Filmtajm

Kvällens film var Mammas pojkar. 

Betyg:

Första 10 minuterna 3 plus (några roliga scener faktiskt)

Minuterna 10-90 får 1 plus och de den sista kvarten en överkorsad geting. Totalt alltså en usel film. 

Have you ever been in darkness?

Ett ljus i mörkret. Filmen Searching for the sugar man var ungefär så bra som alla säger. Sixto Rodriguez verkar både då och nu vara en härlig person som spelar musik av rätt anledningar.

Och filmklippen från ett vintrigt Detroit fick mig att längta efter riktigt bistra januaridagar. De har sin charm  de också.

När det hände så kände jag mig odödlig

Midnight in Paris, den nya Woody Allen filmen, måste alla gå och se. Det var längesedan jag njöt mig igenom en film så som jag gjorde på Biopalatset ikväll. Från första till sista stund så älskade jag filmen fullt ut. Genast vill jag återvända till Paris och dess gator.

Tre musikdokumentärer

Joe Strummer - The future is unwritten
Sångaren i The Clash visade sig ha haft en annan skepnad innan han blev frontfigur för ett av historiens mest inflytelserika punkband. Hans band innan 101'ers spelade mer bluesbaserad musik. Men när sedan Sex Pistols delade scen med 101'ers så blev han så imponerad att han la om hela sin stil. Man kan säga att han blev punkare över en natt. I alla fall utseendemässigt. Han hade väl redan det lite rebelliska över sig.

Under The Clash åren är sedan Strummer kung. Vid bandets förfall så inleder han många år av sökande. Ett sökande som just börjar hitta sin form när han tragiskt dör 2002 endast 50 år gammal.

Filmen om Strummers liv är bra men inget mästerverk. Dokumentärer som försöker bygga upp miljöer och stämningar i efterhand lyckas sällan. Här är det lite för mycket av den varan.

Bob Dylan - Don't look back
Konsertfilmen från Dylans turne i England 1965 är underbar. Framförallt musikpartierna är musikhistoria. Ingen har låtit så bra med bara en akustiskt gitarr och munspel som Dylan gjorde vid den här tiden.

Det är också kul att se hur han möter sina fans, pressen och sina kollegor. Han är på gränsen till överlägsen men kommer undan med för han har ju rätt. Han är bara en sångare varför ska jag ha åsikter om allting.

Gram Parsons - Fallen angel
Jag kommer ihåg när jag började lyssna på countrymusik någon gång i början på 90-talet. Då var Gram Parsons viktig. Låtarna Sing me back home och Tonight the bottle let me down (han har inte skrivit någon av dem men han sjunger dem bäst) blev mina följeslagare.

Då visste jag inte så mycket om honom men genom åren så har man fått mer och mer information om honom. Filmen Fallen angel är en riktigt bra musikfilm där man för historien framåt med hjälv av de som stått honom nära. Trots att det inte finns så många klipp från hans karriär så lyckas man under hela filmen hålla intresset uppe.

Det makabra sätt på hur hans kropp brändes ute i öknen av två av hans fulla kompisar efter han dött behandlas rakt på sak. Familjen är vansinniga på att det blev så. Kompisen som var med står fortfarande för vad han gjorde. Det var Parsons vilja att bli ett med öknen, menar han.

Fallen angel är också en film som visar hur droger verkligen förstört många. Parsons var verkligen inget undantag. De sista åren av hans liv verkar vara i enda lång dimma. Folk omkring honom orkade inte med hans liv och levene. Trots detta spottade han ut sig bra musik ända fram till slutet.

United 93

Man är inte speciellt sugen på att sätta sig i ett flygplan efter att ha sett denna film. Filmen handlar om det "fjärde flygplanet" den 11 september. Det var det som skulle flygit in i Vita huset men som inte nådde fram och istället kraschade på en kulle.

Anledningen till att planet inte nådde fram var att passagerarna tog saken i egna händer och försökte övermannarna kaparna. De lyckades nästan. Samtidigt får man följa hur det gick till på de olika kontrolltornen som kontroller flygtrafiken över USA den 11 september. Ingen verkar riktig förstå vad som händer och förvirringen är stundtals stor. Jag måste säga att jag har viss förstålse för det. Även om det alltid funnits terroristhot så måste det varit omöjligt att förstå vad som verkligen skedde. Innan den här dagen var det närmare 20 år sedan ett flygplan kapades i USA.

Filmen är kusligt men otroligt skickligt uppbyggd. Trots att man i stora drag vet vad som ska hända så infinner sig spänningen från första filmrutan. Det är extra skönt att det inte finns några speciellt kända skådespelaren i rollistan så filmen får den dokumentärkaraktär den behöver.

