Jämnställdhet och åsiktsfrihet forever

En vit medelålders (icke kränkt) man försöker göra sin röst hörd.

Ett brandtal

Nu gäller det att stå upp!

I den senaste opinionsmätningen fick Sverigedemokraterna över 7 procent. Har ni tänkt på det, 7 procent. Det är fruktansvärt alarmerande siffror. För det är ju så att 99,9 procent av dem som gillar detta parti gör det för deras politik vad det gäller invandrare.

Jag möter dagligen många människor som har kommit till Sverige från andra länder. Precis som med oss som är födda i Sverige så är de allra flesta mycket vänliga och trevliga. Men också, precis som bland oss, som är födda i Sverige så finns det de som utmärker sig negativt. Det är inget konstigt med det. Vi är alla människor. Men det är det de som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte förstår.

Tänk att man år 2009 ska behöva förklara för en del att alla som kommer från ett visst land inte är likadana. Den gamla klyschan att inte dra alla över en kam verkar vara för svår att förstå. Istället skyller man sina egna tillkortakommanden på invandrarna. Ofta hör man att vi svenskar skulle ha det så mycket bättre om vi stängde gränserna. Det är människor utan samvete, stor egoism och ett mindre intellekt som säger så. Vettiga människor blundar inte för hur det ser ut i världen. Kan vi här i Sverige ge en enda människa till ett drägligt liv så är klart att vi måste göra det. Varför skulle vi inte göra det? Vad skulle bli så mycket bättre om vi inte tog emot människor från länder i svält, förtryck eller krig?

Sen ska man såklart inte blunda för att det finns problem att lösa. Självklart ska det finnas vissa krav på dem som kommer till Sverige. Men alla vet att det är skillnad på att ställa krav och att rösta på Sverigedemokraterna. Och framförallt borde det finnas krav på oss som bor i Sverige att klara av att ta emot flyktingar från länder med hemska förhållanden. Det handlar om att visa mänsklighet och kärlek. Det är det som fokus ska ligga på.

Mycket handlar om rädsla. Jag vet att jag själv som ungdom hade förutfattade meningar. Och vad berodde det på? Jo, jag hade aldrig någonsin träffat och absolut inte pratat med någon från något annat land. Det hade aldrig funnits i skolan eller på landet där jag bodde. Den första kontakten skedde genom fotbollen. I det konkurrerande klubblaget och även skollaget fanns stans bästa fotbollsspelare. Han kom från ett sydligt land och såg inte ut som oss andra. Vi var närmast livrädda för honom. Det är ganska lustigt när man tänker tillbaka. Men jag antar att det är så många tänker idag. Att invandrarna är farliga eftersom de har andra referensramar, andra religioner, andra maträtter, andra familjeförhållanden, andra ljudvolymer, andra kläder ,och det allra farligaste annan hudfärg än oss.

Och i Vellinge verkar de vara extra rädda. Ett antal ensamma flyktingbarn har skakat grundvalarna i det lilla samhället något fruktansvärt. Det har kommit så många pinsamma uttalanden från folket därifrån att man inte tror att det är sant. Dessvärre nickas det med säkerhet positivt ifrån många tv-soffor runtom i Sverige när Vellinges kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman har uttalat sig. Det är här vi måste stå upp.

Det finns otroligt mycket hat där ute, otäckt mycket. Av nyfikenhet så sökte jag på nätet vem den våldtäktsmisstänkte allsvenske fotbollsspelaren, som det stått mycket om i tidningarna, var. Fotbollsspelaren som är misstänkt visar sig vara mörkhyad. På forumet där jag hittade informationen fanns det massor av mycket obehagliga rasistiska inlägg. Så ser det ut i Sverige idag. Vi måste stå upp mot detta.

Självklart har politikerna en stor roll att se till så det flyter på bästa sätt. Integrationen är inget som löses enkelt och jag har inte tillräcklig kunskap att varken kritisera eller hylla deras arbete. Men jag är i grunden negativt inställd till hur exempelvis skolan har utformats. Jag är oerhört glad att Ella hamnat i en skola och Astrid på ett dagis där det finns massor av nationaliteter. Det ser jag som livets skola mitt i den vanliga skolan. Men så är det ju inte överallt. Barn körs över hela Gbg för att gå på precis rätt friskola. Valfrihet kan vara bra men den kan också skapa klyftor.

Jag förstår familjer som ifrågasätter att deras barn ska gå i en klass där 5 av 25 elever har svenska som modersmål. Jag förstår att de är mycket tveksamma om deras barn får adekvat undervisning när det finns fem modersmållärare eller tolkar i rummet samtidigt. Och jag förstår också att ambitiösa invandrarföräldrar från invandrartäta områden kör in sina barn till innerstadsskolor för att det är lugnare, bättre undervisning och framförallt för att det är lättare att integrera sig med ”svenskar” där. Men i grunden är det ett stort systemfel. Skolan måste ju vara grunden till få integrationen att fungera inte tvärtom.

