ligger inte i närheten och inställningen är hälsosam.

Men så kommer det här riffet och låset är sprängt, sommaren är åter, gårdsfesten slutar på Henriksberg, hur långt är 1,5 kilometer egentligen och lever man inte bara en gång.

Därför kommer jag inte lyssna mer på den här låten på tre veckor. Den är total dekadens.

För övrigt...

- är det underbart att springa i höstluft.
- är det en stor ynnest att få träna femton stycken 7-8 åringar i fotboll.
- gjordes med all säkerhet årets sista utomhusbad i helgen i 17 grader, brrrrrr.
- är det underbart att fotboll från Spanien, England och Italien dragit igång igen.
- har ett mord ägt rum och ett stort ungdomsgäng härjat i kvarteret i helgen.
- så har jag förlikat mig med att klockan måste ställas för ringning.
- så verkar Västtrafiks nya biljettsystem uselt.
- ska höstresor bokas inom kort.
- är Billie Holidays skiva Lady in Satin mästerlig.
- fick jag visa legitimation vid tipsinlämning då de kollade alla under 30 år:)
- gillar jag inte inställsamma telefonförsäljare.
- så menar jag att jag avskyr inställsamma telefonförsäljare.
- så älskar jag att läsa böcker för barnen på helgmorgonar.
- är det dags att kolla på Zlatans andra halvlek med Barcelona (han var bra i första)

Gbg, Röda Sten 22 augusti

Min herre, ni... ni vet ingenting...

Vi hade våra egna frekvenser
Jag ville aldrig veta var vi var på väg
Jag satt och såg hur regnet slog mot fönstret
Jag bara älskade att få vara med

Märkligt nog kom nästan den bästa Thåström-upplevelsen på väg hem från Malmö. Det finns något romantiserande med att åka nattåg. Att se Sverige passera utanför samtidigt som man har musik i lurarna är högst angenämt. Självklart passade då låten Som tåg av längtan in perfekt. Den gick på repeat ett flertal gånger. När man haft det så gott var det väl framme i Gbg inga problem att cykla i ösregn från stationen till Majorna klockan 03 på natten.

Malmö var fyllt till bredden av folk denna torsdag. Deras stadsfestival verkade, det lilla jag såg, trevlig och med verklig fokus på mat från hela världen. Synd bara att jag hade slagit till och ätit gourmet på Burger King direkt på stationen.

Jag hade tänkt och hitta någon trevlig bar utanför de största stråken men efter gått ett par vändor utan resultat så fick det bli Café Rasoir på Savoy Hotell. Det såg utifrån ut att vara ett lugnt ställe där man skulle kunna läsa sin Offside och ta sig en öl i lugn och ro. Och precis så blev det. Lite lustigt var förresten att det efter en stund kom in ensam vacker kvinna och satte sig ,och dinglade med benen, på andra sidan baren. Jag vågade inte kolla för mycket men det kändes lite grann som att sitta i en film. Skillnaden var att jag inte var machomannen som sa ”Hey babe, can I buy you something!” Istället drack jag upp min öl, tog min tidning och gick vidare.

Nästa bar blev Harrys av alla ställen. Men det visade sig vara ett bra val. Visserligen var ölen svindyr men jag fick trevligt sällskap med bargrannen Mats från Sölvesborg. Denne nyblivne pensionär hade tagit tåget in för att kolla in Malmöfestivalen. Så där satt vi och diskuterade friidrotts-VM, som visades i lokalen, Skåne, Gbg, tjejer, golf och en massa annat. Hur trevligt som helst i de dryga två timmarna var det. Fast det är inte lätt att förstå skånska alla gånger. I en stimmig bar nästan omöjligt skulle jag vilja säga.

