Facebook blues

in

När den vinglige trubaduren på Västerhus ikväll spelade sin egna låt Facebook blues tror jag inte han själv visste vilken hit han fått till. För det som en gång var ett harmlöst nöje har tagits över av de som tror och vet bäst. Den stackaren som sagt eller gjort något "fel" ska häcklas. Och ängsligheten att tycka samma är sorglig.

För några veckor sedan var Zlatans uttalande om cykeln en het potatis. Föräldrar hävdade på allvar att allt var förstört. Deras döttrar skulle sluta spela fotboll på grund av detta, könsrollerna går tillbaka till stenåldern, hur ska vi gå vidare i livet. Zlatan är en gris. 

Som förälder och tränare för tjejer vet jag inte ens jag ska tackla sådana reaktioner. De är så världsfrånvända att det inte går. Zlatan har gjort så enormt mycket för svensk fotboll att det inte går att beskriva och att ett skämt inte förstås är sorgligt. Jag är helt säker på att de som hade dessa åsikter aldrig befunnit sig i omklädningsrum för lagidrottande tjejer och killar. Det är där(och på Västerhus)  livet finns och inte facebook. 

Stil, klass och tradition på Kastos

Det är inga problem att redan nu utse årets godaste öl och allra härligaste stund. Den 21 september tog vi båten Christina ut från Lefkas. Vi förutspådde att det skulle bli en skön dag men att den skulle bli ett minne för livet var inget jag räknade med.

Efter ha färdats en stund så var det dags för ett dopp från båten i kristallklart vatten. Tydligen var det 10-15 meter djupt men man såg botten som om det bara vore 1 meter. Därför var det nästan läskigt att hoppa från båtkanten två meter upp i luften. Väl i det varma vattnet simmade man bland fiskar i alla möjliga färger. Totalt under dagen stannade båten på fyra ställen där vi kunde kasta oss i.

Visst var baden, drinken på båten, den grekiska buffén, de lyckliga barnen och den trevliga guiden verkligen minnesvärda händelser. Men kanske sådant jag skulle glömt när jag sitter på hemmet. Något jag dock inte kommer glömma är landstigningen på ön Kastos.

Det kom ganska överraskande. Att man helt plötsligt befanns sig i total harmoni. Vid avstigningen så på ön fanns det några alternativ att välja på. Vi föll för att vandra en kort bit till en gammal kvarn där det fanns en liten servering. Väldigt få andra från båten föll för detta alternativet och vi funderade på om vi valt fel. Det hade vi verkligen inte gjort.

I den gamla kvarnen stod en gammal fårad man och log vänligt. Ungefär så långt från en inkastare, som man stöter på på turistgatorna, man kan komma. Vi satte oss vid ett bord med utsikt över ett bedårande blått hav mitt ute i Joniska havet. Det var lite svag vind som gjorde att små vågor böljade och skapade ett närmast magiskt skimmer. Det var här den totala harmonin infann sig. Aldrig någonsin har en öl smakat godare. För mig kommer för alltid ölen Mythos smaka harmoni.

Landstigningen på Kastos varade bara i 50 minuter. Just då kändes det så klart som en besvikelse att det tog slut så fort. Men i efterhand tycker jag att det är utmärkt att det blev så. För de här 50 minuterna var helt fläckfria. Inte en enda liten promillesekund hade något ont i sig. Jag hoppas få uppleva det igen någon gång.

På väg till den magiska platsen.

Även barnen njöt. I bakgrunden syns kvarnen.

Ut på havet igen med blicken kvar på ön Kastos.

Cockney rebel

Köpte denna huvudbonad på första Londonresan 1991. Ingen verkar ta den på allvar. Jag älskar den. 

Har vi inte kommit längre?

Glada i hågen åkte jag och Astrid för att kolla när de trevliga eleverna i Lenas skola hade uppträdande och basar. Vi tog lotter, vi köpte fika fast vi var mätta och vi applåderade snällt fast deras variant av körslaget hade ljudproblem.

Så långt allt väl. Sen kom chocken. För första gången någonsin fick jag nycklar in till gympasalens allra heligaste, idrottslärarens egna lilla rum. Under hela min skoltid vilade det något lite farligt och nästan magiskt över lärarnas lilla kryp in i gympasalen. Jag tror faktisk aldrig jag sett innandömet på ett förrän nu. Och tur är väl det.

Jag trodde först inte det var sant. Tänkte att jag kanske drömde eller möjligtvis var väldigt trött. Men var jag än blickade så hittade jag inte det jag sökte. Och det var inte bara det att jag inte hittade vad jag trodde skulle finnas utan det fanns hör och häpna annat där istället. Snabbt fick jag skicka ut Astrid ur rummet. Jag ville vara ensam i detta. Ett barn ska inte behöva uppleva något sådant.