Efter filmen märkte jag att jag var helt spänd i kroppen. Jag tror att jag suttit så under hela filmen. Det var till och med svårt att gå och lägga sig. Filmen hade verkligen tagit sig in i min kropp både fysiskt och psykiskt.

Farväl Falkenberg

Hmm, vad ska man säga mer än att det är svårt att säga om filmen är bra eller dålig. Eller man kan säga att filmen är svårbedömd fast den är ganska bra. När jag tänker tillbaka på filmen finns det hela tiden två sidor av allting. Inget är självklart.

Att se filmer som är annorlunda och som inte innehåller några kända skådespelare kan både vara lyckat och bedrövligt. Sånger från andra våningen är en av mina favoritfilmer menas t.ex. de båda Goddard filmerna jag nyss sett jag inte gillat alls. Båda dessa filmer kan väl betäknas som ickevanliga. Farväl Falkenberg är ingen vanlig film och precis som Gitarrmongot för några år sedan så gillar jag det fast jag stör mig samtidigt.

Filmens handling om fem barndomskompisar från Falkenberg som av olika anledningar blivit kvar i staden är en bra ide att bygga på. Tillvägagångssättet att få det att se ut som en dokumentär mer än en film kan funka. Man kan nästa säga att det funkar för bra. För fast man vet att det är en film så är scenerna så ofilmiska och dialogen så dokumentär att hjärnan inte riktigt hänger med. Särskilt som filmen är uppbyggd väldigt mycket kring enskilda scener. Är scenerna så bra som när två äldre män sitter på puben och för ett samtal om hur illa det är om Falkenbergs fotbollslag inte slår Sylvia så går det utmärkt. Men är det scener där två killar är ute i skogen och välter träd går det mindre bra.

När jag var som mest fundersam, på ett negativt sätt, om filmen så händer det plötsligt något. När en av killarna helt plötsligt gör det oväntade i slutet av sommaren så byggs det på ytterligare en dimension till filmen. Det är då man känner något, det är då man förstår och kan känna igen kompisgemenskapen, det är då skådespelarna, eller vad man ska kalla dem, visar prov på bra skådespeleri och det är då filmen lämnar ett bestående intryck.

The squid and the whale

Visst är det lite jobbigt att se på en film som fått mycket beröm och som man tror att man verkligen ska gilla. Är filmen riktigt bra så spelar det ingen roll men är man bara det minsta tveksam känns det som man istället blir hård i överkant.

Lite så känner jag efter att ha sett The squid and the whale. Den var ju bra men den var inte riktigt som jag trott. Jag hade fått för mig att den skulle vara mer rakt komisk. Det var därför jag valde att se på den sent en torsdag fast jag var dödstrött. När filmen sedan visar sig vara långt ifrån gabflapprolig så blir jag först lite tveksam och nästan nedstämd. Jag kände ju för att skratta åt något enkelt och harmlöst. Istället får jag jobbiga skillsmässor, ljugande ungdomar, barn som dricker och sextörstande studenter.

Den andra sidan av filmen är den härliga dialogen med många litteraturanspelningar, de lysande skådespelarna och många bra enskilda scener. Hela filmkonceptet är också skönt och tempot är lagom lugnt. Den mer tragikomiska humorn har sina poänger även om jag mest tycker synd om barnen som har sådana egoistiska föräldrar

Mitt slutbetyg blir något delat. Filmen berör mig på ett mer sorgligt sätt än jag var beredd på. Kanske beroende på att filmen inte har några direkta skyddsnät. Den är verklig i sin absurdhet. Å andra sidan känner jag också att den är alltför absurd i sin verklighet. Jag kan inte bestämma mig.

Townes Van Zandt - Be here to love me

Under några år var Townes nästan den enda musik jag lyssnade på. Allt annan musik kändes orelevant i jämförelse. Sedan dess har mitt musiklyssnandet ändrats litegrann. Kanske främst på grund av småbarn i huset. Eftersom det är full fart hela tiden vore det ju logiskt att spela lugn musik men det har faktiskt blivit tvärtom. Därför har Towneslyssnadet minskat de senaste åren. Men skulle frågan komma om vilken musik du skulle ta med dig till en öde ö så skulle svaret vara självklart, Townes Van Zandt.