Sen var det dags för Thåström att gå upp Stortorgets scen. Solen hade precis gått ner och mörkret hade lagt sig efter den osannolikt fina sommarkvällen. Laddningen hos mig och publiken var hög. Men inledningen var inte den knockout man väntat sig. Lite trevande börjande bandet med Släpp aldrig in dom och man väntade på att urladdningen skulle komma mitt i låten, när den växlar upp, men inte heller då brände det till. För en liten stund kände jag mig besviken. Jag hade väntat mig att bli överkörd från första stund. Antingen av en avskalad Thåström med lugnt komp eller från en ångvält till band. Ungefär som de självklara förebilderna i The Bad Seeds. Men nu lät det som ett ordinärt rockband.

Men men…

Snart hade de fått ordning på grejorna. Andra låten Som tåg av längtan led också lite av den inledande sömnighet men sen var det närmast defilering hela vägen. Allt startade med Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce då bettet i Thårströms röst kom fram i mixen. Även bandet kom i fas och imponerade stort i framförallt det mer rockiga låtarna som Miss Huddinge -72 och Vacker död stad. Fast visst märktes det då och då att Conny Nimmersjö saknades. I några av de lugnare låtarna fick nu Pelle Ossler ta hjälp av klaviaturspelaren för att fylla alla slingor. Det hade Connys gitarr gjort bättre.

Allra bäst var de två topparna från senaste skivan, Kärlek är för dom och Kort biografi med litet testamente. Och förstås Fan Fan Fan som är en låt att fälla en tår till varje gång. När han låter så är det oslagbart. Publiken älskade när han spelade gamla låtar som Var e vargen och Du ska va President men de gav mig inget. Snarare lite ilska att han därför fick hoppa över sådant som är bättre.

Spelningen var slut tio minuter innan tågets avgång och i hastigheten gick jag åt fel håll. Som tur var så insåg jag det tillräckligt snabbt för att hinna med tåget till Gbg. För även om Malmö är en trevlig stad och det uppenbarligen finns trevliga skåningar så längtade jag långt, långt, långtbort.

Thåström - Miss Huddinge -72 (Malmöfestivalen)

Joel Alme -The Queen's Corner

Ikväll fick jag åter höra denna fantastiska låt live när Joel Alme gästade Augustifamiljen på Liseberg. Gbg-pop av absoluta bästa märke och en text som glöder. Att jag kände mig osäker om denne Alme när skivan kom kan jag absolut inte förstå nu. Det tre låtar han framförde med Håkan Hellströms band ikväll var något orepeterade men ändå gick de hem. Hans nästa skiva kommer bli magisk känns det som.

Kvällens andra gäst var Howlin' Pelle. Han är som han är den mannen, Men de tre covers han var med och sjöng på svängde alla fint. Och att gå igång en publik behärskar han till fullo. Men jag skulle nästan önska att han någon gång kan "spela vanlig" som Olle Ljungström sjunger.

Däremot ska Augstifamijens egna medlemmar låta bli att sjunga. Det blir lite lätt taffligt och nästan pinsamt visa stunder när Sporsén, Gilbert och Ljungman ställer sig vid micken. Håll er till att spela för det gör ni mycket bra.

Imorgon blir det Pimme. Då räknar jag verkligen inte med några problem med att gilla rösten.

Dagens underbaraste konversation

Astrid säger helt plötsligt - "Kan du sätta på lite rocken roll pappa!
Jag häpet - "Vill du höra på musik"
Astrid igen - "Ja rocken roll så jag kan sjunga med"
Jag glad - "Det är klart att jag fixar det"
Jag sätter på en blandskiva med rockabilly
Astrid lite frustrerat - "Är det här rocken roll?"
Jag säger - "Ja, det är gammal rocken roll"
Astrid säger högt - Jag vill ha ny rocken roll!"
Jag sätter på Social Distortion.
Jag får ingen mer fråga.
Båda två är nöjda:)

Desmond Dekker- You Can Get It If You Really Want

Sommarens bästa låtar 17

Hur glad och partysugen blir man inte av det här! Den har i alla fall fungerat för mig i alla lägen.

Johnny Thunders - 'I Was Born To Cry'

Sommarens bästa låtar 16

Det helt glömda skivan Johnny Thunders och Patti Palladin släppte 1988 är ett mästerverk. En av de allra bästa i min samling. Musiken som finns på denna vinyl är sådan som känns i hela kroppen.

