Born into this

Willy Vlautin - Norrut

Vlautin är också musiker och hans band Richmond Fontaine är  okej alt-country. En genre som jag dock tröttnat något på. Han har skrivit tre böcker. Norrut är det första jag läst. Och jag måste säga att jag är mer sugen på att läsa hans två andra böcker än att lyssna på hans musik.

Norrut är amerikansk white trash gjord till litteratur. Det är servitriser, pick-ups, kasinon, budweiser, fylla, tatueringar, rasism, arbetslöshet och fattigdom. Ämnen som inte är helt ovanliga i amerikansk litteratur men som Vlautin ändå förvaltar fint. I boken får vi följa 22-åriga Allison från Las Vegas. Hon har ett trassligt liv med en brutal pojkvän, en försvunnen pappa, en syster som går sin egen väg och en mamma som inte riktigt är närvarane. Efterhand i boken får man också reda på att Allison varit med om mycket elände genom åren. Saker som hon inte skulle behövt råka ut för men som hon också delvis inbjudit till. Främst genom att dricka mycket sprit. Hon kan egentligen inte skylla på någon annan för att hon hamnat där hon gjort.

Det som framförallt är boken förtjänst är att det inte finns några pekpinnar eller fördömanden över hur folk lever sina liv. I nästan existentiella tankegångar så blir slutsatsen att alla har ansvar för sitt egna liv oavsett från var man kommer. Allison flyr från Las Vegas till Reno och försöker börja på nytt. Där stöter hon på människor som hon efterhand kommer nära.

Kanske kan hon starta om på nytt. Hon är ju bara 22 år.

Betyg: GGG1/2

Nä, det håller inte

Laurence Cossé - Drömbokhandeln

Jag fortsätter kämpa med bokförlaget Sekwa. Deras böcker lockar mig men håller som jag nämnt tidigare inte riktigt vad de lovar. Samma sak är det med Drömbokhandeln. En snygg utsida och en smart baksidestext fick mig nyfiken. Sen blir det tyvärr en rätt intetsägande historia att läsa.

Efter en liten rörig inledning förlägs historien till en nyöppnad bokhandel i Paris. En bokhandel som bara ska erbjuda god litteratur. Kunderna strömmar till och allt verkar frid och fröjd. Urvalet i butiken står ett antal anonyma experter för. Efter hand röjs deras identiteter och de börjar en efter en råka illa ut. Någon vill dem och framförallt bokhandeln illa.

Det här är ingen spänningsroman även om det kan låta så. Den handlar säkert om hur kulturen och då framförallt böcker blir allt mer slit och släng skrivna. Kanske attackerar Cossé också de franska medierna som inte står upp för kvaliteten. Hur som helst blir boken i längden enahanda, rätt trist och lite klicheaktig.

Nästa bok på Sekwa ska tydligen handla om en bibliotekarie. Det blir nog den sista chansen jag ger dem.

Betyg: GG

One more time tonight!

Duff McKagan - It's So Easy (och andra lögner)

Det här är absolut en av de bättre musikbiografier jag läst. Duff kan skriva och trots att ganska många av historierna i boken är välkända (både Slash och Steven Adler har ju skrivt egna böcker) så blir det mycket underhållande läsning. Ouundvikligen så är det en del frosseri i rock n roll levene men aldrig på det malliga och uppblåsta sättet.

Vissa sidor i boken får jag läsa två gånger. Så mycket intresserar mig ändå historierna om Guns n Roses bildande och första år. Det är så spännande att få hela historien från en som var med. Då satt man satt man och läste små notiser i Kerrang och andra tidningar.Lite sorgligt att läsa är hur kamratskapen bandet hade byggt upp raserades när pengar och berömmelse kom in i bilden.