Nu kommer alltså filmen om Townes liv. Vänner, familj och artistkollegor har intervjuats men det är såklart filmklippen på huvudpersonen själv som är de mest intressanta. Filmen rymmer några häpnadsväckande låtsekvenser. När Towens röst och gitarrspel var som bäst under 70-talet så är det så nära magi man kan komma. Desto mer tragiskt är de filmklipp som visar vilket fall han gjorde de sista åren. Då gick det snabbt utför även om låtarna han skrev då fortfarande var fantastiska. Som han säger själv i filmen så var det bara låtar som verkligen betydde något som han släppte ifrån sig på slutet. Lyssna bara på A song for, Marie och The hole för att förstå sanningen i detta uttalande.

Filmen är kanske något klichéartad när man har filmsekvenser från highways och barer när Townes musik spelas eller när någon intervjuas. Samtidigt känns det faktiskt som om Townes liv handlade mycket om att fly och tyvärr gjorde han väl det alltför mycket genom spriten. Lyssna på Highway kind.

Jag satt på helspänn genom hela filmen eftersom man inte sett så många sekvenser på Townes tidigare. Det var också särskilt kul att se Townes dotter Kathie Belle och fru Jeanenne som vi träffade i Nashville när vi var där. Jag ångrar dock fortfarande att vi inte tackade ja när vi fick erbjudandet att åka ut till huset där Townes hade bott.

Helt klart en bra film, eller snarare dokumentär, som förresten finns att låna på Kungälvs Stadsbibliotek

Nicke Nyfiken

Barnfilmer har en tendens att följa samma mönster. Precis så är det med Nicke Nyfiken också. Först kommer en fartfylld och rolig inledning där det enda går ut på att få barnen att skratta och bli på bra humör. Sedan följer en lite "vuxnare" del där själva handlingen förklarar och där alla barn frågar deras föräldrar vad de menar och varför det inte händer något. Sedan forstätter filmen till en punkt där det blir dramatiskt och/eller ledsamt och i slutet löser sig allt.

Jag har också en tendens att upprepa mig när jag går med Ella på bio. För det första är det väldigt kul att kunna göra något sådant här ihop. Särskilt idag när vi var och åt på Pizza Hut först. När det kommer till sjävla filmen så brukar det vara så att under inledningen brukar jag bli tårögd för att allt är så perfekt. Alla barn skrattar och det känns som det inte finns några bekymmer i hela världen. Snabbt kommer man ner på jorden igen när man får förklara handlingen några gånger för mycket. Det ska dock sägas att det blir mindre och mindre av detta ju äldre Ella blir. Under själva filmen kommer alltid perioden då man mer eller mindre somnar.
Sedan kommer det jobbiga avsnittet där man alltid får fälla några tårar ihop med barnen. Det spelar ingen roll att man vet att det kommer att gå bra i slutändan. Märkligt nog känner man nästan mer empati när det handlar om djur som det ofta gör i barnfilmer. När filmen når sitt slut och godiset är uppätit så brukar det kännas bättre igen även fast det nästan alltid är de sorgliga scenerna man kommer ihåg.

Nicke Nyfiken är som sagt inget undantag utan följer det traditionella upplägget. Historien är tagen från första boken om Nicke Nyfiken. Den när han lyckas följa med den gula mannen hem från djungeln och sedan råkar ut för en massa äventyr i den stora staden. Filmen är bra men har kanske inte tillräckligt många självklara skrattscener. Det blir lite för långt mellan skratten och lite för vuxet på sina ställen.

Walk the line

Då har man äntligen sett filmen om Johnny Cash. Precis som i en annan musikfilm, 24 hour party people, så blir det ibland obekvämt jobbigt när skådespelare försöker spela någon känd musiker. Här lyckas dock Joaquin Phoenix för det mesta väldigt bra. Värre är det med de som spelar Jerry Lee Lewis och Elvis Presley. Att man har en skådespelare som är så olik Elvis är väldigt konstigt och störigt, tycker jag. Det tog säkert 10 minuter efter Elvis-scenen innan jag kunde koncentrera mig på filmen igen.

Annars gillar jag filmen men den berör mig aldrig riktigt på djupet förutom i början när Johnnys bror råkar ut för sågolyckan. Trots att man förstod vad som skulle hända så var det hjärtskärande. Även om Johnnys pappa och fru Viv inte var speciellt stolta eller lyckliga över Johnnys framgångar så kändes de lite väl sterotypa. Kärlekshistorien med June Carter är ju själva huvudhistorien i filmen men jag tycker att den skildras lite slapphänt. Felet är egentligen inte att man vet hur det slutar men bara för att man vet skulle det kanske behövts extra närvaro i några scener. En närvaro som jag saknar.

Detta blev en ganska negativ recension av en film som jag tyckte om men som inte riktigt var så bra som jag trodde. Lyssna på Johnny Cash skivor istället eller gå in på youtube och kolla på några underbara klipp från början av hans karriär.