I was born to cry är bara en av de låtar som tåls att lyssnas på om och om igen. Köp skivan om ni hittar den, det är mitt tips.

I ölavdelningen bakom Wilcos scen, och du?

Visst är det underbart att någon kan vara ett så stort fan att han idag, tre dagar efter Wilco spelat färdigt i Slottsskogen, fortfarande har förhoppningen om extranummer. Hur annars ska man tolka att jag idag kl 17.28 fick ett sms som lyder som rubriken på detta inlägg.

Jag ser framför mig hur ställningsarbetarna jobbar med att plocka ner scener , hur parkarbetarna försöker reparera gräsmattor, hur slamsugarbilarna fortfarande går på högtryck, hur sura gubbar står och säger att de tycker det är fel att Slottsskogen används till musikfestival, hur restaurangmånglarna skrattar hela vägen till banken och mitt i alltihop ser jag den desperata Wilco-fantasten som vill att åtminstone Jeff Tweedy ska komma ut och köra någon låt till akustiskt.

Eftersom han skriver att han befinner sig bakom scen så kan det vara så att han är på väg att inse att tåget har gått. Han har till sist vågat lämna platsen längst fram för att se om bandet finns kvar backstage. Där kan sanningen slå emot honom som ett hårt slag i ansiktet. Samtidigt lyder ju avslutningen på smset 'och du'. Detta tyder nog på att det tar ett litet tag till innan världen hinner i kapp honom. Det känns som han tror att jag står och väntar på att Olle Ljungström ska komma in på Linnéscenen och köra ett andra extranummer han också. Tyvärr är den scenen nermonterad och jag befinner mig på jobbet.

Men jag är avundsjuk på denne man. Han har ju levt i den sköna världen flera dygn längre än mig. Världen där man är ledig och där det finns möjligheter, musik, ljumma vindar och förväntningar i luften mest hela tiden. Sådan är ju tyvärr inte vardagen som man nu ska leva i tills nästa sommar.

Jag vill inte börja jobba

Söndagen när semestern är slut är en rätt jobbig dag. Bara att veta att man ska ställa klockan igen får mig att fundera om det inte finns något annat sätt att leva livet på. Kanske ska man satsa allt man har på oddset och se hur det går, leva i en kåta i skogen eller bara strunta i att gå till jobbet imorgon precis som ingenting hade hänt. Men jag antar att jag inte riktigt har hunnit tänkt över dessa idéer färdigt så jag sitter säkert bakom ratten och kör bilen genom Tingstadstunneln imorgon och tänker tillbaka på en mycket bra sommar.

Den sista helgen med Way Out West var en perfekt avslutning. Fest i dagarna tre med mycket trevliga och glada vänner. Ser man över hur roligt det var socialt så får festivalen verkligen toppbetyg. Problemet är när man trivs så bra med folk att man struntar i att gå på en del spelningar. Det är roligare att sitta och stimma med vin, och snacka om allt och ingenting i det läget. Och tiden bara flyger iväg.

Musikmässigt så hade jag kanske någon totalupplevelse för lite för att vara helnöjd. Samtidig får jag skylla mig själv att jag inte ställde mig längre fram på mer spelningar. För att få den riktiga känslan måste man befinna sig hyfsat nära scenen. Mina musikbetyg 1-5 följer nedan

Bob Hund (Kulturkalaset) - 3
Som alltid bra men lite för mycket nya låtar.

Skull Defekts - 2
Mangel utan syfte.

Wooden Shjips - 5
Totalupplevelse på Nef. Helt underbart.

Vivian Girls - 3
Bra punkpop.

Timo Räisänen - 1
Bland det sämsta jag sett.

Bon Iver - 3
Han är bra men live blir det för mycket tekniktänkande med ett evigt stirrande på ljudteknikern.

Band of Horses - 4
Inte så himlastormande som Roskilde förra året men ändå ett av nutidens bästa band.

