Fina minnen från London

Jag spelar nästan aldrig in något från spelningar längre. Men jag är väldigt glad att jag gjorde ett undantag när jag såg The Blue Aeroplanes i London i november. För jag kan kolla på Severn beach varje dag och drömma mig tillbaka till den underbara konserten i källaren på Underbelly.

Eldkvarn på Storan

Det är inte riktigt med samma intensiva längtan jag ser fram emot en spelning med Eldkvarn längre. Men när dagen väl inträffar slår det mig alltid att de är bandet som är nummer ett för mig sedan 2007. 

Som vanligt vill jag helst inte se dem sittande men som vanligt går jag ändå därifrån riktigt lycklig. Många av de vanliga låtarna i låtlistan men denna gång i helt olika ordning. Bäst för kvällen Carlas låt Runt solen och fantastiska versioner av Ta min hand, I skydd av mörkret och Alice.

Ian McLagan

Nu faller legenderna en efter en. Miss Judy's Farm med Faces är nog låten jag lyssnat mest på under 2014. Nu har den fantastiske Ian McLagan lämnat oss. Hans spel på klaviaturerna glöms aldrig.

Bobby Keys

Bobby Keys den störste saxofonisten av dem alla har gått bort. Så glad att jag fick se hans sista spelning med Rolling Stones i somras. Tack för allt!

If I was a Jesus freak I could heal and kiss your feet

Odödlig låt i min lilla värld.

Åren går

 En tidlös låt.

Geraint

http://open.spotify.com/track/03BiOuZzKuv84JYh3akjlS

Musik som känns i bröstet varenda gång. 

Fall from grace

Beggar of love

Don't have time for one more kiss

Soundtrack till en blå onsdag.

Det är mycket Barton nu

Layne

Det som skulle bli en låt blev fyra timmar Layne Staley. Hans röst och uttryck finner något i mig som ingen annan gör. Och som vanligt blev det Wake up 4-5 gånger på raken. En låt som känns fysiskt i hela kroppen.

Kung Levon

Levon Helm - This Wheel's on Fire

Gör man en skiva med The Bands bästa låtar 1-10 så har man en riktig skatt. Gör man en skiva med bandets bästa låtar 11-20 så har man inte så mycket att hämta. Ungefär så såg min relation till The Band ut fram tills i höstas. Jag har tidigare försökt massor av gånger att lyssna på deras katalog av skivor. Och det är klart att de två första fastnade tidigt men från resten har jag inte hittat mycket att hämta.

Ändå har det alltid funnits det en fasciantion kring bandet. Och när jag låt på en strand i Grekland och läste den här boken samtidigt som jag lyssnade blev allting lite klarare. Lite konstigt att det tog så länge då jag alltid ansett Levon Helm vara en av världens bästa trummisar och sångare.

Hans bok This Wheel's on Fire från 1993 är en härlig musikbiografi som känns uppriktig rakt igenom. Att han exempelvis sågar det mesta med deras berömda Last Waltz spelning och skiva visar det tydligt. Och så mycket fint att säga om Robbie Robertson har han inte. Uppväxten i den amerikanska södern och hur han blev upptäckt och lockad in rock n roll livet är minst sagt spännande läsning.

En annan sak som är slående är hur The Band kämpade innan de blev kända. De backade upp rockaren Ronnie Hawkins i en massa år som The Hawks och spelade kväll efter kväll på barer framförallt i Kanada. Sen kom Bob Dylan och ville att de skulle backa upp honom när han började spela elektriskt. Då hoppade Levon av ganska snabbt. Han stod inte ut med att bli utbuad varje kväll. När han var tillbaka tog de de första stegen på egen hand.

Boken är alltså skriven innan Levon drabbades av cancer i strupen. Det som gjorde att han inte kunde sjunga eller prata på många år. Men mirakulöst nog släppte det lite åren innan han dog vilket gjorde att han kunde släppa några grymma soloplattor med Dirt Farmen som en modern klassiker.

The Bands tio bästa låtar och några guldkorn från Levons soloplattor:


Och det är inte utan att man blir rörd till tårar när man kollar på det första tv-klippet med en 17-årig Levon från 1959 och efter det direkt ser finalen från Ryman auditorium 2009. Vilken kille!

Mer än musik

Det sägs att tystnaden på landet är det bästa man kan få. Men ta med en bandspelare laddad med Wooden Shjips ut i en veteåker och tryck på start så förintar du den tesen på ett ögonblick.

Color him father

Avsnittet av Jills veranda ikväll innehöll delar som var riktigt tv-godis. Förstås framförallt när Titiyo hittade och sjöng duett med Linda Martell. En given tv klassiker i min värld.

Även om Nashville säkert blivit ändå glättigare sedan 1999 då vi var där så är längtan tillbaka oerhörd stor. Egentligen borde man åka imorgon. 

