Veckans 3 bästa låtar
Lloyd Cole - How wrong can you be?
Det här är en perfekt melankolisk poppärla som Cole behärskar till fulländning. En del hävdar att bra musik antingen ska gå direkt till hjärtat eller kännas som en spark i magen. Detta är en tes som jag håller med om men med Cole känner jag ofta att han tar vägen förbi hjärnan. Han får mig att tänka utan att musiken blir lidanden vilket han är ganska ensam om.
The Be Good Tanyas - Scattered leaves
Nya skivan med Vancouver bandet och tjejtrion The Be Good Tanyas heter Hello love och kommer senare i höst. Den finns redan på nätet dock. De har inte ändrat stil sedan senast utan kör vidare på sin akustiskt countryinfluerade musik. Scattered leaves är en sådan där underbar sång där Frazey Fords röst får fullt utrymme. Hon har en säregen röst som låter så djupt sorglig på sina ställen att man undrar vad hon varit med om. Efter att ha sett dem live så förstår man också att hon verkligen menar vad hon sjunger också.
Jesus & Mary Chain - I love rock n' roll
2 minuter och 37 sekunders rockeufori.
måndag, september 25, 2006
Om nån är nyfiken på hur det såg ut när jag fått SM-pokalen finns det en bild på denna länk: http://www.kungalv.se/t/Page____4867.aspx
Det är kollega Nadine som jag diskuterar loppet med. Eller är det kvällen festligheter som vi lägger upp?
Det är kollega Nadine som jag diskuterar loppet med. Eller är det kvällen festligheter som vi lägger upp?
lördag, september 23, 2006
Stig Claesson x 2
Det är lyxigt att ha Claesson som en av sina favoritförfattare eftersom hans utgivning är enorm. Jag har en massa böcker av honom kvar att läsa ännu vilket känns som en ynnest.
Min vän Charlie och Män i min ålder är typiska Slas böcker i sitt upplägg. Båda har en ram inom vilken boken fysiska historia utspelar sig. I dessa böcker befinner sig huvudpersonerna mestadels i Kanada och Ungern. Visserligen lär man sig en del om Ungern i Män i min ålder och man känner att han alltid fångar någonting personligt av det stället där historien utspelar sig. Men det är, iallafall för min del, när Slas förmedlar känslor av alla de slag som han berör mig. Dessa känslor är lika starka vare sig han befinner sig i Stockholm, en stuga i Västergötland eller varsom i världen.
När man läser vissa författare behöver man inte känna igen sig själv för att tycka det är bra men med Claesson tror jag att det är nödvändigt att vara på hans sida för att riktigt uppskatta böckerna. Vilken är då Claessons sida? Svaret på den frågan är inte lätt men grundläggande måste ändå vara att uppskatta ensamheten. När jag läser Claessons böcker känner jag alltid hur han beskriver ensamheten som samtidigt innebär frihet. En frihet som alla hans huvudpersoner behöver för att kunna överleva. Man behöver inte vara en enstöring för att känna stark sympati för detta.
Jag har ännu inte blivit besviken när jag läst någon Slas bok. Självklart är vissa böcker bättre än andra och av de två jag just läst är Män i min ålder att föredra. Den är till och med en av hans bästa.
Det är lyxigt att ha Claesson som en av sina favoritförfattare eftersom hans utgivning är enorm. Jag har en massa böcker av honom kvar att läsa ännu vilket känns som en ynnest.
Min vän Charlie och Män i min ålder är typiska Slas böcker i sitt upplägg. Båda har en ram inom vilken boken fysiska historia utspelar sig. I dessa böcker befinner sig huvudpersonerna mestadels i Kanada och Ungern. Visserligen lär man sig en del om Ungern i Män i min ålder och man känner att han alltid fångar någonting personligt av det stället där historien utspelar sig. Men det är, iallafall för min del, när Slas förmedlar känslor av alla de slag som han berör mig. Dessa känslor är lika starka vare sig han befinner sig i Stockholm, en stuga i Västergötland eller varsom i världen.