Duff var på väg att dricka sig själv till döds 1994. Han befann sig på samma flygplan som det Kurt Cobain tog till Seattle innan han sköt sig själv. Duff gick inte så långt men han hamnade strax efter på sjukhus med svåra magproblem. Hans mamma kom på besök och såg honom närmast död. Där och då bestämde han sig för bli ren. Att han klarade det med hjälp av en mountainbike och inte rehab är en fascinerande historia.

Jag passade på att lyssna på båda Use your illusion skivorna i ett sträck för några dagar sedan. Besvikelsen är fortfarande total när jag lyssnar på dem. Visst finns det några okej låtar (och en fantastisk, Civil war) men hur kunde världens farligaste rockband låta så snällt och närmast pompöst bara några år efter Appetite skivan. Det förlåter jag dem aldrig för.

Men Appetite for destruction, herregud den är ju lika bra fortfarande!

Starka känslor

Siri och Erik Sonstelie - Jag lever, pappa

Det är helt omöjligt att som utomstående exakt förstå hur fruktansvärt det måste varit för dem som befann sig på Utöya 22 juli förra året. Ingen kan tro att något sådant kan hända och vara beredd på det. Det är lika svårt att att förstå hur föräldrarna måste känt när de fick reda på vad som skedde på ön samtidigt som deras barn var där. Vilken fullkomlig fasa det måste ha varit.

Boken Jag lever, pappa är skriven av Siri och Erik Sonstelie. Siri var på ön när skjutningen började. Boken bygger på hennes och hennes pappas upplevelser den 22 juli och framåt. Som ni förstår överlevde Siri. Men gång på gång i boken beskriver hon det som en ren slump. Det handlade egentligen bara om tur och otur vilka som klarade sig och vilka som inte gjorde det. Hade Breivik kollat ner mot vattnet när han passerade på stigen ovanför så hade Siri och de som gömde sig där varit fullt synliga. Och eftersom han sköt på allt så hade de antagligen inte levat idag. Av de dryga 500 som befann sig på ön träffade hans kulor 135 stycken.

Det märks tydligt att Erik Sonstelie är journalist. För detta är en välskriven bok. Det är ingen snyfthistoria men heller inte opersonligt. Jag lever, pappa är en viktig bok. Den kommer för alltid påminna oss om att vi alla ska jobba mot allt vad rasism heter och den påminner oss om att vi ska leva nu.

Freedom

Jonathan Franzen - Frihet

Vilken underbar läsning det var att riktigt gå in på djupet i familjen Berglunds liv. Franzen är enormt skicklig att måla upp porträtt av familjemedlemmarna och där man både älskar och hatar dem i olika stadier av boken. Det är komplext att få till det i livet och vad är rätt och vad är fel?

Svaret på det har inte Jonathan Franzen och det har definitivt inte familjen Berglund. Det är det som är så skönt. Det finns inga pekpinnar, det finns inga ställningstaganden det finns bara en löpande text om en familjs lyckor och olyckor. Strålande!

Betyg: GGGG1/2

Livet är att påminnas om tidigare sötma

De sista två böcker jag plöjde i min intensiva franska period är de två ovan. Två helt skilda böcker. Karin Stensdotter är myspysig i sin skildring av den äldre kvinnan Getrud som bor i Paris i boken En underbar roman. Gertrud får oväntat och hastigt besök av sin svenska brors dotters 9-åriga son. Hans nyfikenhet väcker gamla minnen till liv och får även till följd om nya lärdomar. En roman helt utan ilska, ledsamhet eller andra mer krävande känsloyttringar. Ett ganska ovant grepp och just därför ganska behaglig läsning. Sen tror jag inte att jag uppskattat boken lika mycket om den inte utspelats i Paris. Igenkänningsfaktorn geografiskt var hög.