För övrigt har jag Linda Martells skiva i samlingen. När man hör låten Color me father i Jills programmet tänker man att Linda kan bli en ny Rodriguez. Riktigt så bra är inte hela skivan. Den är lite inställsam Men det finns några riktigt fina låtar på den. Bland annat en fin tidig version på Freddy Fendes stora hit Before the next teardrop falls. 

Mogwai

Första smakprovet från nya skivan är något nytt men fortfarande så bra. Och att de spelar i konserthuset den 23 mars är dagens absolut bästa nyhet

Mogwai - Remurdered by Rock Action Records

Dregen

Dregen - Självbiografin

Trots ett helt gäng likheter i barndomen så blev jag bibliotekarie och Dregen rockstjärna. Just den stora igenkänningen är den stora behållningen när jag läser boken. Kapitlen där Dregen beskriver sin stora dyrkan av Kiss och särskilt Ace Frehley är underbar. Och att han drog med sig kompisar och mimande på klassens timme till Kiss-låtar för klasskamraterna är precis vad jag också gjorde. Att vi sen var lite tuffare än Dregen och satsade allt på ett framträdande är en annan sak. Vi slog nämligen sönder gitarrerna vi gjort i träslöjden efter första giget.

Även första riktiga spelningen Dregen och jag var på är densamma. Det är Kiss i Göteborg 1984. Han skriver att han blev besviken över att de inte hade en scen som på innerkonvolutet på Alive II. Jag minns att jag tyckte det var vansinnigt högt.

En annan likhet är uppväxten i en småstad. Och just att Dregen är uppväxt i Nässjö och att Backyard Babies tog sig därifrån till att bli ett hyfsat stort rockband är ändå beundransvärt. När man läser boken förstår man att de verkligen satsade allt. Det fanns ingen tvekan om att det var musik de skulle syssla med. Den dedikationen är rätt underbara att följa i boken.

Bandet flyttade till Stockholm Första skivan de fick ihop är miserabel. (Texterna på den skivan är ungefär sådana jag kunde rimma ihop på svengelska när jag lyssnade på alla sleazeband som fanns på den tiden.) De hade inga pengar och bodde tillsammans i en liten lägenhet. De gav dock inte upp. Inför bandets andra skiva fick Dregen erbjudande att vara med och bilda The Hellacopters med Nicke Anderssson. Hellacopters blev snabbt landets rockgunstlingar. Vilket inte är konstigt efter den klassiska debuten Supershitty to the max.


Dregen hamnade i ett dilemma vilket band han skulle välja att vara med i. Detta är något som jag alltid undrat över. Själv sätter jag Hellacopters skyhögt över Backyard Babies och förstod inte hur han kunde välja sitt gamla band. I boken beskriver han våndan i beslutet och han vet fortfarande egentligen inte om han gjorde rätt. Men han kunde inte svika sina barndomskamrater från Nässjö. Fint så.

Och just Backyard Babies andra skiva, den kom 4 år efter debuten, Total 13 är stark. Att bandet hänsynslöst kopierar Social Distortion får man ta. Plattan innehåller ändå ett gäng mycket bra låtar i gränslandet mellan punk och hårdrock. När de i samband med skivsläppet spelade i Chinas tillfälliga lokaler i Lidköping så var det en av de bästa rockspelningar den staden bevittnat.

Sen finns den andra, lite mer störande, sidan av Dregen. Den man exempelvis ser sälja sig själv i tv-reklamer eller som i boken skrävlar om festandet som egentligen inte verkar så värst farligt. Det blir ibland lite för mycket av det goda och väldigt några klichéer för många. Fast jag måste säga att Dregen har min respekt. Han älskar rock 'n' roll och det gör jag också. Och boken har sina poänger.

Här är en spotifylista med de bästa låtarna som Dregen är inblandad i.

En solskenshistoria

Att få ett personligt mejl från Bob Woodruff gjorde min dag. Att han i samma mejl bifogade en demoversion av låten A lovin' eye gjorde min vecka. 

I ett års tid har jag väntat på hans nya skiva. Och när den väl kommer så finns A lovin eye inte med. Men när Bob läste mitt inlägg på hans skivbolags facebooksida så tog han kontakt med mig. Och när han fick hela min story så tyckte han att jag skulle ha låten (som var sparad till nästa skiva). 

Men nu kan jag som en av få i världen njuta av denna helt underbara låt. 

Defend yourself

Som vanligt med Sebadoh är nya skivan ojämn. Men också som vanligt innehåller den en handfull Lou Barlow låtar som jag kommer köra på repeat i natt. 

Det finns nog ändå ingen som sveper om hela mitt hjärta som han gör. Vissa strofer i nya låtarna Love you here, I will och Let it out hittar verkligen de där riktigt höga musikaliska vibbarna som blir svårare och svårare att få.