När man läser vissa författare behöver man inte känna igen sig själv för att tycka det är bra men med Claesson tror jag att det är nödvändigt att vara på hans sida för att riktigt uppskatta böckerna. Vilken är då Claessons sida? Svaret på den frågan är inte lätt men grundläggande måste ändå vara att uppskatta ensamheten. När jag läser Claessons böcker känner jag alltid hur han beskriver ensamheten som samtidigt innebär frihet. En frihet som alla hans huvudpersoner behöver för att kunna överleva. Man behöver inte vara en enstöring för att känna stark sympati för detta.
Jag har ännu inte blivit besviken när jag läst någon Slas bok. Självklart är vissa böcker bättre än andra och av de två jag just läst är Män i min ålder att föredra. Den är till och med en av hans bästa.
fredag, september 22, 2006
Håkan Hellström - Liseberg 22/9
Inte ens Tom Cruise hade lyckats rädda upp det Mission impossible som rådde ikväll.
1. Liseberg som konsertarena är nog faktiskt den sämsta jag vet.
2. Femtusen kids blir några för mycket.
3. Två barn på konsert håller i tio minuter.
4. Mättnaden då man sett Håkan med samma material fyra gånger innan.
Jag har egentligen svårt att uttala mig om själva konserten men intrycket jag fick var att det blivit lite väl mycket jammande i flera av låtarna. Efter Taube-konserterna i januari får Håkan ta en paus och komma igen om ett år eller två så man hinner samla ny kraft.
Inte ens Tom Cruise hade lyckats rädda upp det Mission impossible som rådde ikväll.
1. Liseberg som konsertarena är nog faktiskt den sämsta jag vet.
2. Femtusen kids blir några för mycket.
3. Två barn på konsert håller i tio minuter.
4. Mättnaden då man sett Håkan med samma material fyra gånger innan.
Jag har egentligen svårt att uttala mig om själva konserten men intrycket jag fick var att det blivit lite väl mycket jammande i flera av låtarna. Efter Taube-konserterna i januari får Håkan ta en paus och komma igen om ett år eller två så man hinner samla ny kraft.
torsdag, september 21, 2006
Biblioteks SM
Då har det osannolika hänt att man kan titulera sig svensk mästare. Rätt så kul faktiskt. Jag lyckade ta guldet i biblioteks SM i löpning. Platsen var Skatås och distansen var 5 km.
Eftersom man inte hade en aning om hur fort övriga deltagare skulle springa så var det lite spänt före start. Bara genom att studera sina motståndare och snacka lite med dem förstod man dock att flera var flitiga löpare. Min taktik var att ta det lungt i början och kolla läget. Första kilometern gick i fyra minuters tempo vilket kändes perfekt. Jag försökte sedan hålla samma tempo loppet ut vilket det visade sig att jag var ensam om att klara. Min tid blev 20.12 m vilket var ungefär 1.30 före tvåan. Känslan av att komma först i mål var härlig. Särskilt som det inte hänt sedan mellanstadiet.
I damklassen stod sig Kungälv också väl. Sofia Fondell kom tvåa. Mycket starkt.
På kvällen firade vi i Skybaren på Gothia Towers för att sedan gå vidare till Pressnatta på Mässan. God mat och mingel stod på programmet. Jag blev inte så långvarig då mina tinnitusöron har som svårast för den konstant höga ljudnivå som uppstår i stora folksamlingar.
Då har det osannolika hänt att man kan titulera sig svensk mästare. Rätt så kul faktiskt. Jag lyckade ta guldet i biblioteks SM i löpning. Platsen var Skatås och distansen var 5 km.
Eftersom man inte hade en aning om hur fort övriga deltagare skulle springa så var det lite spänt före start. Bara genom att studera sina motståndare och snacka lite med dem förstod man dock att flera var flitiga löpare. Min taktik var att ta det lungt i början och kolla läget. Första kilometern gick i fyra minuters tempo vilket kändes perfekt. Jag försökte sedan hålla samma tempo loppet ut vilket det visade sig att jag var ensam om att klara. Min tid blev 20.12 m vilket var ungefär 1.30 före tvåan. Känslan av att komma först i mål var härlig. Särskilt som det inte hänt sedan mellanstadiet.
I damklassen stod sig Kungälv också väl. Sofia Fondell kom tvåa. Mycket starkt.