Vad kan man då göra? Framförallt att stå upp mot smygrasismen som dyker upp i de allra flesta diskussioner. Det gäller att ta strid direkt. Som sagt, det är inte enkelt med invandringen och man ska inte stoppa huvudet i sanden och inte inse att det finns problem men det gäller att stå upp för alla människors lika värde och att påpeka att varenda människa är unik.

Jag är i alla fall oerhört glad att jag har ett jobb där jag dagligen kommer i kontakt med folk från en massa länder. Det ger mig en otrolig tillfredställelse när jag får hjälpa någon att hitta böcker, rätta någons läxa, förklara byråkratisk svenska, visa bibliotekets alla medier och bara prata med och lyssna på dessa personer. Det är en fröjd

Cast myself into a world before a bunch of swines

På väg till jobbet igår så såg jag höjden av nitiskhet. Polisen hade något sorts pådrag på Kaptensgatan. Fyra polisbilar var på plats. Av dessa fyra bilar hade tre stycken parkerat i parkeringsfickor menas den fjärde hade fått ställa sig på gatan då det inte fanns mer fickor lediga.

Det skulle den fjärde polisbilen inte gjort. För snabbt som ögat var det en parkeringsvakt framme. Det var nämligen städdag på gatan så efter klockan nio måste gatan vara tom. Som alla vet är detta, när det är gatustädning, parkeringsvakternas absolut bästa tid. (Möjligtvis med undantag för evenemang när bilar en kort stund ställer sig lite snett). Tiden då de får ett extra ont leende i mungipan, då deras blick är totalt iskall och deras läderhandskar får dem att brösta upp sig.

Nåväl, parkeringsvakten såg mäkta stolt ut när hon fick sätta p-boten på polisbilens framruta. Man såg hur hon knappt kunde bärga sig att berätta för sina kollegor vilken grej hon hade gjort. Det innebär säkert högsta poäng bland dessa perversa varelser att bötfälla en polisbil under utryckning.

Jag förstår att parkeringsvakter måste finnas. Men det hindrar mig inte att avsky hela packet. Alla mina egna erfarenheter av dessa människor är att de är totalt befriade från empati, kärlek, förståelse och framförallt allmänt sunt förnuft.

Jag glömmer aldrig när jag skulle byta ett däck för ett par år sedan. Eftersom gatorna lutar ganska mycket i kvarteret så hade jag kört upp lite grann på en relativt stor yta bredvid parkeringen. En yta som inte används till någonting. Mitt när jag höll på så stannar Securitasbilen med två sprättiga parkeringsvakter. ”Och vad håller du på med då”, frågar dom. ”Jag byter ett däck”, säger jag. ”Tror du att du kan göra det var som helst”, säger dom. ”Det är väl inga problem här, det tar bara fem minuter”, säger jag. Då får jag först det mest högfärdiga flin jag någonsin skådat till svar och sen säger de ”Gör aldrig om det” och kör iväg. Där och då förstår jag att dessa personer måste få utlopp för att de har små penisar på oss människor som är födda med något annat.

Show some respect

Den här typen av uppträdande gör mig väldigt uppretad. Vad är det då jag stör mig på? Jo, det är på människor som inte kan lyssna färdigt när någon berättar något. Istället avbryter dessa människor den som berättar för att lägga fram sin egen historia om samma ämne. Hur svårt kan det vara att hålla sin käft stängd tills den som började prata är färdig. Om man nu är tvungen att alltid kontra med en egen historia kan man då åtminstone inte ha vett att vänta till sin tur. Det bästa är att helt strunta i sin egen historia. Ta den en annan gång. Det är inte nödvändigt att alltid ha något eget på lager. För guds skull, bara lyssna och var nöjd med det. Eller skaffa en blogg och få ut erat hävdelsebegär där. Där kan ni skrika ut JAG JAG JAG!

Om någon börjar prata om sina barn så vill jag höra om deras barn inte dina, om någon berättar om sin resa till Italien vill jag höra om deras resa inte om den som du gjorde för två år sedan, om någon berättar om sin allvarliga sjukdom så vill jag höra på den personens problem inte om din släktings sjukdomshistoria, om någon berättar en rolig historia är jag nöjd med det och vill inte höra ditt försökt att vara ännu roligare. Det kallas att visa respekt.

Lyft blicken

Denne man, Bo Dahlbom, var idag och höll en föreläsning för kultur- och fridtidspersonal i Kungälvs kommun. Han är professor på IT-universitetet i Göteborg och forskningschef på något bolag.

Bo Dahlbom mässade som en frikyrkopastor i Öppna Kanalen i drygt en timma. Det fanns inga andningspauser och inga utrymmen för frågor. Han var säker på sin sak. Vi åhörare skulle vinnas över och närmast knäppa våra händer och be till denne förmedlare av den nya tekniken. Hans människosyn var krass och närmast fördomsfull. Teknik och utveckling är grejen. Man måste hänga på och framförallt lyfta blicken, det var hans motto. Det går inte att blunda för utvecklingen.

För cirka hundrafemtio år sedan var 87 % av sveriges befolkning bönder, idag är det 0,8 %, på 1960-talet jobbade 60 % inom industrin, idag är det ungefär 10 % och nu är det tjänstesektorn och admininstrationens tur att bantas med hjälp den nya tekniken. Detta var bara ett av hans många exempel på hur världen förändrats helt otroligt mycket. Och det kommer bara fortsätta, det går inte att stoppa, menade han.