Robyn - 4
Jag inser nu hennes storhet. Bra läge att höra något annat än män med gitarrer också.

Wilco - 3
Det är löjligt men jag stör mig så på gitarristen Neil Cline att jag nästan inte kan titta. Han hyllas överallt och jag förstår inte varför. Däremot är Jeff Tweedy förstås genial även om han såg lite för uttråkad ut denna dag.

Antony & The Johnsons - 2,5
Stod i öltältet. Det funkade sådär.

Glasvegas - 3,5
Stod i öltältet. Det fungerade bättre.

Arctic Monkeys - 3
De gör det inte lätt för sig vilket är synd.

Calexico - 4
Den största överraskningen. Kalasbra rakt igenom.

Olle Ljungström - 4,5
Slottsskogens bästa spelning.

Florence Valentin - 3,5
Bra men samtidigt lite störigt band med några poser för mycket.

My Bloody Valentine - 3,5
En del folk flydde fältet andra var glada som barn. Jag saknade att sången inte hördes det allra minsta. En dimension av bandet gick förlorat där.

Chippendales nästa

Nu har det börjat, att barnen skäms för mig. Jag tycker nog det är lite tidigt men å andra sidan förstår jag dem efter gårdagens händelse.

Jag och barnen tog en skön cykeltur fram på stan för att hämta ut mitt Way out West armband. Allt gick bra tills Ella ville stanna och kolla på lite gatuunderhållning. Det var en engelsk variteartist som gjorde sig rolig med hjälp av några stackars killar ur publiken. Allt såg ut att precis var färdigt och alla skrattade gott men då tog showen ny fart. Kvinnan som hade showen behövde plötsligt mer folk ur pubklien. Jag kände direkt att jag stod illa till men kände mig ändå säker då barnen stod en bit bort. De kunde ju inte lämnas ensamma.

Och visst, hon kom fram till mig och sa "dig ska jag ha" och pekade på mig. "Nä, det går inte", sa jag. "Jo, det går visst dina barn kan sitta här framme", sah hon. Shit, nu var det kört. Så det var att gå fram tillsammans med ytterligare några män i publiken. Så farligt kan det väl inte bli, tänkte jag. Men så fel jag hade

Jag vill inte gå in i detalj på vad vi stod och gjorde mitt på Avenyn inför ett hundratal människor. Men vi skulle helt plötsligt vara Gbgs Chippendales. Så där stod vi med bar överkropp och smetade in varandra med solkräm samtidigt som publiken jublade. Och det var inte i en minut allt pågick utan det fortsatte med olika saker i 20 minuter.

Ja, ni förstår varför barnen höll på att dö av skämighet. Blicken jag fick av Ella när det var över kommer jag aldrig att glömma. Sen sa hon "Nu går vi".

Dusty Springfield - Losing you

Ikväll såg jag en alldeles enastånde spelning. A tribute to Dusty Springfield var verkligen överraskande bra. Att låtarna Dusty sjöng håller yppersta klass vet man ju men att de skulle framföras så fantastiskt av Titiyo, Marit Bergman, Moto Boy, Anna Maria Espinosa, Tingsek, Paulien och Rebecka Törnqvist trodde jag inte. Detta trots en relativt seg fast visserligen stor publik.

Det var gåshud, fotstamp och tårar omvartannat från min sida. Så ska det vara med bra musik. Tingseks version av Losing You var allra bäst en dag som denna. Det är verkligen en superbra låt som du borde lyssna på.

Last days of summer

Sådana här veckor borde vara för evigt. Att bara vara ledig med barnen och ta dagen som den kommer. Varför ska man behöva jobba egentligen? När man kan cykla och köpa en mjukglass i Slottsskogen, åka fram till stan och äta på Pizza Hut och besöka Kulturkalaset, åka och sätta sig på Saltholmen och njuta av solens sista varma strålar och allt annat fantastiskt man har förmånen att göra med världens bästa Astrid och Ella. Jag älskar er!