På kvällen firade vi i Skybaren på Gothia Towers för att sedan gå vidare till Pressnatta på Mässan. God mat och mingel stod på programmet. Jag blev inte så långvarig då mina tinnitusöron har som svårast för den konstant höga ljudnivå som uppstår i stora folksamlingar.
måndag, september 18, 2006
Veckans 3 bästa låtar
Jag tänkte försöka ha ett återkommande tema där jag nämner de tre låtar som fått mig att dansa, gråta, sjunga med, le eller på något annat sätt berört mig de senaste sju dagarna. Om ni inte vill ladda ner låtarna så skickar jag gärna över filerna.
Tommy Roe - Sheila
Jag är en riktig sucker för tidig rock n' roll som Buddy Holly och Eddie Cochran. Det är den musiken som formade mig när jag var 8 - 10 år. Varje gång jag fick hänga med brorsan i bilen så spelades denna musiken på högsta volym. Tommy Roe är ingen av de stora stjärnorna från den här tiden men med Sheila har han fått till en underbar låt. Lyssna bara varje gång han sjunger "man this little girl is fine". Jag kan höra det hur många gånger som helst.
Tom Petty - Down south
På Pettys senaste finns ett knippe fina låtar. Precis som titeln Highway companion så är det perfekt bilåkarmusik. I Down south fraserar han som en ung Dylan och kommer undan med det. Synd bara att sommaren är slut för det här skulle jag vilja åka raggarbil runt torget i Lidköping och lyssna på. Inte för att det är raggarmusik utan för att jag gärna skulle vilja ha en amerikanare och för att jag gillar att sjunga med till den klichéfyllda texten.
Nelly Furtado - Maneater
Det poppar upp kommersiella hits som man gillar då och då. Man vet att man kommer tröttna på dem efter ett tag men för stunden ger de något tillbaka. Senast jag kände något liknande var för Madonnas Hung up. Som tur var så var jag ute några gånger och fick dansa till den när jag tyckte den var som bäst. Jag stod och led en hel kväll på Stadt i Lidköping för jag antog att den skulle komma. Det gjorde den också och jag fick leva ut. Tyvärr har jag inte varit på några ställen som spelat Maneater ute på lokal. Det känns som om det måste ske snart för den är snart sönderspelad. Nån som har fest i veckan?
Jag tänkte försöka ha ett återkommande tema där jag nämner de tre låtar som fått mig att dansa, gråta, sjunga med, le eller på något annat sätt berört mig de senaste sju dagarna. Om ni inte vill ladda ner låtarna så skickar jag gärna över filerna.
Tommy Roe - Sheila
Jag är en riktig sucker för tidig rock n' roll som Buddy Holly och Eddie Cochran. Det är den musiken som formade mig när jag var 8 - 10 år. Varje gång jag fick hänga med brorsan i bilen så spelades denna musiken på högsta volym. Tommy Roe är ingen av de stora stjärnorna från den här tiden men med Sheila har han fått till en underbar låt. Lyssna bara varje gång han sjunger "man this little girl is fine". Jag kan höra det hur många gånger som helst.
Tom Petty - Down south
På Pettys senaste finns ett knippe fina låtar. Precis som titeln Highway companion så är det perfekt bilåkarmusik. I Down south fraserar han som en ung Dylan och kommer undan med det. Synd bara att sommaren är slut för det här skulle jag vilja åka raggarbil runt torget i Lidköping och lyssna på. Inte för att det är raggarmusik utan för att jag gärna skulle vilja ha en amerikanare och för att jag gillar att sjunga med till den klichéfyllda texten.
Nelly Furtado - Maneater
Det poppar upp kommersiella hits som man gillar då och då. Man vet att man kommer tröttna på dem efter ett tag men för stunden ger de något tillbaka. Senast jag kände något liknande var för Madonnas Hung up. Som tur var så var jag ute några gånger och fick dansa till den när jag tyckte den var som bäst. Jag stod och led en hel kväll på Stadt i Lidköping för jag antog att den skulle komma. Det gjorde den också och jag fick leva ut. Tyvärr har jag inte varit på några ställen som spelat Maneater ute på lokal. Det känns som om det måste ske snart för den är snart sönderspelad. Nån som har fest i veckan?
söndag, september 17, 2006
lördag, september 16, 2006
Oddjob på Nefertiti 15/9
I många av Clint Eastwoods filmer finns det någon scen från en jazzklubb. Jag blir alltid lika sugen på att själv sitta där i baren och lyssna på ett bra jazzband. Miljön på jazzklubbar tilltalar mig verkligen och att sitta på Nef och invänta en konsert med sina kompisar är verkligen ett härligt fredagsnöje.