Det fanns en liten angränsande toalett dit jag tog min tillflykt. Till en början tänkte jag inte logiskt. Skulle jag stoppa huvudet i toastolen, sätta på det allra varmaste vattnet och medvetet bränna mig eller skulle jag bara ha låst och aldrig komma ut igen.

Efter ha tänkt igenom saken menas tårarna strömmade så bestämde jag mig. Jag ska gå stark ur det här. Vad som inte dödar härdar eller hur är talesättet. Så jag öppnar dörren med rak rygg och ett leende. Inget knäcker mig är min attityd.

Men jag blir osäker när jag återigen ser vad som gjort mig så knäckt. På väggen eller skrivbordet finns ingen bild av mig, idrottslärarens sambo sedan 21 år. Istället finns minst fyra pin-up bilder på den där Zlatan och så en bild på han som snor låtar av andra, Håkan H. Vad som gömmer sig i skrivbordslådorna vågar jag inte ens tänka på.

Jämnställdhetsproffs, feminister, förståsigpåare, ni som alltid kan och vet bäst, släpp allt ni har. Det finns att jobba på i ett lärarrum i en sliten gympasal i Mölndal. Blåljusen på annars åker det snart upp bilder på Scarlett Johansson, Madonna, Carola och Pamela Ewing på ett bibliotek nära er.

-:)

Starta om tidsräkningen

Äntligen är hon här. Lizarazu flyttade idag från obygden på Orust till city of Majorna. 

Working for the SDF Majorna

Första arbetsdagen efter semestern var brutalt jobbig. Snart är det verkligen dags att ta ut alla pengar och bege sig till kasinot. Allt på rött tre gånger. Om kulan rullar rätt är jag inte sen att lämna in min avskedsansökan.

Göteborg running club

Förra veckan var det en fotograf med på löppasset. Då gällde det så klart att ligga med i täten. Intervaller på slät mark mot skönt motstånd.

Dagens pass gick under namnet all hill. Vilket då betydde att allt vi gjorde skedde i och runt pliktabacken. Stundtals vansinnigt jobbigt men också väldigt roligt.

Bomber och Älvsborgsbron

Alla löpturer är inte likadana. I måndags så var vädret så fint att en liten joggingtur vid halv-nio skulle inte vara helt fel. Så på med skorna och iväg. I trapphuset så hörs plötsligt en jättesmäll utifrån gatan. Sedan kommer ytterligare en.

Väl ute på gatan så hänger folk ut från sina fönster och undrar vad som står på. Det ryker neråt Allmäna vägen. Tre killar kommer gående från tunneln på andra sidan gatan. Först ser de stressade ut men när de sedan ser publiken i fönstrerna får de sin mest malliga och tuffa look. Vid frågan vad det är som händer så rycker de nonchalant på axlarna och flinar fram att det var väl någon smällare. Att det är de som gjort några små bomber för att imponera i området stod utom allt tvivel. Det stod också utom allt tvivel att de sett för många amerikanska gangster filmer.

Nåväl, löprundan var fortfarande på. När jag kom till Västerleden dundrade några ambulanser förbi. Första tanken var att det var mer gangsterbomber i hemmakvarteret men det visade sig inte stämma. För när jag kom ner till Röda sten så var där en stor folksamling. Ingen visste till en början inte riktigt vad som hänt men alla stod och kollade upp mot den högsta delen av Älvsborgsbron. Hade någon hoppat eller vad hade hänt? I vattnet cirkulerade fyra polisbåtar. Samtidigt stod ganska många och fiskade som ingenting hade hänt.

En medelålders man kom fram till mig och sa att detta händer ofta, alltså att folk hoppar från bron. Han bodde i närheten och hörde utryckningarna, sa han. Hela situationen kändes olustig och löpsuget försvann mer eller mindre men jag började ändå jogga bort mot Nya varvet. Efter en kortare stund än jag tänkt vände jag åter hemåt. Det kändes som sagt inte riktigt bra.

Väl förbi Älvsborgsbron igen så var pådraget fortfarande stort. Precis när jag var under bron och tittade upp såg jag att det verkligen satt en person utanför alla avspärrningar. Han hade klättrat över räckena och sedan satt sig på en balk under bron. Han satt där och dinglade med benen 45 meter över vattnet. Ångesten från honom kändes ända ner.

Skulle man stanna kvar och se hur det gick eller skulle man bege sig hemåt? Instinkten var ju att det var spännande på ett olustig sätt men att det samtidigt inte kändes rätt att stå där och glo. Men det löste sig genom att han, innan jag hunnit komma till något beslut, ställde sig upp på balken. Alla drog efter andan. Vad händer?

Men då kom det en hand från andra sidan räcket. Han fattade handen och var strax efteråt över på rätt sida. Ett liv var räddat och förhoppnings får han den hjälp han behöver för att leva ett långt och lyckligt liv. Vad är en löprunda mot det.