Nina Bouraouis bok Innan männen är något annat. Jeremie är en yngling på väg att komma ut med sin homosexualitet. Relationen med hans ensamstående mamma är ansträngd och han fantiserar mest om hennes tillfälliga partner Alex. Jeremie flyr också in brassrökandets dimma för att slippa tänka på sin stora kärlek Sami. Sami förstår inte att han är eftertraktad in i minsta por. Och inte blir det lättare att han är straight och mest pratar om tjejer. Boken är kort och jag fick aldrig helt feeling för varken språket eller berättelsen. Annars är ju ämnet intressant.

Frankofil

Sekwa förlag specialiserar sig på att översätta fransk litteratur till svenska. Ett gott jobb om något. Jag har läst ganska många av deras böcker. Inre alltid är jag stormförtjust men det är något som gör att jag alltid ger Sekwa chansen igen. Kanske är det deras snygga omslag.

Efter att ha plöjt de tre böckena ovan nyligen så kan man ändå konstatera att det finns mycket kvalitet. I de tre böckerna skildras flera intressanta människoöden. Alla utspelar sig på Paris gator. Kvinnan som inte kan få barn och därmed känner sig totalt annorlunda, kvinnan och mannen som av olika anledningar har det problematiskt på jobbet och dottern och mamma relationen som inte är vad den borde vara.

Så är ni sugna på lite smalare fransk litteratur besök närmsta bibliotek och fråga efter böcker utgivna på Sekwa.

Det finns fortfarande något att förlora

Joan Didion - Blå skymning

Joan Didions två senaste böcker är inget att läsa om man har ålderskris. För det verkar inte direkt bli bättre ju äldre man blir. Visserligen drabbas ju inte alla av samma olyckor som Didion gjort. I alla fall inte så tätt. I sin förra bok, Ett år av magiskt tänkande, skildrade hon förlusten av sin make sedan mycket lång tid. Han föll plötsligt ihop och dog hemma i vardagsrummet. Det är en mycket stark berättelse. Bara något år efter denna förlust så dör hennes enda dotter Quintana. Om det och hennes egna åldande handlar Blå skymning.

Som ni förstår är detta ingen direkt feel-good litteratur. Men det är inte heller riktig så avgrundsdjupt som ämnena inbjuder till. Didion är skicklig på att inte vara allför sentimental och gråtmild. Även om hon inte står rak inför det förskräckliga så står hon väldigt rak i sitt beskrivande av vad som händer när döden slår till.

Jag som har en lite 40-års kris blir ju inte direkt upplyft av boken. Didion beskriver bland annat hur hon har svårt att resa sig ur en regissörstol. Hur hennes ålder, hon är 75, gjort henne skör. Hon skäms inför de som ser henne. Tyvärr kan jag känna igen mig i detta i flera hänseenden redan nu. Inte bra. Nåväl, jag gillar böckerna rätt mycket. Död och åldrande är något som inte går att undkomma vare sig vi vill eller inte. Och jag tror inte på att sopa det under mattan utan istället läsa skickliga skildringar om det.

Betyg: 3,5

Novel set in Manchester

Jeff Noon - Rytmen i blodet Inför resan till Manchester för någon månad sedan så försökte jag hitta böcker som utspelade sig där. Det visade sig finnas väldigt få. I alla fall om man vill hålla sig i nutid. Boken jag till slut fick med mig var Rytmen i blodet av Jeff Noon. En rätt enerverande bok när jag läste den men som inte riktigt vill släppa taget långt efter den varit färdigläst. Elliott vill vara med i ett band som inte bara spelar covers. Han hittar bandet med stort B i en skum lokal. Hans basgångar passar perfekt in i musiken. Ungefär så enkel är grundhandlingen. Sen bygger Noon upp någon sorts science fiction historia kring grundhistorien. Låtar mixas i en kub av flytande vätska. En vätska som de sedan dricker och får ett gigantiskt av. Det är när författaren går in och närmast är i musiken han beskriver bokens stora behållning finns. Då framkallar han en stark känsla. Annars spretar historien betänkligt och de övernaturliga avsnitten, som kan tas för drogrus, är inte i närheten av exempelvis William Burroughs. Betyg: GGG

Shaun the man

Shaun Ryder - Twisting my melon

När det begav sig var jag aldrig såld på vare sig Happy Mondays eller Black Grape. Det var först när Mondays spelade på Roskilde 2006 som jag fullt ut fick feeling för rytmerna Shaun Ryder och hans mannar skapade. Så kan det vara.