På kryss med boozen

Igår, mitt under memoryspel med kidsen, så ringde en kvinna som gjorde en undersökning om alkohol och tobaksköp och konsumtion. Det lät först nästan som ett skämt eftersom jag någon dag tidigare hade funderingar på vita veckor och till och med kanske månader. Dessa vita tankar hade dock ganska snabbt kastats i papperskorgen då jag insåg vad som låg framför mig. Men jag ställde upp och sju minuter senare hade hon fått mina svar.

Det som var lite lustigt var hur hon lade svaren i min mun efter ett tag. Hon undrade om sommarens konsumtion av alkohol. Och även om min inte varit våldsam på något sätt så blir det ganska ofta att man tar ett glas rose eller en öl. Räknar man in musikfestivaler, festveckor i Gbg och franska viner så är klart att det blir en del dagar med alkohol. Men när kvinnan hörde mina barn i bakgrunden, som ville att jag skulle sluta prata och spela djurmemory igen, så gjorde hon allt som stod i hennes makt att få mig att säga att jag inte druckigt någonting. Hon verkade rädd för att höra att en pappa dricker något överhuvudtaget. Så för att göra henne nöjd så har jag knappast druckigt någonting alls den här sommaren enligt statistiken.

Däremot kan jag förstå att folk som har missbrukartendenser kan ha det svårt efter sommrarna. Och många familjer har det säkert jäkligt tufft med alkohol. Det är verkligen ingen lek. Hela min närmaste släkt och även vänner känns förskonad från alkoholism och det är jag mycket glad för.

Nåja, nu bär det av igen. Att se Wooden Shjips på torsdag med en romcola i handen kommer bli perfekt, att det ryktas om champagnefrukost på fredag hos grannen innan Way out West låter spännande, att köpa blasköl och vin på WoW låter inte spännande men att ha ett eget förråd på ett hemligt ställe för mig och kompisar verkar magnifikt, att sitta på en bar i Malmö inför Thåström nästa vecka ser jag fram emot, att gå på punkkonsert med Masshysteri och Pierced Arrows, att höra Steve Earle sjunga Townes låtar och testa nya Little 7 Sins i september med några Budweiser blir gött, att ha den vanliga festlördagen i Lidköping efter Rådalunken och prata gamla minnen med whiskey i glaset är ristat i sten, att se Eldkvarn i oktober med ostbricka från Möllans Ost och rödvin är en tradition, att åka på en höstresa utomlands med kompisar utan några pints är inget alternativ och sen naturligtvis alla vanliga fester med youtube, goa vänner och musik, söndagsmusik på Jazzå, torsdagsjazz på St. George och musikquiz på Notting Hill med en kall öl till kommer bli underbart!

Skål!

Fucked Up - Police

Sommarens bästa låtar 15

Bara bäst! Det räcker att se på bilden hämtad från Roskilde så inser man att det var på liv och död. (Precis ovanför micken finns jag)

Finska gener

Att besöka kära mamma är förstås alltid ett nöje. Något av det bästa med det är att få ta del av hennes arsenal av hårvårdsprodukter. Här är det omöjligt att inte får ordning på bångstyrigt hår.



Våra finska gener gör att vi som, frisörerna så snällt säger, har mjukt och fint hår. Det är bara en skönsägning för tunt och stripigt. Men låt gå, det är bättre att höra en liten lögn även om det inte ger oss särskilt höga förväntningar. Det är inget som får oss att ta vatten över huvudet:). För vad än frisörerna säger så får vi inga hårsvall att tala om.



Men med hjälp av mousse, gele, spray och allt annat i hårväg, som finns här, så går vi i alla fall ut från mammas toalett som riktiga snyggingar för en stund. "Perkele"

R.I.P Willy DeVille

Den 6 augusti gick den fantastiske Willy DeVille bort. Som ledare i Mink Deville och även solo har han gjort så mycket bra att det är otroligt. Jag har skrivit om min dyrkan till den man flera gånger tidigare. Förra hösten lyssnade jag på skivan Coup de Grace konstant. Öppnar man bara sitt hjärta lite så är det skivan du ska ha som närmaste vän. Har ni den inte så lyssna på Spotify.