Läser man stycket ovan skulle man kunna tro att det var en hemsk föreläsning (frikyrklighet och teknik före människan är verkligen inget som vanligtvis tilltalar mig.) Men det var det inte. Det var faktiskt en av de bästa jag varit på. Dels var han en duktig föreläsare, han låg på gränsen till överlägsen men han klarade sig och dels så rörde det han sa upp känslorna. Han strök oss inte medhårs utan uppviglade fullt ut. Det var helt enkelt intressant att lyssna på.

Efteråt var många riktigt upprörda över vad Bo Dahlbom sagt. Och jag förstår dem på ett sätt. Det finns förstås en massa negativa saker med tekniken och den värld vi lever i. Att exempelvis några banker i USA kan misskötas såpass att hela världen hamnar i en enorm finanskris är så klart monumentalt fel. Och visst, jag personligen borde jobba ideelt för BRIS istället för att sitta här och blogga. Det vore det rätta att lägga tid på. Men jag gör inte det och jag skyller inte eller gömmer mig inte bakom bloggen. Det är inte bloggen som är boven utan det är att orken inte finns att gå BRIS kurser.

Men frågan är var det bättre förr? Det har funnits ekonomiska kriser innan också, hade folket i Kina det bättre innan alla västerländska företag flyttade dit, var det bättre att ha en arbetsvecka på 60 timmar som det var förr, hade vi det bättre i Sverige på början av 1990-talet före Facebook, bloggar och Internet för att nämna några exempel. Jag vet inte det.

Jag hade i många år väldiga problem att lyssna på musik via datorn. Det blev inte samma känsla. Nu har jag nog nästan fullt ut förlikat mig med tanken att datorn går lika bra som cd-skivor. Sjävklart går det inte att jämföra med vinyl men jag känner ändå att jag accepterat just denna utveckling och LYFT BLICKEN!

Lägg ner, lägg av, bli snäll

I dagens Aftonbladet hade Jonas Leksell skrivit en intressant debattartikel. I den avslöjar han att han har varit en mobbare. Jag har alltid gillat Leksell. Han var rolig i tv-programet Knesset och han är den bästa av programledaren i Bolipompa. Men när jag läste detta sjönk han mycket i aktning.

Visst, det är bra att öppet gå ut och erkänna vad man gjort. Fast i min bok hjälper det inte mycket. Och för den som han mobbat hjälper det såklart ändå mindre. Skadan är redan skedd och den går inte att med hjälp av förlåtelser och ånger få ogjord. Ett barns hela uppväxt kan har varit ett helvete. Det vet förstås Leksell och det skriver han också.

Mobbning är för mig en gåta. Hur kan egentligen någon ung människa vara så elak att njuter av att göra någon illa. Var kommer detta ifrån. Är det hemmiljön, i generna eller bara av slump. Kanske kan vem som helst bli mobbare?

Då kommer nästa fråga. Hur kan föräldrar någonsin tillåta att deras barn retar någon annan på ett sådant sätt att det är mobbning. Man hör ju talas om föräldrar som vägrar inse att deras barn mobbar, att de inte griper in och gör allt för att det ska sluta. Jag skulle bli fullständigt vansinnigt arg om jag fick ett samtal från skolan som sa att mina barn retade någon annan på skolan. Och jag skulle, som ni förstår, inte blir arg på läraren som ringde utan på mitt barn.

Jag inser att mina barn antagligen kommer göra bus som inte är bra, dricka starkt innan de fyllt 18 och kanske till och med tjuvröka. Må så vara men skulle jag få veta att de mobbar någon då skulle det bli utegångsförbud tills de går och ber den personen om ursäkt och lovar att det aldrig kommer att upprepas.

Jag är inte guds bästa barn men en sak är jag stolt över och det är jag aldrig någonsin har mobbat någon. Det måste jag säga känns mycket bra.

Debatten om sjukvården

I Göteborgsposten har det varit debatt om den kommunala och privata sjukvården några dagar. Det är sorgligt att höra när kommunala politker säger att de givit upp den kommunala sjukvården som i Uddevalla. Det är ju de som bestämmer och som kan ställa saker och ting till rätta. Istället tror man alternativet är den privata vården.

Jag vet för lite för att helt dissa det privata alternativet men skräcken är förstås att det blir som i USA. Att de som har pengar även får den ultimata fördelen att de får bättre vård. Borde inte ojämlikhetena åtminstonne ta slut innan man dör.

Detta är inget brandtal mot de som har pengar utan mer hur det kunnat bli såhär. Någon som startat en privat cancerklinik menade att man gör alla en tjänst. Man kortar vårdköerna, personerna som söker privatvård betalar fortfarande skatt som alla andra och man skaffar jobbtillfällen för läkare och sköterskor. Allt låter så bra när man hör det men det grundläggande är ju faran i att man får bättre vård om man lägger upp 150.000 kr.

Upp till kamp!