Enda klippet på youtube från roskildespelningen. Faktiskt lite magiskt och det fångar känslan fint.

Nåväl, i höstas kom Shaun Ryders självbiografi. Alla som följer musikvärlden vet att han levt lite över sitt eget bästa. När jag såg honom dj'a i Glasgow för 3 år sedan hade han nog kommit upp från det värsta träsket men han såg inte fräsch ut. Det finns riktigt sorgliga klipp på honom från början av 00-talet där han är patetisk.

Men han har repat sig betänkligt sista tiden. Det är faktiskt fascinerande att se honom idag. Det var nog väldigt många som trodde att de aldrig skulle se en sådan viril Shaun Ryder 2012.


I början. Intervju med en ung och hög Shaun tillsammans med Bez.


I mitten. En dokumentär från 2004 visar en man som har det motigt.


Nu. Skönt klipp från 2011 när Shaun blir biten av en orm i en engelsk reality serie. Tuff kille.

Boken Twisting my melon är som de flesta musikbiografier. Alltså beskriver den det vilda levendet utan ånger men också de djupa svackor som kommer efter. Jag faller alltid för dessa öppenhjärtiga men kanske inte alltid sanna historier. För mig så är det varje gång lika spännande att följa en persons arbetarklassbakgrund till stor rockstjärna.

Extra kul är förstås alla referenser till Manchester. En stad jag gärna återvänder till. Och då gärna till en dansfest tillsammans med Happy Mondays.

All american boy

Sammy Hagar - Red : mitt ocensuerade liv

Av någon anledning lockade den här boken. Trots att den enda låten jag hört från Sammy Hagars soloskivor är pastichen I can't drive 55. Lite mer har jag förstås hört från hans Van Halen år. Hans inledning i hiten Why can't this be love har jag alltid gillat skarpt. Det är en bra låt rakt igenom.

Nåväl, boken lockade av någon anledning. Och det visar sig att det en klart läsvärd rockbiografi. Sammy är en riktigt glad kille som ser positivt på livet. Han kommer från en riktigt fattig bakgrund men en brutalt alkoliserad pappa. I ungdomsåren börjar Sammy få ett jätteintresse av musik. Snart har han långt hår, en gitarr och spelar i lokal band.

Trettio år senare är han stormrik och äger en massa hus, restauranger, mountainbike affärer och en uppsjö bilar. Det har gott bra för honom i livet. Först som frontman i Montrose under mitten av 70-talet. De han bli rätt stora innan Sammy fick sparken och istället blev stor som soloartist. Och sen kom då Van Halen och frågade om han ville sjunga med dem.

Boken innehåller även de vanliga rockhistorierna med droger, kvinnor och ett vilt levene. Sammy är mest glad men skildringarna om bröderna Van Halen innehåller mer misär. Ser man på klipp på Eddie Van Halen förstår man också att Sammy inte ljuger i sin bok. Eddie Van Halen var på botten under flera år.

Nu när jag lyssnat på Montrose och Sammys sologrejor så inser jag att det i små doser är skön superamerikansk bilåkarmusik. Synd bara att jag nästan aldrig kör bil numera. Men jag ska göra en bland-cd till sommaren med Sammys bästa, veva ner rutorna och glida genom Grebbestad.

Shock me

Ace Frehley - No regrets

Det är alltid sentimentalt att läsa om Kiss. Även om de egentligen bara var riktigt heta under 3-4 år av mitt liv så är de verkligen en del av mitt dna. I höstas kom Ace Frehleys bok om sitt liv. Nu har jag läst den.