Oddjob är en bra jazzorkerster med utmärkta instrumentalister och svängiga låtar. Det blir aldrig segt och tråkigt. Å andra sidan så ger det mig heller inte rysningar. I några av de lugnare låtarna är det dock väldigt nära. Låt tre i första setet och som var från nya skivan var den låten som jag minns bäst från hela kvällen. En långsam låt där Goran Kajfes briljerade med känsligt spel på trumpeten. Låten var inte helt olik det som årets Roskildefynd Tied & Tickled Trio levererar på sin skiva Observing systems.
Något som inte tilltalar mig är när det blir för funkigt. Jag har inte någon funkådra i kroppen det är helt klart. I de mer funkiga låtarna smyger det sig ofta in långa solon av klaviaturspelaren som inte tilltalar mig.
Jag gillade verkligen konserten trots mina små invändningar. Jag har faktist en sista invändning också. Den är inte riktad mot Oddjob i sig utan mer åt jazzkonserter i synnerhet. Det har fortfarande inte hänt att jag gått från en spelning med ett jazzband och varit euforisk (undantaget nämnda Tied & Tickled Trio på Roskilde i sommras, de avslutade dock inte med något traditionellt jazznummer utan en 10 minuter lång krautrock explosion). Jag saknar känslan av att få höra sin favoritlåt avsluta konserten där man kan varenda textrad och där varenda textrad betyder mer än någon kan förstå. Det kan vara när Sturat Staples sjunger No more affairs eller när Yo La Tengo ger allt i Today is the day eller när Jim White sjunger Bluebird.
I många av Clint Eastwoods filmer finns det någon scen från en jazzklubb. Jag blir alltid lika sugen på att själv sitta där i baren och lyssna på ett bra jazzband. Miljön på jazzklubbar tilltalar mig verkligen och att sitta på Nef och invänta en konsert med sina kompisar är verkligen ett härligt fredagsnöje.
Oddjob är en bra jazzorkerster med utmärkta instrumentalister och svängiga låtar. Det blir aldrig segt och tråkigt. Å andra sidan så ger det mig heller inte rysningar. I några av de lugnare låtarna är det dock väldigt nära. Låt tre i första setet och som var från nya skivan var den låten som jag minns bäst från hela kvällen. En långsam låt där Goran Kajfes briljerade med känsligt spel på trumpeten. Låten var inte helt olik det som årets Roskildefynd Tied & Tickled Trio levererar på sin skiva Observing systems.
Något som inte tilltalar mig är när det blir för funkigt. Jag har inte någon funkådra i kroppen det är helt klart. I de mer funkiga låtarna smyger det sig ofta in långa solon av klaviaturspelaren som inte tilltalar mig.
Jag gillade verkligen konserten trots mina små invändningar. Jag har faktist en sista invändning också. Den är inte riktad mot Oddjob i sig utan mer åt jazzkonserter i synnerhet. Det har fortfarande inte hänt att jag gått från en spelning med ett jazzband och varit euforisk (undantaget nämnda Tied & Tickled Trio på Roskilde i sommras, de avslutade dock inte med något traditionellt jazznummer utan en 10 minuter lång krautrock explosion). Jag saknar känslan av att få höra sin favoritlåt avsluta konserten där man kan varenda textrad och där varenda textrad betyder mer än någon kan förstå. Det kan vara när Sturat Staples sjunger No more affairs eller när Yo La Tengo ger allt i Today is the day eller när Jim White sjunger Bluebird.
tisdag, september 12, 2006
Rådalunken
I helgen gick det klassiska loppet av stapeln i Lidköping. Solen sken från en klarblå himmel när starten gick. Det var 13 år sedan jag senast sprang Rådalunken. Något som slog mig var att antalet löpare nu var avsevärt färre än då. Jag har ingen aning om varför. Hursom är vi ett gäng som tänkt göra det till en tradition att träffas och springa varje år. Kanske mest för att få tillfälle att ha lite party på kvällen.