Huset som lockar fram solen

Som vanligt strålande solsken när släktgården Gulleberg städades inför försäljning. Kom och köp! Här har ni världens chans att få alla möjligheter till ett toppboende på landet. Det är dock bra om ni är något händiga och gillar utmaningar. 

I väntans tider

Längtan att få hem detta gråa yrväder är gigantiskt. Men först måste mamman uppfostra henne ett gäng veckor till. 

Mitt i ett äventyr

Det är alltid lika oförutsägbart att tillbringa tid med denna man på ett publikt dansgolv.

Inget nytt under solen

Det är väldigt vad lite tid det finns att skriva här. Men samtidigt är det kanske inte mycket spännande at skriva om. Nick Cave skivan är fortfarande årets bästa, löppasset på tisdagar är fasansfullt jobbigt men kul och GAIS tar 3 poäng. Så är livet och inget mer med det.

Baksidan

Löpning hem från Astrids fotbollsmatch i Öjersjö ikväll. Det gick fint och utan problem. Det var inte så långt som jag trodde och regnskuren som kom var bra för frisyren.

Men problemet kom efter någon timme efter hemkomst. Jag tappade en penna som hamnade på golvet. Instinktiv vill jag ta upp den. Men det tog stop efter en mikrorörelse. Knäna är så stela och utslitna att de inte går att böja. För något år sedan var det visserligen lindrigare men jag kunde skratta åt det.

Nu är det långt ifrån kul. Det är ett av de ålderstecken som är absolut jobbigast. Att inte kunna böja sig eller gå upp och ner i trappor efter 1 1/2 timmes motion är fasansfullt på riktigt.

En rosa mugg

Jag är vansinnigt less på att alla ska en åsikt om precis allting hela tiden. Och hur de njuter när de finkammat nätet och hittat något att förargas över och på det få fyra facebookslikes. Det ger inte mycket till eftervärlden. Nä, släpp datorn och ge er ut på fältet om det ska ge något.

Jag avskyr att slå mig själv för bröstet men jag tror att 10 minuter, av de 5 timmar i veckan jag möter mina fotbollstjejer, ger mer än 10000 facebooklikes och mer än hundra ensidiga krönikor angånde att få tjejer/kvinnor att känna sig starka, självständiga och jämnställda i samhället.

Sen finns det naturligtvis mycket kvar att jobba på. Jag är inte dum. Men sättet många gör det på nu tror jag inte ett dugg på.

Ett sätt att få inspiration är att lyssna på nya Rokia Traore skivan Beautiful Africa och framförallt se hennes framträdande hos Jools Holland. En av de absolut coolaste artisterna just nu.

Framtiden

En jagad man i vit tröja och svarta shorts på väg uppför backarna i Slottsskogen. Kanske ligger framtiden där uppe på krönet. Då gäller det att vara först dit.

Lång dags färd mot natt

Det är däckbyten. Det är jobb. Det är löprundor. Det är fotboll av olika slag. Det är tveksamheter. Det är glada barn. Det är arga barn. Det är susande öron. Det är ljuspunkter. Det är Tullen. Det är behov av två nya jeans. Det är ostadigt. Det är dags för stängning. Det är längesedan. Det är otäckt. Det är medvind och motvind. Det är festivalplanering. Det är alltså ungefär som vanligt. Livet går sin gilla gång.

Och så är det så klart musik. Mycket bra når mina öron hela tiden. Allra trivsammast blir det när Kurt Vile hittar helt rätt på några spår från senaste skivan.

Keep on running

Ännu ett underbart men svinjobbigt löparpass med Göteborg Running Club avklarat. Backarna i Slottsskogen är grymma för låren och lungorna. Grodhoppen och utfallsstegen är inte mycket lugnare. Men efteråt är det skönt.

Ett problem är bara att jag missar typ varannan vecka så efter varje gång är träningsvärken inte nådig. Att plocka upp något från golvet är svårt på riktigt och att öka takten på stegen stört omöjligt dagen efter.

Påskekrim

Efter ha studerat en helt grym stjärnhimmel så är det dags att avsluta helgens deckare.

Det är bara att hoppas att man inte blir kissnödig i natt och tvingas ut i mörkret. Jag är inte direkt någon Spero Lucas som inte räds några faror.

Mina placeringar

1. Louise Hoffsten
2. Yohio
3. Ralf
4. Anton
5. Ulrik
6. Robin
7. Sean Banan
8. Ravaillacz
9. David Lindgren
10. State of Drama

Mjölksyra

Första löprundan i kortbyxor idag. Ljuvligt. Lika ljuvligt var det inte att springa uppför pliktabacken tre gånger under milrundan. Som tur var så myllrade det med folk i Slottsskogen idag så man var tvungen att ta ut de sista krafterna för att inte se helt mesig ut.

En som tog ut sig max idag var Johan Olsson. Det var längesedan jag njöt så framför ett skidlopp på tvn. Att han klarade det är otroligt. Han verkar vara en riktigt skön typ vilket gör att man unnar honom guldet ännu mer.