Som vanligt med rockbiografier ska man ta dem med en nypa salt. Men det står klart att Ace verkligen inte gillar Gene Simmons. Ace den gladlynte festprissen är antitesen till Genes pengaräknande och kändiskåthet. Att de höll sams i samma band i närmare tio år är en gåta efter att ha läst boken.

Att Ace var en festare visste man. Men att det var så illa som det var trodde inte jag. Massor av bilkrockar under rattfullhet, massor av kokain som gjorde att många år är raderade och ständigt en öl närvarande. Sedan 2006 är han tydligen ren. Låt oss hoppas han klarar det. Inte för att han har någon mer bra musik i sig. För lyssnar man på hans senaste soloskiva så är den skräp.

Däremot har jag lyssnat på alla Kiss 70-tals skivor de senaste dagarna. Det är verkligen en guldgruva. Faktum är att senaste Kiss-skivan inte är så illa. Men det går liksom inte att gilla den då nya personer sminkar sig som Ace och Peter. Smärtgränsen till fåneri och teater är övertrampad sedan länge.

Klippet nedan när Ace säger att han är en rörmokare är ett av de bästa på youtube. Kolla bara på den svårt besvärde Gene Simmons. Underbart.

Like a knife in the back

Micael Dahlen - Monster

Varför är vi så intresserade av mördare och mord? Den frågan ställer sig Dahlen i sin bok Monster. Den frågan ställer jag mig också som bibliotekarie. Varför finns det en stor klick människor som bara läser deckare? Jag vet att bra deckare innehåller mer än själva mordgåtan, men ändå. Vill och vågar men inte läsa om andra känslor eller händelser.

Dahlen har träffat och intervjuat fem mördare. Tyvärr är ingen av dem svensk. Det hade gjort boken intressantare. Det närmaste Sverige Dahlen kommer är dansken Peter som med sina bara händer mördade fyra personer. Gemensamt för mördarna i boken är att de blivit kändisar i olika skala. Dahlen försöker förstå varför.

De fem kapitlen om mördarna är egentligen inte mycket mer än långa tidningsartiklar. Visst, de är välskrivna men jag hade hoppats på något mer. Micael Dahlen försöker i andra delen av boken med hjälp av olika metoder forska fram ett svar hur och varför mördare blir så populära i olika media. Han för ett ganska intressant men relativt självklart resonemang till varför det är så.

Nja, en okej bok men ändå en liten besvikels. Som han själv skriver så började den med hans egna intresse kring mördare. Och boken slutar nog med att det mest är han själv som fått göra en resa in i mördarens värld.

Betyg: GGG

Twin towers

Don DeLillo - Falling man

Den här boken kom 2007 men jag noterade den först för ett tag sedan. Jag fick känslan att den skulle passa mig bra. Den handlar om 11:e september attackerna och var skriven av en erkänt bra författare.

Men tyvärr lyfter inte boken alls till de höjder jag trodde. Den är okej men inget speciellt. Boken startar mitt i infernot när Keith, som jobbar i ett av tornen, går mitt i bråten efter att tornen rasat. Han går raka vägen till sin före detta fru och deras son.

Sedan får man följa familjens synligt och även mer dolt påverkas av dådet. Hur de ett tag sugs tillbaka till varandra men hur de sedan upplever att händelsen för med sig olika tankar. Någon vill vara ensam, någon vill prata om det och barnet spanar efter mer flygplan med sin kikare.

Vissa avsnitt i boken handlar om gärningsmännen. De är intressanta men de känns frustrerande snuttiga. Boken hade vunnit på ytterligare några hundra sidor för att riktigt komma under huden på både kapare och offer.

Jag får fortsätta jaga den perfekta romanen om detta vansinnesdåd. Det är något kring tornen som alltid intresserar mig. Kanske är det för att de fanns kvar när jag och L var i New York 1999.

Betyg: GGG