Detta årets deltagare var på 5 km Jens och Madeleine från Björkö och Marie Gustafsson från Råda. 10 km sprang förutom jag och Lena, Anders Svanberg från Tolered, Jimmy och Lena från Ulriksdal. Alla gjorde bra ifrån sig och ska känna sig nöjda.
Själv var jag lite besviken över tiden 42.58 men banan har ju en del jobbiga backar. Nästa år hoppas vi på större uppslutning och samma väder.
I helgen gick det klassiska loppet av stapeln i Lidköping. Solen sken från en klarblå himmel när starten gick. Det var 13 år sedan jag senast sprang Rådalunken. Något som slog mig var att antalet löpare nu var avsevärt färre än då. Jag har ingen aning om varför. Hursom är vi ett gäng som tänkt göra det till en tradition att träffas och springa varje år. Kanske mest för att få tillfälle att ha lite party på kvällen.
Detta årets deltagare var på 5 km Jens och Madeleine från Björkö och Marie Gustafsson från Råda. 10 km sprang förutom jag och Lena, Anders Svanberg från Tolered, Jimmy och Lena från Ulriksdal. Alla gjorde bra ifrån sig och ska känna sig nöjda.
Själv var jag lite besviken över tiden 42.58 men banan har ju en del jobbiga backar. Nästa år hoppas vi på större uppslutning och samma väder.
torsdag, september 07, 2006
Livet - Döden
De senaste dagarna har jag funderat mycket kring livet. Det började med att jag såg filmen Elephant. Den berörde mig mycket. Ni vet säkert att den handlar om Columbine massakern där två killar gick in på sin skola och dödade tolv elever och en lärare. Sättet de gjorde det på var så kallblodigt att det är svårt att förstå. De verkar helt på måfå valt ut sina offer. Gus Van Sant lyckades verkligen göra en film av detta som berörde.
För någon dag sedan fick vi också en nytillskott i släkten. Min systerson fick en kille som ska heta Isak. Hade detta hänt före vi fått barn så kanske man inte brytt sig så mycket men nu när man vet vad det handlar om känns det fantastiskt. Att tänka på hur man har det de första dagarna efter födseln gör mig avundsjuk. Det är fantastiskt och jag hoppas att de har det så bekymmersfritt man kan ha det.
Någon kväll senare så gick det en BBC-dokumentär om terroristdåden mot World Trade Center på tv. Tänk på vilket ohyggligt sätt massor av människor fick avsluta sina liv. När många såg att den utvägen var att hoppa förstår man hur de hade det. Dokumentären intervjuade några som mirakulöst hade klarat sig ut. Deras vittnesmål var skakande. Särskilt hur de mötte alla brandman som var på väg upp när de var på väg ner. Brandmannen gick mot en säker död. Ett gäng som var på fjärde våningen när ett av tornen rasade hamnade dock i en luftficka och klarade sig. Det var den enda våningen som någon klarade sig levande ifrån när tornet rasade. Man häpnas över vilka tillfälligheter.
Ytterligare en sak som fått mig att fundera kring livet är när jag fick reda på att en väns pappa fått en obotlig tumör. Oerhört tragiskt och tungt och man förstår sorgen de drabbats av.
Lärdomen av allt detta måste väl ändå vara att man verkligen ska uppskatta livet. Man vet inte vad som kan hända imorgon. Passande nog kom gamla souldängan Love is you med Carol Williams på mediaspelaren nu. Förhoppningsvis ett tecken på att vi alla får en härlig höst iallafall.
De senaste dagarna har jag funderat mycket kring livet. Det började med att jag såg filmen Elephant. Den berörde mig mycket. Ni vet säkert att den handlar om Columbine massakern där två killar gick in på sin skola och dödade tolv elever och en lärare. Sättet de gjorde det på var så kallblodigt att det är svårt att förstå. De verkar helt på måfå valt ut sina offer. Gus Van Sant lyckades verkligen göra en film av detta som berörde.