Det finns några riktigt fina minneskrönikor på tidningen Sonics hemsida. Sveriges just nu kanske bästa musikjournalist Pierre Hellqvist skriver mycket fint om hur det är att älska musik och särskilt Willy DeVille. Läs här.

Nedan finns några bra låtar att lyssna på menas ni läser mer om Willy DeVille.

Mink Deville - Mixed Up, Shook Up Girl

Mink DeVille - Love and Emotion

Mink DeVille ( Willy DeVille) - This must be the Night 1981

The Gaslight Anthem - Even Cowgirls Get the Blues

Sommarens bästa låtar 14

Två gånger har jag haft lyckan att se Gaslight Anthem live i sommar. Främst är det Brian Fallons röst som verkligen verkligen är bra. Men de har även låtarna förstås. Faktum är att jag skulle kunna välja vilken låt som helst från senaste skivan. Den skulle hamnat mycket högt på förra årets topplista om jag hade hört den då.

Geraint Watkins - Be My Love

Sommarens bästa låtar 13

Mer bilåkarmusik. Walesaren Geraint Watkins har fått till ett perfekt driv som får mig att glömma att vi har en Volvo Combi.

Loretta Lynn - Wrong road again

Sommarens bästa låtar 12

Redan när jag köpte den här skivan förra hösten så kände jag att den här låten skulle vara först ut på årets sommar-cd. En alldeles perfekt countrylåt att starta bilåkandet med.

Earl Wade - I Dig Rock and Roll

Sommarens bästa låtar 12

Mer skön rock n roll. "I love that crazy beat" mer behövs inte sägas.

Hayden Thompson - Watcha Gonna Do

Sommarens bästa låtar 11

Sjuttiofem rockabillylåtar fördelat på två cd-skivor valdes ut att förgylla min sommar. Och det har de verkligen gjort. Det är en musikstil som funkar i alla lägen.

Allra mest lyssnad på är nog den här pärlan. Den släpptes några år efter rockabillyns storhetsperiod men enligt mig kom det mycket fantastiskt i början av 60-talet också. Jag kan lyssna på den är låten precis hur många gånger som helst.

Charlie Rich "Everytime You Touch Me I Get High"

Sommarens bästa låtar 10

Näst bäst efter det oslagbara att sitta på en klippa och titta ut över ett spegelblankt hav och njuta av lugnet en tidig morgon i Grebbestad så är det att lyssna på den här låten.

Den kan tyckas lite smörig och inställsam. Men lyssnar man nogare så hör man en av de bästa rösterna som funnits och en låt som är så innerlig och absolut verklig.

The Cramps - Human Fly

Sommarens bästa låtar 9

Årets bland-cd till Roskilde blev sällsynt lyckad. I alla fall i mina öron. En av låtarna var den här. The Cramps har med Human Fly fått till ett av rockhistoriens bästa riff.

malcolm middleton - shadows

Sommarnens bästa låtar 7

Av de nya album som släppts i sommar är det skotten Malcolm Middletons Waxing Gibbous som är det klart mest spelade. Det är fantastiskt. Från de lugna akustiska låtarna till Springsteen pianon till hans allra mörkaste texter så gillar jag det oerhört mycket.

Låten Shadows är en av de mest lättsmälta och bryter av fint mot det övriga. Den har varit riktigt bra att ha i lurarna när de jobbiga backarna kommit under löprundorna. Den ger engergi!

The Rolling Stones - Starfucker (L.A. 1975)

Sommarens bästa låtar 8

För exakt en månad sedan var den här låten fullständigt perfekt. Det var då, under en alltför kort men fantastisk uppladdning inför Nick Cave spelningen på Roskilde, som Rolling Stones visade att de är världens bästa rockband.

När Star Star kom på blev den redan uppspelta stämningen ändå bättre. Svänget fick husbilarna att gunga och oss festsugna att inse att man alltid ska leva här och nu.