För någon dag sedan fick vi också en nytillskott i släkten. Min systerson fick en kille som ska heta Isak. Hade detta hänt före vi fått barn så kanske man inte brytt sig så mycket men nu när man vet vad det handlar om känns det fantastiskt. Att tänka på hur man har det de första dagarna efter födseln gör mig avundsjuk. Det är fantastiskt och jag hoppas att de har det så bekymmersfritt man kan ha det.
Någon kväll senare så gick det en BBC-dokumentär om terroristdåden mot World Trade Center på tv. Tänk på vilket ohyggligt sätt massor av människor fick avsluta sina liv. När många såg att den utvägen var att hoppa förstår man hur de hade det. Dokumentären intervjuade några som mirakulöst hade klarat sig ut. Deras vittnesmål var skakande. Särskilt hur de mötte alla brandman som var på väg upp när de var på väg ner. Brandmannen gick mot en säker död. Ett gäng som var på fjärde våningen när ett av tornen rasade hamnade dock i en luftficka och klarade sig. Det var den enda våningen som någon klarade sig levande ifrån när tornet rasade. Man häpnas över vilka tillfälligheter.
Ytterligare en sak som fått mig att fundera kring livet är när jag fick reda på att en väns pappa fått en obotlig tumör. Oerhört tragiskt och tungt och man förstår sorgen de drabbats av.
Lärdomen av allt detta måste väl ändå vara att man verkligen ska uppskatta livet. Man vet inte vad som kan hända imorgon. Passande nog kom gamla souldängan Love is you med Carol Williams på mediaspelaren nu. Förhoppningsvis ett tecken på att vi alla får en härlig höst iallafall.
söndag, september 03, 2006
Nicke Nyfiken
Barnfilmer har en tendens att följa samma mönster. Precis så är det med Nicke Nyfiken också. Först kommer en fartfylld och rolig inledning där det enda går ut på att få barnen att skratta och bli på bra humör. Sedan följer en lite "vuxnare" del där själva handlingen förklarar och där alla barn frågar deras föräldrar vad de menar och varför det inte händer något. Sedan forstätter filmen till en punkt där det blir dramatiskt och/eller ledsamt och i slutet löser sig allt.
Jag har också en tendens att upprepa mig när jag går med Ella på bio. För det första är det väldigt kul att kunna göra något sådant här ihop. Särskilt idag när vi var och åt på Pizza Hut först. När det kommer till sjävla filmen så brukar det vara så att under inledningen brukar jag bli tårögd för att allt är så perfekt. Alla barn skrattar och det känns som det inte finns några bekymmer i hela världen. Snabbt kommer man ner på jorden igen när man får förklara handlingen några gånger för mycket. Det ska dock sägas att det blir mindre och mindre av detta ju äldre Ella blir. Under själva filmen kommer alltid perioden då man mer eller mindre somnar.
Sedan kommer det jobbiga avsnittet där man alltid får fälla några tårar ihop med barnen. Det spelar ingen roll att man vet att det kommer att gå bra i slutändan. Märkligt nog känner man nästan mer empati när det handlar om djur som det ofta gör i barnfilmer. När filmen når sitt slut och godiset är uppätit så brukar det kännas bättre igen även fast det nästan alltid är de sorgliga scenerna man kommer ihåg.
Nicke Nyfiken är som sagt inget undantag utan följer det traditionella upplägget. Historien är tagen från första boken om Nicke Nyfiken. Den när han lyckas följa med den gula mannen hem från djungeln och sedan råkar ut för en massa äventyr i den stora staden. Filmen är bra men har kanske inte tillräckligt många självklara skrattscener. Det blir lite för långt mellan skratten och lite för vuxet på sina ställen.
Barnfilmer har en tendens att följa samma mönster. Precis så är det med Nicke Nyfiken också. Först kommer en fartfylld och rolig inledning där det enda går ut på att få barnen att skratta och bli på bra humör. Sedan följer en lite "vuxnare" del där själva handlingen förklarar och där alla barn frågar deras föräldrar vad de menar och varför det inte händer något. Sedan forstätter filmen till en punkt där det blir dramatiskt och/eller ledsamt och i slutet löser sig allt.
Jag har också en tendens att upprepa mig när jag går med Ella på bio. För det första är det väldigt kul att kunna göra något sådant här ihop. Särskilt idag när vi var och åt på Pizza Hut först. När det kommer till sjävla filmen så brukar det vara så att under inledningen brukar jag bli tårögd för att allt är så perfekt. Alla barn skrattar och det känns som det inte finns några bekymmer i hela världen. Snabbt kommer man ner på jorden igen när man får förklara handlingen några gånger för mycket. Det ska dock sägas att det blir mindre och mindre av detta ju äldre Ella blir. Under själva filmen kommer alltid perioden då man mer eller mindre somnar.
Sedan kommer det jobbiga avsnittet där man alltid får fälla några tårar ihop med barnen. Det spelar ingen roll att man vet att det kommer att gå bra i slutändan. Märkligt nog känner man nästan mer empati när det handlar om djur som det ofta gör i barnfilmer. När filmen når sitt slut och godiset är uppätit så brukar det kännas bättre igen även fast det nästan alltid är de sorgliga scenerna man kommer ihåg.
Nicke Nyfiken är som sagt inget undantag utan följer det traditionella upplägget. Historien är tagen från första boken om Nicke Nyfiken. Den när han lyckas följa med den gula mannen hem från djungeln och sedan råkar ut för en massa äventyr i den stora staden. Filmen är bra men har kanske inte tillräckligt många självklara skrattscener. Det blir lite för långt mellan skratten och lite för vuxet på sina ställen.
fredag, september 01, 2006
Andra Långgatans skivhandel
Idag blev jag lite nostalgisk då jag åter stod utanför Andra Långgatans skivhandel då de hade begagnat vinylsläpp. Detta var något jag gjorde många fredagar då jag läste litteraturvetenskap. Deras system med att bara sätta ut nyinkommna vinyl en gång i månaden är egentligen väldigt dumt men också lite fascinerande. Detta för att de som befinner sig i utanför affären 20 minuter innan den öppnar är sådana extrema diskofiler att High fidelity framstår som ett skämt.
När dörrarna väl öppnas rusar alla in för att bläddra i skivbackarna. Jag brukar nöja mig med två. Har man tur så hittar man något där annars är det bara att gå hem. Alla tänker dock inte så utan kastar sig vildsint mellan de 50 talet backar som brukar finnas varje gång. Det är verkligen humor på högsta nivå.
Några gånger när Ella var liten så hade jag med barnvagnen. Det var bra på så sätt att då tog den upp plats så att jag kom åt fler skivbackar. Det ledde dock till en del blickar. Jag fick även med mig Lena en gång för att hålla backar åt mig. Men hon kände sig nog lite malplacerad där bland alla medelålders män i kavaj.
Idag var det jazzsläpp. Jag fick med mig tre plattor hem. Coleman Hawkins, Bobby Timmons och Sonny Rollins kommer ligga på skivspelaren i helgen.
Idag blev jag lite nostalgisk då jag åter stod utanför Andra Långgatans skivhandel då de hade begagnat vinylsläpp. Detta var något jag gjorde många fredagar då jag läste litteraturvetenskap. Deras system med att bara sätta ut nyinkommna vinyl en gång i månaden är egentligen väldigt dumt men också lite fascinerande. Detta för att de som befinner sig i utanför affären 20 minuter innan den öppnar är sådana extrema diskofiler att High fidelity framstår som ett skämt.
När dörrarna väl öppnas rusar alla in för att bläddra i skivbackarna. Jag brukar nöja mig med två. Har man tur så hittar man något där annars är det bara att gå hem. Alla tänker dock inte så utan kastar sig vildsint mellan de 50 talet backar som brukar finnas varje gång. Det är verkligen humor på högsta nivå.
Några gånger när Ella var liten så hade jag med barnvagnen. Det var bra på så sätt att då tog den upp plats så att jag kom åt fler skivbackar. Det ledde dock till en del blickar. Jag fick även med mig Lena en gång för att hålla backar åt mig. Men hon kände sig nog lite malplacerad där bland alla medelålders män i kavaj.
Idag var det jazzsläpp. Jag fick med mig tre plattor hem. Coleman Hawkins, Bobby Timmons och Sonny Rollins kommer ligga på skivspelaren i helgen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)